Färdigtänkt

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:

1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster

Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut. 

2

Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström

Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")! 

3

Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe

Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här! 

4

Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle

Petter vet detta

5

Allt som du ser

är blott en bild i betraktarens öga

Och om jag ler

så är det inte för att du förstår

Allt jag begär

är att få vakna till nästa morgon

och att den är

så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar

Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det. 

6

Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

7

För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

8

Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

9

Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok,  Lloyd Alexander

10

Jag fryser om dina händer

när du ler blir jag varm av dig

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig

Så rik är jag vorden och äger

en värld sen jag blivit din

– Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min

Bo Bergman 

vilket Margareta-utan-blogg kände igen

11

Jag ställer inga frågor

jag kräver inga svar

Jag bara önskar

att du hade stannat kvar

och att i morgon och du

vore här just nu,

att i morgon

vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

12

Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor

avlade av förspillda fantasier,

tunan som luften, obeständiga 

som vinden när den blåser först mot norr

och lovar nordens frusna barm sin trohet

och sedan ursinnit sticker därifrån

och blåser söderut, mot sol och värme

och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)

Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

13

Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

14

Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

15

Den som reser på sig ser bättre

och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

16

Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö,  Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!

Eventuellt en smygtitt på verkligheten

Jag är ganska ovillig att förändra saker som jag tycker funkar bra. Liksom Hamlet bär jag således hellre mina vanda plågor än flyr till andra som jag inte känner. Det var jag som röstade nej till euron. Och jag som tycker att det verkar idiotiskt att blanda blåbär i Marabous mjölkchoklad.

På sin höjd kan jag tänka mig att sticka ut näsan och se mig försiktigt omkring, innan jag kryper tillbaks. Så här, alltså:

Målningen heter Mann auf einer Leiter och konstnären Quint Buchholz. Den här bilden hänger tillsammans med några andra Buchholz-bilder på väggen i mitt arbetsrum. Jag tycker dessutom att det är så fantastiskt roligt att han heter just Buchholz (Buch=bok på tyska, Holz=trä/skog, alltså ungefär bokskog). Någon som vet om namnet är taget, eller om han tvärtom låtit sig inspireras till målningar som utspelar sig i gränslandet mellan bok och verklighet utifrån sitt namn?

När storfiskarns armar inte räcker till

Det finns så många oskulder att förlora i böckernas värld. Första boksexet, naturligtvis (70-talsbarn som jag är blev det tillsammans med Hans-Eric Hellberg), första gayboken (Duktig pojke av Inger Edelfeldt) och första våldtäktsboken (här är jag inte säker på om det var Sven Wernströms Trälarna, eller möjligen Marianne Ruuths Nanna). Och de andra, mindre sexrelaterade milstolparna: Första Shakespearedramat (Hamlet, 1985), första grafiska romanen (Persepolis, så sent som 2010, faktiskt) och första azerbajdzjanska poeten (väntar jag fortfarande på, liksom – misstänker jag – du, kära läsare).

I veckan blev jag däremot av med min Hemingway-oskuld.

Det är ju inte så att jag inte har försökt tidigare. Tvärtom. Sedan jag 1993 på ett antikvariat införskaffade The old man and the sea har jag försökt läsa den massvis med gånger. 127 sidor – hur svårt kan det vara? Jag brukar komma ungefär 30 sidor in i boken (det vill säga så långt man kommer innan det är dags för en ganska naturlig paus och en god natts sömn), och sen blir boken liggande.

Det här är den enkla berättelsen om den gamle mannen. Han som var så stark i sin ungdom att han höll stånd under ett helt dygns armbrytning. När åskådarna slutade satsa pengar på vinnaren och började droppa av till sina arbeten avgjorde den då ännu inte så gamle mannen kampen med en knyck på handleden. Det gav honom ett rykte som han levde på länge. Kanske fortfarande den gången han gifte sig. Jo, för mannen var gift en gång, det är länge sen nu och han har bara en bild kvar av sin hustru. Den blev dammig och förstörd av att hänga på väggen i hans skjul, så nu ligger den i en låda under en ren skjorta.

Den gamle har sin båt, och han har en pojke som fiskar med honom, och hjälper honom med stort och smått – ända till bokens början. Då har mannen inte fångat nån fisk på 83 dagar och pojkens föräldrar har därför bestämt att sonen nu måste fiska med en annan båt. Pojken kommer ändå till mannen och ser till att han får frukost, att han har agn och att båten är i ordning innan han seglar ut.

Så här långt har jag läst minst fyra gånger genom åren. Häromkvällen hände det sig att jag läste vidare, förbi denna kritiska punkt, och således fortsatte följa den gamle mannen när han seglar ut till vad som kan bli hans åttiofjärde fångstlösa dag.

Men det är den här dagen det händer: han får en fisk på kroken. Han känner dess rörelse långt där nere under båten, på många famnars djup. Den är stark. Och stor. Den äter upp bete efter bete, till slut sitter den ordentligt fast på kroken. Mannen fröjdas – det är en fångst som kommer kunna försörja honom genom hela vintern, om han bara lyckas dra upp den. För det är lättare tänkt än gjort. Fisken är stark, och drar mannen och båten längre och längre ut till havs. När det blir mörkt är de så långt ut att mannen inte ens kan se ljuset från Havanna. Hela natten vakar mannen. Väntar ut fisken. Den är kanske stor, men förr eller senare kommer den att tröttna. Han drar upp andra, mindre fiskar. Äter dem råa, tar en klunk vatten ur sin flaska, kissar över relingen, bekymrar sig om att hans dåliga, vänstra hand blivit skadad när fisken försökt dra sig fri, och bidar sin tid.

