En för alla

Ack, aldrig slutar bokälskaren att leka med sina böcker. I den här leken lägger man ihop tre boktitlar och får en helt ny mening. Idén är helt rippad från bloggen Oanade sidor.

De här två lyckades jag få ihop medan jag borstade tänderna i morse:

Kvinnor som tänker för mycket städa Hotell New Hampshire.

(Lägg märke till hur jag fick elegant användning för en gammal hederlig pluralform av verbet här!)

Gentlemen taking chances 60 years later. 


När jag satte samman de här meningarna var min tanke att samtidigt erinra om att idag för precis 90 år sedan var första gången alla myndiga kvinnor (eller ja, dom som fyllt 23 året innan) i Sverige fick rösta i valet till Riksdagens andra kammare. Ser ni temat?

Och så här lite på slutet kan man med anledning av detta kanske ha glädje av att läsa (om) min text om Elin Wägners Pennskaftet – rösträttsboken som filmen Erin Brokowich måste baserat sitt manus på (låt er inte bedras av att filmen handlar om folk som druckit cancerframkallande vatten).

Det var då

Det går att se det här inlägget som en uppföljning till gårdagens inlägg om Min Plan att Förstå Mannen (som för övrigt var menat att publiceras dagen efter den här sången av Annika Norlin; mina bloggplaner gäckas dessvärre oftare än de genomförs). Det går också att se det här inlägget som något som jag tänkte skriva i somras, då jag hittade en gammal kalender från år 1991 när jag rotade bland gamla papper.

Det finns flera saker som är intressanta med kalendern, men i det här sammanhanget inbillar jag mig att ni mest vill veta mer om hur jag använde den för att skriva upp vilka böcker jag läste, att ge böckerna betyg (där 1 var dåligt, och 5 var bra) och att lägga till symboler som talade om i fall jag själv ägde boken (ett litet x, som i Vixxtoria), om jag lånat den på biblioteket (en liten cirkel), eller om jag lånat den av en vän eller granne (en liten triangel).

Så. Jag var 17 år när nyårsklockorna ringde in år 1991. Framsidan på kalendern ser ni nedan. (Jag hade flera kalendrar (och anteckningsböcker) av den här typen under ett par år. En del fick jag i present, en del köpte jag själv. Vi kan väl låtsas att det här var den första i denna rad kalendrar, och att två väninnor gav den till mig i julklapp, men jag vet inte om det är sant.)

Och så över till något av det jag läste. Nedan ett utdrag från augusti 1991. Överst skymtar en räcka (omläsning av) ungdomsböcker av Lloyd Alexander. Jag tror det börjar med ett par av hans Äventyrs-böcker (Äventyr i Philadelphia syns där, till exempel), och övergår i böckerna om Västmark: Väster om friheten, Tornfalken, och Tiggardrottningen, som syns tydligt den 19 augusti. Sen följer tre böcker som jag inte har något som helst minne av. Vän eller Fiende (av Jean Thesman), Den gömda dockan (av Mary Downing Hahn) och Det där med kärlek (av June Foley). Skulle jag gissa så är det ungdomsböcker ur nån Wahlströms-serie som jag lånat av min yngre kusin (den lilla triangeln betyder nämligen att böckerna är lånade, och min kusin fyller år 15 augusti, så det är sannolikt att jag har lånat böckerna av henne då).

Veckan därpå slår jag tydligen till på Minnets magi, en annan ungdomsbok (skriven av Marget Mahy), och följer sedan upp med Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den har jag gett en femma.

Nedan finns ytterligare en överblick av två och en halv vecka. Den inramas av en Stieg Trenter-deckare (oklart vilken, men jag har konsumerat den via "kassett" – nån som minns att man kunde göra det?!) och en annan deckare: Kopplingen av Thomas Hellberg och Lars Magnus Jansson (den senare har jag gett betyget fem, men jag har inget minne alls av boken; nån som vet vad den handlade om). Man kan även skymta Baktändning (tror jag) av Staffan Westerlund – han skrev tidigt "miljödeckare" med kunniga jurister som huvudpersoner; jag tyckte mycket om dem på den tiden det begav sig.

