Ibland orkar man inte googla (eller så vill man bara prata med nån)

Men vad är det för konstiga CD-böcker av Nesser som finns på bokrean?

Rein?
Marr?

Jag tar tacksamt emot alla upplysningar om vad jag har missat.

Gränsöverskridande böcker

De här frågorna vill jag svara på idag:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande: 


Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är  Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där): 

Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.

Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.

4. En tavla som skulle bli en bra bok? 

Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok? 

Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.

Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)

Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

Midsommarkrans

Den här veckan påbjuder Lyrans tematrio en lista om trenne boktitlar med blomnamn uti. Lyran själv begränsar sig dessutom till rosor, och där vill ju inte jag vara sämre. Här är tre ros-titlar som Lyran inte nämner:

Svalan katten rosen döden av Håkan Nesser. Jag kommer inte ihåg en stavelse av den här boken, och det tycker jag är skönt. Den har dock fått högsta betyg i mina noteringar, vilket tyder på minst en oväntad nesseristisk twist mot slutet. Jag har en längre tid nu varit på det klara med att detta kommer vara nästa Nesser-bok som jag läser om, så påminn mig inte om handlingen.

Rosens namn av Umberto Eco. Medeltidsdeckare eller bildningsroman, det är frågan när läsaren får följa med den unge munken Adso och hans lärare William av Baskerville som undersöker mystiska dödsfall i ett kloster, med hjälp av logik à la Thomas av Aquino. Den här är nog läst två eller tre gånger, och jag minns handlingen mycket väl, men jag hoppas jag hinner med två eller tre omläsningar till innan jag dör. Jag är så gammal (eller kanske tråkig) att jag uppskattar bildningsinslaget mer än deckarintrigen.

Näckrosdammen av Annika Thor. Andra delen i serien (som inleds med En ö i havet) om Steffi och Nelli, två judiska flickor som under andra världskriget flyr från Österrike till Sverige. De hamnar på en ö i göteborgska skärgården, och utsätts både för vänlighet och kulturkrockar. (Jag har förresten alltid tänkt att den här serien är lite som Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, fast för barn. Och möjligen med lite mindre psykoanalytisk ansats.)

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

Morsdagspresenten

Jag tycker om Håkan Nesser! Det finns ingen svensk författare i kriminalfacket som har så hög och jämn nivå, både språkligt och spänningsmässigt. Hans nya bok De ensamma, som är fjärde (och sista har jag fått för mig) delen (tillägg: enligt Nesser själv är detta näst sista delen i en Barbarottikvintett, vilket både Jenny och Paperback Lover har påpekat i kommentarsfältet här nedan) om kriminalinspektör Barbarotti i Kymlinge är inget undantag. Faktum är att jag har gett den högsta betyg, och att alla som gillar Nesser och har tänkt att läsa den, men är känsliga för spoilers kan sluta läsa här.

Det man kan hålla emot Nesser är att hans historier ofta är till förväxling lika. Och böckerna är faktiskt ofta lite onödigt tjocka – och detta säger jag trots att jag gärna vistas i Nesserland, och sällan tycker att det finns mycket dödkött. När jag läste förra årets Nesserbok, Maskarna på Carmine Street, var ett av mina intryck att Nessers språk äntligen satt där det skulle. Inte ett överflödigt ord, inte ett enda frossande i eftertänksamhet, omtagningar och gammaldags ordvändningar. Det är glädjande att det här språket håller in i den nya romanen (och i de fall ord som "luguber" används är det med tydligt ironiska blinkningar). Det är ännu mer glädjande att spänningen, intrigen och upplösningen är så oväntat bra (slutet på Carmine Street var tyvärr inte särskilt lyckat!). Det är också fascinerande att Nesser lyckas återanvända flera av sina favoritteman utan att det denna gång känns som att han skriver på tomgång.

Här är det återigen de ensamma människorna som är i fokus (liksom i Carmine Street, och liksom i hela Barbarotti-sviten, faktiskt). Men trots att just denna bok har fått titeln De ensamma så tycker jag att de här personerna har mer umgänge än gängse Nessermänniskor. I den här berättelsen är sex personer i fokus: ekonomen Tomas och hans sambo Gunilla, blivande prästen Rickard och hans hustru journalisten Anna, Tomas syster Maria (som skadade sig i huvudet i 8-årsåldern och sedan dess saknar empati) och hennes älskare/sambo Germund Grooth. När boken börjar är det 2010  och Germund har just dött genom att trilla ner i en ravin i Kymlinge. Polisen upptäcker snart att hans dåvarande sambo Maria trillade ner och dog i precis samma ravin 35 år tidigare. Den gången avskrevs det som olyckshändelse under en svamputflykt som alla sex personerna deltog i. Men läsaren, liksom polisen, inser ju att det är lite osannolikt att två älskande ska ha druttat över samma ravinkant av en olyckshändelse. Frågan är dock hur sambandet ser ut.

