20 sena

Som alla vet ägnar sig bloggare åt att besvara enkäter när de inte hinner skriva om böcker som de läst. Och som alla vet så är i alla fall hälften av samtliga enkäter som cirkulerar på internet påhittade av Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? 
För tillfället måste jag nog definiera mig som en uggla som aldrig är tillräckligt pigg.

Bibliotek eller bokhandel? 
Det är ju trevligast med bokhandlar, för där slipper man betala böter om man inte lämnar igen böckerna. Å andra sidan gjorde jag tidigt iakttagelsen att det är betydligt mer givande att ägna sig åt lågintensiv spaning på snygga killar som pluggar på bibliotek än i bokhandlar. Vet inte varför snygga killar pluggar så lite i bokhandlar, faktiskt.

Adlibris eller Bokus? 
Nja. Jag är rätt sur på båda just nu faktiskt. Det kräver sina blogginlägg att reda ut varför, så tills dess svarar jag: Bokbörsen!

Ljudbok eller e-bok? 
Jag tvekar lite här. En bok behöver ju uppfylla många kriterier, och jag tycker nog inte att någon av de här läsformerna kammar hem full pott vad gäller dessa basala krav:

• Möjlighet att läsa i badet, 
• Möjlighet att göra hundöron, 
• Möjlighet att göra understrykningar och anteckningar i kanten och sätta postits där det behövs, 
• Möjlighet att läsa om viktiga avsnitt som alltid råkar utspela sig just när jag somnar, 
• Möjlighet att individualisera sin bok genom dna-spår (blod, svett, te och tårar),
• Möjlighet att stå i bokhyllan så man kommer ihåg att man har läst dem. Eller inte läst dem.  

Inbunden eller pocket? 
Jag är inte petig. Boken får gärna vara naken, så länge alla sidorna är i behåll.

Vampyrer eller zombies? 
Min skräckläsning har sista åren begränsat sig till John Ajvide Lindqvist. Så om jag räknat rätt så står det väl ganska lika mellan de här övernaturliga (?) varelserna. Vill dock gärna slå ett slag för varulven, (eftersom jag nu högläser Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde) och vildvittran (eftersom jag har högläst Ronja Rövardotter).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? 
Guillou. För att blandningen av patos, självcentrering och möjligheten att fängsla en läsare är så unik.

En i taget eller slalomläsning? 
Slalomläsning. Fast det skulle ju vara mer praktiskt att bara ha med sig en bok i väskan.

Bokmärke eller hundöra? 
Det spelar ingen roll. Jag är bara tacksam varje gång jag inte behöver komma ihåg 87 eller 413 till nästa gång jag ska öppna boken. (För eftersom jag slalomläser så blandar jag alltid ihop siffrorna. Det är ju särskilt irriterande när man har 728 i huvudet – efter Anna Karenina – och sen hoppar man över till en Bamsetidning. Och det är en situation som uppstår oftare än man kan tro i det här hushållet. Eller ja. Kanske inte just 728. Mer 234.)

Chips eller choklad? 
Ja tack, om du ändå ska köpa, så.

Biografier eller memoarer? 
Bio.

Skräck eller chick litt? 
Jag blir mest skrämd när jag läser chick litt. Är det svar på frågan?

Boken eller filmen? 
Både och. När det gäller vissa filmer är jag hemskt glad om jag får avstå från att läsa boken. Men jag blir alltid osäker på om man måste söka särskilt tillstånd för det. Nån som vet?

Twitter eller Facebook? 
Har glömt vad jag heter på Facebook. Det är det för övrigt ingen annan som vet heller. På Twitter heter jag Vixxombocker och har nästan skrivit 8000 tweets. De flesta handlar om att man ska komma ihåg att använda blinkersen när man kör bil, eller om saker som jag inte hunnit göra på jobbet, så följ mig inte, i fall du inte är fullkomligt desperat.

Strindberg eller Heidenstam? 
Det är nån felstavning i frågan. Jag tror det ska stavas L-A-G-E-R-L-Ö-F. Men jag kan tillägga att mina Heidenstamsböcker i skinnband gör sig hemskt bra i bokhyllan. Strindbergsböckerna är betydligt mer sönderlästa.

Kokbok eller bakbok? 
Aha! Perfekt födelsedagstips till sambon!

Te eller kaffe? 
Mjölk. Med te.