Sen roade jag mig visst med några böcker av Richard Fuchs, läkaren som skriver roliga böcker om till exempel hypokondriker. Visst när ni sjuk och Säj Aah! skymtar jag där, och något mer oläsligt veckan senare. Och så en bok av Anna Sparre – en av mina älsklingsförfattare. Hon skrev historiska romaner, ofta om Vasa-ätten, men Hertigens pärlor tror jag handlar om något annat. Vi ser även en bok av Peter Pohl, Havet inom oss. Den tyckte jag tydligen var omöjlig att sätta betyg på. Jag är och var en stor Pohl-fan, och det här är en poetisk och ganska annorlunda bok. De här veckorna verkar jag även ha läst boken Fyy17 av Lena Holfve. Den fick betyget "Intressant" i stället för sifferbetyg, vilket jag än idag tycker sammanfattar boken rätt bra.

Under mars 1991 går det att notera att jag är inne i den där Östergren-perioden som jag nämnde igår. Gentlemen och Attila på samma vecka. De många plusen efter femman för Gentlemen visar hur mycket jag gillade den boken. Jag misstänker att Attila surfade på den vågen, för jag tycker verkligen inte Attila står sig lika bra idag.

Men jag läste också Selma Lagerlöf. Under fruntimmersveckan, mitt i juli 1991, sätter jag igång att frossa i mig hela trilogin, och det borde ha varit första gången jag läste böckerna. Mycket förtjust var jag, som ni ser,  dock minst vad gäller Anna Svärd; hoppet om att historien trots allt ska vända till det bättre är ju så att säga ute med den boken. Mitt bland Löwensköldarna klämde jag in en bok om Adrian Mole (av Sue Townsend) också, ser ni det? Nån som minns vilken bok i ordningen Adrian Moles bekännelser  var?

Nu ska jag erkänna att jag hittills har jag valt att illustrera den här bloggposten med veckor där böckerna klustrar ihop sig fint, så att det ser ut som att jag läste jättemycket hela tiden. Sanningen att säga är att det finns ett par månader med bara 2-3 böcker uppskrivna; jag vet inte vad jag gjorde av min tid, men det är möjligt att jag faktiskt pluggade till en del franskaprov, även om jag inte minns det.

Här ser ni alla fall en ganska gles majmånad, då jag läste A Town like Alice (Fem svarta höns) av Nevil Shute, Sanningen om Mary Rose av Marily Sachs (en bok jag hade letat länge efter; den gick som radioföljetong när jag var liten, och jag hade aldrig lyckats höra slutet. Jag minns hur glad jag var när jag lyckades hitta boken och äntligen fick veta hur den ganska tragiska historien slutade), samt lite senare Agnes Grey av Anne Brontë. 4 maj så vann Carola Eurovisionsschlagerfestivalen i Rom, förresten. Det har jag inte noterat.

Som en sammanfattande kommentar ser jag att det är påtagligt få böcker som jag läste som var mina egna (det syns nog knappt ett enda litet x på de bilder jag valt ut ovan). Det var bibliotekslån och det var lån från vänner och grannar. Flera av böckerna har jag sedan köpt (Lagerlöfsböckerna, Lloyd Alexander-böckerna och Östergren-böckerna, till exempel), men det är ganska uppenbart att biblioteket (och dess utbud) betydde oerhört mycket för vilka böcker jag hade möjlighet att läsa. Och vad jag valde att läsa.

Det finns säkert de ungdomar också idag som i stor utsträckning är hänvisade till biblioteket, men jag tänker att även andra platser har större roll nuförtiden. Ica. Pressbyrån. Eböcker. Och det är förhållandevis billigare. Mer lättillgängligt. Det kostar förstås fortfarande pengar, men mycket av det man vill läsa kommer i pocket (det gjorde det inte i början av 90-talet). De böcker som det talas om (i allahanda tidningar, på nätet och i tevesoffor) är också oerhört många fler, av olika typ och mycket mer hajpade än på den tiden. Jag tror inte att jag läste en enda bok 1991 som kom ut just år 1991. Ja, okej. Det sista säger kanske mer om att jag inte har förändrats, än om huruvida bokfloden svällt och de omtalade böckerna idag hajpas mer än för 20 år sen. Men ändå.