Åh, Nesser är listig han. Sällan har han byggt upp ett sådan omständligt villospår. Här leds vi växelvis från den ena berättaren till den andra, genom 70-talets tidiga år. Hur Rickard och Anna träffas, hur de flyttar ihop och gifter sig. Hur Gunilla får missfall efter missfall. Hur Germund och Maria förenas på det sexuella planet, men inte på så många andra sätt.

Tomas, som är navet i sextetten, får för sig att de ska köpa en buss tillsammans. De ska bilda resebolag och köra på Östeuropa. Under sommaren 1972 ska de själva ge sig iväg med bussen under fem veckors avdragsgill "semester" för att rekognosera och lägga upp rutten. Crescendot tilltar och växer fram till gruppen når Rumänien. Där blir bussen stoppad av några män som inte låter dem fortsätta med mindre att de får tillbringa en timme med en av de tre kvinnorna. Sextetten lottar, och lotten faller på Gunilla. Hon bryter samman, och Maria träder in i hennes ställe. Efter en timmas gruppvåldtäkt återvänder hon. Hon säger inte ett ord på resan hem, och  efter resan rinner umgänget ut i sanden. De sex ses nästan inte alls förrän den där olycksaliga svamputflykten ett par år senare, då när Maria trillar över ravinens brant. Eller hoppar hon själv? Eller är det någon som knuffar henne?

Ja, vilket villospår. Gruppvåldtäkten som lägger sordin på vänskapen och gemenskapen visar sig inte ha något alls med de två dödsfallen att göra. I stället består upplösningen av helt vanlig svartsjuka. Otrohet och sexuellt begär. Livslångt svek och oförsonlig hämnd. Det skickliga hos Nesser är att jag som läsare faktiskt inte känner mig besviken på denna 550-sidiga utvikning. Det beror antagligen på att personerna vars liv har vävt den här berättelsen är intressanta i sig, och inte endast förekommer som alibin för en medioker deckargåta.

Några ord om Barbarotti slutligen. Jag tycker om Barbarotti. Jag tycker om hans hustru Marianne, och deras styvfamilj med fem halvvuxna barn. Jag tycker om att det är sympatiskt och idylliskt och konfliktfritt i den där familjen. Jag tycker också om Barbarottis kollega Eva Backman (och här är på sin plats att flika in en undran över varför Nessers kvinnliga poliser alltid heter Eva/Ewa), och hennes ovanliga arrangemang där hon och exmaken flyttar in och ut ur villan varannan vecka, så att deras tre söner slipper leva i kappsäck. Jag skulle gärna läsa mer om deras liv och skilsmässor och brottanden med trosproblem och meningen med livet. Men jag känner inte nödvändigtvis att det behöver vara några brott inblandade. För min del får livet gärna vara en gåta i sig självt i nästa bok. Och jag kan faktiskt inte förstå hur poliser i böcker alltid lyckas vara så filosofiska.

Men om det här nu är sista boken om Barbarotti så är det en avslutning lika stilenlig som den om Fallet G som avslutade serien om Van Veteeren (jag har skrivit om G här). Men även om  Ingegärd Waaranperä i DN gillar, så tycker hon att luften pyser ur historien i slutet när sanningen avslöjas.  Och Marianne Jeffmar i SvD tycker att Nesser, liksom Barbarotti är trött. Jag tycker att Nesser gärna hade fått stryka hälften av sidorna. Stramat upp den som Carmine Street, men behållit spänningen och det oväntade. Då hade boken varit ett riktigt mästerverk!

Inte en helt ny historia

Jag läste ut Håkan Nessers senaste bok Maskarna på Carmine Street för några dagar sedan. Medan jag läste den tyckte jag att jag hade en ganska klar bild av vad jag ville skriva om boken. Och sedan gick helgen med sådana där vanliga aktiviteter som att bryta upp golvet i vardagsrummet och äta citronpaj. Och nu tror jag att jag vill skriva något helt annat om Nessers bok.

Nesser hör till de där författarna som skriver samma böcker om och om igen. Han brukar variera sig mellan 2-3 (kanske 4) teman. Här har han tagit med sig historien om ensamma människor (sådana skriver han ju oftast om) och ett försvinnande (som även det är vanligt i hans böcker), och dragit till New York. Varvat med exakta adressangivelser (vilket är ovanligt för Nesser, och känns överflödigt här) och litterär namedropping (där varenda författare som satt sin fot i NY nämns, gärna i samband med diverse barer och caféer) berättar han historien om det mycket ensamma paret Eric Steinbeck och hans hustru Winnie Mason, som fått sin fyraåriga dotter Sarah bortrövad av en man i en grön bil. Winnie har redan tidigare haft en dotter som tillsammans med sin far dött i en bilolycka, och hon går in i en depression vid Sarahs försvinnande. Polisen hittar inga ledtrådar, och när Winnie kommer ut från kliniken bestämmer sig paret alltså för att åka till New York för att få en nystart. Det är i stort sett upplägget till den här historien.