Rött eller vitt? 
Jag behöver mer upplysning än så. Alkoholprocenten till exempel? Och finns det öl eller sherry om man skulle föredra det?

Boklördag eller ViLäser? 
Rent krasst så köper jag ViLäser ibland, och läser de delar av Boklördag som hamnar på nätet ibland. Komplementär distribution således.

Man Booker Prize eller Augustpriset? 
Här var jag tvungen att googla prisvinnare och räkna lite. Det visar sig att jag läst betydligt fler Augustprisvinnare, men det beror mest på att jag nästan alltid kastar mig över fackboksklassen. Om man räknar bort dem verkar ställningen vara ganska jämn. (Det här skulle jag faktiskt vilja utreda lite närmare för jag har aldrig i hela mitt liv följt eller intresserad mig för Man Booker Prize, men ändå alltså lyckats läsa rätt många av vinnarna. Hur har de smugit sig på mig? Jag förbereder ett långt blogginlägg fullt med konspirationsteorier.)

När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

I komplett sällskap

Ja, apropå den där våndan i att slänga gamla mer än uttjänta vhd-band som jag skrev om, så var det faktiskt något som var väldigt enkelt att göra sig av med: videobanden med Twin Peaks! Anledningen? Jo, mina rariteter Laura Palmers Dagbok och Special Agent Dale Cooper's diary har äntligen fått sällskap av den vackra Twin Peaks-guldboxen! Kanske, kanske har jag redan börjat titta nån sen kväll, långt ifrån dig, när du läser det här...

Min uppläsning av de första sidorna av Dale Coopers dagbok finns för övrigt här. En uppläsning ur Laura Palmers dagbok finns här, av Titti på Hellre barfota än boklös.

Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

Alptoppens rödaste ros

Jag har nog skrivit det förut, och jag kommer skriva det igen: Det är fantastiskt spännande att återupptäcka sina egna barndomsböcker tillsammans med sitt barn. Böcker som känns stereotypa och patetiska inför min vuxna blick, kan ändå glimra till i återskenet från mitt dotters ögon. Vad gäller andra böcker så inser jag ibland först nu författaren storhet – förmågan att tilltala ett barn och en vuxen på samma gång!

Den bok (eller rättare sagt de böcker) vi läser just nu är fyra små pixistora delar av en småbarnsanpassad version av Johanna Spyris klassiska bok om den föräldralösa Heidi, som växer upp hos sin farfar på en fäbod i Alperna.

Böckerna är rikt illustrerade och är förvånansvärt välskrivna, om än förkortade. Det sista märks tydligast i slutet av sista boken, där logiken haltar märkbart. Men annars ryser jag mest nostalgiskt när jag läser om hur den lilla flickan som lever fri och lycklig hos sin farfar på fäboden hämtas av sin moster Dete för att resa till Frankfurt och bli sällskapsflicka till den rullstolsburna Clara. Det är fart och fläkt runt Heidi, som snart ser till att det stränga hushållet bland annat begåvas med kattungar. Heidi träffar även Claras farmor, som lovar Heidi en vacker bok om hon lär sig läsa, vilket hon – eftersom det är den slags bok – omgående lär sig.

Men lilla Heidi har sådan hemlängtan att hon går i sömnen varenda natt. En vänlig doktor inser att det är bäst att hon får komma hem till farfar (med väskan full av småfranska!). Sommaren därpå kommer dock Clara för att hälsa på henne. Det gör Heidis vän, herdepojken Peter, så svartsjuk att han knuffar ner Claras rullstol för berget. Men eftersom det här är en bok full av gudsförtröstan och förlåtelse så ordnar sig allt till det bästa.

Heidi är en bok i samma genre som till exempel Barnen från Frostmofjället (och jag skulle bli mycket förvånad om hon inte är en anmoder till Kulla-Gulla; notera parallellen med Kulla-Gulla-böckernas onda Regina som rullade fram i sin rullstol och störtades utför en ravin). Och det är Rännstensungevarning när den förlamade Clara visar sig kunna gå på darrande ben, när Peter knuffat rullstolen utför stupet. Men det spelar ingen roll. Ibland behöver man läsa en bok från 1880-talet i vetskapen att man delar upplevelsen med generationer av flickor.

Jag läste om mina fyra Heidiböcker många gånger som barn. Och lite senare lånade jag boken på biblioteket och läste den i sin helhet. Och ännu senare antikvariatsfyndade jag den. Gör det du också, om du skulle råka komma över den.

