I hast – med eller utan kvast

Här ska det skrivas om häxor utan att nämna Harry Potter-böckerna, som Lyran paxade i egenskap av tematrio-general. Jag lämnar faktiskt även Eva Ibbotsons Häxtävlingen därhän, i trygg förvissning om att någon annan kommer nämna den. I stället följer denna trio:

1. Det finns knappast några mer klassiska häxor än de som uppträder i inledningen till Shakespeares Macbeth.  Det blodiga drama där Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, för att själv kunna bestiga Skottlands tron. En pjäs där spådomar blir självuppfyllande profetior,  där Lady Macbeth förgäves försöker två sina händer rena, och där hela Birnams skog kommer för att kräva hämnd. Pjäsen är en av Shakespeares kortaste, men orkar man inte igenom hela så är det ingen fara – häxorna förekommer redan i första scenen i akt I: När möts vi tre igen? I åska och blixt eller regn?


2. Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) dramatiserar 1600-talets häxjakt i den lilla staden Salem i Massachusett. Pjäsen från 1953 kan också läsas som en allegori över kommunistjakten under McCarthy-eran i USA. I centrum av historien finns 17-åriga Abigail Williams som anklagas för att vara en häxa, och i sin tur drar in andra i sina vittnesmål – sin unga kusin, sin älskare, älskarens hustru, och ett otal andra i det lilla samhället.

3. Och till sist lämnar jag dramatiken och övergår till en av mina absoluta favoriter bland ungdomsböcker: Förvandlingen av Margaret Mahy. Jag har skrivit ett långt inlägg om boken här, men i korthet handlar den om kärlekshistorien mellan Laura och Sorrow Carlisle, som – ovanligt för en kille – råkar vara en häxa. För att rädda sin älskade lillebror Jacko, som blivit "kidnappad" av en mara, genomgår Laura en förvandling till häxa. Denna nya zeeländska bok bryter mot föreställningar om både det ena och det andra, men är särskilt läsvärd på grund av samspelet mellan Laura och Sorrow.