När jag läste boken tänkte jag att berättelsen var som en labyrint, där Nesser sakta ledde oss in mot mitten och själva kärnan av historien. Det är trots allt en av hans specialiteter – att skruva till historien med ytterligare en upplysning just när man som läsare trodde att man hade allt klart för sig. Han är en av de bästa, nu levande, svenska författarna med den talangen. Men under läsningen fick jag då och då i stället känslan av att det handlade om en lök, och att det inte fanns något att upptäcka när alla lagren skalats bort. Efter själva läsningen känns det som en kombination. Det var en labyrint utan så mycket där inne i mitten. Lite besviken är jag.

Winnie får hemliga, andliga meddelanden som talar om var Sarah finns, att hon lever, och hur hon ska kunna träffa henne. Eric tror inte på dessa, men har fått rådet av Winnies läkare att uppmuntra hennes fantasier. En morgon är så Winnie försvunnen, och Eric påbörjar ett sökande i spåren efter Winnies antydningar. Det visar sig så småningom att det legat något i det som Winnie sa. Vid det här laget har berättelsen varvats med andra övernaturliga inslag; Eric berättar exempelvis hur han en gång råkat ringa en okänd kvinna som var på väg att ta livet av sig, men bestämt sig för att låta bli om någon ringde inom en minut. Som läsare har vi nu accepterat att det här är en historia där andra bitar än de vardagliga måste användas för att få pusslet att gå ihop.

Jag tror det är därför jag inte riktigt tycker att Nesser lyckas i den här boken. Språkligt sett är det här hans allra bästa. Inte ett ord för mycket (förutom att han kunde ha strukit vägbeskrivningarna av Erics vandringar på Manhattan), det typiskt nesserska språket som lyckas använda alldeles vanliga ord, alldeles korta och enkla meningar och ändå skapa ett tätt nät som drar en in i berättelsen och gör det svårt att lämna den innan sista sidan.

Men vad gäller historien? Nesser är en mästare i att lura läsaren, men jag tycker inte om att ledas in på tankarna att det här är en mer övernaturlig berättelse än vad det är, när författaren ändå med ett skott drar mig tillbaks till de realistiska tolkningarna mot slutet. Det känns som om han hela tiden laborerat med nödlösningar, som om han inte förmått hitta på vanliga antydningarna med naturlig förklaring i den här historien, och därför måste slänga in lite hokus pokus. Och inte nog med att upplösningen inte helt går i samklang med historiens uppbyggnad – det långsamma, suggestiva som plötsligt avslutas med ett big bang tycker jag skämmer det vackra, precisa berättandet som lovar så mycket i början av den här historien.

Det är en bok som Nesserälskarna (och jag hör till dem) naturligtvis måste läsa. Men annars rekommenderar jag exempelvis Carambole eller En helt annan historia. Två böcker där författaren är i sitt nesse. Språket i Carmine Street lovar dock gott för framtiden. Jag hoppas han tar med sig den här tonen, och det mer avskalade sättet att berätta historien till nästa bok.

Rätt namn på rätt plats

Här kommer då svaren i min citattävling. Utgångspunkten för den här samlingen var citat som berör skrivande och författande på olika sätt. Jag tycker det är spännande att samla på författares egna uttryck för sina skaparvåndor.

Citat 1:

Hon betraktade livet som ett tillfälle att skriva romaner och läsekretsen som sitt råmaterial.

Det första citatet är hämtat från Månen och silverslanten, W. Somerset Maugham, och det är nog det enda av de i samlingen som är mer spritt. Jag har ju läst och skrivit en hel del av och om Somerset Maugham på sistone (och knaprar långsamt i mig ännu en novellsamling i väntan på att mitt närmaste biblioteks sökkatalog ska komma upp ur sommarkoman så att jag kan skaffa mig ett exemplar av Ashenden).

---

Citat 2: 

Det fanns författare som skrev för att bli älskade. Men älskade av vem? Ingen kunde veta i förväg vilken historia man skulle skriva för att bli älskad. Men hur var det med att skriva för att älska? Svaret på den frågan var inte lika självklart. Att skriva skulle vara en kärleksförklaring, inte en kontaktannons. Man skulle inte skriva för att bli älskad, utan för att själv få älska.

Det här utdraget kommer ur Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Han är en ganska anonym författare  här i Sverige, men har vunnit flera priser utomlands.  Jag är lite kluven till hans böcker. Jag tycker om dem, och jag hoppas alltid väldigt mycket på dem, men det känns som om han aldrig kommer att kunna skriva sig till en femma i min graderingsskala. Ständigt bubblar han runt på en fyra (i ganska gott sällskap). Berättelsen om Inga tycker jag hör till hans bästa, men den är lite lång. Drömmar om havet är mer typisk, och en riktig sommarbok (dessutom är min upplaga av boken grön!), så den rekommenderar jag som första läsning för den som inte testat honom tidigare.

---

Citat 3:

Jag är osäker på om jag förstår vad han säger. De måste ha en annan nivå av svenska här än den jag kan nått upp till, vilket inte vore konstigt. Det kan röra sig om okända våningsplan i en till synes vanlig meningsbyggnad.

