I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:
... Han visste till exempel att av fem existerande gripskopemudderverk var det bara ett som hade de rätta dimensionerna för att kunna passera slussarna. Det hette egentligen Gripen men kallades givetvis Grisen och råkade just då ligga i fiskehamnen i Gravarne. På morgonen den femte juli förtöjde detta fartyg i Borenshult, begapat av traktens barn och en vietnamesisk turist. (s 5, Roseanna)Så småningom dyker dock radiopoliserna Kristiansson och Kvant upp. De jobbar i Solna, men för att inte riskera att behöva gripa in när något händer i deras distrikt, patrullerar de helst på andra sidan kommungränsen. "Missfirmelse av tjänsteman" är det brott de oftast beivrar, och det kan exempelvis innebära att de i stället för att fånga en mördare som kliver av flyget på Arlanda, lägger ner möda på att läxa upp en liten pojke som ropar Polis, polis, potatismos i boken med samma namn. I Den skrattande polisen stövlar de runt i en hel buss med nedskjutna människor och förstör alla spår efter mördaren. De är allmänt lata och odugliga, prioriterar fel, litar till sin råstyrka, och blundar hellre än behöver göra ett ingripande. I vederbörlig ordning råkar de därför ut för Gunvald Larssons vrede. Det här är rätt kul faktiskt. Ända tills boken Den vedervärdige mannen från Säffle, då deras dumhet leder till att Kvant blir ihjälskjuten av polismördaren på taket, och Kristiansson allvarligt sårad. I senare böcker får därför Kristiansson åka radiobil med Kvastmo. Han griper å sin sida in lite för ivrigt, och anhåller både oskyldiga kvinnor och barn om han får möjlighet.
Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)
Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).
Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)
Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren. I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.
Om än ibland på bekostnad av roligheten.