 

Melodikryss

Vi behöver lite musikfrågor nu, eller hur?



10. Den här sångerskan spelade fru till Janne Loffe Karlssons rollfigur i en tv-serie baserad på en svensk barnboksserie. Vad hette storasystern i denna serie?

1. Rosa
X. Linnea
2. Katarina



11. Den här sångaren spelade morfar i en tv-serie baserad på en svensk barnboksserie. Hjältinnan/ huvudpersonen i böckerna har en barndomsvän. Vad heter hon?

1. Martina
X. Lotta
2. Lisa



12. Mannen som här sjunger tillsammans med Povel Ramel spelar gud i en tv-serie baserad på en svensk barnboksserie. Den kvinnliga huvudpersonen är mer känd under sin egenvalda pseudonym (som också är namnet på en av böckerna i serien). Men vad heter hon egentligen i förnamn?

1. Anna
X. Anastasia
2. Julia


Här kan man så klart få bonuspoäng om man vet namnet på böckerna/tv-serierna och vem som skrev dem. Kanske vet man även efternamnet på flickan i sista frågan.

Denna eviga och evinnerliga fråga

Varför gör filmskapare livet så svårt för sig genom att förutsätta att originalförfattaren har fått allting om bakfoten? 

s 40 i Engleby av Sebastian Faulks

Bara sex

Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.

1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)

2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!

3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet  förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.

4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.

5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om  Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne.  (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert;  ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)

6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.

"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 

"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"

"I went into Jane Eyre once."

Marianne frowned overdramatically.

"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"

ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

Skärpning (snyft)!!

Man tycker ju att någon av alla de bokbloggare som lekt filmrecensenter den senaste veckan kunde ha behagat nämna att man faktiskt behöver ett par paket pappersnäsdukar på den nya Harry Potter-filmen. Nu fick jag börja med att snyta mig i godispåsen redan när Hermione raderade ut sina föräldrars minne (och mina chokladbjörnar smakade därefter mer än avsett skumt), och fortsatte sedan med att avverka de flesta av mina klädespersedlar. Som tur är kände jag ingen som satt bredvid mig, så det var bara jag själv som behövde skämmas.

Sen sitter jag här med ett stort bekymmer. Jag gick förstås direkt hem från filmen och började läsa på sidan 386 i Harry Potter and the Deathly Hallows. Och visst är det så att man inte får räkna en sådan läsning som en utläst bok när man kommer till slutet, utan att först läsa den första halvan av boken också?

Friskt vågat men platt fall

Ni vet hur det är med svensk skräckfilm, eller hur? I bästa fall får de betyget "bra för att vara svensk", med något lysande undantag (Låt den rätte komma in, kanske?). Ja, det här inlägget ska handla om en bok, som jag har svårt att inte finna lite sympatisk bara för att den (nog) utspelar sig i Göteborg. Det är en skräckbok dessutom, så associationen till halvdåliga svenska rysare (som inte skulle stå sig i den internationella konkurrensen) är inte så långsökt. Jag ska från början erkänna att jag hade visst nöje av boken, trots att jag på det stora hela instämmer och förstår Snowflakes avrådan (till mig personligen, nota bene) till läsning. En av de största invändningarna jag har mot boken handlar om att författaren fått en utomordentlig god idé,  men inte lyckats förvalta den ordentligt. (Och härifrån kommer jag nog att spoila boken, utan att knappt märka det.)

Boken det handlar om är Andreas Romans bok Någon i din säng. Här är Sofia huvudpersonen – vacker (tror jag i alla fall), ung, begåvad och storsäljande författare, som lever ensam i en dyr lägenhet. Hon har alltsedan barnsben varit utan vänner. Ingen ville leka med henne, hon blev ständigt bortvald både av föräldrar (som prioriterade sitt jobb) och av grannbarn och klasskamrater. Detta ledde till att Sofia uppfann en låtsaskompis. Eller uppfann och uppfann – det är här det blir lite oklart. Är det någon mörk, okänd kraft som Sofia bjudit in till lekkamrat, eller är det en fantasiskapelse?