Här ett utdrag från någon som alltid väger orden på guldvåg, nämligen Lena Andersson, och boken Du är alltså svensk. Det här handlar egentligen inte om skrivande, utan om hur en invandrare i Sverige beskriver hur det är att inte riktigt förstå vad som sägs. Anderssons böcker är ganska tunna, och till synes på ett enkelt språk, att man luras att tro att man snabbt kan läsa igenom dem. Tja, det kan man väl, men för att förstå vad hon vill säga kan man läsa en gång till. Den här är en av hennes bästa, tycker jag.

---

Citat 4:

En berättelse är ett brev som författaren skriver till sig själv för att skildra sådant som han inte skulle kunna komma fram till på något annat sätt. 

Det här kommer ur Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag har ännu inte gett mig på Ängelns lek (ack denna sommar är ännu så full av jobb!), men denna första bok var en stor läsupplevelse. För mig säger den här meningen väldigt mycket om vad en författares arbete kan innebära, om hur skrivandet föder nya tankar, och leder till insikter som man inte hade fått annars.

---

Citat 5:

Orden har ingen geografi, kom ihåg det. Hittar du dem inte i Kumla, kommer du inte att hitta dem i Montmartre eller Ulan Bator heller.

Det här kommer förstås från Kumla-födda Håkan Nesser, och hans bok  ... och picadilly circus ligger inte i Kumla. Om jag nu minns rätt så syftar citatet på det meningslösa i att författare ska åka iväg för att kunna skriva. Där tror jag meningarna är delade, men prokrastinering är väl lika vanligt inom författarskrået som andra yrken. Läs förresten den här boken, om du har missat den bland alla van Veeteren-böcker av samma författare.

Nesseriana

Nesserfantaster som inte orkar vänta ända till augusti på nästa bok kan glädjas åt att Svenska Dagbladet kommer att publicera Nessers nästa roman (Maskarna på Carmine Street.) i papperstidningen i sommar. Start 21 juni.

Redan idag kan man dock testa sina Nesserkunskaper!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Vad gör alla superkända människor nu för tiden?

Jo, de skriver böcker. En del av dem gör det i stället för det de är kända för. DN listar kända namn i höstens bokutgivning. Själv kan jag inte låta bli att sucka över att ännu en Wallander-deckare dyker upp. Hur är det möjligt? Var inte den där serien avslutad? Skriv gärna deckare, Mankell, men varför kan du inte låta Kurt vila på sina lagrar? Håkan Nesser ger sig däremot på en kärleksroman. Jag gillar folk som gör det oväntade; vi får väl se om det blir bra också. 

Mest nyfiken är jag på Kerstin Ekmans nya bok, som sägs hämta inspiration från Söderbergs Doktor glas. Jag hoppas att det blir riktigt bra!

Vad gäller kändisböcker av Michael Nyqvist, Karin Hjulström och Mia Skäringer inväntar jag nog reaktionerna. Det skulle kunna bli bra. Det skulle kunna bli magplask. Vi får väl se. 

I stället för att jobba

Jag svarar på en bokenkät från Bokhora, eftersom jag inte kommer mig för med att sätta igång med jobbet idag. Kanske kan det hjälpa min tålmodiga hemliga bokvän något också.

Senast köpta inbundna bok: 

Kamratfesten av Dorothy Sayers. Tradera-fynd som borde anlända med posten typ idag.

Senast köpta pocketbok: 

Jag köpte ett gäng förra veckan. Bland annat The world without us av Alan Weisman.

Favoritgenre:

 

Hm... Svårt. Jag får vända på det: Jag är allätare, men inte överförtjust i reseskildringar, verklighetsbaserade böcker eller biografier.

Ultimata längden på en bok: 

En bra bok ska vara så lång som möjligt utan att bli dålig. En sämre bok ska vara 253 sidor. Om den är riktigt dålig kan den vara hur lång eller kort som helst, för då läser jag den inte. 

Favoritbokhandel: 

Jag gillar alla bokhandlar. Om jag ska nämna någon där jag hängt mycket på senare år är det Hamrelius i Malmö. Och en gång tillbringade jag nästan en hel vecka på Barnes & Nobles i Baltimore.

Favoritbibliotek: 

Malmö stadsbibliotek för ljuset och arkitekturen och att man alltid blir inspirerad till att hitta något nytt. Göteborgs stadsbibliotek för att det känns som ett bibliotek, och för att man alltid hittar det man letar efter, eller åtminstone får veta att det är utlånat, och inte "borde stå någonstans i en temaavdelning som vi skapat". 

Favoritplats att läsa (i hemmet):

 Sängen. Men den måste tyvärr undvikas så mycket som möjligt, eftersom jag har börjat somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Så bussen, då kanske. Eller soffan, badet, köksbordet, hammocken, gräsmattan...

Favoritplats att läsa (utanför hemmet): 

Bilen kanske? 

