Check

Det är jag och Benjamin Syrsa som gör våra årliga insatser. Han dubbar Stjärnan i det blå, och jag besöker en bokbloggsträff.

Igår var det dags för denna tillställning (och jag ska passa på att beskriva den innan jag får dubbelsidig öroninflammation och inte orkar ta mig ur sängen, vilket var vad som hände sist). Och det var som förväntat: Man åker hem till En full bokhylla och sen följer några timmars skvaller om det vanliga: om Knausgård, om vilka böcker som egentligen är dåliga, om Knausgårds fru, om vilka författarutbildningar som egentligen suger, om vilket program som egentligen är bäst att använda för att planera bokmässan, om var Arga Bibliotekstanten egentligen jobbar, om hur mycket böcker man egentligen måste ta med sig om man ska semestra med sina föräldrar, och sen är jag nästan säker på att de i andra hörnet av bordet talade Knausgård igen.

Sen vinner vårt lag The Great Penguin Bookchase och det var väl i stort sett kvällens behållning för mig, eftersom jag sedan tog fel buss hem och missade Calliopes bokklappsutdelning.

Om ni vill höra någon annans mindre sanningsenliga beskrivning av kvällen är det sannolikt att ni (förutom hos En full bokhylla och Calliope) hittar en sådan på någon av dessa bloggar: Bokomaten, Boktimmen, The Book Pond eller Flickan och böckerna.

Ja, och så lite bilder:

Bokomatens hand som fikar efter de sista resterna:

Veganmuffins (det måste jag testa, för det måste väl vara hemligheten bakom att de ser så här snygga ut):  

Och mitt lags bokhylla. Rätt full, jämfört med de andras, va?

I brist på boktips

Karin på En bokcirkel för alla tycker att bokbloggare ska försöka bli lästa av människor som inte är bokbloggare. Så långt instämmer jag. Men sen avslöjar Karin att hon ser boktipsande som ett av de viktigaste syftena med bokbloggandet. Bokmania håller med. Jag beundrar både Karins och Bokmanias inställning, men jag bloggar inte driven av något sådant ädelmod. Jag har inte ens som syfte att bli överöst av recensionsexempelar (och detta är inget statement, det är en överlevnadsstrategi).

Nej, jag bloggar av väldigt egoistiska skäl: När jag har läst något jag vill fundera mer över, så vill jag att det ska finnas någon där som kan fortsätta diskussionen med mig. Oftast har jag sån tur att det finns det (men om någon vill kommentera det här inlägget, om Lars Gustafsson och andra manliga kultförfattare, så välkommen – där finns början till en diskussion jag gärna skulle föra, och som ingen ännu nappat på).

Jag har således inget ädelt syfte att bedriva läsmission. Folk får lika gärna spela tv-spel, titta på film eller ta långa skogspromenader vad mig beträffar. Bokbränning är jag dock motståndare till, men det beror mest på att jag tycker att man åtminstone kunde frågat mig först om jag ville ha böckerna.

I den mån jag boktipsar, så är jag rädd för att det mest handlar om min medfödda (eller kanske förvärvade, jag är inte helt säker på vad som är arv och miljö i den här frågan) besserwisserim som leder till att jag vill tala om för folk vad de ska göra. Och läsa.

Om jag visar intresse för vad andra läser så erkänner jag (och ja, jag skäms bara lite för syns skull) att det antingen är för att jag ständigt jagar efter nästa stora läsfix för min egen del, eller vill bre ut mig i (egna och andras) kommentarsfält och skryta om min egen uppfattning om en bok.

I ifall jag inte bloggar om de böcker jag läst under en tid (de senaste veckorna till exempel), så beror det på att jag inte känner för att dela med mig av mina tankar, inte är i behov av andras tankar om min läsning, och så där i allmänhet struntar i om mina bloggläsare har nån behållning av min blogg eller inte.

Jag vill bara ha de här synpunkterna till protokollet, så att ingen inbillar sig att alla bokbloggare består av samhällsnyttiga och altruistiska medborgare.

Men jag håller helt med om att man inte kan länka tillräckligt till andra inlägg som man tycker ska uppmärksammas! Så här kommer lite länkkärlek, en vecka då jag inte hunnit lämna så många spår hos andra bloggare som jag velat:

Gratulera Titti som snart blir trebarnsmor!

Läs En molnfri bombnatt som Eli tycker så här mycket om!

Läs om Hermias lördagsmorgon!

Följ Ingrids väg, läsande längs Donau!

Petter skriver om Bachtins klassiker om Rabelais.

Se vad Tekoppen skriver om Torgny Lindgrens Minnen (en bok jag själv läst, gillat, och inte skrivit ett ord om sen dess).

Stäm in (eller motsäg) Det mörka tornets klagan över att precis allting måste bli film.

Nicka instämmande när Sanna på Och solen har sin gång slår fast att hon tycker om Rebecca.

Återupplev eller upplev Knausgård genom Snowflakes tankar om Min kamp.

Och missa inte hur Emma rapporterar om hur Agatha Christie brukade hjälpa sin man arkeologen.

Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.

Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall.