tisdag 7 juli 2009

En relik från 70-talet: Politiskt korrekta barnböcker?

När jag gick på mellanstadiet brukade min fröken läsa högt ur böcker som hette saker som Äh lägg av, säger Steffe och Vart ska du gå? Ut! och Gunnar vill inte klippa håret. Och Dom kallar mej Fetkamsen. Den sista boken handlade om en mobbad pojke, och var tråkig på alla sätt och vis. Den är skriven av författaren Kerstin Johansson i Backe, som även skrev en bok som heter Som om jag inte fanns. Denna bok från 1978 blev film först för några år sedan, under namnet Elina, med bland annat Bibi Andersson som den elaka lärarinnan. Boken (och filmen) utspelar sig i Tornedalen där många finsktalande barn förbjöds använda sitt modersmål. Det här var en bok som jag och mina klasskamrater grät oss igenom. Kontrasten mellan titlarna på Johanssons böcker illustrerar hela det här inlägget. Å ena sidan "Dom kallar mej Fetkamsen" (= tråkmobbning av en tjockis, som vi skulle mobbat om han gick i vår klass också), och å andra sidan "Som om jag inte fanns" (= existentiell bok som öppnar upp för fantasirika tillämpningar på mitt eget liv).

Böckerna Gunnar vill inte klippa håret och Vart ska du gå? Ut!, skrivna av  Kerstin Thorvall, tyckte varken jag eller någon annan i min klass om. De handlade om konflikter mellan barn och föräldrar, och var precis lika opoetiska som titlarna antyder. En bok som heter Gunnar vill inte klippa håret kan liksom funka för en tvååring (jämför Totte badar och Emma går till doktorn), men för en 11-åring är det bara fel! Boken Äh lägg av, säger Steffe är skriven av Valter Unefäldt, en helt anonym författare (som skrev ytterligare några böcker om Steffe, med lika socialrealistiska titlar). 

Jag verkar inte ha varit ensam om att inte fastna för de här böckerna, där titlarna är det enda man minns, vilketden här recensionen av DN-medarbetaren Malin Ullgren, från april i år, kan illustrera. Där jämför hon språket i Ulf Lundells pjäser med titlarna på socialrealistiska ungdomsböcker från 70-talet. 

Nu är min invändning mot böckerna inte titlarna i sig. Det är själva innehållet. Opoetiska, konkreta skildringar av konflikter. Inget tolkningsutrymme – och ingen igenkänningsfaktor. Det är det som är problemet med de här böckerna. De är skrivna för att ett mellanstadiebarn ska känna igen sig, men om mellanstadiebarnet inte gör det då? De skildrade så påtagligt en verklighet som inte var min. Skilsmässor och betongförorter. Jag kände knappt någon som skilt sig. När Pet Shop Boys kom med albumet Suburbia i mitten av 80-talet, så fattade barnen i min femteklass inte ens vad ordet betydde i översättning. (Jag kanske ska brasklappa att detta nödvändigtvis inte betydde att uppväxten var idyllisk eller skyddad.) De var politiskt korrekta barnböcker, knappt utan bruksvärde.

Men om jag nu ändå befinner mig i den här politiskt korrekta socialrealistiska eran finns det andra titlar att nämna, som dröjt sig kvar av andra orsaker. De här böckerna ger på sätt och vis uttryck för samma (politiska) tankar, men resultatet blir så olika. De jag tänker på är bland annat Hans-Eric Hellbergs böcker om spirande pubertet: KramPuss, Love love love och Kär, kär, kär i dig  – om Jonny och Katarina. Och  Gun Jacobsons böcker om Peter, som endast 15 år gammal blir pappa (det blev en tv-serie också, nån som minns?), Peters baby heter den första boken. Och en bok som Sven Wernströms De hemligas ö, om ett scoutläger utan vuxna ledare som blir skeppsbrutna på en öde ö under ett år, och där sociala strukturer och gruppdynamik åskådliggörs. Det här var alla böcker som jag tyckte mycket om, och läste många många gånger. 

