Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)
Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.
Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.
Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.
Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?
Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?
Visar inlägg med etikett Moberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moberg. Visa alla inlägg
onsdag 1 december 2010
fredag 8 maj 2009
Året var 1973...
Bokmania har en kul utmaning, som många hängt på konstaterar jag efter dagens rundklickande utifrån bokbloggar.nu. Temat är "Året jag föddes som litteraturår." Jag hoppar på och kontemplerar över 1973 medan jag googlar.
Författare som dog:
Vilhelm Moberg (han med Utvandrare, Invandrare, och Raskens)
P.G. Wodehouse (han som skrev så roliga böcker om Jeeves)
J. R. R. Tolkien (han med hobbitarna)
W.H. Auden (han med "begravningsdikten" i Fyra bröllop och en begravning)
Författare som föddes (och som väl ännu inte riktigt lyckats axla de fyra fallnas mantlar):
Mirja Unge
Lotta Olsson
Johanna Nilsson
Linda Skugge
Böcker som gavs ut:
Astid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta
Sven Stolpes biografi om Den Heliga Birgitta
Gun-Britt Sundströms bok För Lydia (som jag skriver om här)
SAOL, 1973 års upplaga. Första upplagen sedan 1950, som höll ända till 1986.
Den tyska originalutgåvan av Michael Endes Momo (Momo - eller kampen om tiden)
Tove Janssons Vem ska trösta knyttet
Gunilla Wolde ger ut den sista boken i Totte-dekalogen. Läs förresten om hur hon beskriver tillkomsten av Totte-böckerna.
Böcker som inte gavs ut:
Sjöwall/Wahlöö gör ett uppehåll i sin utgivning om Roman om ett brott (1965-1975). I stället kom detta år en amerikansk filmatisering av Den skrattande polisen.
Debutanter:
Henning Mankell debuterar med boken Bergssprängaren
Bruno K. Öijer debuterar med Sång för anarkismen
Erica Jong debuterar med Fear of flying (Rädd att flyga)
Bamse blir serietidning
Nobelpriset gick till australiensaren Patrick White. Jag kunde ha svurit på att det var Eyvind Johnson och Harry Martinson som fick dela på priset, men tydligen hade jag fel, för det var inte förrän 1974. Jag som hade tänkt skriva några rader om Johnson, får vänta med det till en annan gång. I stället ska jag kolla upp White och läsa något av honom.
Och utanför bokvärlden...
Vietnamkrig
Norrmalmstorgsdramat
Abba deltog i svenska melodifestivalen med Ring ring och kom tvåa
Gustav VI Adolf dog, och Carl XVI Gustaf blev kung
Tage Erlander var Sveriges statsminister, och Richard Nixon USA:s president
Filmen Exorcisten har premiär
och hela Sverige tittar på Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)