Nästan två dygn väntar han innan fisken* slutligen ger upp. Den visar sig vara längre än båten, och han får surra fast den längs relingen, innan han hissar segel och styr mot land. Han är trött och utmattad, men gläds åt sin fångst.

Tills hajarna kommer. De attackerar det ståtliga bytet, och den gamle mannen blir på så sätt av med både harpun och klubbor. När han till slut utmattad kommer till stranden återstår endast den imponerande fiskens renätna skelett bundet vid båten. Mannen somnar i sitt skjul – mer eländig än vid bokens början – och vaknar inte förrän pojken kommer med hett kaffe till honom.

Ja, det är ungefär det hela.

Och förstås knappast någonting av det hela. Jag har skyndat mig igenom de 127 sidorna med andan i halsen. Ska den gamle fiskaren få sin storfisk? Ska han kunna ta hem den utan att hajarna anfaller, och ska han överhuvudtaget överleva den här påfrestande fisketuren? Det är isande spänning (i Karibiens heta sol). Jag läser berättelsen som en allegori över de mål bara med de största offer kan uppnå i livet. Och som en variation på temat att vi ingenting kan ta med oss dit vi går härnäst. Där finns också respekten för fiskens styrka, sorgen – och stoltheten – över att övermanna den, och meningslösheten i fiskens död när den ändå bara slutade som hajmat. När pojken och mannen har ett samtal i slutet av boken, och gör upp planer för hur de ska fiska ihop ser jag ändå en slags försoning vid tanken på fiskens (onödiga) offer. Vill man går det att loda fram fler teman, kanske livets fåfänglighet och förgänglighet. Det är också en bok med ett starkt närvaro i nuet, så den moderna mindfulnessmänniskan kan hitta en botten att stå på, om hon vill.

Slutligen måste jag även skriva något om isberg, för om det var något som jag var förberedd på när jag skulle träffa Hemingway, så var det just detta (tänk gärna Titanic, fast tvärtom). Det är ju så hans berättarteknik har beskrivits: att större delen av berättelsen finns mellan raderna – ja, eller under ytan då. Engelska Wikipedia skriver så här om isbergsteorin: "The theory is this: The meaning of a piece is not immediately evident, because the crux of the story lies below the surface, just as most of the mass of a real iceberg similarly lies beneath the surface. For example The Old Man and the Sea is a meditation upon youth and age, even though the protagonist spends little or no time thinking on those terms."

Men när jag läser The old man and the sea tänker jag att isbergsberättande för 2010-människan är mer regel än undantag. I alla bättre moderna romaner nuförtiden återfinns allt det väsentliga i berättelsen utanför de nedskrivna ordens betydelsen. Författarna bygger skelett och åberopar gemensamma konnotationer och underförstådda relationer. Det är ansträngande för mig som läsare att förstå och tolka dagens goda romaner.  Detta om något är väl en erkänsla av Hemingways teknik. Fast jag måste tillstå att jag är lite besviken. Jag var beredd på något ganska kärvt – en behavioristisk studie av människans psykologi. Med denna förväntan fann jag Hemingway nästan pladdrig när den gamle i sina tankar vandrade längs minnets allé.

Men bra var det.

*Fisken heter på engelska marlin, något som har översatts till svärdfisk på svenska. Marlin verkar dock i realiteten (läs enligt några googlingar) vara en slags svärdfisksläkting.  

De där författarna

Det är ju lite städning kvar att klara av sen i lördags (ja, jag börjar också bli lite trött nu) och några rätta svar som måste presenteras. Det är dags för frågan med de klassiska citaten. Här var rubriken Men en viktig ledtråd; alla citaten kommer från manliga författare och böcker som jag tycker mycket om.

Den som var snabbast och tog flest poäng var En full bokhylla, men några andra har lyckats kamma hem några poäng. Här följer rätt rad:

16. Gentlemen Klas Östergren
En full bokhylla tar både namn och titel, trots att det är en bok hon inte gillar.

17. Howard’s End E. M. Forster
Petter tar poäng för både titel och författare och ett extra poäng för att han tycker att det är en bra bok.

18. Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren
En full bokhylla slår till igen.

19. Fröken Smillas känsla för snö Peter Høeg
En full bokhylla tar hem titeln, men missar att ange författaren. Synd! The book pond drämmer i stället till med rätt författare.

20. A perfect day for bananafish J. D. Salinger ur samlingen For Esmé with Love and Squalor
En full bokhylla googlar (det är tillåtet) sig fram till rätt svar på novell och författare, men missar namnet på samlingen. Det poänget plockar i stället Petter hem.

21. Paul Auster Vålnader, New York-trilogin, del 2
Full bokhylla gissar tveksamt på Auster, och får poäng för det. The book pond specificerar att det handlar om New York-trilogin. Och Petter är ännu mer exakt som vet med sig att det är just del 2 i trilogin.

22. Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo
Alla missar. Jag måste således sätta upp på min att göra-lista att blogga ordentligt om den här boken så snart som möjligt, och ni andra måste skriva upp att läsa boken på era listor. Detta är boken som berättar historien om en skadad soldat från första världskriget. Han har förlorat syn, hörsel, armar och ben. Ett tänkande huvud med bål, alltså.

23. Livläkarens besök av P-O Enquist
Poäng för titel och författare till Full bokhylla för detta också.

24. Romeo och Julia av William Shakespeare

Bokhyllan är nu helt full, plockar hem den här titeln och glömmer i brådrasket att ange författare. Aj! Men The book pond kommer även här som den räddande ängeln och får poäng för författarnamnet! Petter får också ett poäng för Fulke Greville (det är ett slags skämt, men ni kan läsa mer om det här).