Vad är då skillnaden? Eftersom jag inte läst om böckerna nu, så skulle de kunna bestå i rent litterära kvaliteter (jag ska låta det vara osagt; jag tror faktiskt inte att jag var så kinkig på det området när jag var 11 år), men jag tror det var något annat. De här böckerna som jag nämnde sist hade nämligen trots budskapet och de realistiskt tecknade känslorna och händelserna något ouppnåeligt över sig. De där sexuella känslorna som Hellberg beskrev – det var ju inget man hade ord för. Och en 15-åring som blir pappa – rena fantasierna, fast det skulle ju kunna hända på riktigt. Och De hemligas ö – ja, jag såg då inget kommunistiskt i det när jag gick i femman. Det var bara oerhört spännande. De här böckerna lämnade alltså mycket till läsarens fantasi. Frestade med hur saker och ting "skulle kunna vara", i stället för att beskriva en ordinär vardag med föräldrabråk, som ingen skulle vilja uppleva, ingen vill minnas att de själv har haft, och som alla tycker är ointressant att läsa om, därför att det är så endimensionellt.

Långt senare diskuterade jag valet att läsa de här böckerna med min gamla mellanstadielärare. Hon berättade att det här var böcker de läst när hon gick lärarutbildningen (på 70-talet). Det var böcker som hon trodde att hon var "tvungen" att läsa för oss. Stackarn. Att hon inte ens tyckte om dem själv lyste minsann igenom. Stor var glädjen både för henne och alla klasskamraterna när jag föreslog högläsning av böcker som Häxorna och Min morbror trollkarlen. För även om jag kunde uppskatta en del av de politiskt korrekta barnböckerna, så klappade mitt hjärta extra dels för böcker om "förr i tiden", dels de här fantasyböckerna. Böcker om tidsresor var liksom det mest optimala. (Jag vågar nästan lova att återkomma med ett eget inlägg om just tidsresor vad det lider).

Det här långa inlägget föranleddes av flera saker. När jag satte samman min lista med 100 ungdomsböcker hade jag inte alls lust att inkludera de här pk-böckerna från 60- och 70-talet. Men jag var beredd att göra det om de hade funnits med på nån sån här lista till exempel. Men där fanns de inte heller! Min lättnad blev stor, men jag kom samtidigt att fundera över varför ingen av de här böckerna var med. Det var ju inte dåliga böcker per se (var de det?). Bara väldigt tråkiga böcker, som inte gjorde något bestående intryck.  

Den andra saken som fick mig att skriva det här var Boktipset Ni na ni na ni nannas inlägg om sin barndoms bibliotek. I de efterföljande kommentarerna klagade jag på de ointresserade bibliotekarierna på mitt skolbibliotek.Ingrid stämde in i klagokören (fast vi garanterat inte har erfarenhet av samma barndomsbibliotek). Och jag tänkte på det där, hur bibliotekarierna faktiskt kom till klassrummet en gång per termin eller så och pratade om böcker. Och då var det nästan alltid de där böckerna som kanske hette Tack - håll käften (också av Gun Jacobson).

Hur är det idag egentligen? Hur ser de politiskt korrekta barnböckerna ut nu? Är det regnbågsbarn och integration? Lyckade skilsmässor och syskon som dör? Och vad kommer dagens barn att säga om dem när de blir stora?




Det här inlägget har tidigare publicerats i min gamla blogg. 

Mycket intressant diskussion följde i kommentarerna; den publiceras här i sin helhet:

Postat av: Titti
Intressant inlägg! Jag och min man satt faktiskt för några dagar sen och diskuterade just de ungdomsböcker vi läste för en evighet sen. Eller snarare INTE läste. Vi var båda rörande ense om att det kändes som om vi "missat" den kategorin böcker på något sätt och halkat mer eller mindre rakt in i "vuxenlitteraturen" någon gång i slutet av mellanstadiet. Vi funderade på vad det beror på. Vi kom fram till ungefär detsamma som du: ungdomsböckerna som var aktuella för oss var ju så ofta alldeles för tråkiga, ointressanta och irrelevanta. Undrar hur många i vår generation som blev "ickeläsare" på grund av det?

