torsdag 3 september 2009

Vargbarn

Vargbarn, det vill säga barn som levt länge utan kontakt med andra människor, har varit en källa till stor fascination genom tiderna. Eftersom jag denna vecka använder alla halmstrån för att få anledning att spela Suzanne Vegas album Solitude Standing för er, så ska jag idag skriva om vargbarnet Kaspar Hauser, som Vega skrivit en sång om.

Kaspar Hauser var en 16-årig pojke som dök upp i Nürnberg 1828. Han kunde inte tala, och det enda han kunde skriva var sitt namn: "Kaspar Hauser". Med sig hade han också ett brev som berättade att han bott (eller snarare hållits fånge) hos en bonde, som tagit hand om honom sedan 1812. Innan han dök upp i Nürnberg hade han hållits inspärrad i mörkret i hela sitt liv. Enligt vad han senare berättade hade en man lärt honom att skriva sitt namn, och att säga: Ein Reiter will ich werden, wie mein Vater einer war ("Jag vill bli en ryttare, såsom min far").

Ryktet gick att han var en okänd arvinge till furstehuset Baden, och pojken utsattes för flera mordförsök. Han dog 1833 i sviterna av ett av dem. Kaspar Hausers liv har blivit film, och hans historia har inspirerat både diktare (fransmannen Paul Verlaine till exempel) och författare. Framför allt är 'Kaspar Hauser' något av ett begrepp. Om jag ska hålla mig till böcker som jag själv läst (och inte bara rapa upp dem som wikipedia föreslår), så hänvisar Paul Auster till honom. Han nämns i romanen Middlesex, och i en av mina favoriter (som jag kanske skäms lite grann över) The magic circle av Katherine Neville. Hans okända ursprung och fruktansvärda levnadsöde har kittlat generationers fantasier.

Suzanne Vega använder sig av orden i Kaspars yttrande (I want to be a rider like my father), och har skapat en suggestiv sång, där hon låter detta stackars barn komma till tals och berätta sin historia. Hon har tagit fasta på det faktum att den enda ägodel han enligt myten hade med sig var en trähäst. Det är defintivt inte plattans bästa spår, och den här upptagningen är inte heller den bästa. Men ni kan ju lyssna på den tills jag presenterar något bättre i morgon.

Hela texten till sången som heter Wooden horse återfinns här, men så här går första strofen:

I came out of the darkness
Holding one thing
A small white wooden horse
I'd been holding inside


7 kommentarer:

Petter sa...

Jag tycker det är ett av de bättre spåren.
Herzogs film om Kaspar Hauser är riktigt bra.

snowflake sa...

Tack för att jag fick veta historien bakom.

Vixxtoria sa...

Petter: Tycker du att det är det? Jag tycker det är plattans svagaste, faktiskt. Jag har inte sett Herzogs film (över huvud taget är just filmkonsumtion inte min starkaste gren), men jag skulle gärna göra det.

Snowflake: Varsågod.

Som en ren kuriositet har jag faktiskt ätit lunch idag med någon som skriver om vargbarn. Jag tror jag ska återkomma i ämnet, för det finns en hel del litteratur på området som är intressant (och som jag hunnit läsa).

Petter sa...

Det är länge sedan jag lyssnade på plattan (nuförtiden har jag tuffare musiksmak.)
Egentligen är det mest texten jag tyckte om.

Truffauts L'Enfant Sauvage är också en bra film kring vargbarnstemat.

Vixxtoria sa...

Men Truffauts har jag nog sett delar av. Och så har jag förstås sett filmen om Genie, men den tänker jag nog återkomma till.

Jag förstår från länken vilken tuffing du innerst inne är ;-)

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Vegas text här. Den är väl poetisk på nåt sätt, visst, men jag är så svag för låttexter fullstoppade med ord. Sen ska det förstås vara en massa musik emellan, så att låten blir riktigt lång. Typexempel skulle kanske kunna vara "Vi kan göra det igen" med Kajsa och Malena (har du den i din skivsamling?)

Petter sa...

"Historier från en väg" har jag. "Vi kan göra det igen" är väl okej. I alla fall i kontexten av plattan. (Fast den är väldigt 80-tal).

Jag tror "Wooden Horse" var första gången jag stötte på lille Kaspar. Vilket kan ha förstärkt mitt intryck av texten.

Vixxtoria sa...

Allt i min skivsamling är 80-tal. Till och med det som är gjort före eller efter detta decennium känns 80-tal.

"Vi kan göra det igen" är inte direkt en favoritlåt, men alltså ett exempel på den sorts avvägning mellan text och musik jag gillar.