När utsidan räknas

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets  förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julies familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg  på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.



P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

På besök i ett land fullt av förnamn

Jag har varit på Island massor med gånger. Visserligen har jag hittills aldrig behövt utnyttja mina isländska vänners erbjudande om att sova över, eller haft möjlighet att besöka deras sommarstugor eller bli bjuden på middag bestående av mystiska fåringredienser – alltihop något som jag hoppas råda bot på i framtiden – men jag har ganska många gånger besökt Erlendur.

Jag vet inte vad det är Erlendur har, som Wallander eller Van Veeteren saknar, men jag vet att medan de två sistnämnda båda gör mig in i döden trött, så blir jag glad av Erlendurs tungsinne och eftertänksamhet. Jo, för Arnaldur Inri∂asons polis är både medelålders och frånskild. Han är grubblande och har för mycket övertid. Han har två vuxna, missbrukande barn, och ett slags säreget särboförhållande med Valger∂ur, som möjligen är lite för förstående för att vara realistisk. Polisen Erlendur brottas alltsedan barndomen med det faktum att han och hans bror gick vilse i en snöstorm. Erlendur återfanns och överlevde. Bergur är alltsedan dess borta. Ofta, ofta läser Erlendur ett kapitel i en bok han äger, som handlar om försvinnanden på Island. Och det händer fortfarande att han återvänder till barndomstrakterna och vandrar på fjället i hopp om att kanske en gång finna Bergurs kvarlevor.

Inri∂asons deckare kretsar ofta kring Erlendurs intresse för försvinnanden. Så även i den senaste boken Frostnätter. Här är det en kvinnas ensamma självmord i sommarstugan som leder Erlendur ut på en privatspaning, både i det inre och det yttre. María, som kvinnan heter, sägs ha tagit livet av sig på grund av sorg efter sin mor, som nyligen avlidit. Kring detta väver Inri∂ason en historia om sorg och seanser. Jag tycker om berättelsen som är luftig men koncentrerad. Luftigheten består i de många och långa dialogpartierna. För han är sympatisk, Erlendur – dricker kaffe när det bjuds, och te när det krävs. Och betalar en sup om han tror att det är det som lättar tungans band. Berättelsens koncentrationen finns i den cirkelrörelse som för Erlendur och läsaren närmare och närmare en slags sanning. De eventuella utvikningar och bispår som finns fångas upp och knyts in i den här väven.

Serien om Erlendur är flerfaldigt prisbelönt, och med all rätt. Det finns inte ett enda bottennapp, men några ordentliga höjdare. Den här boken hör dit, liksom Kvinna i grönt och den första boken i serien, Glasbruket. Om du, liksom jag, aldrig kommer dig för att resa till Island i köttet, så låt åtminstone anden få ta en tripp!

I stället för att jobba

Jag svarar på en bokenkät från Bokhora, eftersom jag inte kommer mig för med att sätta igång med jobbet idag. Kanske kan det hjälpa min tålmodiga hemliga bokvän något också.

Senast köpta inbundna bok: 

Kamratfesten av Dorothy Sayers. Tradera-fynd som borde anlända med posten typ idag.

Senast köpta pocketbok: 

Jag köpte ett gäng förra veckan. Bland annat The world without us av Alan Weisman.

Favoritgenre:

 

Hm... Svårt. Jag får vända på det: Jag är allätare, men inte överförtjust i reseskildringar, verklighetsbaserade böcker eller biografier.

Ultimata längden på en bok: 

En bra bok ska vara så lång som möjligt utan att bli dålig. En sämre bok ska vara 253 sidor. Om den är riktigt dålig kan den vara hur lång eller kort som helst, för då läser jag den inte. 

Favoritbokhandel: 

Jag gillar alla bokhandlar. Om jag ska nämna någon där jag hängt mycket på senare år är det Hamrelius i Malmö. Och en gång tillbringade jag nästan en hel vecka på Barnes & Nobles i Baltimore.

Favoritbibliotek: 

Malmö stadsbibliotek för ljuset och arkitekturen och att man alltid blir inspirerad till att hitta något nytt. Göteborgs stadsbibliotek för att det känns som ett bibliotek, och för att man alltid hittar det man letar efter, eller åtminstone får veta att det är utlånat, och inte "borde stå någonstans i en temaavdelning som vi skapat". 

Favoritplats att läsa (i hemmet):

 Sängen. Men den måste tyvärr undvikas så mycket som möjligt, eftersom jag har börjat somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Så bussen, då kanske. Eller soffan, badet, köksbordet, hammocken, gräsmattan...

Favoritplats att läsa (utanför hemmet): 

Bilen kanske? 

Fem författare du alltid köper i inbundet format: 

Det blir författare vars böcker jag längtar så efter att jag inte kan vänta på pocket. Torgny Lindgren hör väl hit. Deckarförfattaren Arnaldur Inriðason brukar jag också längta så mycket efter att jag måsta ha den så fort som möjligt, likaså Nesser. Andra kandidater är Majgull Axelsson, J.K. Rowling med Harry Potter-böckerna, och ett stort antal faktaböcker av varierande författare som jag lockas av, men jag är överlag inte så kinkig med vad som kommer hem i pocket, inbundet, antikt, begagnat eller whatever. Jag lever lite efter principen att om jag ändå inte kommer att läsa boken förrän den kommer ut i pocket, så kan jag lika gärna vänta. 