Fem författare du alltid köper i inbundet format: 

Det blir författare vars böcker jag längtar så efter att jag inte kan vänta på pocket. Torgny Lindgren hör väl hit. Deckarförfattaren Arnaldur Inriðason brukar jag också längta så mycket efter att jag måsta ha den så fort som möjligt, likaså Nesser. Andra kandidater är Majgull Axelsson, J.K. Rowling med Harry Potter-böckerna, och ett stort antal faktaböcker av varierande författare som jag lockas av, men jag är överlag inte så kinkig med vad som kommer hem i pocket, inbundet, antikt, begagnat eller whatever. Jag lever lite efter principen att om jag ändå inte kommer att läsa boken förrän den kommer ut i pocket, så kan jag lika gärna vänta. 

Bästa lässnackset: 

 Jag har tack och lov ingen överväldigande craving att äta något bara för att jag vill läsa. Däremot läser jag så ofta jag kan när jag äter. Men om det nu ska vara snacks, så är lite blandat surt och salt smågodis inte fel, eller en ask chokladpraliner (men hur ofta har man en sådan alldeles för sig själv, jag bara undrar?!) 

Bästa läsdrycken:

Inte heller här någon särskild favorit. Om man ska dricka kan man inte ligga ner (och det gör jag allra helst när jag läser), och dessutom blir man kissnödig och måste förflytta sig efter ett tag. Men om vi vänder på det så kan jag tänka mig att läsa medan jag dricker te, vatten, sherry, rött eller vitt vin, eller varför inte en Guinness i kvällsolen i trädgården?

Bästa bakgrundsljudet vid läsning: 

Nu för tiden helst tyst, men jag kan nog stå ut med Bach om det krisar sig. Eller ett litet porlande vattenfall och fåglar som kvittrar. 

När på dygnet läser du helst?

När som helst. Men kvällen/natten är lite bättre, eftersom det inte är annat som pockar på uppmärksamheten då.

Bästa bakfylleläsningen:

Hm. En film, kanske? Romantisk komedi med väntat slut, och mycket vatten. Eller Stolthet och fördom från 1995 på dvd.

Bästa kollektivtrafikläsningen:

Helst pocketbok, så det blir lätt att bära. Det som funkar bättre än en uppslukande roman för mig är  fakta eller samhällsdebatt med igenkänningsfaktor. Familjens projektledare säger upp sig, kanske?

Lista på saker som jag är trött på i svenska deckare. Del 1

Jag börjar bli deckartrött. Rejält deckartrött. Det borde vara enkelt att helt enkelt sluta läsa eländet, men så är det inte. I något annat inlägg ska jag redogöra för varför. Men här kommer första delen av listan på saker jag är utled på.

Serierna. Varför måste alla deckarhjältar återkomma i bok efter bok? Inte ens finns det någon tröst i att det "bara" ska bli sju eller åtta eller tio stycken böcker. Det är snarare ett hot. Man ska alltså behöva stå ut med den här personen i nio böcker? Och när man så tror att man läst sin sista Wallander-deckare, så återuppstår hjälten i någon annan bok. Som till exempel handlar om vad han gjorde innan deckarserien började (i Wallanders fall boken Pyramiden). Och som om inte det räckte introducerar sedan Mankell Wallanders dotter som polis. Och för säkerhets skull produceras ett oräkneligt antal Wallanderfilmer med både far och dotter, som inte utgår från någon bok alls. Och här går parallellerna osökt till Beck-filmerna, som jag inte har en aning om hur många de är vid det här laget. Fler än avsnitten av Lilla huset på prärien, det är då säkert! Och när van Veeteren äntligen kastat in handduken i Nessers långa serie (som bekant slutade han som kommissarie och blev antikvariatsägare, men de osjälvständiga poliserna i Maardam skulle ändå ränna till honom varenda gång så mycket som en ficktjuv varit i farten), så återkommer Nesser med en ny serie, denna gång om kommissarie Barbarotti. I senaste boken måste han i sin tur förstås ta hjälp av Maardamspolisen för att lösa fallet. Jag vågar inte tänka på hur många uppföljare vi har att vänta vad gäller de serier som fortfarande pågår och pågår och pågår... Vad är det för fel på fristående deckare?

