Bokklubbskarriär

Ja, det är ju sedan länge ingen som helst hemlighet hemlighet att jag har svårt att säga nej till bokklubbserbjudanden. När jag ser mig runt i mitt hem inser jag att det har varit så hela livet.

Det började antagligen redan i förskoleåldern med Kalle Ankas bokklubb. Dottern har ärvt en handfull böcker sen den tiden (till exempel boken om Lilla Hiawahta nedan), men en hel del av den rätt digra samlingen måste ha skingrats genom utlån och en vattenskada i mina föräldrars källare.

I den här vevan var jag och min bror även medlemmar i en bokklubb med sagoböcker. Ganska vackert illustrerade originalsagor i vissa fall – Törnrosa, Jack och bönstjälken och Tummeliten minns jag. Den samlingen har decimerats mer än Kalla Anka-samlingen, så jag lyckas inte ens hitta en bok att fotografera som exempel.

Sagoböckerna följdes för min brors del av ett medlemsskap i Kalle Anka-pocket, och för min del av Disney's bokklubb. Här kunde man få (förkortade) klassiker som Huckleberry Finns äventyr och Baskervilles hund, liksom mer nyskrivet men okänt, som boken Bugs Potter – i farten (en bok jag var oerhört förtjust i; den handlar om en high school-kille som spelar trummor som en gud, och jag har ända sedan dess varit svag för just trummisar).

Parallellt med Disney-klubben var jag medlem i några betydligt mer kvalitetsmedvetna barnboksklubbar. Ett tag till exempel i en nystartad klubb som kallades Läsbiten. Deras koncept (som jag minns det) var att ge ut välkända barnböcker på nytt, med egen logga på baksidan, vilket bilden nedan från av Mollie Hunters bok Bäckahästens pärlor visar. (Jag minns också att jag redan hade lånat och läst Bäckahästen, och tyckte den var bra, och därför var glad att den var med som bokklubbserbjudande; det var faktiskt ganska vanligt att jag hade läst en del bokklubbsböcker, men ändå ville ha dem.) Jag tror inte jag var med i den här klubben särskilt länge – ett minne som stöds av att det bara finns en handfull böcker med Läsbiten-logga i min bokhylla.

Jag minns långt ifrån namnet på alla barnboksklubbar jag var medlem i. Barnens bokklubb? Läslustan? Vad hette de allihop? Även om jag verkligen gillade Disney-bokklubben (hallå – Tre deckare!) så tyckte jag ändå att de bästa klubbarna var de som valde böcker från många olika förlag, och skrev spännande om dem i boktidningen.  Det brukade inte vara så svårt att övertala mina föräldrar att säga ja till böckerna heller – jag var lyckligt lottad på det viset. Och jag skulle gärna vilja peka på den viktiga roll bokklubbsböcker kan spela för det barn som kan ha välvilliga, men inte särskilt insatta föräldrar. Många stora läsupplevelser kom i min väg – lite aktuellare och lite annorlunda än det som biblioteket kunde erbjuda. Många varma tankar sänder jag som vuxen ibland fortfarande till de som gjorde urvalet i mina barnboksklubbar.

Jag minns idag inte alltid säkert vilka bokhylleböcker som är bokklubbsböcker, men två barn- och ungdomsboksexempel är Svart arv av Mildred D Taylor – en spännande historia (lite som Mississippi Burning för barn), och boken Amys ögon av Richard Kennedy (som jag minns beskrev boktidningen detta som en bok man inte kunde sluta läsa, men jag har fortfarande inte tagit mig igenom den. Jag kan ha haft den sen 1983).

En annan för mig okänd bok som kom med en bokklubb är Margaret Mahys Förvandlingen. Fortfarande en av mina favoritböcker. Jag tjatar om den jämt. Senast finns den med på ett hörn här. Och ja, det är så klart Inger Edelfeldt som har ritat omslagsbilden.

Min första riktiga vuxenbokklubb gick jag med i just när jag började första året på gymnasiet. Välkomstpremien den gången var en väska i jeanstyg. Jag använde min till gympakläder i flera år, faktiskt (och det var inte så länge sen som jag såg nån annan släpa runt på en likadan på stan). Dessutom fick jag Alf Henrikssons Hexikon och första delen av Den svenska litteraturhistorien (Lönnroth & Delblanc). En av de första riktiga bokklubbsböckerna som hamnade i brevlådan var boken nedan, Under ytan av Gail Godwin. Den var rätt bra tyckte jag då (och jag minns att jag kände mig väldigt vuxen när jag som 16-åring liksom fick vuxenböcker hem i brevlådan), och den är långt ifrån så flärdfull som omslagets glansiga silverbokstäver ger vid handen. Undertiteln Father Melancholy's daughter (vilket är den engelska originaltiteln) har jag dock undrat över i alla år. Den antyder att boken skulle vara känd under detta namn, att den kanske filmatiserats med det namnet eller getts ut tidigare med annan titel. (Eller tyckte förlaget själva att den svenska titeln Under ytan var något missvisande, och långt ifrån lika suggestiv som originalet?) Någon som vet något om det?

