Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.

Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall. 

Så nära, och så långt ifrån

Lyran har länge haft ett citat en bra bit ner i högerspalten på bloggen. Att tänka är en handling.
Att känna är ett faktum, står det. Ur Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Nå, citatet får vara hur tänkvärt som helst, men jag fastnade för namnet. Clarice Lispector. Clarice Lispector. Jag vet inte vad ni tänker på, men i över ett år nu har jag (fast att jag så klart inser att likheten är rena tillfälligheter) tänkt på Clarice Sterling i När lammen tystnar. Det är namnet Clarice som spökar, så klart. Och så Lispector som påminner om 'inspector'. Ja, hur som helst så kan det ibland gå till så när jag väljer böcker, i fall nu nån vill veta.

För här har jag under några dagar läst denna förunderliga lilla bok Stjärnans ögonblick. Det är en metaberättelse om en författare som inte kan låta bli att berätta historien om den fattiga flickan Macabéa i Brasiliens slum. Hon som inte vet hur man ska leva. Så menlös, anspråkslös och så utan drivkraft. Hon har nån slags pojkvän som hon låter köra över henne på alla sätt (utom att faktiskt rent bokstavligt dra över henne) och sedan lämna henne för hennes rikare och vackrare väninna. Väninnan får henne att låna pengar för att kunna besöka en spåkvinna. Och spåkvinnan förutspår en lysande framtid för Macabéa – som går direkt därifrån för att möta sitt öde, vilket visar sig vara att bli överkörd av en dyr, gul bil. På trottoaren blöder hon till döds, och författaren kan äntligen släppa detta meningslösa människoöde som trängt sig på.

I efterordet (av Örjan Sjögren) står det att romanen är ett exempel på hur verkligheten förvandlas till konst. Det står också såna där saker som att "texten har tagit det metafysiska språnget" och att denna tragiska berättelse är full av en "speciell lispectorsk humor". Må så vara. Jag fastnar för skildringen av hur en historia tränger sig på en författare och kräver att bli berättad. Författaren resonerar sig fram till hur han (för författaren är helt klart en "han" här, även om Lispector är en "hon") ser på Macabéa. Han är en allvetande författare, oförmögen att gripa in i hennes eländiga liv, trots att det är sprunget ur hans eget medvetande. "Jag svär på att det inte finns något jag kan göra för henne. Jag försäkrar er att om jag kunde förbättra något skulle jag göra det" (s 44). Jag tänker på författaren som en gud som skapat  universum och människor, men sedan inte kan styra hur människorna agerar.  Bokens lek med författarens skaparlust och vånda, med obevekligheten i den historia han tänkt ut (vid ett tillfälle försöker författaren lämna berättelsen, och Macabéas sällskap, tar en paus under några dagar, men saknar sin skapelse så mycket att han återvänder) påminner mig mycket om Cees Nooteboms ihopfantiserade historia Paradiset förlorat som jag läste för nästan precis ett år sen. (Och med tanke på Nooteboms stora beläsenhet är jag böjd att tro att det inte är en slump att kvinnan som utlöser hans fantasi och roman läser en artikel om Brasilien; visst måste det vara en blinkning till Lispectors metaroman!)

Men mest av allt tänker jag på hur det här är en bok som genom att hela tiden rycka läsaren från historien, och påminna henne om att det bara är fiktion, i själva verket understryker hur nära verkligheten det hela är. Det är så nära verkligheten, att vi inte för ett ögonblick får tillåtas att dras med i historien, att snyfta åt Macabéas tafatta verklighetsuppfattning eller hennes hopplösa möjligheter att ta sig ur fattigdomen. Gör vi det slår sentimentaliteten till, och vi blir oförmögna till att se att detta inte är fiktion utan verklighet. (Ja, jag antar att det är precis det här som Sjögren menar när han skriver "Texten har tagit det metafysiska språket" i efterordet.)

Det skulle bli en så bra pjäs det här! tänker jag också. För här har vi en text som har tagit fasta på Brechts vervremdungsbegrepp; han använde det på teatern, och menade att det var viktigt att åskådarna inte levde sig in känslomässigt i det som hände på scenen, eftersom de då riskerade att förlora den kritiska blicken. På samma sätt är det här. Så fort jag som läsare försjunker i Macabéas förunderliga föreställningar om allt hon nytt och spännande hon hör talas om på radion, eller förfasas över likgiltigheten hos den läkare som undersöker hennes undernärda kropp (och envisas med att gräla på henne för att hon "bantar", när hon i själva verket inte fått ett enda riktigt mål mat i hela sitt liv), ja, då rycker mig författaren därifrån. Ingen jävla sentimentalitet här, inte!  

Och det är bra.

Med en bok uti sin hand

Jag tänkte att jag skulle se vad det var för bok han läste. Det är något jag inte kan låta bli. Ser jag en människa med en bok i handen måste jag prompt ta reda på vilken bok det är. Det är nästan maniskt. 

Men han höll hela tiden boken på ett sådant sätt att det var omöjligt att se vare sig titeln eller författaren. Det retade mig, en lång stund satt jag sedan och stirrade på den där boken. Någon gång skulle hanv äl vända den så att jag kunde se! 

s 164, Skuggan över stenbänken, av Maria Gripe 

(Berta, berättarjaget ovan, är ju inte ensam om denna maniska åkomma. Förutom undertecknad, så har hon sällskap av Cees Nootebom.)

