Det där med pengar, det är viktigt det. Och känsligt om man tjänat dem genom att sälja många böcker. Jag har tänkt på det här nu i veckan, eftersom jag stött på flera blogginlägg som på olika sätt berör frågan.
Little room of tinyfeist äcklas av att varje kladdig krona ska kramas ur det som skrivs och det som det skrivits om. Jag kan förstå hennes trötthet över litterära promenader i Salanders och Wallanders fotspår, över att turisterna söker sig till Fjällbacka och Öland och Ystad på grund av fiktiva mord, och över (även om bloggen inte nämner just detta) tv-serier där huvudrollskaraktärerna bara har namnet gemensamt med en legendarisk och trött 70-tals-kommissarie. Eller en 90-tals dito. Visst blir jag också matt och lam om jag tänker på saken, och det gör jag ju ibland. Men idag vill jag gärna fundera i lite andra banor.
Ändå är det fascinerande att boken fortfarande är central i vårt genom-medieserade samhälle. Är det ändå inte boken som är navet i en film- och tv-spels-industri? I turistmagneterna? I leksakshyllorna med pussel, klistermärken och gossedjur eller klädesaffärernas t-shirts med Nalle Puh-tryck? Dokumenteras inte företeelser som i sig fungerar utanför den litterära världen också i bokform? Bloggar blir blokar, en kock är inte en kock förrän hon skrivit en kokbok, en idrottsstjärna har inte avslutat sin karriär utan en memoar. Inte en dokustjärna heller, förresten.
Sedan har vi den andra frågan. Vem ska tjäna pengar. Jag är för nästan vilka aktiviteter som helst, om författaren får del av kakan. Varför inte? Varför ska man inte kunna tjäna pengar på någonting man framställt, fantiserat ihop och mödosamt satt på pränt?
De allra flesta som skriver tjänar väldigt lite på det hela. De som tjänar mycket har i allmänhet haft tur, timing och talang (och i det sista fallet kanske inte alltid talang för att just skriva, men kanske för att marknadsföra sig och sin produkt). Det kan man vara avundsjuk på, om man vill (och det verkar många vilja), men själv har jag lite svårt att förstå det där. Det är inget orättvist i att några tjänar mycket pengar för att folk vill läsa (eller åtminstone köpa) det de skriver. Orättvisan finns snarare i den stora likriktning i medieflödet. Det är samma ansikten (författare eller ej) som möter oss på reklamskyltar, i tv-soffor och i blinkande internetreklam. Det blir ensidigt (och jag tror att man till slut köper en del böcker av ren utmattning). Jag skulle gärna se en större bredd, och ibland också mindre aktualitet i den litteratur som presenteras i medierna. Men nej, jag missunnar ingen författare pengar.
Bloggen
Dipsolitteraturen hade igår ett inlägg om lönefördelningen hos norska författare. Även där är det förstås ett fåtal som tjänar miljonbelopp, medan de flesta måste ha andra jobb vid sidan om för att kunna försörja sig. Jag tror att med ett samhälle som lyfter fram även biprodukterna kring en bok ökar möjligheten för författaren att kunna leva på sitt skrivande.
I sammanhanget länkar jag även till
Mattias Boström som skriver om vem som tjänar mest på en bokutgivning – förläggaren eller författaren. Han gör en intressant uppställning, som om den stämmer bevisar tesen att det är förlagens bästsäljare som till stora delar finansierar de författarskap (bra och dåliga) som inte säljer så bra. Ibland måste man tänka på det också.
Allt detta skrivet med en önskan att om mindre polarisering. Att det skulle finnas fler författare därinne i mitten. Att media inte skulle haussa så starkt lysande ikoner, så att vi blir blinda för alla andra. Att många fler riktigt goda författarskap skulle lyftas fram, uppskattas, få läsare, pengar, och kringindustri också.