Killsnack

När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.

Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar –  att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)

Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.

När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.

Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde. 

Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.

Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).

Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.

Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.

Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.

Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.

Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.

Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.

Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.

Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.

Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

Dom över död man

Jag tar fram mina vackert illustrerade böcker om den nordiska mytologin. Bilder av en gråtande Sigyn som håller en skål under ormens etter, för att skona den fastkedjade maken Loke från giftet. När hon måste tömma skålen rycker den fjättrade Loke i sina bojor, och marken skakar. Det är jordbävning. Jag ser på bilder av Tor som slåss med Midgårdsormen på ett piskande hav. Jag ser teckningar av hur de första människorna föds ur två trästammar på stranden: en ask och en alm.

Det var ett mycket kärt återseende när jag slog upp Orkanpartyt av Klas Östergren. Han och jag tillbringade ett par år tillsammans under min sena tonårstid; hans böcker ingick i mitt projekt att bara läsa manliga författare för att – som jag trodde – äntligen och en gång för alla förstå hur män tänker. Jag ska återkomma till projektet och dess resultat vid något annat tillfälle, men jag hade alltså en gång i tiden ett sådan undertext i bakfickan när jag tog mig igenom Östergrens ungdomssynder (Attila, Ismael, Plåster...).

När jag läser honom nu så kommer jag ihåg vilket enastående berättare han är. Östergren är en författare som njuter av att hitta på, skrönor flödar, utan att någonsin bestå av floskler och klyschor. Trots att det alltså är utifrån någon slags allmändystopisk föreställning om ett framtidssamhälle som Östergren skapat sin värld: naturen är en fiende, med farliga solstrålar, översvämningar, uttorkat land, avsaknad av grönska. Bärsärkar hotar ständigt dem som bor i utkanten av samhället. Bristvaror är färsk mat, papper, ja själva skrivkunnigheten. Underliga sekter uppstår och upplöses, såsom Nysare, som menar sig möta Gud i det nysningens ögonblick, då man inget erfar.  Samhälleliga organ och funktioner har upphört, och i stället finns ständigt i bakgrunden Klanen, som bedriver en beskyddarverksamhet. Att befinna sig helt utanför detta laglösa samhälle är det värsta. I bisatser får läsaren hela tiden veta om huruvida folk är "friska" eller har missbildningar. Uppenbart finns det sjukdomar, som de flesta inte slipper ifrån. I en ständigt pågående reality-utsändning lever jättekvinnan (efter halva boken förstår man att epitetet "jätte" ska tas bokstavligt) Tombola i ständiga frosserier på mat och män. Orden har tappat sin betydelse, och sedan decennier pågår en kollektiv skapelse av ett lexikon, en gemensam tesaurus över grundläggande begrepp vars mening ingen enskild riktigt kan begripa.

Det dröjer en tredjedel in i boken innan man förstår att det som betecknas med ordet "Klan" inte är en siciliansk maffia, utan en omskrivning för de liderliga, gnabbandes, impulsstyrda asagudarna och deras förbundna: halvsyskon, oäktingar, frillobarn och jättekvinnor. Andra tredjedelen av boken ägnas till största delen åt att i östergrensk version återge de nordiska myterna: hur Oden förlorade sitt öga och skaffade sig visdom, hur Idun rövades bort tillsammans med de äpplen som håller gudarna evigt unga, hur Frejas smycke Brisingamén rövas och återtas, hur Tor hemför mjödet till Asgård, hur Frigg tar löfte av allt levande att inte skada Balder. Och så alla historierna om hur Odens fosterbror Loke, denna gränsöverskridande trickster ställer till det.

Jag tycker särskilt om skildringen av Lokes avkomma: Midgårdsormen, Fenrisulven och flickan Hel som är så ful att hon endast duger att förestå underjordens dödsrike. Namnen utsägs aldrig. Barnen beskrivs i stället som slingriga eller nafsande. Detta är endast ett exempel på hur väl man behöver känna till de sammanvävda släktförhållandena i den norröna mytologin för att få full utdelning av romanen. Men kanske gör det inget. Kanske spelar det ingen roll att asarna här blir en Klan som styr ett Midgård fullt av troende människor som ibland lever hela sina liv i en ändlös, orörlig kö i väntan på att få träffa den högste.
 
