Och gårdagens nyheter

Igår släpptes listan på årets sommarpratare. Booky Darling talar om vilka författare hon ska lyssna på. Snowflakegör sin lista. Det finns med all säkerhet fler som jag missat. Själv vill jag inte missa P-O Enquist och Peter Englund. Men inte finns det något särskilt skäl att sätta kryss i almanackan för detta, eller att (åh, ljuva nostalgi) sätta upp listan med sommarpratarna på kylskåpet. 

Av en tillfällighet blev det så att jag just igår lyssnade  klart på förra årets sommarpratare i min iPod. Det är det som är bra och dåligt med den nya tidens teknik. Det finns inte några radiotider att passa. Eller jo, om man vill lyssna på musiken som hör till programmet behöver man antingen lyssna direkt, eller via nätet inom 30 dagar. Men är man mest intresserad av pratet kan man ladda ner podsändingen och lyssna när som helst. Sommarpratarnas låtlista ligger kvar på nätet, om man vill komplettera. 

Jag lyssnar inte på allt. Jag väljer ut dem jag är intresserad av, och sen tar jag några till, för att utmana mig själv. Bland 2008 års sommarpratande författare fanns bland andra Martina Lowden, Åsa Nilsonne, Fredrik Lindström, Lena Andersson, Björn Ranelid och Jens Lapidus. Lowden orkade jag inte lyssna klart på. Andersson gav många insikter i sitt författande, sitt förhållningssätt till orden. Nilsonne berättade fascinerande om sin tvåspråkiga barndom, och sin andra kontinent Afrika. Lindström, Ranelid och Lapidus har jag inte ens försökt lyssnat på. Det är det som är bra med podradiosändningar också. När programmen sänds endast på radion har man inget val, då får man lyssna på det som bjuds. När man kan välja kan man stänga av liveradion om den inte passar, och sätta på något gammalt radioprogram som man hellre lyssnar på. (Eller så kan man läsa, men det handlar inte det här inlägget om).

Några bonustips, som inte handlar om författare:

• 2008 års oväntade snyftare: David Batra och Michael Segerström. Båda beskriver den svåra, och inte självklara vägen fram till att de blev föräldrar. Jag blev inte bara tårögd, jag storbölade.  
• 2008 års oväntade allvar: Mia och Klara. 
• 2008 års "jag hade ingen aning om vem det var, men oj vad positivt överaskad jag blev": Annika Norlin. Jag klickade genast iväg och köpte alla hennes skivor!

Via podsändningarna kan man också ladda ner bonusmaterial. Oftast består detta av en kort intervju med sommarprataren (Kajsa Bergqvist visar oss sitt växthus), eller någon historia, som blivit bortklippt ur det ordinarie sommarprogrammet. Men Pernilla August bonusprogram är ett helt annat radioprogram. 

Sommars hemsida har förutom klipp från gårdagens presskonferens (inklusive webbteveintervjuer!) ett rikt arkiv från tidigare sommarsändningar. För min del är det ett starkt alternativ till ljudboken i sommar.  

Läs även andra bloggares åsikter om Radio, Författare, Sommar-program, Martina Lowden, Åsa Nilsonne, Lena Andersson, Fredrik Lindström, Jens Lapidus, Björn Ranelid, David Batra, Michael Segerström, Mia Skäringar, Klara Zimmergren, Annika Norlin, Kajsa Bergqvist, Pernilla August

Man vill bli älskad

Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Kajsa Ingmarssons nya bok Bara vanligt vatten. Den handlar om bästsäljarförfattaren Stella Friberg som har folkets kärlek, men inte kritikernas. Över detta är hon bitter. Heberlein drar paralleller till Läckbergs författarinna Erica Falck som också drömmer om det erkännande som ett Augustpris innebär. Heberlein skriver: I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek? Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.

Heberlein skriver så bra, och jag har funderat i två dagar på om jag har något att tillägga till det här. Varför är bästsäljande författare, som tjänar miljoner och åter miljoner inte nöjda med detta? Är författare som får kritikerhyllningar, men inte säljer böcker mer nöjda, eller vågar de inte klaga av rädsla för att minska försäljningen ännu mer? De som klagar (som GW Persson och Ranelid) görs ju till åtlöje, de också. 

Är det så enkelt att man inte kan vara älskad av alla? Inte bli läst av "alla", och ändå hyllad av kritikerkåren? Några exempel på att det fungerar finns väl. Eller hur är det med Flyga drake? Tycker inte "alla" om den? Och Milenniumtrilogin - inte har den sågats så där ordentligt av någon annan än Jan Guillou?

