En för alla

Ack, aldrig slutar bokälskaren att leka med sina böcker. I den här leken lägger man ihop tre boktitlar och får en helt ny mening. Idén är helt rippad från bloggen Oanade sidor.

De här två lyckades jag få ihop medan jag borstade tänderna i morse:

Kvinnor som tänker för mycket städa Hotell New Hampshire.

(Lägg märke till hur jag fick elegant användning för en gammal hederlig pluralform av verbet här!)

Gentlemen taking chances 60 years later. 


När jag satte samman de här meningarna var min tanke att samtidigt erinra om att idag för precis 90 år sedan var första gången alla myndiga kvinnor (eller ja, dom som fyllt 23 året innan) i Sverige fick rösta i valet till Riksdagens andra kammare. Ser ni temat?

Och så här lite på slutet kan man med anledning av detta kanske ha glädje av att läsa (om) min text om Elin Wägners Pennskaftet – rösträttsboken som filmen Erin Brokowich måste baserat sitt manus på (låt er inte bedras av att filmen handlar om folk som druckit cancerframkallande vatten).

Under stjärnbaneret

Lyrans tematrio inspireras av att USA:s nationaldag inföll i förra veckan. Jag upplevde ett nationaldagsfirande på plats för några år sedan. En strand med fullständigt gigantiska kylväskor fulla med is, öl, juice, frukt, kött till grillen, vodka och snacks. Därtill fulla tonåringar som moonade i fönstren, fyrverkerier och ett californiskt hav som kokade av alla badare. Det är en oförglömlig, om än inte omistlig, upplevelse. 

Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången: 

1. Jerome David Salinger: Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här. 

2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan  ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.

3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.