När Snowflake skrev om boken så associerar hon till Marie Hermanson, och det är inte annat än att jag gör detsamma. Sofias mörka låtsaskompis som håller sig i skuggan under trappan, äter upp den andra portion pasta som hon lägger upp, och sätter på Tom Waits så fort han får möjlighet liknar Mannen under trappan. Det är krypande spänning i vardagsmiljö, där läsaren och Sofia själv undrar om hon inbillar sig att någon finns i lägenheten, om hon själv (omedvetet) öppnar balkongdörrar och dricker upp vin, eller om det kanske är den sympatiske grannen som spelar henne ett spratt.

Det finns två saker som jag stör mig på i den här boken. Den ena handlar om alltför många irriterande språkliga slarvfel, som att man till exempel "skalar jordgubbar" (jag är rätt säker på att man menar "rensa", för vem längtar liksom efter om skalade jordgubbar med vispgrädde – hur kladdigt blir inte det?). Den andra handlar om att det förblir väldigt oklart om Sofias låtsaskompis finns i verkligheten eller bara i hennes fantasi. Det får gärna vara vilket som för mig, men hela frågan sjabblas bort. Mest antyder Roman att låtsaskompisen finns på riktigt, men i så fall behöver jag lite fler förklaringar till vad och vem och framför allt var han är. Vad vill han? Varför försvinner han abrupt mot slutet av boken?

Jag tycker mig se att en tanke med boken var att se vad ensamheten kan göra med en människa. Sofias enorma författarframgångar beror på den rika fantasiförmåga, som hon bland annat använder för att låtsas att hon inte är ensam: låtsaskalas med ett dukat bord för 10 personer, post it-lappar till sig själv (för att lura den tillfällige älskaren att hon har en pojkvän?), fasaden som hon upprätthåller... I början av boken har jag svårt att inte associera till Joakim Thåströms låt En perfekt värld (och som ni förstår skulle jag här lagt in ett youtube-klipp med sången, om det bara funnits något), med strofer som I sitt perfekta hem, i sin perfekta värld har hon middag ikväll, alla kommer va där... Det finns ingen i världen som vet, för lögner som är bra dom är en hemlighet. 

Ja, jag tycker att jag har haft lite otur med mina spökhistorier på sistone. Först Waters The little stranger (som lugnt var ungefär 42 gånger bättre än Romans bok, men ändå lämnade mig undrande hur slutet skulle tolkas), och nu den här. Den som har tips på en spök/skräckhistoria som är bra, och där man inte irriterar sig på slutet får gärna lämna en kommentar.

Typ casting

Jag bloggar med lillfingernaglarna den här veckan, så i stället för att erbjuda mina långa och vindlande tankar om Johan Klings Människor helt utan betydelse eller min insiktsfulla analys av Dan Browns The Lost Symbol (ni kan få välja, förresten – vilken av dessa två ska jag först lägga krut på? Jag har mycket spännande att säga om båda, men hinner nog inte fördjupa mig i mer än en analys under helgen), så passar jag på att följa upp min stora spaning om hur skådespelare återanvänds när filmbranschen ska illustrera det svenska deckarundret.

Idag läser jag nämligen att den breda allmänheten (dvs de som är för unga eller oironiska för att varken tänka på Grannar eller Sundbyberg) snart kommer att förknippa Peter Dalle med kommissarie Ewert Grens – en uppfinning signerad  Roslund och Hellström. Dalle är en outsider i de här sammanhangen, för vad gäller filmatiseringar av svenska detektivromaner har han tidigare endast förekommit i Lasse-Majas detektivbyrå. Det är således en snabb och oväntad karriär att utan att behövt figurera som misstänkt, den kvinnliga polisens äkta make eller huvudrollsinnehavarens bästa kompis (som typ är en försupen och frånskild advokat) avancera till huvudrollen. Grattis Peter!

Som vanligt betonas att just den här deckarserien kommer att skilja sig från alla övriga. Må så vara, men gäsp...!

Gränsöverskridande böcker

De här frågorna vill jag svara på idag:

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande: 


Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är  Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där): 

Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.

Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.

4. En tavla som skulle bli en bra bok? 

Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok? 

Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.

Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)

Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).

Bring in the cherry pie!

Nu blir det lite internt här, men lystring allihop. Jag har börjat högläsningen.

Det kommer kanske ta ett tag innan vi tar oss igenom båda två.

I alla fall om vi ska varva läsningen med Tittis TP-guldbox. Och om inte hon har någon, så vet jag att Martina fick en på födelsedagen!