Familjelivet. Jag orkar inte mer. Helt ärligt så orkar jag inte mer. Jag har nog med min egen lilla familj. Vi är tre, och jag kommer knappt ihåg vad vi heter och vilka allergier vi har. Än mindre är jag riktigt säker på vad alla mina jobbarkompisars respektive heter (för att inte tala om alla telningarna). Syskonbarn och kusiner och såna som jag inte träffar så ofta har jag nästan helt tappat greppet om. Men  för att kunna njuta det allra minsta av en vanlig, simpel pocketdeckare förväntas jag alltså hålla reda på om Maria Wern är gift eller skild, och om hennes gamla flirt med vem det nu var kommer att  påverka upplösningen i boken. Och vad är det nu Irene Huss tvillingflickor heter? Vem är vegan och vem spelar i ett rockband. Är det hennes man som är kock, och varför jobbade han deltid nu igen? Och Erik Winter han har en fru som heter Angela. Eller är det dom som bara är sambo, för att Erik inte vill gifta sig. Och Angela vet mer om hans arbetskamrater på mordroteln i Göteborg än han själv vet. Är inte det konstigt? Framför allt är det konstigt att Angela inte har några egna vänner, utan bara umgås med den asociale makens. Annika Bengtzon som alldeles nyss var skild är kanske på väg att bli ihop med sin man igen. Det hoppas jag på, för då kanske man äntligen får se lite mer av hennes svärmor som ärligt talat alltid har varit min största behållning från de här böckerna. Och Barbarotti, Nessers nya hjälte. Frånskild är han. Och lyckligt gift. Det ska visst föreställa något nytt, att han inte klagar på att hans hustru inte förstår honom. Lägg ägg, säger jag. Det nya är att deckarhjälten bara är ett namn som löser mysterier på beställning. Det nya är att man slipper bry sig om huruvida han är lyckligt eller olyckligt gift, eller om hon har bråttom eller inte att hämta ungarna på dagis. Det nya är att deckaren sköter sitt jobb, och så är det bra med det!

Polisgruppens sammansättning. Kvinnoalibiet och invandraralibiet. Ja ni vet. I alla svenska polisgrupper så finns det numera en styck kvinna i gruppen. Om huvudpersonen är kvinna (som Irene Huss) kan det finnas en till. Annars är det typ Anna-Maria Mella som gäller. Ibland får man till det så att chefen är kvinna. Alltså inte själva utredningschefen, utan den som håller i ekonomin. Eller så är åklagaren kvinna, eller varför inte patologen. Lite whooaaa! En kvinna som är patolog, hur coolt är inte det!  Det finns också en styck invandrare i gruppen. Som Aneta Djanali i Winter-böckerna. Eller han Jorge i Arne Dahls A-grupp. Och så har gruppen alltid ett samarbetsproblem också. Mannen (det är alltid en man) som sitter på alla möten och bluddrar rätt ut om blattejävlar och surfittor. Ibland blir han omvänd. Han kan till exempel bli omvänd genom att bli ihop med invandraren i gruppen. Som Fredrik som blir ihop med Aneta Djanali, när hans exfru dött. Ghaaa! Nu är jag tillbaks i det där familjelivsköret igen. För så är det ju också med polisgruppens sammansättning. Folk ligger med varandra hela tiden, och sen får de samarbetsproblem. Eller så ligger de inte, och får samarbetsproblem på grund av det.

Vännerna. De har inga vänner, våra deckarhjältar. I bästa fall umgås de med några arbetskamrater, men oftast sitter de hemma och lyssnar på musik. Och dricker. Vad de lyssnar på och dricker beror på vilken image författaren vill måla upp. Ibland läser de i stället för att lyssna på musik, i alla fall om det är en Nesserdeckare. Ibland ringer telefonen. Ibland svarar de inte. De sover alltid lite.

Skadorna och hjältemodet. Jag läste Åsa Larssons senaste häromsistens. Kort summering av bokens upplösning: Det är vårvinter och Rebecka Martinsson springer ut på isen, eftersom hon  jagas av mördaren på en skoter. Skotern går igenom isen, och Rebecka trillar ner i en vak. Efter henne kommer en hund (lite oklart varför). Hunden åker ner i vaken, och Rebecka hjälper henne upp. På grund av den starka strömmen glider hon sedan in under isen, tror hon ska dö, men upptäcker hon att hon i princip står på alla fyra på älvens botten under isen. Hon ställer sig upp, och den mjuka vårisen går sönder. Hon tar sig upp på land, och där pysslar hon runt ett tag, bland annat tar hon hand om den andra mördaren som fastnat i en snödriva. Och detta var bara en vanlig åklagares hjältemod i fjärde boken. Vad är det för fel på en bok som slutar med att detektiven samlar alla i biblioteket och omständligt redogör för vem mördaren är? Det skulle vara den allrasommest oväntade upplösning, jag lovar!

Del två följer. Kanske del tre också.

Och ja, om någon undrar, så håller jag redan på med en terapeutisk omläsning av Agatha Christie-böckerna.

Ljudböcker eller inte

Jag läser aldrig ljudböcker nu för tiden. Eller lyssnar på böcker. Eller vad man ska kalla det. Jag gjorde det ganska ofta för ganska länge sedan. Ungefär för så länge sedan att vi talar om kassettband, och ett mycket begränsat antal ljudböcker på biblioteket. Så begränsat att det inte var särskilt svårt att beta av bibliotekets samlade utbud på en halv sommar. Jag slutade faktiskt lyssna på ljudböcker ungefär samtidigt som den stora ljudboksboomen kom, och det låter lite snobbigt när man säger det, men det berodde på andra saker i livet än något slags ställningstagande mot att alla helt plötsligt går runt med proppar i öronen eller lyssnar på Läckbergs senaste i bilradion när de kör till sommarstugan. 