 
Efter dessa citat följde några fler frågor, bland annat om författare som haft den stora äran att träffa mig. Jag förstår ju att de flesta tycker det här är helt ointressant, så låt oss klara av det hela lite snabbt.

Jag tentade av mitt ena svenskabetyg (på den tiden fick man två) genom att hålla föredrag om Peter Pohl; det har nästan alla gissat rätt på, men En bok om dagen var snabbast, och har alldeles rätt i att jag gillar honom. 2 poäng där.

Den som en gång krockade med mig på Bokmässan utan att säga något som ens liknade förlåt var Jan Guillou. En bok om dagen gissar rätt kring detta, eller så har hon läst det här blogginlägget.

Jag har brevväxlat (det vill säga utbytt flera brev) med Maria Gripe. Det får du aldrig läsa något mer om på den här bloggen, Enligt O, och The book pond tar hem poängen.

Den snälla författare som bjudit på riktigt god köttfärsås och spaghetti var Viveca Lärn. Här uppstår dock en underlig situation, för Enligt O försöker senare ändra sin gissning. Och Bokomaten satsar därför på Edelfeldt. Den som därför får poängen är Paperback lover – hon gissade visserligen flera dagar för sent, men nån tröst ska hon väl ha för att hon missade hela spektaklet.

Så där! Då summerar vi den totala poängställningen så här långt:

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Enligt O: 11 p
En bok om dagen: 10 p
Snowflake: 6 p
Lyran: 6 p
The book pond: 4 p
JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
Ingrids hund: 1 p

En bra bok för en Torsdag

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har tillbringat i mitt liv med att göra olika dramaövningar, men en del timmar är det. En improvisationsövning som jag då och då varit med om går ut på att bejaka de andra skådespelarnas infall och idéer – att gå med i stället för att gå emot. Om en medspelare föreslår att vi i improvisationen driver bageri, bordell eller bara är busschaufförer i Borås så ropa ja! och spela med. Det är en förvånansvärt givande strategi, som tillämpas alldeles för sällan i verkliga livet. I det liv vi sägs leva på riktigt har folk alltid sura motförslag och negativa invändningar så fort någon försöker vara det minsta innovativ.

Det här var en inledning som ska mjuka upp er lite inför Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Den är nämligen så där härligt absurdistisk att jag tror att man bara kan uppskatta den till fullo om man har ett öppet och tillåtande sinne, och säjer ja till alla vansinnigheter som författaren föreslår.

Lost in a good book är andra boken om hjältinnan Thursday Next. Hon dyker första gången upp i boken The Jane Eyre Affair (Var är Jane Eyre på svenska), som jag blev överförtjust i när jag läste den för ett drygt år sedan. Thursday lever i en kontrafaktiskt värld, så som den kunde gestaltat sig om Krimkriget fortfarande pågick, om England invaderats av Tyskland under andra världskriget, om zeppelinare användes som fortskaffningsmedel, om Wales var en självständig, socialistisk republik, om ost var en eftertraktad smuggelvara, om dronter, neanderthalare och mammutar hade återuppstått (genom kloning?) och om litteraturen var så viktig att det behövdes specialrotlar inom polisen för att ta hålla ordning på alla förfalskningar som var i omlopp.

Det är även en värld där tidsresor är möjliga, vilket medför att det yttersta hotet inte är att döda någon, utan att se till att han eller hon aldrig har blivit född. Thursdays far har till exempel straffats på det sättet. Han var en tidsvakt som misskötte sig, och har nu officiellt raderats ur alla register, genom att tidspolisen helt enkelt ändrat om händelserna så att han aldrig blivit född. Thursdays far flyr dock tidspolisen genom att resa kors och tvärs i tid och rum, och dyker upp hemma hos Thursday (eller hennes mamma) med oviss regelbundenhet. Det var förresten han som en gång tog med sig 18 Shakespeare-pjäser tillbaks till 1500-talet. I nutid har de hunnit bli 32 stycken (eller 33, eftersom Thursday lyckas hitta en förlorad pjäs i boken), och i det här citatet diskuterar Thursday och hennes far hur det kan ha gått till.

Jag bidrog ju med ett annat citat för några veckor sedan, när jag var mitt uppe i läsningen av boken. Här har Thursday hoppat in i Austen-boken Sense and sensibility och diskuterar fördelen med böcker som är skrivna i tredje person. Diskussionspartnern är ingen mindre än Marianne Dashwood, som förklarar att den stora fördelen med tredje persons-berättandet är att bokens karaktärer kan göra vad de vill när de inte nämns i boken. (I en berättelse i första person förändras ju hela historien om berättarjaget löper amok.)

Ja, jag vet inte om ni börjar förstå det här nu, men det är alltså en bok där litteraturen bokstavligt talat är levande. Thursday håller på att lära sig att hoppa in och ut ur böcker, vilket även för läsaren innebär en härlig exposé genom världslitteraturen. Hennes mentor är ingen mindre än den försmådda ungmön Miss Havisham från Dickens Great Expectations. Och när Thursday ställs inför rätta (för att ha ändrat slutet i Jane Eyre – något som inträffar i slutet av första boken), så sker det givetvis i domstolen från Kafkas Processen.

Något som blir uppenbart i den här boken är att inte bara levande människor kan dras in i böcker – romankaraktärer kan även slippa ut och leva i vår värld. Det är särskilt vanligt att obetydliga bipersoner,  får för sig såna idéer. (Det presenteras även ett intressant utbytesprogram, där bokkaraktärer får möjlighet att se sig om i världen genom att byta plats med varandra. Om du har läst böcker där en person verkar vara till förvillning lik någon i en annan (dussindeckare? chiclittbok?) så kan det vara detta du råkat ut för.)

