Du gör mig galen

Folie à deux kallas en psykisk störning som innebär att två personer har samma vanföreställningar. Vanligtvis har en psykotisk person påverkat den andra – kanske en maka eller ett barn – och om den andre personen separeras från den psykotiska personen avklingar sjukdomen.

Ulla Isakssons bok De två saliga diskuterar denna problematik på ett märkligt, dubbelt sätt. Å ena sidan genom det diagnosticerade paret Burman, där den psykotiska hustrun Viveka har så starkt inflytande på sin make, att han går med på att sova i en madrasserad garderob och slutligen sticka ut sitt eget öga i sympati med henne. Trots att hon får behandling och är inlagd på sjukhus under en period slutar denna galenskap med ett gemensamt självmord.

Den som behandlat Viveka Burman är läkaren Christian Dettow. En änkling som går snart i pension, och räds den tomhet som då ska uppstå i den stora villan. Han samlar därför på sig journaler för forskningsändamål, och paret Burman är av särskilt intresse. Medan han ordnar dokumenten efter Burmans talar han högt med sin sedan länge avlida hustru Elisabeth. Under deras äktenskap skrev Elisabeth dagbok. Det var en överenskommelse dem emellan; Christian skulle läsa dagboken, och på så sätt skulle det inte finnas några hemligheter dem emellan. Men med tiden slutade han läsa, rädd för vad som skulle stå där.

Paret fick inga barn. De försökte och önskade, men i otakt med varandra. Christian gläds åt Elisabeths missfall; han vill inte ha barn, han vill bara ha henne. Så småningom ändrar han sig, och de försöker igen, men utan resultat. När Christian nu långt efter Elisabeths död så småningom tar sig för att läsa hennes dagböcker upptäcker han att hon under de sista åren lurade honom; medan han trodde att de försökte få barn använde hon hela tiden preventivmedel. Detta är alltså "å andra sidan" – det till synes normala och lyckliga paret, där det under ytan finns både svek och bedrägeri. För nån slags kärleks skull.

Det här är en tung bok om livslögner och galenskap. Var går gränsen? Kan man älska någon som inte är som man föreställer sig? Hur mycket måste man inte älska någon för att gå med på hans eller hennes galenskap? Vad är rätt, fel, sanning, verklighet?

Det finns många trasiga barn inuti den här romanens vuxna människor. Halva människor som längtar efter att uppgå i helheter, att ingå i ett sammanhang, att få en stämpel på att deras verklighetsbeskrivning stämmer. Rabiata människor som trycker in en rund världsbild i en kantig och fyrkantig karta.

Det är på många sätt en ganska bra bok, den är skickligt uppbyggd, det dramatiska slutet oväntat och skärande, men jag kan inte riktigt tycka om den. Otäcka människor som ska berätta "allt" för varandra, och genom denna förmenta ärlighet skadar varann mer. Kanske för att de genom alla sina bekännelser kräver acceptans för sin egenart, men vägrar se och förlåta den andre.  

Andra som läst boken är Snowflake och  Lyran. (Och Ingrid, trodde jag, men jag kan inte trots mycken sökning hitta något inlägg som berättar mer än att boken blivit inköpt.)

Impersonated

Jag var på biblioteket igår. När jag gick därifrån var jag inte helt säker på om jag var mig själv eller om jag hade förvandlats till Snowflake.

(Och den utlästa 600-sidiga 7-dagars-låns-boken är också tillbakalämnad. I tid. Kors i taket!)

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

Mellan Bergman och Norén

Snowflake inledde vad som kom att bli en Ulla Isaksson-bloggnings-kedja, där jag bidrog med pjäsen Våra torsdagar. Lyran har skrivit om De två saliga, och Ingrid om Boken om E,  Paradistorg och Födelsedagen och Kvinnor. Dessutom har Snowflake bloggat vidare om föreställningen baserad på Isakssons filmmanus till Nära livet. Jag tror det finns plats för ännu en betraktelse om Paradistorg, som jag tog mig före att läsa om, så här kommer mina reflektioner.

Boken Paradistorg kom ut 1973, och det märks på många sätt, inte minst på att både kvinnlig och sexuell frigörelse precis är förbi (och betraktas så där nonchalant oproblematiskt), och att hemmafru-idealet knappt är en generation bort. Centralfiguren i den brokiga familjeväv som vecklas ut är Katha, en skild, 57-årig läkare, sprungen ur den svenska borgerligheten. Hon har rykte om sig att vara duglig och pålitlig, inte minst berömmer hon sig självgott för dessa egenskaper. Hela året när hon jäktar omkring och inte hinner tala med folk eller umgås med dem strör hon inbjudningar omkring sig: "Kom till Paradistorg till sommaren, då ska vi riktigt hinna prata!"

