Munros bok är en novellsamling, och oftast när man skriver om sådana blir det något svepande om stilistik, och språk och genomgående teman. Ibland nämner man några noveller som är lite starkare än de andra, eller någon man tycker är lite bättre. Jag kan ju börja med några sådana ord också. Munro påminner mig mycket om Margaret Atwood. Kanske är det något kanadensiskt kynne som smyger sig in mellan orden. Kanske är det landskapet, människornas sätt att se på varandra, samhällsklimatet. Ett Nordamerika som inte är USA, med ett annat trygghetssystem (inte så olikt Sveriges, enligt de kanadensare jag känner). Jag kan inte så mycket om kanadensisk litteratur, jag har inte så mycket att jämföra med (men den som vill veta mer kan titta in hos Ingrid, som hade kanadensisk tema den här sommaren).
Munros novellteknik är att skriva miniromaner. Egentligen irriterar det mig lite att jag behöver gå in i någons liv, och lägga fastrar och mostrar, grannar och husdjurs namn på minnet för bara 30 sidor, för att sedan slitas därifrån just när jag tycker det börjar bli spännande. Jag kastas mellan ensamma människor som aldrig avslöjar sina innersta tankar eller hemligheter för mig. Hela tiden måste jag gissa. Det är ansträngande, och jag har läst en novell i taget, med många inpass av romaner och annat. Ändå känns det som om de här berättelserna inte riktigt lämnat mig. Det har varit en läsning som pågått och naggat mina tankar under snart två månader.
En novell som jag upptäckt att jag tänker nästan hela tiden på är den som heter Släktklenoder. Berättarjaget beskriver ett liv, som jag förstår är mycket likt Munros eget. En bondfamilj på landet, någonstans utanför Ontario. Mot slutet av novellen är berättarjaget inne på sin andre make, precis som Munro själv enligt författarinformationen på den invikta fliken bak i boken. Novellen handlar om Alfrida, kusin till berättarjagets far. En ogift kvinna, som arbetade som journalist, och hade utstående, karaktäristiska tänder. Hon skriver råd till unga husmödrar, och driver även under pseudonym en frågespalt i en av den stora stadens dagstidningar. När hon hälsar på släkten behandlas hon annorlunda – hon serveras annan mat än den som åts på traditionella släktträffar, och hon tar plats i konversationen (nej, hon leder konversationen). Dessutom röker hon.
Berättarjaget avskyr henne. Efter att ha vridit och vänt på den här historien några gånger tror jag att det är för att hon ser likheter dememellan. Också vårt berättarjag vill bort från bondgården. Gå på college. Se världen. Skriva. Men hon vill inte bli en ny Alfrida, som ful och halvgammal slavar på en tidningsredaktion och skriver hjärteråd till förlovade flickor, trots att hon själv hamnat på glasberget.
Så när berättarjaget börjar på college i Ontario (antar jag), och blir hembjuden till Alfrida, hittar hon in i det sista på ursäkter för att slippa gå. När hon till slut acccepterar inbjudan blir det sista gången de träffas. Alfrida har dragit ut sina dåliga tänder och skaffat sig ett lösgarnityr. Hon har en älskare, som senare visar sig vara någon annans äkta man. Hon har ett hem överlastat av gammaldags möblemang som hon ärvt efter sin mor. Hon lagar en traditionell middag – just en sådan som hon aldrig blev bjuden på när hon besökte sin familj. Vårt berättarjag flyr fältet så fort tillfälle bjuds. Hon börjar strax efter detta sitt nya liv. Gifter sig med sin fästman. Blir författare. Blir lyckad och jag tror att hon tillbringar en stor del av sitt fortsatta liv med att förtränga den hon kunde ha varit. Alfrida. En woman on the attic-gestalt.
Så dör vår berättares far. Hon väntar sig att Alfrida ska komma till begravningen; Alfrida har alltid kommit utomordentligt överens med hennes far. Men i stället dyker en okänd kvinna upp, som berättar att hon tagit hand om Alfrida. Och inte nog med det. Hon avslöjar även att hon är Alfridas okända, oäkta dotter. Hon har kommit till begravningen eftersom Alfrida alltid talat så mycket om berättarjagets far som begravs.
Och det är här som jag blir osäker på allvar. Ska man förstå det så – ja, kan man över huvud taget förstå det på det viset – att Alfridas dotter även är halvsyster till vårt berättarjag? Övertolkar jag för att få in den här okända dottern i novellens pussel? Eller är den här kvinnan bara ytterligare en utväxt på de alternativa variationer på samma livsväg som kvinnorna i den här berättelsen följer? Hon, den bortadopterade dottern som fått en chans att leva ett annat liv, men som ändå dragits till den här dysfunktionella familjen som en gång avvisat henne? Vad säger ni som läser och har läst? Hur ska man tolka berättarjaget och Alfridas relation? Och är dottern något mer än bara Alfridas dotter?
8 kommentarer:
Vad roligt att du sade till om att du också hade skrivit om Kärlek vänskap hat, för det hade jag lyckats missa. Jag tänkte direkt när jag läste den novellen du nämner, att kvinnorna som möts på begravningen var halvsystrar. Alltså att de delade samma far, att Alfrida således hade haft en affär med huvudpersonens pappa. Så jag tror inte du övertolkar alls, det var åtminstone min naturliga tanke efter att ha läst ut den (mkt välskrivna tycker jag) novellen. Men jag fortsätter gärna diskutera pro och con här i ditt kommentarsfält om du vill!