Jag ska inte säga så mycket mer om den här boken, även om det finns många ord jag skulle kunna använda. Det här är en bok man antingen älskar, eller tycker är alldeles för konstig. Den har sina skönhetsfläckar och lite förfuskat skrivna partier, och man inser framför allt att man missar mycket om man inte kan sin (engelska) litteraturhistoria på fingrar, tår, näsvingar och örsnibbar. Men accepterar man att detta är en hjältesaga, med ärkefiender och superskurkar, och går man med öppet sinne in i boksidorna och utbrister "ja, men det här var ju för roligt!" – ja, då har läsningen av den här boken alla förutsättningar för att bli en trevlig dockskåpslek med favoritkaraktärer från litteraturens alla hörn.

Om det jag skrivit ovan inte är tillräckligt för att du, läsare och litteraturnörd, ska kasta dig in på nätbokhandeln och beställa boken, så nämner jag bara så här på slutet ett gigantiskt bibliotek där världens alla böcker finns samlade. Och där Chesire-katten är huvudbibliotekarie.

Bokstävlarna läste första delen eftersom jag var så entusiastisk över den. Marias bokliv har hunnit ända till del fyra (Something rotten, som så klart handlar om Hamlet), och är fortfarande entusiastisk. Och jag är så entusiastisk att jag numera har alla fem böckerna i serien hemma. Jag kommer fortsätta att ta mig igenom dem med mycket nöje. Men det ska vara när rätt anda faller på.

Bara sex

Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.

1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)

2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!

3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet  förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.

4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.

5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om  Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne.  (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert;  ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)

6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.

Eller Kasper och Melker och Baltasar

"Jaha, och hur firar man egentligen Trettondagen?" undrade min sambo igår, lite trött efter julklappsöppning, kalkongrillning och champagnedrickande.

"Man avslutar så klart den traditionsenliga läsningen av Trettondagsafton, om man inte hann det kvällen innan", svarar jag.

Ni som inte heller hunnit läsa klart (och liksom jag föredrar Shakespeares tragedier) kan ju trösta er med ett citat som ger vid handen att det från början inte fanns så många till förvillningen lika Shakespearekomedier att roa sig med. Utdraget kommer från Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Hjältinnan Thursday Next (som ju jobbar som littkrimmare, vilket bland annat innebär att en ganska stor del av arbetstiden går åt till att avslöja förfalskade romaner av litterära giganter) talar med sin tidsresande far om hur många kända Shakespeare-dramer det finns i världen (år 1985):

"We found a thirty-third play by Shakespeare." [säger Thursday Next]

"Thirty-three?" echoed my father. "That's odd. When I took the entire works back to the actor Shakespeare to distribute there were only eighteen."

"Until yesterday there have always been thirty-two."

"Hmm," he replied, brow furrowed. Dad's work in the timestream could be tricky to get your head round sometimes.

"Perhaps the actor Shakespeare started writing them himself?" I suggested.

"By thunder, you could be right!" exclaimed my father. "He looked a bright spark. Tell me, how many comedies are there now?"

"Fifteen," I replied.

"But I only gave him three. They must have been so popular he started writing new ones himself!"

"It would explain why all the comedies are pretty much the same," I added. "Spells, identical twins, shipwrecks–"

"–usurped dukes, men dressed as women," continues my father. "You could be right."

(s 53, Lost in a good book, av Jasper Fforde)

Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

I hast – med eller utan kvast

Här ska det skrivas om häxor utan att nämna Harry Potter-böckerna, som Lyran paxade i egenskap av tematrio-general. Jag lämnar faktiskt även Eva Ibbotsons Häxtävlingen därhän, i trygg förvissning om att någon annan kommer nämna den. I stället följer denna trio:

1. Det finns knappast några mer klassiska häxor än de som uppträder i inledningen till Shakespeares Macbeth.  Det blodiga drama där Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, för att själv kunna bestiga Skottlands tron. En pjäs där spådomar blir självuppfyllande profetior,  där Lady Macbeth förgäves försöker två sina händer rena, och där hela Birnams skog kommer för att kräva hämnd. Pjäsen är en av Shakespeares kortaste, men orkar man inte igenom hela så är det ingen fara – häxorna förekommer redan i första scenen i akt I: När möts vi tre igen? I åska och blixt eller regn?


2. Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) dramatiserar 1600-talets häxjakt i den lilla staden Salem i Massachusett. Pjäsen från 1953 kan också läsas som en allegori över kommunistjakten under McCarthy-eran i USA. I centrum av historien finns 17-åriga Abigail Williams som anklagas för att vara en häxa, och i sin tur drar in andra i sina vittnesmål – sin unga kusin, sin älskare, älskarens hustru, och ett otal andra i det lilla samhället.

3. Och till sist lämnar jag dramatiken och övergår till en av mina absoluta favoriter bland ungdomsböcker: Förvandlingen av Margaret Mahy. Jag har skrivit ett långt inlägg om boken här, men i korthet handlar den om kärlekshistorien mellan Laura och Sorrow Carlisle, som – ovanligt för en kille – råkar vara en häxa. För att rädda sin älskade lillebror Jacko, som blivit "kidnappad" av en mara, genomgår Laura en förvandling till häxa. Denna nya zeeländska bok bryter mot föreställningar om både det ena och det andra, men är särskilt läsvärd på grund av samspelet mellan Laura och Sorrow.

