Vattentortyr

När man läser en bok vet man sällan vad som kommer bli behållningen efteråt. Ibland minns jag bara att jag tyckte en bok var bra, men jag minns inte varför. Även om det kan vara ett skäl så gott som något både för att rekommendera andra att läsa boken, och framför allt för att själv läsa om den, så tycker jag egentligen inte att det är tillfredsställande i längden.

Sen finns det andra böcker, där man minns konstiga detaljer. Någon knepig scen, eller ordväxling, eller förnedrande ögonblick, som inte är central för handlingen, och som andra läsare av samma bok inte alltid kommer ihåg. Man vet inte varför just det där fastnat. Och ofta är jag inte ens säker på om jag minns korrekt – ibland är jag ganska övertygad om att vissa saker kanske inte alls stod i boken, utan var något jag själv upplevde i mitt liv medan jag läste en viss berättelse.

I alla fall så har jag ett minne från boken Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig som skaver i mitt minne hela tiden. Boken är kult från 70-talets andliga hippiespår, och skulle kunna beskrivas som en slags bruksanvisning för ett buddhistiskt synsätt på livet. Eller i alla fall ett mer filosofiskt; jag är för dåligt inläst på zenbuddhismen för att kunna bedöma hur pass mycket av dess tankar som boken egentligen följer. Det här är en bok som inte blev någon större favorit hos mig, och har lämnat ganska få spår. (Filosofin intresserar mig på sätt och vis, men kombinationen med motorcyklar (booooring) och road-book (booooring) blev för mycket för mig.)

Men det finns en scen där som jag inte kan bli av med. Huvudpersonen berättar om ett par vänner han har, som har en droppande vattenkran. Den står där och droppar och droppar, och fastän vännerna verkar ha slutat höra dropparnas fall, tolkar huvudpersonen deras äktenskapliga tvister och förtret som ett utslag av denna ständigt pågående irritation.

Själv har jag svårt att frigöra mig från att det egentligen är huvudpersonens problem. Det är han som irriteras över den droppande kranen; vännerna märker den inte längre. Även om hans resonemang är ett sätt att illustrera början av sinnesrobönen, att vi ska acceptera det vi inte kan förändra, men ha mod att förändra det vi kan, så blir slutet – att ha förstånd nog att inse skillnaden – hängande i luften.

Det är ibland många små saker tillsammans som får oss att rinna över, bokstavligt talat alla små droppar irriterande vardagstjafs som gör bägaren full och oss lättretliga. Men det jag irriterar mig på hos Pirsig (och som jag tror är anledningen till att jag inte kan släppa den här scenen) är att han sätter sig till doms över sina vänners irritationer.

Är det verkligen så enkelt – som han hävdar – att den som inte kan fixa småsakerna i sitt liv (= byta ut packningen i en droppande kran), inte heller kan ta tag i de stora frågorna? Att de här mänskorna skulle få kraft över till sina "riktiga" problem om de tog itu med alla ogjorda småsaker som omger dem? Eller borde berättarjaget såga lite på bjälken i sitt eget öga innan han bestämmer sig för vad som borde irritera andra människor?

Om någon vill läsa en betydligt djupare, och – tror jag – mer rättvis analys av hela Pirsigs bok, så verkar engelska wikipedia inte vara så dum. Jag får nästan lust att läsa om boken. Fast bara nästan.

Nu har jag i alla fall avbördat mig mina irriterande tankar på Pirsigs analys av vattenkranen, och hoppas därmed att den bilden slutar hemsöka mig.