På den tiden jag lyssnade blev det (på grund av bibliotekets urval) lite av varje. Jag minns Stephen Kings Sommardåd (som alltså är en långnovell och förlaga till filmen Stand by me). Jag minns Doris Lessings Det femte barnet. Jag minns Håkan Nessers Borkmanns punkt. Den hade jag försökt läsa i bokform flera gånger tidigare, men inte kommit in i. Hade det inte varit för ljudboken hade jag aldrig läst klart den. Och säkert inte läst andra Nesserböcker efter det, så jag är väldigt glad för att Majornas bibliotek hade just den där ljudboken i typ åtta kassettband. Under gymnasiet (för ett halvt liv sen, alltså) var det ganska ofta som jag lyssnade på engelska ljudböcker. Öva språket och höra något intressant samtidigt. Särskilt minns jag  A town like Alice (eller Fem svarta höns, som den heter på svenska) av Nevil Shute, som jag lyssnade på medan jag strök tvätt ute på altanen, en varm vårdag.

För det är ju det man gör när man lyssnar på en bok. Man gör något annat samtidigt. Stryker. Kör bil. Lagar mat. Spelar Tetris eller lägger patiens på datorn. Nu när man inte längre är bunden till bandspelaren utan kan plugga in iPodens hörlurar i öronen när som helst och var som helst blir lyssnandet enkelt. En bok medan du rensar ogräs, eller cyklar till jobbet. Faktum är att man till och med kan lyssna samtidigt som man tar itu med en maratonnattning av sina barn (även om detta förutsätter att man gömmer sladden och öronpropparna under håret). 

Men jag lyssnar alltså inte längre på ljudböcker. Det finns i huvudsak två skäl:

1) Jag föredrar att lyssna på radio i min iPod. Det gör jag tämligen ofta, till exempel på väg till och från jobbet, medan jag hänger tvätt, eller gör något annat som inte är för bullrigt och tar uppmärksamhet från programmet. Fördelen med pod-radioprogrammen är att de oftast är betydligt kortare än en bok. Vetenskapsradions olika program är mina favoriter: 20-25 minuter långa, allmänbildande, och med ett innehåll som spänner över ett brett fält. Läser jag en bok med öronen och blir avbruten hela tiden och behöver höra om är det svårt att hänga med. Det är också svårt att överblicka var i ljudströmmen det kommer att finnas en naturligt punkt att pausa. Ni vet kapitel - sådana brytpunkter som man ser i ögonvrån när man ögonläser.  

2a) Jag läser mycket snabbare med ögonen än med ögonen, så det känns som ett slöseri med tid att lyssna på boken, när jag kunde läsa den mycket snabbare. (Det är förstås lite paradoxalt, för jag skulle förstås samtidigt kunna lyssna i situationer där jag idag inte kan läsa, och på så sätt utnyttja tiden när jag borstar tänderna eller byter lakan.)

2b) Men det har också att göra med att jag upplever boken på ett helt annat sätt om jag hör den uppläst än om någon annan läser. Detta är säkert  något jag delar med många andra. En sak är att uppläsaren påverkar tolkningen av boken - och detta kan bli både en förhöjning av upplevelsen om man har tur, och vara en katastrof i andra fall. En annan sak är att det skrivna ordet idag inte alltid är gjort för att läsas högt. Det är svårt att minnas allting, det är krångligt att gå tillbaka om man vill kolla en uppgift om någonting. Ett namn eller en plats. En inkonsekvens. Det ligger i det skrivna språkets natur att författaren inte behöver upprepa sig, eftersom läsaren kan gå tillbaks och kontrollera vem "han" syftar till, och om huruvida det var Gunilla eller Ulla som var gift med Hans som efter att ha lämnat historien sedan kapitel två, dyker upp i igen i kaptitel femtioelva. 

Jag har alltså inte något principiellt emot ljudboken. Tvärtom. Det är väl fantastiskt att så många läser, oavsett på vilket sätt. Ljudboken passar bara inte så bra in i mitt liv just nu. Min pappa har däremot just upptäckt dess tjusning, och somnar varje kväll med sin mp3-spelare i öronen. Han har hört fler böcker i år än sammanlagt under den senaste 10-års-perioden. Det är inte bara personer som har haft svårt att hinna med böckerna, eller att komma in i dem (som min pappa), utan personer som läser och skriver dåligt (kanske rentav är dyslektiker) har i och med ljudbokens närvaro, och relativa prissänkning på senare år, fått mycket mer tillgänglig litteratur. Det är bara positivt. (Synskadade har också fått det lättare, men dessa har tidigare kunnat låna inläst material på biblioteket.)

Samtidigt ger ju ljudboken möjlighet att simultant dela sin läsupplevelse med någon annan. Jag vet familjer där makarna lyssnar på ljudböcker tillsammans medan de diskar efter maten. Det låter väldigt mysigt, tycker jag. Och historiskt sett har läsningen varit något gemensamt. Man läste högt vid brasan eller fotogenlampan. Ett nöje innan iPoden, datorn och tevens tid. 