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.

Jäkla syokonsulent

När jag påbörjade en planlös genomgång av i stort sett alla kurser som den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet erbjöd visste jag inte vart det skulle leda, bara att jag ville veta så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. Men hade jag vetat att det fanns något som hette littkrimmare hade mitt yrkesval varit självklart! Tänk att få tillbringa hela arbetsdagarna med att spåra Shakespeare-förfalskningar? Eller läsa Jane Eyre på arbetstid?

Jag har precis läst Jasper Ffordes bok Var är Jane Eyre, och om jag kommer verka mer schizofren än vanligt här på bloggen är det för att jag har fått en ny litterär hjälte: Thursday Next. (Den icke helt oävna svenska översättningen är Torsdag Nesta.) Thursday en littkrimmare som lever i ett parallellt England, där Wales har bildat en självständig republik (med mycket frostiga relationer till England) och Krimkriget fortfarande pågår. Faktum är att Thursday själv är krigsveteran från Krimkriget, och hon har mycket bestämda åsikter om hur det 131 år långa kriget borde avslutas.

Jag hade tänkt inleda det här blogginlägget  med att säga att boken är en litteraturnördarnas Liftarens guide till galaxen, men när jag läst ut boken och äntligen tog mig an baksidestexten så upptäckte jag att det var precis vad som stod där. För vilken annan bok som helst hade jag blivit irriterad av en sådan sak, men här känns det helt naturligt – ungefär som om boken läser mina tankar. Det här är nämligen en bok där gränserna mellan fiktion och verklighet flyter. Tidsresor och tidsförskjutningar är vardagsmat. Thursdays far är till exempel tidsväktare och kan dyka upp när som helst med underliga upplysningar och anspelningar om vad som har skett och vad som ska ske; mest förtjust är jag i den lösning på vem som skrev Shakespeares dramer som boken erbjuder: det var helt enkelt Thursdays far som åkte tillbaks till sekelskiftet 1500-1600 och dumpade av originalmanuskripten där. Och Thursdays farbror Mycroft är en uppfinnare av den allra galnaste sorten; han har skapat en litteraturportal som gör det möjligt för vem som helst att kliva in i en bok. Problemet är att man kan råka ändra händelserna inne i boken om man inte aktar sig. Och om det är originalmanuskriptet man travar runt i får det förstås konsekvenser för alla versioner och upplagor av texten.

Utifrån detta kan ni själva föreställa er vilken katastrof det blir när ärkeskurken Acheron Hades kidnappar Jane Eyre just när hon räddat Mr Rochester från den eldssvåda hans galna hustru Bertha anlagt i hans sovrum. Konsekvenserna av att Jane försvinner blir helt enkelt att historien slutar där (eftersom det är en jag-roman berättad ur Janes perspektiv kan inget mer hända). Det blir Thursdays uppdrag att återbörda Jane till romanen och vaka över henne så att inget mer som stör handlingen inträffar.

Det mest fantastiska med den här boken är alla de små och stora litterära referenserna. Och tycker man om litteratur är det helt oemotståndligt med ett samhälle där litteraturen är så viktig att särskilda polisrotlar ägnas åt den. Eller där det inte är Jehovas vittnen som ringer på dörren, utan en baconian – alltså en person som är övertygad om att Francis Bacon skrev Shakespeares dramer, och nu vill frälsa dig till samma övertygelse. Mest nöje har man av Ffordes bok ju mer man läst tidigare, och särskilt om man har en faiblesse för engelska författare: Dickens och Wordsworth utgör bara grundkursen.

Boktoka har också läst och överväldigats och skrivit om boken. Hon berättar även lite mer sansat om bokens egentliga handling, medan jag mest är alldeles sprallig efter den här upplyftande läsningen.
Jag gläds något alldeles ofantligt åt att det redan finns tre till böcker i den här serien som jag kan läsa. Det ska jag gå och göra nu (fast först ska jag ställa mig framför spegeln och väsa: My name is Thursday. Thursday Next! Give me that Shakespeare script. Now!)

Ett skotskt slott med vita snören

Jag har många julklappar att dela ut (och utdelningen sker i en mycket slumpvis ordning), så jag måste skynda mig att dra upp nästa julklapp ur säcken. Den går till en blogg som tagit en (högst tillfällig, hoppas jag) paus, nämligen Hermia says. Hermia arbetar som bibliotekarie i Gävle och hennes blogg är en trevlig kombination av händelser, events och projekt på biblioteket, och egna litteraturupplevelser, men hösten har också bjudit på lite konst och dans! Dessutom har vi fått följa med på en Italienresa, och sett bokmässan genom Hermias ögon (vilket uppskattas av mig som inte var där i år). Läsfokus ligger mycket på kvinnliga författare, ofta svenska, ofta klassiska, och nästan alltid högkvalitativa. Och skulle inte böckerna hålla allra högsta klass, så gör åtminstone reflektionerna det!

Jag har tänkt på så många böcker som skulle passa Hermia, men flera av mina förslag har vid lite sökning visat sig redan vara lästa (eller finnas på någon väntelista). Det är väl visserligen ett gott betyg åt mina gissningar, men man vill ju gärna överraska på något sätt. Så den bok jag slår in till dig, Hermia, blir till sist Eva-Marie Liffners bok Drömmaren och sorgen. Det är en slags biografi (som väl med ett uppdaterat språkbruk skulle benämnas fejkbiografi) om Lars Israel Wahlman, arkitekten bakom bland annat slottet Tjolöholm strax utanför Kungsbacka. Boken är en liten tät pärla, med inslag av magisk realism. Wahlmans uppdragsgivare är paret Dickson, den rika göteborgssläkt med skotska anor som nu ville bygga sig ett elisabethanskt slott invid den halländska kusten. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag inte det är mycket mer än ritningarna av slottet, och några namn som stämmer överens med verkligheten, men det spelar ingen roll; det här är inte en bok man läser för att få reda på saker om verkligheten.