Bästa lässnackset: 

 Jag har tack och lov ingen överväldigande craving att äta något bara för att jag vill läsa. Däremot läser jag så ofta jag kan när jag äter. Men om det nu ska vara snacks, så är lite blandat surt och salt smågodis inte fel, eller en ask chokladpraliner (men hur ofta har man en sådan alldeles för sig själv, jag bara undrar?!) 

Bästa läsdrycken:

Inte heller här någon särskild favorit. Om man ska dricka kan man inte ligga ner (och det gör jag allra helst när jag läser), och dessutom blir man kissnödig och måste förflytta sig efter ett tag. Men om vi vänder på det så kan jag tänka mig att läsa medan jag dricker te, vatten, sherry, rött eller vitt vin, eller varför inte en Guinness i kvällsolen i trädgården?

Bästa bakgrundsljudet vid läsning: 

Nu för tiden helst tyst, men jag kan nog stå ut med Bach om det krisar sig. Eller ett litet porlande vattenfall och fåglar som kvittrar. 

När på dygnet läser du helst?

När som helst. Men kvällen/natten är lite bättre, eftersom det inte är annat som pockar på uppmärksamheten då.

Bästa bakfylleläsningen:

Hm. En film, kanske? Romantisk komedi med väntat slut, och mycket vatten. Eller Stolthet och fördom från 1995 på dvd.

Bästa kollektivtrafikläsningen:

Helst pocketbok, så det blir lätt att bära. Det som funkar bättre än en uppslukande roman för mig är  fakta eller samhällsdebatt med igenkänningsfaktor. Familjens projektledare säger upp sig, kanske?

För att jag vill leva så många liv jag kan!

Att läsa romaner är ett sätt att maxa livet. Utan böckerna skulle jag bara ha mitt liv här och nu, och inget större fel i det. Men visst är det intressant att jag kan förflytta mig från denna brådmogna vår 2009 och mina cirklar som förbinder hem och jobb med dagis, vårdcentral och inköp, till en fattig, parisisk konstnärstillvaro sedd genom en norsk ung kvinnas ögon - som i Cora Sandels Alberte-böcker.

Eller leva med indianer! Våren när jag var elva år gjorde jag det, tillsammans med Helmer Linderholms böcker vandrade jag både På krigets röda stig och  bland Fredsstigens röda. En del av mig är fortfarande indian.

Jag har levt medeltidsliv, till exempel som flickan Ylva i Sven Wernströms Trälarna-serie, som Kristin Lavransdotter, som rider där på sin häst i de norska dalgångarna, som ung novis i ett kloster i en förvirrad tid i Umberto Ecos Rosens namn.  Jag har haft kärleksfulla föräldrar som Laura Ingalls, och jag har varit föräldralös som Anne på Grönkulla, Jane Eyre, Oliver Twist och Kulla-Gulla.

Jag har varit blaserad, homosexuell dandy i Dorians Grays porträtt. Jag har varit arg ung man i Plus minus noll av Alexander Skantze, och förvirrad ung man i Josephs Hellers Moment 22, och förälskad ung man i Per Nilssons Hjärtans fröjd, och cynisk ung man i Salingers Räddaren i nöden, och dum ung man i En ond man av Hans Alfredsson, och ung man utan framtid i Mannen utan öde av Imre Kertész, och handikappad ung man i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.

Som Röda Nejlikan har jag har smugglat dödsdömda aristokrater över Engelska kanalen, och gäckat både min hustru och min konung. Jag har levt ett liv efter detta med såväl Dante (Den gudomliga komedien) och Carina Rydberg (Osalig ande). Som Robinson Crusoe har jag bott 28 år på en öde ö (för som Robinson tycker jag att öar är öde om de inte befolkas av vita män). Som Huckleberry Finn har jag seglat nerför Mississippifloden på en flotte, och som Raskolnikov har jag mördat folk som jag inte tyckte hade lika stor rätt att leva som jag.

Jag har besökt Sri Lanka i Michael Ondaatjes Anils skugga, jag har varit polis på Island i Arnaldur Inriðasons deckare, jag har levt i Kina under kulturrevolutionen i Vilda svanar av Jung Chang. Jag har många, många gånger besökt England (frågan är om det inte är mitt favoritmål, i ur och skur, genom alla tider?), men ibland gjort mindre utflykter inom Skandinavien. Som Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl, eller Kjaerstads Wergelandtrilogi. För att inte tala om att Karen Blixen tagit mig med till Afrika, och Tjechov till en rysk datja. Jag har rest till fjärran planeter, jag har rest in i framtiden, och tillbaks till forntiden. Under havet, och i luften.

Det bästa av allt är att jag kan leva om vilket som helst av de här liven när jag vill. Hur många gånger som helst.

Vilka liv har du levt?