P.S. Jag har en LP med musiken också. Och en skokartong med utslitna vhs-band med hela serien, utom avsnitt 22 eller 24. Men eftersom jag just tillbringat åtskillig semestertid med att städa undan just de lådorna allra längst in i garderoben (bakom lådan med Kitty-böcker!) så orkade jag inte dra fram dem för ett förevigande. 

Omläsningens vågespel

När jag läser om gör jag det av i huvudsak två anledningar (som för all del kan splittras upp och analyseras i mindre beståndsdelar). Den ena är att ta reda på hur jag – som har förändrats – idag upplever på en bok som tidigare har betytt något för mig. Det är ett sätt att utforska mig själv, helt enkelt. Den andra anledningen är att få samma kick en gång till. Återuppleva något fantastiskt. Ibland kontrollera om jag mindes rätt, eller om jag fortfarande gillar en bok fast tiden har gått och jag har vant mig vid mer avancerad meningsbyggnad. Här fokuserar jag mer på själva boken – om den håller. Är den verkligen bra? Och här kan det vara bäddat för besvikelser.

För det är ju så. En del böcker ska man inte läsa om. Man ska bara minnas att de är bra.

I sommar har jag läst om några av Patricias Highsmiths böcker om den mångbegåvade Tom Ripley, och jag är besviken.

De här böckerna tyckte jag ju när det begav sig var mästerliga skapelser i att antyda hotande fara. Dessutom är de originella så till vida att läsaren plötsligt upptäcker att hon hejar på mördaren Ripley, och läser med hjärtat i halsgropen när någon kommer Ripleys illgärningar på spåret.

Men även om jag är besviken så ska jag börja med att fastslå att den första boken håller fortfarande. En man med många talanger (The talented Mr Ripley) presenterar en socialt marginaliserad, ganska otrevlig, klängig uppkomling. Denne Tom Ripley får av en slump möjlighet att söka upp en gammal skolkamrat, Dickie Greenleaf, som flytt sin rika New York-familj och slagit sig ner i Italien, där han roar sig med amatörmåleri och att sätta sprätt på faderns pengar. Ripley får betalt av Dickies far för att övertala honom att resa hem igen.

Det är säkert många som har sett filmen (med Matt Damon som Ripley, och Jude Law som Dickie), och boken är ungefär lika suggestiv och obönhörlig som filmatiseringen. Efter min omläsning av den första Ripleyboken ser jag genast om filmen (som jag av en händelse som skulle kunna se ut som Law i badbyxor visst till och med har köpt). Men jag upptäcker intressant nog fler än fem fel mellan bok och film. Till exempel är det i filmen tydligt att Tom faktiskt aldrig har träffat Dickie, men i boken känner de varandra ytligt. I boken förekommer ingen kärlekshistoria mellan Dickie och flickan Marge, men denna är mer än antydd i filmen (där Marge spelas av Gwyneth Paltrow). I boken fuskar Dickie i måleri, men i filmen spelar han jazz. I filmen sker mordet på Dickie nästan i självförsvar, medan det är ett mer eller mindre planerat dråp i boken. I boken läggs Toms stegrande desperata handlingar till varandra i försök att rädda hans skinn, i filmen är han mer utstuderad och planerar. Samtidigt är filmen mer skoningslös mot stackars Tom. Den ger en öppning för Tom i form av en lycklig homosexuell förbindelse med Peter Smith-Kingsley, men drar sedan obarmhärtigt åt snaran och tvingar Tom att även döda Peter, som han älskar, eller bli fast av polisen. I boken lämnar Tom Italien, lyckligt ute ur polisens nät, men med stor saknad efter den döde Dickie, men trots det med Dickies fars välsignelse, och Dickies förmögenhet på fickan. (Av en slump hittar jag också i den här vevan en spännande analys av Ripley-filmen, där Toms psykopatiska drag ställs mot Dickies narcissistiska. Man förstår att det inte kunde sluta på annat sätt.)

I mitt minne var nästan det enda som skilde mellan bok och film den påhittade karaktären Meredith Logue (spelad av Cate Blanchett), men vid en närmare jämförelse är det alltså mycket mer som är förändrat. Trots det blir jag inte irriterad på att man kidnappat Tom Ripley-karaktären och använt honom för en annan film; både bok och film håller med råge idag också.