Det finns flera skäl att jag väljer den här boken som julklapp. Dels är det en kvinnlig författare, med både  förtrollande och exakt prosa. Dels är det förstås en riktigt bra bok. Men den främsta anledningen att jag kom att tänka på boken är just associationerna till Shakespeare. Jag har besökt det här slottet många gånger i verkligheten, och uppe på andra våningen finns det rum med vackra, mörka paneler som byggdes som Blanche Dicksons budoir. Temat för rummet är just figurerna ur Midsommarnattsdrömmen: Oberon, Puck, Titania och alla de andra. I rummet finns också något annat intressant – nämligen en spiraltrappa ner till ett litet medicinrum, beläget under budoiren. Arkitekten upptäckte helt enkelt att han fått ett litet utrymme över, och enda sättet att komma till detta lilla rum var genom en spiraltrappa i taket. Något som kan få fantasin att gå igång på vem som helst.

Jag hoppas du vid något tillfälle läser den här boken och tycker om blandningen av dockor på läktaren i Engelbrektskyrkan i Stockholm, spöken på skotska slott, och underliga portvakter. God jul på dig!

Vändpunkten i Romeo och Julia. Eller dagens svenskalektion för enträgna googlare

Nu är det minst tre stackars människor som har kommit till min blogg efter att ha googlat efter vändpunkten i Romeo och Julia. Jag hoppas att ni blir hjälpta av mitt inlägg om Mercutio. Eller ändrar lite i er analys så att ni kan få in mina fina synpunkter om Mercutios homosexualitet (jo, man kan svara på annat än läraren frågar om, om man bara gör det med lite finess. Och nej, jag tänker inte lägga ut mina gamla gymnasieuppsatser för att visa hur man gör.). Men ett tips är att använda ordet peripeti. Det är grekiska, och betyder också vändpunkt.

Och för dig som upprepade gånger söker på ordet "skråpuk", så betyder det "mask". En anskrämlig sådan, en sådan där mask som skådespelaren sätter framför ansiktet. Mercutio tycker uppenbarligen att han själv är ganska ful, och använder ordet om sig själv: "En skråpuk för en skråpuk! Vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är. Jag har en skalbagge som rodnar åt mig". Hur den där skalbaggen kommer in i bilden vet jag inte riktigt. Det kan ni säkert googla nån annanstans, men jag har för mig att Göran O. Eriksson som översatt min utgåva av Romeo och Juliet skriver att han inte heller begriper vad den där skalbaggen har med saken att göra. Det kan ni hälsa svenskläraren från mig.

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

På den öde ön

Jag har tagit mig för att på fullaste allvar välja ut tre böcker ur min stora boksamling som jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag föreställer mig att jag ska bli räddad inom en 3-4 år så där, och att det finns tillräckliga förnödenheter, så att jag inte i mitt bokval i första hand behöver tänka på att ta med mig Gröngölingsboken eller Lilla huset på prärien-serien eller Robinson Crusoe för att ha lektyr att ta till när jag behöver veta hur man ska hitta ätliga växter, fånga fisk, bygga hyddor, rida in hästar, mura en spis, sno vedpinnar av hö eller underkuva infödingar. Böckerna jag väljer ska således endast användas som förströelse där i min ensamhet. Och då blir dessa mitt val:

Shakespeares Romeo och Julia. Det finns fortfarande långa passager här som jag inte kan utantill, och det skulle vara ett utmärkt tillfälle att lära mig dem. Dessutom är det en bok som håller att läsa fram och tillbaka många gånger, utan att man blir trött på den. (Ja, jag är medveten om att Stormen antagligen vore ett bättre val för en som är strandsatt på en öde ö.)

Jane Austens Pride and prejudice. Det finns väl inte så mycket nytt att säga om den. Jag är säker på att det finns några dimensioner till att upptäcka vid ytterligare omläsningar, och finns det inte det kan man ändå alltid roa sig med Elizabeth och Fitzwilliams meningsutbyten. Och drömma om empirbaler under palmerna.

Bibeln. Det här är nästan lite fusk, eftersom jag får många böcker i en smäll med ett sådant val. Men den själsliga hugsvalelsen ska man ta på allvar när man sitter där under stjärnorna och känner sig ensam. Släkttavlorna hoppar jag säkert över den här gången också. Men det finns ju Johannesevangeliet. Och Ordsspråksboken. Och Jona och valen kan man alltid fundera över medan vattnets vågor slår in mot stranden.

Och nej, det här är inte en utmaning, men jag hindrar ingen som känner sig manad att klottra ner några väl valda ord i ämnet i sin egen blogg.

En skråpuk

Aldrig har en historia rört oss så

som den om Juliet och Romeo

Så slutar Shakespearedramat i Göran O. Erikssons översättning. Och visst är det en underbar historia, om ung och hastigt uppflammad kärlek som räcker ända in i döden. Fast det handlar trots allt bara om en kärlekshistoria som varar 3-4 dagar eller så. Med Romeos vana att byta föremål för sin kärleks ömma låga hade den antagligen inte hållt mer än en vecka om våra unga älskande hade hållt sig ifrån giftbägare och dolkar.