Paradistorg är sommarstället, som varit i familjens ägo i nästan femtio år nu. Det är Katha som har hand om Stora huset, men därtill finns Alpvillan där hennes betydligt yngre (och ganska snåle) lillebror huserar med sin perfekta hustru och två vilsna och psykiskt instabila barn i övre tonåren, Tora och Tomas. Där finns också nybygget, kallat Ladan, den moderna längan där Kathas två egna döttrar flyttar in under sommarmånaderna: ensamstående Sassa med dottern Eva som hon fick redan som 17-åring, och den väldigt gifta Annika som gjort allting rätt med äktenskap (med ung, snygg, framgångsrik – men notoriskt otrogen – journalist), barn (pojke och flicka, välartade), och arbete (underläkare). Dessutom bor Kathas föräldrar kvar i sin egen del av det stora huset, och därtill Saga och Artur, som bor i sitt eget lilla hus, tillsammans med barnbarnen över sommaren, och hjälper till med lite av varje.

Namnet Paradistorg är förstås välfunnet, både för boken men framför allt för sommarstället. Det är ett paradis man velat skapa, med blomsterrabatter, heliga ritualer kring första jordgubbslitern, årligt återkommande bemärkelsedagar som firas med middagar och utflykter än här och där, båtbrygga och en härlig gammal vind där leksaker och spel från förr samsas under snedtaket. Här skulle man kunna vara lyckliga. Här skulle man kunna vara generösa. Här skulle man kunna hämta kraft inför nästa arbetsår.

Men som alla verkliga paradis finns det förstås en orm, och man anser att ormen är Sassas bästa väninna, den trasiga Ingrid, som blivit illa åtgången av en betydligt äldre fästman, abortläkare var han till på köpet, som tvingade henne till en misslyckad abort av ett barn hon inte ville ha, King fick det barnet heta till slut. Ingrid och King bodde under många år tillsammans med Sassa, och hennes dotter Eva, i en märklig symbios.

Det går att fördjupa sig i vilken som helst av karaktärerna i boken (och det gör också Isaksson; jag tror sannerligen var och en får sin karaktär genomlyst, några korta sidor som i blixtbelysning skissar både dåtid, nutid och en möjlig framtid för alla dessa individer), men jag tycker att Kathas karaktär kanske är den mest intressanta, den som reflekterar (om än ofullständigt) och speglar alla de andras handlingar. Katha ser sig själv som den som ordnar och fixar, den som är medelpunkten, och är ganska blind för att hon kanske faktiskt tvingar på lösningar som andra inte vill ha. Hon ger råd som klampar in och kör över. Exempelvis skriver hon beskäftigt ut piller till den deprimerade och sorgtunga Saga, i stället för att lyssna till varför hon är deprimerad. Katha stoltserar med att ha öppnat sin dörr för Ingrid och King, men att detta bara har lett till missämja och oro i hennes egen familj, och därför ska hon nu portförbjuda dem från paradiset, förlåt – Paradistorg.  Katha och hennes familj har  låtsats att man gett dem en chans, men eftersom man aldrig släppt in dem, och aldrig betraktat dem som jämlikar, så känner de sig heller inte delaktiga. Vem vill vara ett välgörenhetsprojekt? Vem vill bli bjuden med armbågen? Hela boken igenom klagas det över att Ingrid aldrig gör någonting, inte ens soporna går hon ut med, men när hon erbjuder sig att hjälpa Katha med disken får hon veta att det inte behövs. Det är svårt att vara sådana människor till lags.

Den sommar som skildras i den här boken blir en brytpunkt. Redan före sommaren har det uppstått en konflikt mellan Katha och hennes bästa väninna Emma. Emma talar om de så kallade Aniarabarnen. Detta begrepp har förstås starka kopplingar till Martinsons rymdepos, och används för att beskriva känslomässigt utarmade barn. De ses som en produkt av det nya samhället. Begreppet används inte bara av Isaksson, utan förekom på sina håll i debatten vid den här tiden. Emma ser Aniarabarn överallt, människor som blivit förstörda av den nya tidsandan, av teknologin, människor som inte bryr sig om varandra, utan om sitt och de sina. Emmas anklagelser mot Katha är skrämmande moderna, för nu, år 2009, är Aniaramänniskorna inga undantag, utan ett livsstilsideal.

