Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

Ädel adel

Nästa digitala julklapp tänkte jag skulle gå till Ingrid, min dikt-dealer i cyberspace. Hon bloggar så varmt om många böcker som jag också tycker mycket om. Därutöver har hon läst så mycket som jag inte har läst. Med så många gemensamma bekanta känns hon för mig som en outtömlig källa till boktips (även om jag ännu inte riktigt tagit steget in i biografi-åldern, men jag har ju börjat få gott om gråa hårstrån, så det kommer väl). Ingrid skriver sällan om dagsaktuella böcker (vilket egentligen är lite missvisande att säga; hon skriver om så många böcker, att andelen nya böcker blir rätt låg, men antalet är inte så ringa egentligen), utan ofta om lite bortglömda böcker – sådant hon minns från barndomen, från studietiden eller åren (?) i USA. Eller äldre böcker som hon läser för första gången, kanske efter att ha fått dem i arv, eller hittat dem på biblioteket. Hon läser imponerande många böcker på originalspråk, och har sannolikt läst flest Nobelpristagare av alla i bokbloggosfären. Hennes hjärta klappar varmt både för svenska gamla klassiker, och lite särskilt för Maine i USA. Insprängt bland dessa hågkomster finns både musik och filmklipp (och jag hör ju till dem som aldrig tycker sådant är omotiverat, utan bidrar till att lära känna mer än bokbloggarens bokhylla). Ingrid och jag delar ett gemensamt intresse kring böcker om historia, både romaner och facklitteratur. Och så är vi sentimentala bokkramare båda två, det har visat sig inte minst höstens biblioteksdebatt. Jag skulle så gärna dricka te och diskutera böcker med dig, Ingrid!

Eftersom Ingrid är så beläst känner jag att det är svårt att pricka in en gåva som hon inte har läst, även om jag gläds åt att ha bidragit med flera tips under året. Jag tror ändå på något historiskt, och slår till på lite facklitteratur.

För några år sedan läste jag mig igenom etnologihyllan på Malmö Stadsbibliotek, och en bok som jag då tog mig an var en väldigt intressant avhandling i etnologi som heter Blått blod och liljevita händer. Den är skriven av Angela Rundquist och består av en studie av aristokratiska kvinnor under andra hälften av 1800-talet. När man läser historiska romaner så rör dessa i stor utsträckning högreståndsmänniskor, fiktiva eller verkliga, men när man läser historieforskningen från de senaste decennierna är det legio att påpeka att arbetarnas, torparnas, statarnas och de vanliga folkets historia är i stort sett osynligt i äldre källor. Mycket av forskningen har därför handlat om att (med all rätt!) lyfta fram och skriva den historia som har varit osynlig. Folkets historia i stället för kungarnas. Det är en målsättning som jag sympatiserar med. Men en effekt av denna inriktningen på historieforskningen är att det finns få moderna, vetenskapliga verk som på allvar tar sig an de högre ståndens historia. Det är en anledning till att jag tycker Rundquists avhandling är intressant.

Boken belyser många aspekter av vad det innebar att leva som en överklasskvinna under 1800-talets andra hälft. Rundquist följer kvinnans liv från födelse till död, och samtidigt som hon diskuterar de speciella villkor som gällde för denna klassens kvinnor (inte minst hur de uppfostrades till att leda ett stort hushåll, deras uppgift som bevarare av släkttraditioner, och de särskilda plikter som tjänstgöring vid hovet innebar), så visar hon även hur överklassens traditioner långsamt flyttar ner (om än något förändrade) i de lägre samhällsskikten. Jag tycker boken ger en fin bakgrundsbild till många av de föreställningar som sällan förklaras, oftare missuppfattas och i vart fall inte helt förstås när de förekommer i sådana historiska romaner som jag med förkärlek har läst genom åren.

Om du inte redan har läst den så tror jag du kommer tycka att det här är en mycket intressant julklapp! (Och har du redan läst den kan vi ju diskutera!) God jul, Ingrid!