Däremot har vi inga problem att klämma in en ungdomsbok mellan varven nu när vi för länge sen lämnat den egentliga målgruppen. Och vad beror det på? Kanske att dagens ungdomsböcker i mycket större utsträckning innehåller dynamiska protagonister som faktiskt genomgår något slags utveckling. Och det är ju fortfarande intressant att läsa om!
2009-07-07 @ 21:17:15
Postat av: Vixxtoria
Titti: Först 10 poäng till dig för att du läst hela det långa inlägget till slutet. Men vad ska man ha en blogg till, om man inte får skriva så långt man vill ;-)

Sen är flera av de saker du skriver så intressanta. Jag hör nog inte till dem som halkade in i vuxenlitteraturen, utan (ganska tveksamt och förskrämt) hamnade där när det inte fanns några böcker kvar att läsa på barnavdelningen. Jag kände mig aldrig riktigt välkommen där. Men vad gäller många av de böcker som gavs ut under slutet av 60-talet, 70-talet och början av 80-talet så känns många av dem som en parentes, tycker jag. Så mycket samhällsengagemang, och så lite fantasi.

En av mina favoritförfattare Maria Gripe speglar det så bra, tycker jag. Under 70-talet skrev hon böcker som ...ellen dellen (som tar upp feminism och jag-identitet och skilsmässa) och Elvis-böckerna (som är väldigt konkret placerade i ett 70-tal), och Glastunneln (en svensk på drift-roman, eller en svensk Salinger kanske). När Tordyveln flyger i skymningen kom i slutet av 70-talet, och sedan Agnes Cecilia så var det som om något släppte (både för henne som författare, och för den politiskt korrekta barn- och ungdomslitteraturen). Jag borde undersöka det här bättre, men för mig är det där vändpunkten i litteraturen, när det helt plötsligt fanns andra böcker att läsa. För mig och mina mellanstadiekompisar var de där böckerna som knark. Någon hade en storasyster som hört talas om en bok som...

Tack och lov fanns alla de där andra (engelska) böckerna där i vårt skolbibliotek. Narnia. Lånarna av Mary Norton, Nesbits böcker. Balettskorna av Noel Streatfeild, och många fler. Men det gör mig ont att tänka på att du kanske har rätt i din slutsats: att folk slutade läsa bara för att böckerna antingen handlade om Steffe, Gunner eller Fetkamsen, eller om barn i Indien och Kina som svalt.

Jag tycker att gränsen mellan ungdomsböcker och barnböcker är mycket mer flytande idag. Det är roligt att en bok kan läsas över generationerna. Ungdomar läser vissa, populära vuxenböcker (läsa deckare och "verklighetsbaserad" litteratur), och vuxna läser de mer fantasybetonade ungdomsböckerna (som Meyer och Rowling). Men alla böckerna innehåller ju inte de där "dynamiska protagonisterna" ;-) Det är förresten kanske det som är skillnaden mellan de där grupperna av böcker som jag beskrev. Hm. Jag måste nog läsa om dem för att kunna säga något om det.

Tack för din kommentar, den satte i gång många tankar hos mig. Och förlåt för mitt svar blev så långt (jag orkar inte fila ner det så att det blir kort och kärnfullt just nu).
2009-07-07 @ 21:56:14
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Vixxtoria
Tillägg: Gripes Glastunneln kom i slutet av 60-talet, förresten.
2009-07-07 @ 21:57:53
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: lena kjersen edman
OPPOSITION!
Gunnel Beckman: Tillträde till festen
Tråkig? Ointressant? Irrelevant?

70-talsböcker som "Duktig pojke" (Inger Edelfeldt), Rumble Fish (Susan Hinton), A Summer to Die (Lois Lowry), Tovan (Marie-Loise Wallin), Fru Sola-böckerna (Irmelin Sandman-Lilius), Gunnel Lindes böcker, Max Lundgrens böcker, Stridshästen (Harry Kullman), Roald Dahls böcker, Gripe förstås, Ursula Le Guin, Slöjan (Inger Brattström), Främling (Leif Esper Andersen), Ulrike och kriget (Vibeke Olsson),Chokladkriget (Robert Cormier), Kusprutan (Robert Westall).
Många många fler!

