Den kvällen John dör – 30 december 2003 – har de båda just kommit från intensivvårdsavdelningen, där deras enda dotter, Quintana, vårdas. Hon är medvetslös, och mycket illa däran i en lunginflammation. John dör av en hjärtattack och gravsättningen dröjer nästan två månader, för att Quintana ska hinna bli stark nog att vara med.
Den här boken är en ständig cirkelrörelse, där Didion omväxlande försöker återge vad som hände året efter makens bortgång – inte för oss som läsare egentligen, mer för sig själv. Hur var kronologin? Vad skedde först? Vad kom sen? Omväxlande drar hon med läsaren – men återigen mest sig själv – på hisnande turer genom livet. Långa associationstrådar leder henne blixtsnabbt från triviala saker till nedslag i det långa liv hon och John har levt tillsammans. Det är en ganska osorterad virvel av namn, platser (främst hus), händelser (böcker, filmer, citat) som egentligen är helt meningslösa för mig. Men tillsammans bildar det en tät matta av liv. Ett sammanhang. En verklighet som jag accepterar, just för att den är så där kaotisk som ett riktigt liv är.
Jag fastnar för Didions ständiga användning av litterära källor. Hon läser (och citerar) forskningsrapporter, dikter och romaner (inte minst sina egna och makens). Allt som ger henne ingångar till döden, sådant hon påminner sig och hittar och som i efterhand visat sig förebåda detta dödsfall fastnar hos henne. Hon lägger samman det med sina minnen. Som om det fanns en hemlighet där. Som om svaret en gång skulle komma att bli något annat än Johns hjärtattack som inträffade just när de skulle äta middag, kvällen den 30 december 2003. Det är ett förnuftigt sätt att bekräfta vad hon själv upplever.
Det är mycket kontrollerad sorg här. Ja, det är faktiskt värre än en make som dör, eftersom dottern Quintana återigen blir mycket dålig, och under en lång tid av boken åter är medvetslös. Didion är vid hennes sida, genom sin berättelse försöker hon hålla minnen, tankar och sorg i schack.
När jag läser boken går mina tankar ideligen till Roger Rosenblatts bok Att rosta bröd, som jag läste, skrev om, och inte alls tyckte om i januari. Efter att ha läst Didions bok så syns Rosenblatts text vara en mycket blek kopia. De är så lika på ytan de två böckerna. En älskad familjemedlem dör – Didions make, Rosenblatts dotter – och sedan en mängd vardagsbetraktelser av de små steg och stora tankar som en sörjande omger sig med. Båda böckerna är skrivna av amerikanska journalister, med stora nätverk av inkännande vänner runtom sig. Båda är välskrivna, och alla vardagliga händelser darrar (i båda böckerna) av filosofisk livsvisdom. Jag har redan anklagat Rosenblatt för att han visar för lite känslor i sin bok, och när jag nu tyckte så mycket om Didion tänkte jag först att det var för att hon på ett ärligt sätt visar sina känslor i sin bok. Men det är egentligen inte sant. Hennes bok är inte känslosam, men det finns en äkthet där. Hennes cirklar som återkommer till samma punkt: hon tänker sig att hennes make ska komma tillbaka. Detta är en känsla som hon inte kan kasta av sig. Det finns saker hon måste göra, och sådant hon måste avstå från att göra (slänga hans skor, till exempel) för att inte omöjliggöra en sådan återkomst. Hennes rationella jag har redan låtit kremera kroppen. Ändå återkommer denna magiska tanke gång på gång.
Mot slutet av Didions bok lyckas jag äntligen släppa jämförelsen med Rosenblatt. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om Didions bok. Kanske är det inte nödvändigt att hitta en förklaring till att jag gillar den och inte Rosenblatts bok? Kanske ligger själva förklaringen i att Didions bok verkar vara skriven för hennes egen skull (Rosenblatts bok ger mig snarast en känsla av att ha som syfte att ge andra hopp), och speglar hennes eget sökande efter mening. En bok utan svar – men med en aldrig sinande underton av att det finns ett hopp vi måste upprätthålla för att inte bli galna – det är något jag kan förstå.