(Med det perspektivet är det inom parentes sagt intressant att många har uppfattningen att man "inte har läst en bok på riktigt" om man endast tagit del av en bok i ljudboksform.)

Det enda som riktigt stör mig i det hela är urvalet av böcker. Det är väldigt mycket aktuella topplisteböcker det handlar om. Urvalet för dem som endast lyssnar på böcker (och det är en växande skara) blir därmed begränsat. Varför jag nu klagar på det; för min egen del var det just det begränsade urvalet av ljudböcker som en gång fick mig att lyssna på böcker jag annars inte hade valt att läsa. Som A town like Alice. Eller Borkmanns punkt.

 

Nesser och Fallet G

Jag har precis läst om Håkan Nessers bok Fallet G. Det är alltså den sista boken i Van Veeteren-dekalogen, och jag tog ut den ur bokhyllan för ett par veckor sedan för att jag inte orkade ta mig igenom en Läckberg-deckare. Jag antar att jag helt enkelt ville läsa en bra deckare.

Jag kommer inte ihåg när jag läste Fallet G första gången, men jag tror det måste ha varit strax efter den kom ut (jag skulle kunna kolla min läsdagbok, förstås, och då också få ett betyg på vad jag tyckte om den då). Jag hade i alla fall glömt större delen av handlingen, men som det ofta är när man läser om en deckare, så börjar man efter hand komma ihåg hur det förhöll sig. Eller hur man tror det var det förhöll sig. Det är lite genant när samma författare lyckas lura en på samma sätt en gång till, faktiskt.

I Fallet G dör en hustru efter att ha hoppat från ett hopptorn ner i en torrlagd bassäng. Det hävdas av maken, G (som har vattentätt alibi), att det måste varit en olyckshändelse, och han får därför ut 1,2 miljoner (och det är ju inte kronor, utan Maardam-gulden vilket jag misstänker ska räknas om med faktor fyra eller så, men det är möjligt att Nesser har tänkt sig någon annan växelkurs). När jag kommit så här långt i historien fick jag för mig att det i själva verket inte var hustrun som dött, utan någon annan. I det här avseendet mindes jag rätt, och upplösningen blev inte alls så oväntad den här gången.

Boken led också av att vara alltför framtung (många böcker, särskilt deckare har denna defekt). Det går i stort sett ut på att förhistorien rullar upp långsamt långsamt långsamt, och sen på de sista trettio sidorna eller så serveras lika många händelser som i boken i övrigt. Riktigt så illa är det inte i denna bok, men visst hade Van Veeteren gärna fått filosofera lite stilla på några sidor i slutet också. Jag har sannerligen inget emot Van Veeteren (av alla de "svenska" deckarna är han en av de mest sympatiska), men jag tycker att Ewa Moreno har fått oförtjänt lite plats i böckerna. Och har oförtjänt få kvinnliga kolleger. (Inspektör Moerck i just Fallet G är väl ett lysande undantag).

När jag läser en Nesser-deckare gör jag det av två anledningar.  Den ena är uppenbar: man läser en deckare för att man är intresserad av gåtan. Någon har blivit mördad (för let's face it - deckare där ingen blivit mördad spelar i korpdivisionen), och det är spännande att få reda på vem som är gärningsmannen. Om resultatet ska bli lyckat ska det helst finnas lite oväntade vändningar med. Ju fler deckare som finns på marknaden, och ju fler deckarläsare det finns, desto mer oväntad måste vändningen vara för att man som läsare ska uppskatta den. Man vill verkligen inte ha hört den förut när man läser en deckare.  Nesser har lyckats med det oväntade många gånger; faktum är att han nog är en av de bästa på det här på den svenska deckarmarknaden. Fallet G är ett exempel, där han alltså låter liket vara mördaren, så att säga. Lyckat! Dessutom gör han oväntade, och mycket lyckade vrängningar i minst 3 böcker till: I Kim Nowak badade aldrig i Gennesarets sjö låter han berättarjaget vara mördaren (med tydlig fingervisning till Agatha Christies Dolken från Tunis, där samma knep tillämpas). I En helt annan historia och i Kära Agnes skruvar han till det också (och det är inte för att jag månar om någon annans läsupplevelse som jag inte avslöjar knepet i dessa böcker; det är mitt minne som är grumligt, och i stället för att röra till det för mig får jag eventuellt återkomma då jag läst om dessa böcker också.)

Den andra anledningen till att läsa Nesser är språket. Det finns (tyvärr) inget som stör min läsning så mycket som när språket inte håller. Nesser är ju omvittnad noggrann med sitt språk, men han slinter på många ställen i den här boken. Liknelser blir klumpiga, och haltar i försök att få till den rätta känslan. Visst lyckas han ibland, men boken hade vunnit på att sådant här rensats ut: Hon fick inte fason på frågan, men andemeningen blev ändå hängande kvar över bordet i det prydliga vardagsrummet. Som en ketchupfläck på en vit linneduk, tänkte Münster och gjorde sig klar att lämna idyllen. s 106. Han har ofta lyckats bättre - både förr och senare.