Irelevanta? Tråkiga?

Däremot fanns det inga bokbloggar då och böckerna var DYRA (pocketversioner av u-romaner fanns inte) så det krävdes att det fanns lärare och bibliotekarier som berättade om dessa böcker för 1970-talets unga. Det fanns det ibland. Men det fanns tyvärr också vuxna på den tiden som trodde att u-böcker var något som var litet sämre än det som kallades vuxenlitteratur och därför förblev helt okunniga om genren - och därför aldrig heller köpte och, än mindre, berättade om böcker sådana som dessa.

lena kjersén edman
2009-07-08 @ 11:26:44
Postat av: Vixxtoria
Lena: Du har så rätt. Det fanns jättemånga bra böcker, även från 70-talet. Åtminstone Beckman (och Inger Brattström!) tänker jag återkomma till vid tillfälle. De flesta böckerna var absolut inte irrelevanta eller tråkiga, varken då eller nu. Men en del av dem var det (då som nu). Och särskilt tråkiga tyckte jag de böckerna var som skrevs för att passa in i en mall, inte för att författarna särskilt ville säga något om just det ämnet. Fast vad vet jag. Thorvall kanske verkligen ville berätta om att Gunnar inte ville klippa håret, men det blev ingen rolig bok för det. (Jag kanske skulle tycka om den nu; då tyckte jag verkligen att det måste varit en av de tråkigaste böckerna jag nånsin hört talas om.)

Ungdomsböckerna från 70-talet (som du nämner) är ofta en helt annan sak. Jag kommer absolut att återkomma till flera av dem (särskilt Gripe och Edelfeldt som är två favoriter som betytt mycket för mig, de har hittills bara dykt upp i små bisatser här på bloggen, men jag samlar mig för stordåd).

Sedan är jag född 1973. Det gör att jag läste 70-talets ungdomsböcker minst ett decennium efter att de skrevs. Det påverkade nog också min syn, tror jag. Samhället hade svängt (det var mer av fredsrörelse och miljödebatt än jämställdhet och solidaritet), och det fanns ett alternativ (kanske främst i fantasylitteraturen; Gripes Skugg-böcker och Edelfeldts Juliane och jag och Missne och Robin har påverkat mig mer än 70-talsalstren) till de mer uppenbart politiska böckerna från 70-talet. De som åldrats snabbast är väl de som var mest aktuella då, och de som hade mer av budskap än litterärt värde.

Men till din fina lista skulle jag väl kunna få foga Siv Widerberg och hennes underbara böcker om Klass 6D?

För övrigt har du ju rätt. Vi var nästan helt i barnbibliotekariernas våld, vi barn på 70- och 80-talet. Eftersom böcker var dyra var det vad som fanns på biblioteket som vi läste. Jag misstänker ibland att anledningen till att femböcker och Kittyböcker sålde så bra är att de inte köps in av biblioteken. Det var därför vi ständigt önskade oss sådana böcker i julklapp och födelsedagspresent. "Alla" de andra böckerna kunde vi låna.
2009-07-08 @ 11:50:51
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Titti
Lena: Å, vad bra att du tog upp just Tillträde till festen! Jag såg på någon bokblogg nyligen att du skulle vara med i någon diskussion på SBI (tror jag det var) som skulle handla om böcker man ville rädda från förgängelsen. Minns att jag tänkte när jag läste om detta att "Om jag fick vara med i diskussionen skulle jag vilja ta upp Tillträde till festen!" En fantastiskt bra bok, som tyvärr inte korsade min väg förrän år 2007 och då fick jag be bibliotekarien på stadsbiblioteket gräva fram den ur magasinet åt mig.
Jag (som är 60-talist) och alltid varit en bokslukare, kan ärligt säga att av alla de böcker du räknat upp och som jag "borde" ha läst under mina ungdomsår, är det bara Ulrike och kriget och några enstaka Linde- och Gripe-böcker jag läst. Varför såg jag aldrig skymten av de andra bra böckerna?
Däremot minns både jag och min man tydligt vilka enormt trista böcker som fanns att tillgå i ungdomshyllorna.
Kanske beror det på det du säger, intresset för ungdomsböcker fanns inte bland lärare och/eller bibliotekarier. Och som Vixxtoria säger, det verkade vara alltför mycket fokus på det som var PK. Oavsett om det var mördande intetsägande och tråkigt att läsa om. (Jag hade klasskompisar vars föräldrar inte gillade att de läste tecknade serier. Det var verkligen andra tider då!)
2009-07-08 @ 23:21:15
Postat av: Vixxtoria
Titti: Att trösta Fanny (av Beckman) har jag alltid tyckt mycket om, men Tillträde till festen har jag ingen riktigt särskilt känsla för (den kan ju vara bra tekniskt och tematiskt och bryta tabun och osv, men när jag läste den som ... 16-åring kanske? 1989, så berörde den mig inte något särskilt. Det var kanske 20 år för sent. Jag läste om den i slutet av 90-talet, men inte heller då var det någon aha-upplevelse. Det kan ju vara så att jag är fel person för den boken, helt enkelt).