Jessica: Vad roligt att du gjorde dig besvär att komma hit och läsa :-)
Och att du också fick uppfattningen att de var halvsystrar. Men tror du att Alfridas dotter visste att de var halvsystrar, eller var det bara berättaren som visste?
Själva "affären" måste ju skett när Alfrida och pappan var tonåringar, långt innan han gifte sig (för systern var ju äldre än berättarjaget väl?)
Jag måste erkänna att jag själv inte tänkte tanken om halvsysterskap fullt ut när jag läste novellen. Däremot kände jag att det var något där som jag borde förstå så det kan säkert vara så. Jag har också brottats med berättarjagets aversion mot Alfrida som ju kommer ganska plötsligt på i berättelsen (även om den kanske växer fram i berättarjagets liv utan att vi får ta del av det). Jag har väl landat där du är att det handlar om en rädsla för att bli som Alfrida men också de likheter som finns mellan dem och som skrämmer. Att det skulle finnas en hemlig (?) halvsyster introducerar naturligtvis ett annat hot. Men vet då berättarjaget om det? Hur fick hon veta? Jag måste nog läsa om känner jag och leta efter ledtrådar!
Helena: Vad kul du kom hit!
Jag tyckte också det var svårt att förstå att berättarjaget inte tyckte om Alfrida; i början tänkte jag att hon tvärtom beundrade henne. Jag läste om början ett par gånger, och egentligen står det inte att något om beundran, det är ganska neutralt skrivet, men rätt försåtligt för en som läsare.
Det där med halvsystern vet man ju inte säkert. Men jag antar att det är det som antyds med Alfridas relation (i unga år) med berättarjagets far? Hur de sprang där över åkern, eller hur det var (det är mer än ett halvår sen jag läste boken, och allt minns jag inte så väl). Men jag är inte helt säker på att berättarjaget förstår det där med halvsystern. Kanske är det bara något läsaren ska ana?
De kanske inte är så hemskt lika ändå, berättarjaget och Alfrida? Kanske är det bara omgivningens bild av vad en "självständig" kvinna är? Vad utbildning innebär? Kanske är det berättarjagets eget projektion? Kanske är berättarjaget rädd att det är så andra ser på henne? Kanske personifierar Alfrida vad gäller vissa drag det som berättarjaget mest av allt vill undvika... Jag tyckte det var ganska intressant. Möjligen känner jag igen mig – i min släkt har jag själv alltid jämförts med en sån där ogift gammal moster som liksom fick komma på nåder på jul och så där, och hur kul är det? (Och just nu är det ett litet kusinbarn som ständigt jämförs med hur jag var när jag var liten. Jag liiiiider med henne – hon blänger på mig varenda gång vi ses, och har nån slags relation, trots att vi två knappt känner varandra.)
Ja, självklart var kvinnan på begravningen halvsystern. Alla fastrarna kände till detta, och det var hela anledningen till att släktmiddagarnas samtal bara kretsade kring sjukdomar och annat. Alla kände till detta, utom huvudpersonen och förmodligen inte hennes mamma heller. Alfrieda försökte hitta möjligheter för huvudpersonen att upptäcka detta, även hennes dotter, men denna huvudperson visade ju alla tecken på förnekelse, och att hon föredrog den. Det är därför scenen på baren är så bra, för den visar hela amerikas vilja att fly, att vara på drift från sanningen om dem själva. Det är så jag tolkar Släktklenoder som är en av de bästa och djupaste noveller jag läst. Även citatet från modern: "Men HON kanske vill träffa mig" (eller hur det var) speglar detta. Hur fastrarna fullkomligt fryste ut den som var sjuk, missanpassad, ofullkomlig, struntar fullkomligt i vad den personen vill. Som den sjuka modern, och som de båda syskonens dotter som Alfrieda var tvungen att lämna bort för familjehederns skull - den hedern som fastrarna ägnade sitt liv åt att upprätthålla. Omhuldar förnekelsen, och huvudpersonen trivs ju där själv, vill stanna där (som på den anonyma baren). Hur mycket känner man inte igen det även i vår tid? Någon som håller med mig?
Ja, Alfrieda blev ju själv en sådan, av fastrarna, utstött figur. Alla fokuserade på hennes sneda tänder, ingen på vad hon faktiskt drömde om och brydde sig om i sitt liv. Det fick inte ta plats i deras värld. Hur elak kan inte en släkt vara på det viset. Men så hemsk kan världen vara, även vår, moderna västerländska, värld.
Anonym: Wow! Här får jag en hel spännande analys! Jag gillar särskilt det sista, att berättarjaget helst själv vill stoppa huvudet i sanden. Det är väl samma livslögn som finns i Ibsens Vildand (och lite varstans, för övrigt)?
Jag tror dessutom att du har rätt i att Alfrieda försöka tala om detta för berättarjaget, det har jag inte riktigt tänkt på innan, men det är ganska klart när du säger det.
Det där med fastrarna har jag mindre minne av, jag får läsa om, tror jag.
Men tack tack för tankarna!!
... och lite fortsättninge. "släktklenoder" får jag nog läsa om. Den minns jag inte alls lika starkt. Eller så är den så djup att den inte fastnade.
Jag tycker Munro är mycket så där - det verkar så lättläst på ytan, men ska man fatta något måste man läsa och läsa och läsa om och läsa om. Det är ju bra. Men tar tid. Minst sagt.
Skicka en kommentar