Det är väl de där exemplen som sticker extra mycket i ögonen på Ingmarsson och hennes alter ego. Själv kommer jag tillbaks till Heberleins rad gång på gång: Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Färg eller form

Jag får ett magasin från Ikea Family då och då. Nu i veckan till exempel. I ett av reportagen visas ett danskt hem (tror jag), och man ser  bokhyllorna i bakgrunden. Där är böckerna sorterade efter färg. Väldigt effektfull inredning. Men jag undrar om personerna i det hemmet verkligen tycker om böcker, eller ser dem som ännu en inredningsdetalj.

Jag vet folk som sorterar böcker efter färg, jag känner folk som sorterar sina böcker i storleksordning. En del som bara köper pocket, för att de ska få plats i bokhyllan. Andra som absolut vill ha hårda pärmar, för "annars är det ingen riktig bok". Det kan ju låta som hugget som stucket det där - men jag tycker att det finns något som påverkar läsningen, om man tycker att formen är viktigare än innehållet. Om man väntar med att köpa en bok och läsa en bok för att man nödvändigtvis måste ha en viss upplaga. En väninna till mig ville absolut ha alla böckerna i Harry Potter-serien, men i en speciell, lite större pocketutgåva, som brukar komma ut ungefär ett år efter originalboken. Jag erbjöd henne att låna min HP-bok (inköpt samma dag som den släpptes), så att hon kunde läsa boken utan att behöva vänta ett år på att "rätt" utgåva skulle komma ut, men det ville hon inte. Hon ville läsa sin egen bok. Well, det är förståeligt, men jag fick hålla mig i ett helt år för att inte råka avslöja att Dumbledore dör i slutet av boken. Det tar liksom död på litteraturdiskussionen. 

I min bokhylla är det inte inredningen som styr. Jag tycker att alla böcker är snygga. Nåja, enskilda böcker kan vara rätt fula, men jag tycker att böcker som grupp är snyggt, nästan oavsett hur de ser ut. En viss tendens finns att jag har inbundna böcker av sådana alster där jag inte kunnat vänta på pocketupplagan. Det har också ofta hänt att jag har upptäckt en författare genom hennes (eller hans)  första bok. En chansning i pocket i bokhandeln, som föll väl ut, och sedan har jag köpt övriga böcker inbundna så fort de kommit ut. Maj-Gull Axelssons böcker till exempel, där jag har Aprilhäxan i pocket, och övriga romaner med hård pärm. En del böcker är inbundna för att jag köpt dem på antikvariat eller bokrea. En del böcker är i pocket för att jag sagt till mig själv på skarpen att jag faktiskt har så många olästa böcker hemma just nu, att jag gott kan vänta på pocketupplagan av den eller den boken, för den kommer säkert ändå bara bli stående. 

Så min bokhylla kan se lite oordnad ut. Oftast står böcker av samma författare tillsammans, men annars är de ganska tematiskt ordnade. Och inom samma tema är det associationer som gäller. Mina associationer. 

En bibliotekarie jag känner erbjöd sig en gång att katalogisera och ordna mina böcker enligt bibliotekssystemet. Det irriterade henne uppenbarligen att hon inte hittade något som helst system bland mina böcker. Inte färg, inte form, inte alfabetiskt. Ja, lite ämnessorterat är det alltså - ganska många ungdomsböcker i en hylla, och ganska många deckare i en annan. Ganska mycket poesi i hyllan närmast badrummet, och nästan alla trädgårdsböcker är nog samlade längst ner till vänster. Men systemet  för de flesta hyllor är helt enkelt association. Jag associerar Paul Auster med Klas Östergren, så då står de bredvid varandra. Och Kerstin Ekman står bredvid Jayne Anne Phillips. Jag tror de kan ha mycket att tala om. Björn Ranelid är placerad farligt nära Liza Marklund, bara för att retas lite. Alice Millers psykologiska böcker om till exempel självutplånande barn står bredvid Göran Greider. Och den underbara Nostalgiboken bredvid mina Mindfulness-böcker. 

Och böcker som jag inte läst finns på en särskild hylla i sovrummet, tills jag har läst dem, eller bedömt dem som ett hopplöst fall, och sorterar in dem i stora bokhyllan så länge. 

Hur ser det ut hemma hos dig?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.