Så det var med förväntan jag gav mig på de andra två delarna i Ripley-serien, del tre En man med onda avsikter, och del fem Ripley på djupt vatten. I båda dessa böcker är den unge osäkre Ripley försvunnen; det har gått så där ett decennium sedan mordet på Dickie Greenleaf. Ripleys psykopatiska drag kvarstår, men han har funnit en hustru, Héloïse, som fint kompletterar honom – självständig, vacker, oberoende, ointresserad av hans förehavanden, älskvärd och världsvan. Ripley själv håller på med en del sjaskiga affärer (som att vara kurir – kanske för knark, kanske för statshemligheter; han vet det inte själv), och framför allt att handla med förfalskad konst. Highsmith lyckas fint med att gestalta Toms självförakt och livsleda, hans psykopatiska grandiositet, och hans dubbla natur.

De mord som sker inträffar liksom i den första boken mer i ögonblickets ingivelse, för att undanröja spåren av Toms brottsliga handlingar, än på grund av en långvarig och omsorgsfull planering. Tom är på ett sätt omständigheternas offer, och en stor del av böckerna handlar om Toms mödor att dölja brotten. Han lyckas alltid, även om poliskommissarier från världens alla hörn (nåja, Frankrike, USA och England) är både misstänksamma och nitiska i sina undersökningar med tanke på alla mordmisstankar som hopat sig kring Tom genom åren.

Jag mindes alla Ripley-böckerna med rysningar av krypande ondska. Men sanningen är att del tre och del fem är erbarmligt långrandiga och enformiga. Om jag inte hade bestämt mig för att lämna två tredjedelar av de böcker jag ville ta med mig på semestern hemma, så hade jag aldrig läst ut dem. Bara en sån sak som att det tar 200 (av 261) sidor för det lik som Tom gömde i tredje boken att draggas upp i bok fem. Det är faktiskt inte spännande. Det är tråkigt.

Så jag lämnar Ripley och den här sommaren med viss sorg. Del två (En man utan samvete) och fyra (Tom Ripley igen) kommer jag inte ens försöka att läsa om. Jag har med denna omläsning förlorat mitt angenäma minne av tidigare besök i Ripley-landet.

(Highsmiths Främlingar på tåg ska dock anlända i min brevlåda när som helst. Den har jag aldrig läst. Kanske kan jag skapa nya minnen tillsammans med den?)

Kolla kolla kolla!

Mental notering: Gå alltid alltid alltid in i obehagliga affärer som säljer ut okänd musik och obskyra filmer till vrakpriser. Även om du har en hungrig och trött dotter med dig.

(Jag har förresten aldrig ens sett den här på tv (och då ska ni betänka att Maria Gripe faktiskt är min husgudinna!). Är det nån som har gjort det?)

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Kvartetten som åt smörgås

Jag tänkte återknyta till ett spår från slutet av april, innan min hektiska vår började. Då läste jag Elin Wägners Pennskaftet och blev alldeles betagen (och dessutom rätt arg för att ingen talat om att den var så bra). Därefter gick jag raskt till biblioteket och lånade hem Norrtullsligan och läste den. När jag nu äntligen samlar mig och skriver om boken har det alltså gått så där sex sju åtta veckor och mina intryck har mognat lite grann. Det är ett annat sätt att säga att jag helt enkelt har hunnit få en massa halsbrytande associationer sedan dess, och att fortsättningen av det här inlägget ska handla om analys och jämförelser och sånt där. Om du inte orkar läsa det kan du nöja dig med att jag tyckte Norrtullsligan var bra.

Boken handlar om fyra unga kvinnor som delar lägenhet (två rum utan kök, och naturligtvis inget badrum) hos en änka på Norrtullsgatan. Berättarjaget är Pegg, som typ är 23 och har kommit till Stockholm med sin lille bror i släptåg (jag tror han heter Putte och är sisådär 11 eller 13 år). Deras föräldrar är döda och det är nu Peggs ansvar att dra försorg om brodern. Han blir inackorderad för att gå i skolan, och Pegg flyttar in i det lilla kvinnokollektivet. Och där fanns som sagt inget kök. Det man mestadels äter är mackor, och längtan efter lagad varm mat genomsyrar den här boken. Liksom solidariteten att den som har pengar bjuder de andra på gårdagens bröd från bageriet, och pilsner. Kanske till och med lite smör!

