Det är som rester efter Nobelmiddagen

Det känns som om jag bara läser klart en massa böcker som blivit liggande. Såna jag påbörjade före semestern, och inte ville ta med mig i tältet. Såna som jag finner när jag plockar undan någon hög med osorterad tvätt. Såna sambon hittar bakom kuddarna i soffan eller under mattan i biblioteket. Uppslagna, hundörade, eller med bokmärken i (ofta har jag faktiskt stoppat in andra böcker som bokmärken i de här böckerna).

Såna böcker som jag lämnade för att det fanns grönare gräs på biblioteket, i bokhandeln, i brevlådan eller i min egen bokhylla.

Och jag ser på böckerna och tänker "Så konstigt!". För det här är ju utan undantag böcker som jag drogs in i när jag började läsa dem. Varför avslutade jag dem aldrig medan jag kom ihåg vem som varit otrogen med vem?

Jag tänker att jag ska vara lite systematisk. Jag tänker att det faktiskt borde gå snabbare att läsa ut böcker när jag redan har läst hälften eller två tredjedelar, och dessutom skulle det få mig att känna som om jag uträttade något här i världen. Jag har en mycket beslutsam min när jag sätter igång. Ja, jag ser väl ut och känner mig ungefär som när jag äntligen tar itu med högarna av studentuppsatser timmarna innan resultaten måste rapporteras in.

Och jo, det finns fortfarande något som är bra i de här böckerna. Men det är lite som uppvärmda rester. Det var gott igår till middag, det var det. Och det är inget fel på det hela nu. Men böcker som blivit liggande blir sällan favoritböcker.