Men jag tycker det är spännande att du (och Lena) lyfter fram den. Åh, vad jag älskar när någon verkligen älskar en bok! Skulle du vilja utveckla lite mer, Titti, och övertyga mig om att läsa om den? Eller, ännu bättre, du har ju ingen egen blogg (om du inte gömmer den hemskt väl?), men skulle du vilja skriva något mer lite längre om boken, så skulle jag gärna lägga upp det här som ett eget inlägg. (Gästbloggning kallas det väl ;-) )

För övrigt tycker jag att du i alla fall har läst de absolut mest omistliga av dem Lena nämner: Gripe, Linde och Olsson. Sen är det svårt att leva ett fullödigt liv utan Edelfeldt, Dahl och LeGuin, och resten är ett ganska trevligt grädde på moset. (Men Cormier är inte min favorit, det är han inte.)
2009-07-09 @ 07:17:33
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: snowflake
De kallar mig Fetkamsen kommer jag ihåg, den där isande hemska känslan, den stackars killen. Hur den är rent litterärt kan jag inte säga, jag blir alltid så ledsen av att läsa eller höra om mobbade barn.

Annars tycker jag att det här var ett oerhört intressant inlägg, och diskussionen också. Jag funderar över min egen läsning, jag läste ju redan då det mesta jag kom över. Kan de tillrättalagda ungdomsböckerna vara anledningen till att jag ännu i denna dag har så svårt för svensk samtidslitteratur om vardagsliv? Detta måste jag fundera på. Kanske var det lättare att få en bok utgiven på en (uppfostrande) idé, så att även mindre bra, träaktiga böcker kom ut? För det fanns ju även bra, Widerbergs böcker, Hellbergs.
Detalj: I min skola fanns inte Enid Blytons Fem-böcker på bibblan, de ansågs för dåliga och stereotypa. Det senare är de ju verkligen, men jag gillade dem förstås ändå och hade alla ändå, i arv.
2009-07-09 @ 10:12:33
URL: http://snowflakesinrain.wordpress.com
Postat av: lena kjersen edman

För den kära bokläsare som vill fördjupa sig i Gunnel Beckmans författarskap.
I min sammanläggningsavhandling i litteraturvetenskap är en del två studier som tillsammans fått titeln
"I ungdomsrevoltens tid. Svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968". (Den finns att beställa på bibioteken.)
Den första studien är en analys av TILLTRÄDE TILL FESTEN, som "inte bara är en inifrånskildring av en ung flickas dödsångest utam också handlar om identitetskris och revolt".
Den andra studien handlar om det som vi diskuterar här, d v s debatten om litteratur och ungdomsläsning i den s k ungdomsrevoltens tid.
2009-07-09 @ 10:49:26
Postat av: Vixxtoria
Lena: Jag ska beställa boken efter semestern (UB här har fyra ex, men de är magasinerade, så jag hinner inte få fram dem innan jag går på semester i morgon; på somrarna tar det flera dagar att gå ner i magasinen).