Det känns på många sätt som en sluten värld, det där Paradistorg. Och ändå är det mycket omvärld som fläktar. Sommargästerna anländer från Norrland. Och Helsingfors. Och Ryssland. Och Italien. Rastlöst landar människorna i Paradistorg, och genomför sitt sommarprojekt. När de till hösten kommer hem till sina våningar i stan kommer de tala om hur underbart det är att umgås så där med varandra, att ha tid, och att slappna av, medan sanningen är endast på ytan lever  tillsammans. I realiteten är deras liv lika parallella och lika långt borta från varandra som under vinterhalvårets långa månader. Boken slutar med ett självmord. Den 19-årige Tomas, son till Kathas bror, tar livet av sig, som ett symptom på det enda sättet att ta sig ur denna kvävande familj där ingen ser varandra för vad de egentligen är, utan fortsätter hävda att allt är som det borde vara. Slutet är öppet. Kommer Tomas självmord att leda till självrannsakan hos familjen, eller kommer man att släta över, och hitta orsaker och symptom utanför sig själva?

Isakssons bok om familjelivet låter sig fint placeras in i en svensk tradition, någonstans mellan Bergmans patriarkala, skoningslösa familj, där ingen nåd finns, och Noréns instängda, kvävande familjedramer, där sexualiteten puttrar under ytan. Det är något med det feministiska perspektivet här som förskjuter bilden, avsaknaden av starka män i den här boken är dess största styrka, eftersom det inte skymmer bilden av andra konflikter.

Jag kommer ganska snart återvända till Isaksson; den närmaste läsningen blir sannolikt Ytterst i havet, Isakssons debutroman, som fanns till utlån på mitt bibliotek. Jag har också blivit väldigt nyfiken på De två saliga och Kvinnohuset, men dessa har mitt bibliotek för länge sedan slumpat bort i en utförsäljning.

Jag upptäckte också vid lite googling en DN-krönika av Ulrika Milles från tidigare i år där Paradistorg diskuteras i anslutning till en omläsning av Marilyn Frenchs Kvinnorummet. Så nu känner jag mig lite dragen till French också, som jag hittills aldrig läst. Så underligt med alla de där lästrådarna. Från en impuls till en annan skapar vi var och en vår egen lästråd, sammanflätad med våra liv.

Begravda hundar

Hon heter Grazia, och hon är sjutton år. Hon är inte riktigt frisk, och tillbringar dagarna hemma i den sjangserade lägenheten, där hon bor med sin hårt arbetande mamma, och bekymrade mormor. Om torsdagarna är det bara hon och mormor, som frossar i det italienska. De dricker vin på eftermiddagen, och ibland har mormor köpt pizza, för Grazia drömmer om Italien. Därifrån kommer hennes far, och dit ska de åka, alla tre, så fort Grazia blir frisk.

Grazia vill gärna tala om döden. Och om sex. Och om rädslor. Men ingen svarar henne. Det här är ett hem full av hemligheter. Ingen vill tala om Grazias far, ingen vill tala med henne om hennes (psykiska) sjukdom. Den bittra mamman Kajsa som lämnar hemmet varje dag för sitt arbete på banken. Mormodern som gör sitt bästa för att lysa upp Grazias vardag med drömmar om Italien, och fantasier om gamla älskare som hon möter när hon uträttar ärenden.

Det är mormodern och barnbarnet mot den tyranniska modern. Eller det är så det verkar. Det här är en pjäs i flera lager, där offer och gärningsman byter skepnad flera gånger. Livslögner. Generationers svek. Hållhakar. Missuppfattningar. Missunnsamhet. Avundsjuka. Om hur vi formas både av det vi är med om och upprepar våra mödrars misstag. Och hur vi påverkas av det outsagda.

Det här är en pjäs i tre akter som heter Våra torsdagar. Den skrevs 1964 av Ulla Isaksson. Den första akten är så tät så tät att knappt ett andetag får plats mellan raderna. Som Ibsens Vildand. Som Fröken Julie. Det är synd att den sällan uppförs nuförtiden. Och det är lite synd att den inte håller samma täta stämning och ton i dialogen hela pjäsen igenom. De psykologiska förklaringarna som ges till Grazias sjukdom är möjligen lite för banala och lättköpta för en läsare idag.

Det råder Ulla Isaksson-feber i bokbloggsvärlden. Snowflake började entusiastiskt. Ingrid har skrivit om den fina Boken om E, som blev till filmen En sång för Martin. Och Lyran skrev idag om Isakssons fallbeskrivning De två saliga. Biblioteket har rensat ut hennes böcker en hel del de sista åren (de som jag har hemma i bokhyllan är alla biblioteksfynd), men det finns några kvar. Låna och läs!