Jag tänkte flytta fokus från Romeo. Honom känner ni ju redan. Den där ynglingen som driver runt i Verona och skriver dålig poesi till den vackra, ouppnåeliga Rosaline, ledargestalten det lilla gäng av Montague-grabbar som fördriver tiden med att retas med sina rivaler från Capulet-klanen. Romeo har en kompis också. En sån där ful lustigkurre som aldrig får ligga – ni vet en sån där som alla populära killar i plugget brukade ha i släptåg. Här heter han Mercutio, och mer tragiskt öde får man leta efter.

Historien i Romeo och Julia har ju Shakespeare (som han brukade) rippat och gjort en bättre version av, men just Mercutiofiguren brukar intressant nog tillskrivas Williams egen penna. Han är onekligen ett intressant tillägg. I pjäsen travar han runt efter Romeo, och gör obscena kommentarer där så är möjligt, och brister ut i bittra monologer över hur ful han är ("... vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är..."), eller den berömda monologen om drottning Mab – drömmarnas fe eller förbannelse, som visar oss alla i vårt rätta, fula ljus. Större cyniker än Mercutio får man leta efter. Han håller sig ständigt lite utanför sällskapet, lite på avstånd, som för att gardera sig mot att bli bortstött. I ett tidigt utkast av pjäsen laborerade Shakespeare tydligen med att göra Mercutio till en av Julias älskande, men av detta finns inget kvar i pjäsen. I stället är jag förtjust i den (fullt möjliga) tolkning som konkretiserades till exempel i Backateaterns uppsättning av pjäsen (1995), där Mercutio blev Mercutia, som var hopplöst och olyckligt förälskad i Romeo. Jag väntar på att få se en manlig Mercutio visa samma känslor på scenen, för jag tror att det döljer sig en oanad dimension av pjäsen där.

Romeo och Julia har en väldigt tydlig vändpunkt, där den romantiska, sprudlande komedin övergår i en dyster väg mot undergång. Det sker just när Mercutio dör i pjäsens mitt. Romeo och Julia har just gift sig i hemlighet, när Romeos gäng möter Julias kusin Tybalt mitt på torget i det ljuvliga Verona. Mercutio vill mucka gräl, men Romeo (som ju nu utan någons vetskap gift in sig i Capulet-släkten) försöker lugna båda lägren. Det slutar dock med att Mercutio (som inte är nån hejare på fäktning) duellerar med Tybalt. När Romeo går emellan, lyckas Tybalt – under Romeos arm – få in en dödlig stöt på Mercutio, som dör i Romeos armar (hej, det är romantiskt, hörni!). Romeo hämnas i sin tur sin vän, dödar Tybalt och drivs i landsflykt.

Jag brukar tänka att om man skulle berätta denna kärlekshistoria utifrån Mercutios perspektiv så pjäsen bara vara hälften så lång. Den skulle handla om Romeo som övergav sin barndomsvän Mercutio för något så flyktigt som kärleken. Så lite värderade han vänskapen att han inte ens anförtrodde sin bäste vän vem han nu var förälskad i. Så vitt jag kan begripa dog Mercutio fortfarande i tron att Romeo älskade Rosaline. Också måste det ha varit obegripligt för Mercutio varför Romeo, som tidigare inte backat för lite hårda tag mellan Montagues och Capulets, helt plötsligt tycker att alla ska vara vänner. Kanske driver han sig själv in i döden för att han förlorat Romeos förtroende? Det är inte lätt att vara ful, cynisk, och dessutom ensam. Jag tycker att Shakespeare är lite njugg mot Mercutio, faktiskt.

Upp flyga orden, tanken stilla står

Igår kunde jag inte låta bli att ironisera lite över att det faktum att en 1600-talskista var lite för omfångsrik skulle vara ett bevis för att dess hyresgäst författat de teaterstycken som vi pläga kalla Shakespearedramer. Ibland kunde jag ju hålla mig för att skriva ner mina frukosttankar i en blogg till allmänt beskådande, men när jag nu gjort det får jag väl löpa lite längre ut på linan, och visa att jag med hjälp av några kommentarer (tack Lena!) och google har gjort lite hemläxa.

För det första har vi frågan om huruvida Shakespeare har skrivit de dramer som attribueras honom eller inte. Jag tror ju att det är så, men i det här sammanhanget ska ni inte låta auktoritet vägleda er; jag är bara en vanlig Shakespeare-älskare, som möjligen började läsa honom i lite för unga år, och möjligen fått möjlighet att fördjupa mig lite mer än genomsnittet genom några terminers universitetsstudier i dramatik. Jag kan inte heller säga att frågan är så viktig för mig; dramerna blir varken bättre eller sämre beroende på vem som skrivit dem. (Det finns säkert någon som har avvikande åsikt i den frågan också.)

Frågan är dock varför det över huvud taget finns tvivel om att det är William Shakespeare som skrivit Hamlet, Romeo & Juliet och En midsommarnattsdröm. Stefan Stenudd skriver i sin blogg att det beror på att senare tiders forskare fann det för otroligt att någon utanför den bildade (aristokratiska) klassen skulle kunna ha författat sådana storverk. En annan anledning till att man betvivlar hans identitet är att det inte finns några uppgifter om att han gått i skola, eller några dokument som kopplar samman Shakespeare med pjässkrivande (t ex inga brev eller kvitton, eller någon tribut från det litterära London vid hans död). Dessa icke-bevis för till exempel Brian Hicks fram, när han kritiserar den falang som "okritiskt" accepterar att Shakespeare skulle vara författare till sina verk.