Snowflake: Jag tänker på det där du skriver om att det var "lättare att få en bok utgiven på en (uppfostrande) idé). Jag tror inte jag skrev något om det här, men jag tänkte mycket på det medan jag skrev inlägget ovan. Där kan det väl inte ha skilt sig så mycket från idag. Det som låg i tiden då var man intresserad av (från förlagen, biblioteken, föräldrar, lärare). Och nånstans måste det väl finnas en plats för detta också, Vad som verkligen håller i längden är svårt att förutspå. Jag tror att det är den där litteraturen som lyckas lyfta det samtida till någon mer allmängiltig nivå. Men det finns väl ingenting som kan kännas så daterat som det som en gång kallades samtidslitteratur ;-)

För övrigt är epitetet "samtidslitteratur" på en bok verkligen något som håller mig borta också. Nej, "svensk samtidslitteratur om vardagsliv" - inte min favoritkopp te. Vilket är lite knepigt, för det finns ju bra saker där också. Jag måste återkomma till det.
2009-07-09 @ 11:42:26
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Titti
Gästbloggare, minsann! Tack för det mycket generösa och smickrande erbjudandet! :-) Men nu är det bara ett par timmar till årets första gäster i en enda långdans av kompisar på besök i södra landsändan dyker upp här i sommarstugan, så jag vet inte hur mycket tid jag kommer att kunna norpa åt mig vid datorn under den närmaste framtiden... Jag försöker mig på en liten sammanfattning här i kommentarsfältet istället medan kakan till eftermiddagskaffet står i ugnen:

Jo, jag förstår precis vad du menar med att Tillträde till festen inte funkade för dig när du läste den 1989. (Även om du egentligen tillhörde "rätt" ålder för boken.) Om jag hade läst den några år tidigare när jag var i samma ålder, hade den antagligen inte gjort samma intryck på mig som när jag läste den som 40-åring. Då var det helt andra saker i boken jag uppskattade än jag kunnat göra drygt 20 år tidigare. Tror tyvärr att många av de bästa ungdomsböckerna i regel har ett ganska kort bäst-före-datum. Som ung läsare har man kanske i högre grad än senare i livet ett behov av att kunna spegla sig själv och sin egen tillvaro i det man läser. Åtminstone så länge det handlar om böcker med någorlunda vardagsrealistisk inriktning och som handlar om ungdomar.

I år är det 40 år sen Tillträde till festen kom ut. Att skriva om döden i ungdomsböcker är inte längre lika "tabu" som det var då. Och massor av de samtida referenser som Beckman kryddar boken med, går säkert de flesta av nutidens unga läsare förbi. Vilken svensk tonåring av idag känner till Maj-Britt Wilkens, Sammy Davies, Britt Sellers, Pete Seger, Biafra, gemensamma marknaden, FNL, kalasbyxor, Sonja Åkesson eller Karl Vennberg? Det är sånt som gör att boken känns väldigt daterad. Samtidigt är de tankar och funderingar som huvudpersonen Annika har betydligt mer tidlösa till sin natur. De handlar om att hitta den egna identiteten, relationen till en äldre och mer erfaren pojkvän och upptäckten att föräldrarna också är människor som man kanske inte känner så väl, trots att man tillbringat så mycket tid med dem (mamman i Annikas fall).

För egen del uppskattade jag temat, språket OCH de här gammalmodiga referenserna. Jag läste boken lite som ett historiskt dokument över en tid som är lite för nära inpå för att jag skulle fått läsa om den i historieböckerna. På så sätt skulle jag vilja påstå att Tillträde till festen egentligen spelat ut sin roll som ungdomsbok för länge sen, men att den ändå har kvalitéer som kanske bäst uppskattas av något äldre läsare idag.