Det här är en bok med frisk och frejdig ton, ungefär som en Sickan Carlsson-film (åh, jag älskar Sickan Carlsson, men här finns ett sammanfattande youtube-klipp för den som inte är bekant med denna den svenska filmens allra små raraste smilgropar). De bittraste erfarenheter tas med en klackspark och återges med ett leende. Wägner är alltså lika slagfärdig och rapp som i uppföljaren Pennskaftet (som skrevs efter Norrtullsligan).

Men det här är ingen rösträttsbok, utan här är temat rätten att arbeta. Och att få betalt för det. Det är högaktuella frågor också idag, då vi diskuterar svarta jobb och vita jobb, hur arbetslösheten bland unga skjuter i höjden, hur högskoleutbildning kan göra den arbetssökande överkvalificerad för de jobb som finns, och där arbetslösa utförsäkras. Ett samhälle där det inte finns jobb till alla, men där folk ändå måste försörja sig och får skylla sig själva. Lite 1908 känns det.

Den där arbetsrätten har hos Wägner ett könsperspektiv (och i viss mån klassperspektiv). Varför ska kvinnor arbeta? En fråga som delas upp i två: Å ena sidan: Varför ska de ta jobben från männen, låta dem gå arbetslösa och oförsörjda? Och å andra sidan: Varför ska de arbeta (oftast mer) för halva lönen? Här finns också klassperspektivet, där unga kvinnor från välbärgade klasser kan ta ett arbete för att roa sig eller för all del kanske bidra på sitt sätt, men naturligtvis utan att begära full lön för detta. Pegg frågar den yngsta flickan (som heter Magnhild, men kallas Baby) i Norrtullsligan:

- Baby, sade jag, vad har du i lön? 

- Sextiofem. Hur så?

- Och hur länge har du varit på Bolagen?

- Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

- Nå?

- Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

- Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

- Det är meningen, sade Eva.

Klassperspektivet och den dåliga lönen märks även på andra sätt. Berättarjagets Peggs rika kusin gifter sig, och när Pegg berättar om brudklänningen för väninnorna kan hon meddela att: "Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften av vad kapseln [dvs brudklänningen] kostade." (s 93) Däremot ser jag inga ifrågasättanden av att de rika har mer pengar (boken är trots allt skriven några år före ryska revolutionen), utan här handlar frågan mer om varför de flickor som försörjs av sina fäder ska ta arbete från de unga kvinnor som behöver det för sin försörjning. Och varför de rika flickorna ska dumpa lönerna för de fattiga!

Boken är en underlig blandning av kvinnogemenskap, klasskamp, arbetsrätt och flärd. Och sex. Ett tag funderade jag på att jämföra den här kvartetten med Carrie och hennes väninnor i Sex and the City, men det haltade lite grann, även om Norrtullskvartetten och deras väninnor sannerligen är lika giftaslystna som någonsin Carrie. På ett par ställen i boken skämtas det om att de borde skaffa sig älskare och äkta män som kan försörja dem (det är precis samma skräck som Jane Austen hanterar i sina romaner, för övrigt. Det kan man tänka på när man beskyller henne för att vara "romantisk". Hennes böcker är ju tvärtom kärva berättelser om hur svårt det är för fattiga flickor att kunna försörja sig, och hur de är tvingade att ta den som vill ha dem trots att de inte har pengar). Hos Wägner kan  man definitivt ana rädslan för vad som ska hända den dagen man inte kan arbeta längre. Emmy, den äldsta i ligan på Norrtull, ligger i stort sett däckad efter arbetsdagens slut. Hennes glädjeämne (?) är att brodera samma bonad om och om igen (hon ger bort dem i present, och de har alltid lydelsen "Lär att lida utan att klaga"), men det är tydligt att hon faktiskt är riktigt sjuk. Hon har däremot inte alltid råd att betala till sjukkassan, men mot slutet av boken förstår man att hon insett att hon nog inte har så mycket val. På s 95 säger hon så här:

Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så allting är klart nu...

Jag gråter lite när jag läser den här boken. Och jag skrattar ganska mycket, för det jag slås av igen är framför allt humorn hos Wägner. Åh, jag tycker hon är så rolig. Man måste gång på gång stanna upp och fnissa till mitt i härligheten. Humorn finns både i framställningen av sakernas tillstånd, i berättarjagets röst, och i dialogen mellan flickorna. Här är det söndagsmorgon och Eva säger:

- Den som är yngst får stinga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

- Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags. (s 25)

Det här sättet att berätta, att skämta, får mig att dra en rak linje från Wägner till exempelvis Astrid Lindgrens Kati-böcker (det kan inte vara någon tillfällighet att Katis bästa väninna (och rumskamrat) heter Eva, precis som Peggs!!) Jämför det här utdraget från s 12 i Kati i Italien (Kati och Eva sitter och ordnar till det i sitt gemensamma hem):

- Heminredningsdriften och frutitelsdriften har kommit mången flicka på fall, sa jag vist. Ja, ja, det är kanske inte så konstigt förresten.