Huvudperson i den här historien är Hanck Orn, som lever en tillvaro som en grå kugge till försäkringsman när han träffar en av dessa Nysare, en flicka som kommer till honom och säger att hon är vrålhungrig och fruktbar. Han ger henne mat, och tillbringar sedan en natt tillsammans med henne på soffan. Hon blir med barn, men dör, och sonen Toby får därför växa upp hos sin far. Han blir kock – något som i en värld där mat är en bristvara betraktas som ett konstnärsyrke. På ett lyxpensionat, långt ute i skärgården får han applåder av rika gäster som njuter av hans välkomponerade menyer. Hanck skattar sig lycklig; till skillnad från många har han en personlig upplevelse av ordet "kärlek".

Men Toby dör. Mördad av Loke, som anklagad av alla andra asar i det väldiga orkanparty som Klanen en gång om året ordnar på skärgårdsrestuarangen, tar ut sin ilska på en kock som råkar nysa i fel ögonblick. Hancks mening med livet försvinner. Han beger sig till den högste (ja, Oden då alltså) för att få upprättelse, för att få se sin son igen. Efter att av Oden ha bjudits på diktarmjöd stiger han ner i det som bokstavligen talat är Helvetet, Hels rike, dödsriket, där han i en landstingskorridor möter Toby igen. Han återvänder för att skriva historien om Kärleken. Gudarna har fångat Loke nu, och kedjat fast honom i grottan, där Sigyn ska hindra ormens etter från att droppa i hans ögon fram till Ragnarök.

Det här är en mångbottnad bok, som vilar på Östergrens berättarförmåga. Men jag tycker den är splittrad. Den första delen berättar Hancks historia fram till dess att Toby dör är mest enhetlig, och det är också den jag förförs mest av. Den andra delen består mestadels av återberättandet av asamyterna, och även om jag fascineras av hur han exempelvis skildrar Njords och Skades möte (ni vet arketypen för "with or without you", där hon inte vill bo vid kusten, och han inte i skogen), eller Lokes många förklädnader, eller Frejas tal om den sexuella lössläpptheten, så saknar jag vissa historier. Krigarna, till exempel? Valhalla? Och jag känner mig lite dum, faktiskt, men jag har inte helt och hållet begripit varför Tor bara nämns, men aldrig förekommer i historien. Om jag fick det förklarat för mig skulle nog en viktig pusselbit falla på plats.

Boken Orkanpartyt är del av den internationella Mytserien, där författare från många olika språk återberättar kända myter på sitt sätt. Det är inlägget är också en del av Bokmanias Mytutmaning. Bokmania har själv skrivit om Östergrens bok här.  Oline Stig skrev i Sydsvenskan och tyckte om.

Tips till kultureliten

Ibland funkar tv-sändningar sådär hemma hos oss. Så igår när det extrainsatta Babel rullade med en massa Herta-information fick jag nöja mig med att titta på det ordinarie Babel från i onsdags. Det var sannerligen inte fy skam! Intervju med Klas Östergren (och honom ska jag återkomma till, för han är värd några alldeles egna inlägg), där Daniel Sjölin hade svårt att dölja sin ohöljda beundran (som han också avslöjade på slutet av intervjun). Se, o alla ni som har en dator och tillgång till SVTplay, se inom en månad eller vad det kan vara då programmet försvinner. Här kan ni titta.

Efter Östergren-intervjun följde en debatt om folklighet och kulturelit med Åsa Linderborg, Johan Hakelius och – Peter Settman. Väl värd att lyssna på också den, även om den gärna hade fått pågå lite längre och berört mer om vad kultursnobbism egentligen är och innebär.

Bland annat tror jag att det innebär att man inte kommer på att man kan söka på cdon.se efter Herta Müller-böcker. För – vilket många bokbloggare under gårdagskvällen och fredagen påpekat – här finns minsann flera Müllerpocketar till salu för endast 39 kronor stycket. Skynda fynda! Och är ni det minsta lika mig köper ni två pocket, och sedan för 522 kronor till, så får ni frakten på köpet.