Om jag skulle tipsa tonåringar av idag att läsa böcker som handlar om hur unga människor ställs inför döden, skulle jag hellre föreslå Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna eller Jenny Downhams Before I Die.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om boken (till exempel om hur den kan jämföras med Catcher In The Rye) men det får bli om några veckor i så fall! :-)

Nu ska kakan snart ut ur ugnen!
2009-07-10 @ 13:08:08
Postat av: Vixxtoria
Titti: Åh, vad intressant du skriver!! Jag tror i och för sig att en bra bok kan överleva och förflytta sig ur sin samtid till allmängiltigheten (Sundströms För Lydia är ett bra exempel som jag kommer på, eller varför inte Räddaren i nöden, som jag verkar skriva om en gång i veckan på den här bloggen). Men som läsare kan man fastna i FNL-rörelsen och Britt Sellers. När man inte förstår blinkningarna är de inte så roliga ;-) Och så blir man blind för det andra. Just när det gäller Tillträde till festen tror jag egentligen det handlar om att det inte var boken för mig, för om jag inte minns fel så innehåller Att trösta Fanny och Tre veckor över tiden (två böcker jag tyckt om) lika mycket samtidsreferenser?(Men jag kan minnas fel, jag ska ta och läsa om alla tre.)

Men jag kan inte nog uttrycka hur roligt det är att läsa det du skriver om boken. Passionen lyser igenom; jag är väldigt svag för alla passionerade utlägg (om nästan vad som helst utom skalbaggar kanske. ) Du är välkommen att skriva hur mycket som helst om den här boken här eller något annat när du vill, och jag skulle jättegärna lyfta upp det i ett eget inlägg i så fall, så att fler förhoppningsvis läser och kommenterar! Ha nu en trevlig semester med kompisar och kakor, och så fortsätter vi diskutera allt vad vi kan när vi vilat upp oss lite! :-)
2009-07-10 @ 13:39:01
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Jenny
Åh, så intressant inlägg med kommentarer! Jag känner igen mig så mycket! Böckerna du nämner var böcker som också jag kom i kontakt med/läste i min ungdom. Bok efter bok i ditt inlägg kan jag bocka av. Lustigt. Sen ser jag att du är född -73. Jag är född -72 så det kan förklara likheterna i vår bokminnen.

Jag läste "Tillträde till festen" häromdagen. Mycket intressant att läsa era kommentarer om den.

Orkar inte skriva mer nu. Men jag återkommer garanterat! :-)
2009-08-17 @ 20:47:45
URL: www.barnboksblogg.blogspot.com

8 kommentarer:

kontakt sa...

Jag minns två sådana där socialrealistiska ungdomsböcker från 70-talet, som jag alls inte upplevde som tillrättalagda. Den ena trodde jag hette Glasägget, men det ger inga googleträffar alls så det kanske är fel. Den handlar om en tjej som kommer ny i en klass - oj, den är en del i en serie, inser jag nu. För de andra delarna av serien handlar om helt andra ungar i samma klass, men just den här episoden där klassens nya elev tar lärarvikarien i försvar mot klassen finns med även i någon annan bok, fast från ett annat perspektiv. Som straff blir mot utfryst. Ingen pratar med henne. Hon lider, hon lär sig överleva - och först långt, långt efteråt inser hon att klassen glömde bort det där med utfrysningen efter kanske någon vecka, men hon fortsatte bete sig som en utfryst och fick därför inga vänner.

Den andra socialrealistiska ungdomsbok jag minns är en liten roman om tonårskärlek och skolleda. Huvudpersonens namn har jag glömt, men det är med i titeln - boken heter "XX och Poeten", där Poeten är smeknamnet på den kille hon småningom blir ihop med. Varför jag fastnade för den minns jag inte alls, jag tyckte nog den var finstämd på något vis.

Vixxtoria sa...

Kontakt: Båda böckerna du nämner får små små klockor att pingla i bakhuvudet, men jag kommer inte heller på titlar, eller minns ordentligt.

Men du påminner mig om att jag borde ta tag i och skriva något BRA om 70-talsböckerna. Jag har så många tankar och idéer, men jag följer inte alltid up dem så som jag vill, och tanken var inte att den här kritiken skulle bli hängande i luften så länge...

(Delvis beror det på att jag ville läsa (om) några böcker innan jag satte igång att skriva, och att mitt närmsta bibliotek förstås hade sorterat ut alla 70-talsböckerna, så att de blev svåra att få tag i).

Hur hamnade du i det här gamla inlägget, förresten? :-D

kontakt sa...

Jag kollade lite på dina författarkategorier, och gick in på Kerstin Johansson i Backe...

Vixxtoria sa...

Där ser man.

