Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Under stjärnbaneret

Lyrans tematrio inspireras av att USA:s nationaldag inföll i förra veckan. Jag upplevde ett nationaldagsfirande på plats för några år sedan. En strand med fullständigt gigantiska kylväskor fulla med is, öl, juice, frukt, kött till grillen, vodka och snacks. Därtill fulla tonåringar som moonade i fönstren, fyrverkerier och ett californiskt hav som kokade av alla badare. Det är en oförglömlig, om än inte omistlig, upplevelse. 

Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången: 

1. Jerome David Salinger: Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här. 

2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan  ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.

3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Fyra favoriter

Det är ju min alltför omfattande deckarläsning som gjort mig deckartrött.  I den allt mer växande deckarhöstacken finns en hel del guldnålar, men det gäller att hitta dem. Här är tips på fyra av mina favoriter, med reservation för att det var några år sedan jag läste dem, och kanske kanske skulle jag inte finna dem lika bra idag. Jag valde den här gången fyra böcker som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och jag är medveten om att det kan vara svårt att få tag på dem. Men hej – det är sommar! Besök en loppmarknad eller ett antikvariat! För bokälskaren blir det garanterat dyrare än ett Lisebergsbesök, men det räcker längre.

Solvisaren av Maarten 't Hart

Det här är kanske inte en deckare i vanlig bemärkelse, utan mer en psykologisk roman om ett mysterium. Men låt mig saluföra den som deckare om det kan ge den fler läsare. Den är skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, och är en fristående uppföljare till boken Kronvittnet. Den handlar om Leonie som får ärva alla väninnans Roos' ägodelar när denna olyckligtvis dör av solsting. Kravet är att Leonie flyttar in i Roos lägenhet och tar hand om hennes katter för att de inte ska behöva lämna sitt hem. Men Leonie upptäcker snart att det var mycket hon inte visste om Roos. Och hon börjar misstänka att Roos inte har dött av solsting.

Den har en småputtrig, undertryckt humor,  men är ständigt lite oroande. Den påminner i angreppssätt och stil lite grann om Ingrid Nolls "trevliga" deckare (om mordiska apotekerskor, och annat), men jag tycker att 't Hart är mycket bättre.

Jag tror att den här boken kan vara svår att få tag i, men lika läsvärda är annars Kronvittnet eller Om så hela världen rasar av samma författare. (Hans övriga böcker är också väldigt bra – jag ska återkomma till dem – men de kan knappast kallas för deckare).

Judasbarn av Carol O'Connell 

Den här boken läste jag när jag låg matförgiftad på ett hotell i Leipzig, efter att ha ätit middag på Goethes stamställe Auerbach Keller. Jag vet inte om det har påverkat min upplevelse av boken, men jag tyckte väldigt länge att det här var en av de bästa deckare jag läst, och köpte den i present till alla min omgivning. Jag tror att det här är den enda bok av O'Connell som översatts till svenska, och det var en av deckarförlaget Minotaurs första böcker.

Det här är en bok som vid första påseende verkar vara en variation på ett tema som finns i hundra andra deckare. Två småflickor har försvunnit en efter en. En polis ska utreda, men han påminns hela tiden om då hans tvillingssyster för femton år sedan mördades. Vad de nya försvinnanden visar är att den man som dömts för tvillingssysterns mord i själva verket är oskyldig. Det som gör den här boken särskilt läsvärd är att tempot, språket (excellent översättning!) och framför allt den så viktiga twisten på slutet. Men det är möjligt att jag skulle uppskattat den mindre om jag hade läst den här efter många andra deckare på senare år; jag har inte vågat läsa om den av rädsla för att förstöra minnet av den första omvälvande upplevelsen (tja, blandad med matförgiftning då).

Nattspinnare av Lucretia Grindle

En tvillingdeckare. Eller ja, ni vet – tvillingmotiv dyker oundvikligt upp i alla typer böcker (jämför Judasbarn, här ovan) med jämna mellanrum.  Det finns en förklarlig fascination över två människor som är exakt likadana och ändå inte är samma person. Titeln på den här boken syftar på det slags hemliga, icke-verbala språk som tvillingsystrarna Susannah och Marina brukade använda för att kommunicera med varandra. Men i boken har Marina knivmördats, och Susannah lämnats kvar. Hon flyttar för att komma bort, men får mystiska (naturligtvis nattliga) telefonsamtal. På ett djupare plan handlar boken om att Susannahs sökande efter vad som egentligen hände Marina är ett sätt att bearbeta att hon måste leva ensam utan systern. Men det är spännande när hon upptäcker att någon rest ytterligare en gravsten över hennes döda syster, och att det verkar som att det är hon själv som har beställt stenen. Den här boken lyckas också lura läsaren boken igenom och få till en oväntad upplösning; det är bekant det som definierar en bra deckare enligt mig.

Händelser vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond

Det här är en brittisk deckare med mord i internatskolemiljö. Det kan knappast bli bättre, eller hur? Boken hör till dem där något i det förflutna kastar långa skuggor, men en del författare lyckas ju få till det trots klyschorna. Redmond till exempel. Här intervjuar en journalist en före detta elev på skolan Kirkston Abbey för att få reda på "vad som egentligen hände" för fyrtio år sedan. Läsaren (och journalisten) får inte veta detta förrän mot slutet. I den här boken (som rättvisande beskrivs som psykologisk thriller) står människors handlingar i centrum. Vad innebär den stängda värld som en internatskola utgör? Vilka lojaliteter tvingas pojkarna till för att överleva? Vill man går det att dra långtgående analyser om gruppdynamiken och hur absurt det blir när gamla internatelever försvarar traditionerna. Flera snäpp bättre än Ondskan, men riktigt som Den hemliga historien är den inte.