Stenudds blogginlägg länkar till en tidningsnotis från 1990, som beskriver hur forskare körde Shakespeares samlade dramer genom ett datorprogram och kom fram till att de språkliga mönster (lexikala, morfologiska och grammatiska förmodar jag, även om artikeln inte anger det) som pjäserna uppvisar utesluter de flesta av de Shakespearekandidater som förts fram genom århundradena. (Butter listar dem idag). Den som inte kunde uteslutas på detta sätt var just Fulke Greville (eller Greyville, som han också kallas). Alltså just densamme vars kista nu ska öppnas. (Och om nån tycker att den här datoranalysen låter lite science fiction, så kan jag försäkra att det faktiskt inte är det. Men det ligger rätt mycket manuellt arbete bakom, innan det är dags att sätta datorerna i arbete.)

Greville var nu inte vem som helst. Han var förvisso en 1600-talsförfattare. En advokat, utbildad i Cambridge, uppvuxen en liten bit utanför Stratford-upon-Avon, son till en lord. Konstsamlare, och troligen även en sponsor till Shakespeare, och – som Butter anmärker – detta skulle väl vara en förklaring så god som någon till varför han eventuellt fyllt sin kista med sina favoritpjäser. (Och jag kan inte låta bli att fylla i med den mest uppenbara anledningen: Han gillade Shakespeare, helt enkelt! Jag skulle själv inte ha något emot att begravas bland hans samlade verk i halvfranska band.)

Bloggen Errata hänvisade igår med anledning av DN-artikeln (som mycket riktigt kommer från TT Spectra, och hänvisar till att uppgifterna från början är publicerade i danska Politiken) till den här utmärkta redogörelsen över varför Shakespeare skrev sina dramer själv. I stort sett går den här texten historiskt källkritiskt tillväga. Man menar att eftersom det inte finns några spekulationer under Shakespeares livstid angående hans identitet, eller om att det skulle råda tvivel om att det var skådespelaren Shakespeare som författade de scenstycken som tillskrevs dramatikern Shakespeare, så finns det ingen anledning till att tro mer på senare tiders vanföreställningar om att det måste vara någon mer bildad person. Shakespeares samtid tvivlade inte på att det var hans penna som skrivit dramerna.

För var och en som har sett, eller själv spelat ett Shakespearedrama torde det dock vara uppenbart att dess tillkomst har skett i nära anslutning till en scen. De är inga skrivbordsprodukter, utan vittnar om stor erfarenhet från någon som själv mången gång nött scenens tilja. Jag skulle nog själv luta åt att dramerna delvis är ett resultat av ett teatersällskaps erfarna, improviserande i samspel med publiken. (Och det här orkar jag inte googla upp idag, men jag är säker på att jag någon gång under mitt liv har läst något om sådana teorier, så om någon vill understödja mina påståenden genom att bidra med en länk, så är det välkommet!)

Kanske skulle det kunna vara lite som i den historiskt inkorrekta, men ack, så underbara filmen om en förälskad Shakespeare (värt att notera är ju förresten att Christopher Marlowe, som är en av "Shakespeare-kandidaterna", och en pjäsförfattare, samtida med vår William finns med i en av filmens roller):

Citatet som jag använder i rubriken kommer förresten från en svensk översättning av Hamlet. Det är ur Hamlets kommentar när han styvfadern Claudius falla på knä och be. I sin helhet lyder det så här "Upp flyga orden /tanken stilla står /Ord utan tanke /aldrig himlen når". Och inte för att nån är intresserad, men det var händelsevis det första Shakespeare-citat som jag som 11-åring lärde mig.

Shakespeare or not Shakespeare

Ibland (med ett genomsnitt på 3,7 gånger om dagen) önskar jag att tidningarna skulle låta bli att skriva om saker som de inte orkar reda ut ordentligt.

DN skriver till exempel att man nu ska öppna den engelska författaren Fulke Grevilles kista för att undersöka om han månne kan vara upphovsmannen bakom en del av Shakespeares dramer. Det borde förstås finnas en hel hoper anledningar till att man misstänker just Greville, men tidningen uppger som huvudskäl att hans kista är så omfångsrik och påkostad att man "länge anat att flera verk har gömts tillsammans med Greville".

Idag är jag för trött för att googla (och dessutom har jag egentligen inte tid heller) för att få klarhet i den här historien, men kan någon förklara för mig precis på vilket sätt det skulle vara ett bevis för att Greville har skrivit Shakespearedramerna bara för att han låtit begrava sig tillsammans med dem?

This is just to say

Jag har läst 48 böcker på den här mycket brittiskt sammansatta läslistan som man bland annat även hittar här och här och här.

Om jag tar med alla böcker som jag brukar låtsas att jag har läst blir det 55 eller 56, Madame Bovary oräknat.

Men jag förstår inte riktigt listans sammansättning. Alla Harry Potter-böckerna finns samlade under en post. Gott så. Men Narnia-böckerna finns dels som The Chronicles of Narnia, dels finns den mest berömda delen Häxan och lejonet som egen bok. Detsamma gäller Shakespeares samlade verk, som kompletteras med lightversionen Hamlet.

Och vad gäller Dante listar man endast hans Inferno. Ska man inte ens få belöningen att skryta om att man utstått den betydligt tråkigare skärselden och tagit sig ända in i det i sammanhanget fullständigt menlösa paradiset?

Shakespeares hämnd

Ska jag nu behöva betala för det här eländet också?

Jag (som läser Klotho nästan varje dag och följer hennes glädjeyttringar över att ha upptäckt att man kan förlänga bibliotekslånen via internet) har glömt att en bok inte automatiskt återförs till biblioteket, bara för att man skriver ett sågande blogginlägg.