Vad jag läste!

För 30 år sedan fyllde jag 6 år. Jag hade precis lärt mig läsa, men mina föräldrar läste fortfarande för mig varje kväll. Min farmor gav mig Kulla-Gulla på Blomgården i födelsedagspresent, och som jag minns det var den boken upptakten till mitt stora intresse för "förr i tiden". Jag ville nästan bara läsa böcker som utspelade sig för länge sedan. I julklapp fick jag Vid silversjöns strand (den fjärde delen i Lilla huset på prärien-serien). Vi fick gå till biblioteket och låna första delen, och på den vägen är det. Strax därpå gjorde jag bekantskap med Anne Shirley från Grönkulla, och ända sedan den tiden har Laura, Gulla och Anne varit tre av mina absolut bästa vänner.

För 20 år sedan var jag 16 år, just i brytningstiden mellan barn och vuxen. Jag läste Jane Eyre och Brott och straff. Jag läste Peter Pohl, allt varvat med mina kära gamla flickböcker. Jag hade börjat gymnasiet och vi läste litteraturhistoria, och även om jag inte ens då fascinerades av de gamla grekerna gick jag inspirerad till det lilla skolbiblioteket och hittade Tristan och Isolde. Något år senare introducerade en bokälskande granne mig för Salinger och Klas Östergren (Fattiga riddare och stora svenskar var en fantastisk upplevelse för mig). Egentligen är min läsning vid den här tiden typisk för mig än idag - det är en blandning av stort och smått, ungdomsböcker och höglitterärt, klassiker och nyutkommet. Tips från litteraturhistorien och tidningarnas recensionssidor. Lån av kompisar och bibliotek. Böcker från släktingarnas bokhyllor och sådant som jag sedan länge köpt på mig.

För 10 år sedan lite drygt påbörjade jag en forskarutbildning. Jag hade bestämt mig för att verkligen läsa allt och inte fuska mig igenom litteraturen som jag "alltid" gjort tidigare (trots att denna min tidigare strategi hade visat sig så framgångsrik). Det innebar att jag läste jämt. Jämt jämt jämt satt jag med näsan i någon jobb-bok. Jag hade stora anteckningsböcker där jag antecknade, jag gjorde sammanfattningar och skrev rent. Usch, det var en jobbig höst, där jag inte läste en enda roman (läsloggen slutar i mitten av oktober med Peter Pohls bok Men jag glömmer dig inte). Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Jag återgick till att läsa jobbrelaterade saker mer översiktligt, och att lustläsa de romaner jag hann med, och mådde mycket bättre. Jag började exempelvis läsa Atwood vid den här tiden. Upptäckte min stora favorit Gitta Sereny (åh, jag minns ännu hur jag med ett stort stipendium på fickan gick till bokhandeln och köpte både Serenys Ohörda rop och Melissa Müllers biografi om Anne Frank. Inbundna. Utan att tveka. Det var lyxigt på den tiden (nu har jag mycket bättre lön, så nu kan jag köpa nästan vilken bok jag vill, även om jag kanske inte har råd att köpa hur många som helst)).

För 5 år sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte lyfta mina händer ens så mycket att jag kunde lägga dem på tangentbordet. Jag var deltidssjukskriven länge, och förmådde bara läsa mycket begränsat, eftersom jag inte kunde lyfta upp böckerna så att de hamnade i ögonhöjd, och inte böja ner nacken så att jag kunde se i boken. Under flera månader fick jag stötta upp böcker på olika sätt. En vinklad läsplatta hjälpte mig om jag satt vid ett bord. Jag kunde ligga på rygg i soffan korta stunder, och med en hjälp av en tjock kudde på magen kunde jag hålla upp lätta pocketböcker. Men jag läste inte mycket under den här perioden, och det jag ändå läste var lättsmälta pocket, som inte krävde så stor koncentration. Torey Haydens alla psykologiska fall, till exempel. De är faktiskt inte så dumma, om man inte har möjlighet att läsa något annat.