Och någonstans här var jag även medlem i en betydligt mer romantisk bokklubb. Jag vill minnas att jag lockades av de där små tjocka reklamhäftena som man alltid fick hem i brevlådan på den tiden, och nåt i stilen två böcker för 10 kronor. Sen förband man sig som vanligt att köpa 2 böcker inom det närmaste halvåret. Jag var inte med så länge i den här bokklubben, och jag har inte en enda bok kvar. Min mamma kan ha kastat böckerna, eller så är det faktiskt möjligt att jag själv har slängt dem vid något tillfälle.

Jag flyttade hemifrån efter gymnasiet, och hade sagt upp alla bokklubbar jag var med i just då. Men det dröjde inte länge förrän bokklubbarna snokade reda på min nya adress och började ge skamliga förslag.  Jag nappade till exempel på att köpa hem 15 band av Den svenska historien. Jag gillar fortfarande att titta på bilderna i de här böckerna, men aktar mig lite för att läsa texten, som oftast är från 50-talet. Men jag sa nej till att prenumerera på Polisens årsbok. Det finns faktiskt gränser.

Under åren har jag gått in och ut i Bonniers bokklubb, Böckernas klubb, Månadens bok och allt vad de heter. Jag är otrogen och strategisk, som många bokklubbsmedlemmar verkar vara.

En del mer specialiserade klubbar har jag dock också varit medlem i genom åren. Den historiska bokklubben Clio till exempel – ett bra sätt att få lite fakta hem i brevlådan. Den här boken var bra – något för alla som läst och vurmat för Karin Johannissons böcker, och vill ha mer i den stilen: Catrines intressanta blekhet av Eva Lis Bjurman.

En annan specialbokklubb som jag gick med i när jag nyss fått barn var Månpocket. Jag tyckte att jag inte fick läst nåt över huvud taget. Jag gick med (och fick ett badlakan med gigantisk Månpocket-logga) och hade målsättningen att åtminstone läsa ut den pocket som landade i brevlådan innan nästa kom. När det började misslyckas efter ett år gick jag ur. (Jag tyckte också det var besvärligt att jag ytterst sällan var intresserad av månadsboken, och sällan heller av de aktuella böckerna, utan behövde leta igenom hela sortimentet för att med ett skohorn hitta en bok jag inte hade läst och ändå var intresserad av.) De här är två av de böcker jag fick och läste i den klubben: Maria Swelands Bitterfittan och Jodi Picoults Allt för min syster.

Men även om jag talar om bokklubbarnas lov – och före internetbokhandlarna så var det sannerligen en revolution för den som bodde långt från en bokhandel! –  så har så klart även jag böcker som jag glömt avbeställa. Det är ofta böcker som står och förblir olästa, hur bra de än kanske är. De här två till exempel:

Carol Shields-boken Mary Swann hade jag visst läst till sidan 87 visar bokmärket (bestående av ett kuvert från det som då hette Föreningssparbanken). Den har jag tänkt att jag ska läsa ut så småningom (även om jag nog behöver börja från början; om jag inte missminner mig landade boken i min brevlåda runt 1995). Boken Näckrosträdet av Elsie Johansson kom hem till mig någon gång i början av 2000-talet. Jag har läst några kapitel, men tycker inte alls om den. (Faktum är att om någon vill ha den, så hojta gärna till i kommentarsfält eller med mejl, jag skänker mer än gärna bort den, för jag kommer inte att läsa den här boken.)

Men de allra flesta böcker jag får via bokklubben läser jag ganska omgående. För mig är bokklubbstidningarna ett bra sätt att få en snabbt svep över aktuella böcker som är på gång (jag läser ju inte katalogerna från Svensk bokhandel, och häckar sällan på förlagens hemsida), framför allt vad gäller populära fackböcker, som nog utgör åtminstone hälften av de bokklubbsböcker jag beställer.

Som exempel på några riktigt bra böcker som jag läst bara på grund av att de en gång i tiden dök upp i en bokklubbstidning finns Jayne Anne Phillips Sommarlägret:

Eller en gång i tiden Roald Dahls bok Mitt liv som pojk.

Den senaste bokklubbsbok (till mig då alltså) som kom in i mitt hem var ingen mindre än Atwoods Syndafloden. För det är ju möjligt att välja böcker som man verkligen verkligen vill läsa också från bokklubbssortimentet.

Min målsättning är emellertid att inte gå med i fler bokklubbar under överskådlig tid. Men jag lovar inget. Det finns trots allt erbjudanden man inte kan säga nej till. Och vad gäller bokklubbspremier måste man ju pröva dem alla åtminstone en gång. Annars kan jag tipsa bokklubbsvärlden om att barnvaktscheckar är en framtidsbransch!