- Åja, sa Eva, så himla märkvärdigt underbart kan det väl inte vara att plötsligt få heta exempelvis fru Johansson. Och för stackars Johansson måtte det vara så lagom roligt, när han kommer underfund med fruns rangordning: Först kommer handdukarna och sen kommer matsilvret och sen kommer kaffeservisen och sen kommer ingenting och sen kommer Johansson.

(s 12 Kati i Italien, Astrid Lindgren, från 1952).

Lite grann associerar jag vidare till tonen och stilen hos Gun-Britt Sundström (även om jag tycker att det hos hennes raljerande ton i Maken, och ännu mer i För Lydia finns djupare stråk av vemod än hos Wägner och Lindgren). Det här kommer från början av Maken, när berättarjaget Martina just träffat Gustav som frågar vad hon gjort tidigare:

- Vad gjorde du i England, jobbade au pair?

Jag skakar på huvudet, au pair-flicka, jag! (När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver.)

- Lärde mig engelska och sådde min vildhavre.

Spårvagnen pinglar i pausen som uppstår.

- Vad ska du bli när du blir stor då?

- Större än jag är tänker jag inte bli, svarar jag kort; vad har han med min framtid att göra, det är ett ämne som jag undviker att beröra ens med mig själv. (s 9)

Ja, Wägner är rolig, också när hon är allvarlig. Som här, när Pegg frågar minstingen Baby om hennes erfarenheter av karlar:

- Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

- Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.

Jag märker att det här jag skriver behandlar så lite av vad boken handlar om. Baby strejkar till exempel och mister arbetet, och tvingas så småningom ta ett med ännu mindre betalt. Emmy blir ju sjuk, men det tar inte arbetsgivaren hänsyn till. Pegg kurtiseras av sin arbetsgivare, men vill till sist inte nöja sig med att bli hans älskarinna. Eva återser till slut en gammal kärlek, och gifter sig och ligan upplöses. Det är glädje, sorg, goda vänner och ett liv som går att leva, men som skulle kunna vara bättre. Och kvinnor som kämpar för att det ska bli bättre! Framför allt är boken en verklighet som är hundra år gammal men alldeles oemotståndligt lättillgänglig.

Om jag ska dra en sista parallell så får det bli till den flick-kvartett som hyr hus tillsammans och tar sig igenom högskolan i Kingsport, i tredje boken om Anne på Grönkulla (den som på svenska heter Drömmens uppfyllelse, och i kanadensiskt original har det mer världstillvända namnet Anne of the Island, och utkom 1915). Hos Anne är flickorna mer privilegierade. De utbildar sig och även om flera av dem ska komma att försörja sig efter denna (Anne undervisar ju sig igenom fyra år i nästkommande bok, till exempel), så kommer de alla från goda familjer, och kommer inte att stå på bar backe efter studierna. Men L. M. Montgomery har också hon en kvinnoverklighet bakom sin skildring av Annes studieår. Kanske är Norrtullsligan ett dokument av vad de svenska kvinnorna gjorde under samma tid?


P.S. När jag skrev det förra inlägget om Wägner föreslog någon (aka "Snowflake") en orgie (aka "festival") i Wägnerläsning. Det är alltså det jag håller på med, så här lite för mig själv. Eftersom jag hemskt gärna vill läsa mer av Wägner å det snaraste, men är drabbad av förbannelsen att om jag börjar prata om och planera för vilka böcker jag ska läsa, så blir de inte utlästa, så drar jag inte i någon festival just nu. Men om nån vill läsa och diskutera och länka (eller starta Wägner-festivaler med specialdesignade loggor och invigningslåtar och smörgåsbord i form av ett pennskaft) så är jag den första att applådera uppmuntrande (aka  "spamma kommentarsfältet"). 




P.P.S. Det har gjorts stumfilm på Norrtullsligan, förresten. Och enligt kommentarerna hos den här länken var den riktigt bra.