Smygkik

Från en av förra veckans stora läsupplevelser hämtar jag det här citatet:

Jag vill alltid få veta vad folk läser, men folk är som regel kvinnor, män har nämligen slutat läsa. Och kvinnor, har jag lärt mig, vare sig ombord på tåg, på en bänk i en park eller på stranden, håller ofta böckerna så att man inte kan läsa titeln.

s 12-13 i Paradiset förlorat av Cees Nooteboom

Och jag noterade citatet för att även jag konstaterat att det är många kvinnor som hänger över böcker på bussen. Ja, jag använder medvetet inte uttrycket "många fler kvinnor", för sanningen är att det var länge sedan jag såg en läsande man under mina färder till och från jobbet. Varför är det så? På min buss finns det en som ofta spelar på travet (han är ganska snygg, så jag brukar sätta mig bredvid honom om det går, och så tjuvkikar jag på vilka hästar han ringar in i kvällstidningen), och flera stycken som pluggar matte eller fysik (och okej då, nån slags läsning utgör väl det där pluggandet), och en majoritet som spelar musik på hög volym i stora hörlurar eller snackar om helgens förestående fest med sina gymnasiekamrater. För så där väldigt många vuxna män är det inte som åker buss, faktiskt.

Citatet är intressant av en annan anledning också – nämligen påståendet att kvinnor är bättre på att dölja titeln på de böcker de läser. Är det så? (Ja, jag själv döljer mitt eget läsande så mycket det går, och vrider nacken ur led för att få en skymt av titeln hos andra som läser.) Men varför skulle kvinnor vara bättre på att dölja? Är det kanske snarare så att kvinnor tycker att de borde dölja mycket av det de läser? Att de läser saker de skäms lite för? Eller åtminstone böcker som de antar att andra tycker att de borde skämmas för att läsa?

Jorden runt på 140 sidor

Jag har varit ute och rest idag. Rent fysiskt har jag suttit på ett tåg och rest mellan Sydamerika, Australiens inland, en änglafestival i Perth och en hälsoklinik en snöig spårvagnsresa från Innsbruck. Mina vänner, jag har haft en helt fantastisk upplevelse!

Den bok jag haft med mig på färden, eller den bok som tagit mig med på färden heter Paradiset förlorat och är skriven av Cees Nooteboom. Det är mer än 10 år sedan jag läste något av Nooteboom senast, och skulle jag beskrivit honom ur minnet hade jag sagt att han skriver högst respektabla, intellektuella, tekniskt skickliga, men lite tråkiga romaner. Sådana där man läser för att man är väluppfostrad, och sedan artigt nämner, mest för att demonstrera sin goda smak. Men jag måste ha börjat med fel bok. Eller kanske var jag helt enkelt för ung när hans verk sist kom i min väg.

Det här är en bok där referenserna till konst och litteratur duggar tätt, där tyska och engelska citat interfolierar med texten, oöversatta. Det är en litterär lek som börjar med att författaren under en flygresa ser en vacker kvinna snabbt bläddra förbi en artikel om São Paulo i flygplansmagasinet, och i stället fastna vid en artikel om aboriginernas konst. Innan han klivit av planet är vi tillsammans med honom mitt inne i en fantasi om den tysk-brasilianska flickan Alma och hennes väninna Almut. De reser till Australien, ett land de vävt drömmar kring alltsedan barndomen. Och de upptäcker att det oförstörda paradis – det tidlösa tillstånd – de föreställt sig inte existerar. De reser vidare till Perth, där de deltar som statister i ett stort änglaskådespel som pågår över hela staden, ett extraknäck som Alma inte kan motstå; i hela sitt liv har hon fascinerats av änglar, och skrivit flera uppsatser om änglar i renässansmålningarna.

En av besökarna på änglafestivalen är den cyniske kritikern Erik Zondag. Han ägnar dagarna åt att skriva litanior över att alla de stora nederländska författarna aldrig dör, utan bara skriver samma bok om och om igen. Nooteboom, till exempel (ja, jag tycker sådana där meta-anspelningar är fullständigt oemotståndliga!). På besöket i Perth drabbas emellertid Zondag av Almas ängel. Efter änglafestivalen följer han med henne på en fest, som avbryts av ett polisingripande. Det ska dröja tre år innan de möts igen, helt tillfälligt och av en slump, på en österrikisk hälsoklinik, där Alma arbetar som massör och dit Erik skickats av sin fästmö för att späka sin medelålders kropp.

Och någonstans där slutar boken. Med en replik om vad paradiset egentligen är:

Har ni någonsin funderat över den som tänkte ut paradiset? Ett ställe utan missförstånd? Den måttlösa tristessen som där måste råda kan bara vara ämnad som bestraffning. Sådant kan bara en väldigt dålig författare hitta på.

s 141 i Paradiset förlorat av Cees Nooteboom.

Det låter inte mycket för världen, den här handlingen, det begriper jag. Men den som gillar romaner där varje omläsning av sidorna ger upphov till nya tankar har här en liten pärla. Det är en tät bok som kanske handlar om att förlora sin barnatro. Och om att bli botad från sin cynism. Eller kanske om något helt annat; jag är inte säker. Men det är bara en mästare som kan få sagt så här mycket på endast 140 sidor.

Det här inlägget hör till mitt nederländska tema, som legat i träda ett par månader. Jag tror jag vågar lova att det inte kommer dröja lika länge till nästa inlägg på det här temat.