Och där ser man vilken nytta det har att man har författarkategorier på bloggen.

Lena Kjersén Edman sa...

Just idag - 16 april 2010 -
är det 100 år sedan Gunnel Beckman föddes.
Jag hoppas hennes böcker denna födelsedag står på hedersplats på alla bibliotek!

När hon fick frågan varför hon skrev ungdomsromaner svarade Gunnel Beckman.

”Jag skriver för att jag vill dela med mig av mina erfarenheter, mina kunskaper, min osäkerhet och min ilska.”

Det är svårt att föreställa sig något mera – enligt våra mänskliga mått – orättvist än att en ung människa kanske ska dö. Ändå är TILLTRÄDE TILL FESTEN, som handlar om och berättas av den sjuka nittonåringen Annika, en berättelse som ger mig en känsla av tillvarons meningsfullhet.

Karl Vennbergs dikt ”Requiem”,
där raderna "tillträde till festen" ingår,
är en av många metatexter i denna bok från ungdomsrevoltens år 1969.

Kalla det gärna katharis, kalla det revoltlust,
det som läsningen ger.

100 år ....

Vixxtoria sa...

Lena: Tack för påminnelsen! Tänk - 100 år sen. Det låter väldigt länge sedan, faktiskt. Och det där med att vilja dela med sig av sin "ilska" – det skulle fler vilja, på ett konstruktivt sätt i alla fall!

Tyvärr misstänker jag att det finns en massa bibliotek som inte har så många exemplar att skylta med. Jag har vid flera tillfällen försökt få tag på både Tillräde till festen och Att trösta Fanny under senaste året, för att återknyta kontakten (ja, ditt tjat har haft verkan!), men mina "vanliga" bibliotek har inte längre boken. Då måste jag beställa den, och eftersom jag är ganska impulsiv så har det inte blivit så.

Kanske dags att lobba för att dessa böcker också trycks om?!

Katarina sa...

Hej! Hittade detta inlägg av en slump och måste kommentera trots inläggets ålder, för å vad jag känner igen mig! Jag är född 1980 och var en verklig bokslukare som liten, men 70-talets ungdomsböcker läste jag bara när jag inte hittade något annat. Så pekpinniga, så mossiga (betydligt mer än äldre litteratur!) och "verklighetstrogna" på ett sätt som hade noll med min verklighet att göra. (Lustigt nog fanns det två gamla ungdomsböcker jag verkligen kände igen mig i - Oppositionspartiet och Pellas bok - och båda två avfärdades som något moderna ungdomar inte kunde identifiera sig med. Tydligen var jag inte en modern ungdom.) Lena har en poäng i kommentarerna att det gavs ut en del bra också, men dels drunknade de i mängden, dels är vissa av böckerna hon nämner nog lättare att uppskatta för vuxna än ungdomar, särskilt ungdomar födda femton år för sent...

Sen kan jag känna nu, som vuxen skolbibliotekarie, att det fortfarande ges ut mängder med totalt likgiltig litteratur som gör det svårt att sålla i mängden, särskilt med begränsade resurser. I skolan kan det också lätt bli så att läraren hellre läser en bok som har ett ämne att prata om, än en bok som är värd att läsa för sin egen skull...

Furienna sa...

Hej! Jag kom in på den här inlägget för att jag googlade på "Dom kallar mig Fetkamsen". Och jag måste tyvärr säga att jag ser rött, när jag läser din kommentar om att din klass också skulle ha mobbat huvudpersonen i den boken. För mobbning är aldrig okej, någonsin!

Men om vi lämnar just den detaljen, så är det här inlägget mycket intressant. 70-talet var ju vänsterproggens guldålder, och det kom ju att sätta intryck även i den tidens barnböcker och ungdomsböcker. Vilket gjorde att socialrealismen var väldigt stark, vilket inte behöver vara dåligt i sig. Fast jag får nog hålla om de flesta barnböckerna och ungdomsböckerna från den tiden funkar bäst som tidskapslar av en inte allt för avlägsen tid, som ändå kan kännas ganska olik våran. Och på det viset är de mest intressanta för vuxna, och inte för senare årtiondens barn och ungdomar.