Den här utmaningen kommer från Boktipset - ni na ni na ni nanna. Och jag tror jag ska göra om den vid något annat tillfälle, och slå ner på mitt läsliv för 33, 22 och 11 år sedan. Då hände det grejer :-)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/

Färg eller form

Jag får ett magasin från Ikea Family då och då. Nu i veckan till exempel. I ett av reportagen visas ett danskt hem (tror jag), och man ser  bokhyllorna i bakgrunden. Där är böckerna sorterade efter färg. Väldigt effektfull inredning. Men jag undrar om personerna i det hemmet verkligen tycker om böcker, eller ser dem som ännu en inredningsdetalj.

Jag vet folk som sorterar böcker efter färg, jag känner folk som sorterar sina böcker i storleksordning. En del som bara köper pocket, för att de ska få plats i bokhyllan. Andra som absolut vill ha hårda pärmar, för "annars är det ingen riktig bok". Det kan ju låta som hugget som stucket det där - men jag tycker att det finns något som påverkar läsningen, om man tycker att formen är viktigare än innehållet. Om man väntar med att köpa en bok och läsa en bok för att man nödvändigtvis måste ha en viss upplaga. En väninna till mig ville absolut ha alla böckerna i Harry Potter-serien, men i en speciell, lite större pocketutgåva, som brukar komma ut ungefär ett år efter originalboken. Jag erbjöd henne att låna min HP-bok (inköpt samma dag som den släpptes), så att hon kunde läsa boken utan att behöva vänta ett år på att "rätt" utgåva skulle komma ut, men det ville hon inte. Hon ville läsa sin egen bok. Well, det är förståeligt, men jag fick hålla mig i ett helt år för att inte råka avslöja att Dumbledore dör i slutet av boken. Det tar liksom död på litteraturdiskussionen. 

I min bokhylla är det inte inredningen som styr. Jag tycker att alla böcker är snygga. Nåja, enskilda böcker kan vara rätt fula, men jag tycker att böcker som grupp är snyggt, nästan oavsett hur de ser ut. En viss tendens finns att jag har inbundna böcker av sådana alster där jag inte kunnat vänta på pocketupplagan. Det har också ofta hänt att jag har upptäckt en författare genom hennes (eller hans)  första bok. En chansning i pocket i bokhandeln, som föll väl ut, och sedan har jag köpt övriga böcker inbundna så fort de kommit ut. Maj-Gull Axelssons böcker till exempel, där jag har Aprilhäxan i pocket, och övriga romaner med hård pärm. En del böcker är inbundna för att jag köpt dem på antikvariat eller bokrea. En del böcker är i pocket för att jag sagt till mig själv på skarpen att jag faktiskt har så många olästa böcker hemma just nu, att jag gott kan vänta på pocketupplagan av den eller den boken, för den kommer säkert ändå bara bli stående. 

Så min bokhylla kan se lite oordnad ut. Oftast står böcker av samma författare tillsammans, men annars är de ganska tematiskt ordnade. Och inom samma tema är det associationer som gäller. Mina associationer. 

En bibliotekarie jag känner erbjöd sig en gång att katalogisera och ordna mina böcker enligt bibliotekssystemet. Det irriterade henne uppenbarligen att hon inte hittade något som helst system bland mina böcker. Inte färg, inte form, inte alfabetiskt. Ja, lite ämnessorterat är det alltså - ganska många ungdomsböcker i en hylla, och ganska många deckare i en annan. Ganska mycket poesi i hyllan närmast badrummet, och nästan alla trädgårdsböcker är nog samlade längst ner till vänster. Men systemet  för de flesta hyllor är helt enkelt association. Jag associerar Paul Auster med Klas Östergren, så då står de bredvid varandra. Och Kerstin Ekman står bredvid Jayne Anne Phillips. Jag tror de kan ha mycket att tala om. Björn Ranelid är placerad farligt nära Liza Marklund, bara för att retas lite. Alice Millers psykologiska böcker om till exempel självutplånande barn står bredvid Göran Greider. Och den underbara Nostalgiboken bredvid mina Mindfulness-böcker. 

Och böcker som jag inte läst finns på en särskild hylla i sovrummet, tills jag har läst dem, eller bedömt dem som ett hopplöst fall, och sorterar in dem i stora bokhyllan så länge. 

Hur ser det ut hemma hos dig?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.