torsdag 19 augusti 2010

Omläsningens vågespel

När jag läser om gör jag det av i huvudsak två anledningar (som för all del kan splittras upp och analyseras i mindre beståndsdelar). Den ena är att ta reda på hur jag – som har förändrats – idag upplever på en bok som tidigare har betytt något för mig. Det är ett sätt att utforska mig själv, helt enkelt. Den andra anledningen är att få samma kick en gång till. Återuppleva något fantastiskt. Ibland kontrollera om jag mindes rätt, eller om jag fortfarande gillar en bok fast tiden har gått och jag har vant mig vid mer avancerad meningsbyggnad. Här fokuserar jag mer på själva boken – om den håller. Är den verkligen bra? Och här kan det vara bäddat för besvikelser.

För det är ju så. En del böcker ska man inte läsa om. Man ska bara minnas att de är bra.

I sommar har jag läst om några av Patricias Highsmiths böcker om den mångbegåvade Tom Ripley, och jag är besviken.

De här böckerna tyckte jag ju när det begav sig var mästerliga skapelser i att antyda hotande fara. Dessutom är de originella så till vida att läsaren plötsligt upptäcker att hon hejar på mördaren Ripley, och läser med hjärtat i halsgropen när någon kommer Ripleys illgärningar på spåret.

Men även om jag är besviken så ska jag börja med att fastslå att den första boken håller fortfarande. En man med många talanger (The talented Mr Ripley) presenterar en socialt marginaliserad, ganska otrevlig, klängig uppkomling. Denne Tom Ripley får av en slump möjlighet att söka upp en gammal skolkamrat, Dickie Greenleaf, som flytt sin rika New York-familj och slagit sig ner i Italien, där han roar sig med amatörmåleri och att sätta sprätt på faderns pengar. Ripley får betalt av Dickies far för att övertala honom att resa hem igen.

Det är säkert många som har sett filmen (med Matt Damon som Ripley, och Jude Law som Dickie), och boken är ungefär lika suggestiv och obönhörlig som filmatiseringen. Efter min omläsning av den första Ripleyboken ser jag genast om filmen (som jag av en händelse som skulle kunna se ut som Law i badbyxor visst till och med har köpt). Men jag upptäcker intressant nog fler än fem fel mellan bok och film. Till exempel är det i filmen tydligt att Tom faktiskt aldrig har träffat Dickie, men i boken känner de varandra ytligt. I boken förekommer ingen kärlekshistoria mellan Dickie och flickan Marge, men denna är mer än antydd i filmen (där Marge spelas av Gwyneth Paltrow). I boken fuskar Dickie i måleri, men i filmen spelar han jazz. I filmen sker mordet på Dickie nästan i självförsvar, medan det är ett mer eller mindre planerat dråp i boken. I boken läggs Toms stegrande desperata handlingar till varandra i försök att rädda hans skinn, i filmen är han mer utstuderad och planerar. Samtidigt är filmen mer skoningslös mot stackars Tom. Den ger en öppning för Tom i form av en lycklig homosexuell förbindelse med Peter Smith-Kingsley, men drar sedan obarmhärtigt åt snaran och tvingar Tom att även döda Peter, som han älskar, eller bli fast av polisen. I boken lämnar Tom Italien, lyckligt ute ur polisens nät, men med stor saknad efter den döde Dickie, men trots det med Dickies fars välsignelse, och Dickies förmögenhet på fickan. (Av en slump hittar jag också i den här vevan en spännande analys av Ripley-filmen, där Toms psykopatiska drag ställs mot Dickies narcissistiska. Man förstår att det inte kunde sluta på annat sätt.)

I mitt minne var nästan det enda som skilde mellan bok och film den påhittade karaktären Meredith Logue (spelad av Cate Blanchett), men vid en närmare jämförelse är det alltså mycket mer som är förändrat. Trots det blir jag inte irriterad på att man kidnappat Tom Ripley-karaktären och använt honom för en annan film; både bok och film håller med råge idag också.

Så det var med förväntan jag gav mig på de andra två delarna i Ripley-serien, del tre En man med onda avsikter, och del fem Ripley på djupt vatten. I båda dessa böcker är den unge osäkre Ripley försvunnen; det har gått så där ett decennium sedan mordet på Dickie Greenleaf. Ripleys psykopatiska drag kvarstår, men han har funnit en hustru, Héloïse, som fint kompletterar honom – självständig, vacker, oberoende, ointresserad av hans förehavanden, älskvärd och världsvan. Ripley själv håller på med en del sjaskiga affärer (som att vara kurir – kanske för knark, kanske för statshemligheter; han vet det inte själv), och framför allt att handla med förfalskad konst. Highsmith lyckas fint med att gestalta Toms självförakt och livsleda, hans psykopatiska grandiositet, och hans dubbla natur.

De mord som sker inträffar liksom i den första boken mer i ögonblickets ingivelse, för att undanröja spåren av Toms brottsliga handlingar, än på grund av en långvarig och omsorgsfull planering. Tom är på ett sätt omständigheternas offer, och en stor del av böckerna handlar om Toms mödor att dölja brotten. Han lyckas alltid, även om poliskommissarier från världens alla hörn (nåja, Frankrike, USA och England) är både misstänksamma och nitiska i sina undersökningar med tanke på alla mordmisstankar som hopat sig kring Tom genom åren.

Jag mindes alla Ripley-böckerna med rysningar av krypande ondska. Men sanningen är att del tre och del fem är erbarmligt långrandiga och enformiga. Om jag inte hade bestämt mig för att lämna två tredjedelar av de böcker jag ville ta med mig på semestern hemma, så hade jag aldrig läst ut dem. Bara en sån sak som att det tar 200 (av 261) sidor för det lik som Tom gömde i tredje boken att draggas upp i bok fem. Det är faktiskt inte spännande. Det är tråkigt.

Så jag lämnar Ripley och den här sommaren med viss sorg. Del två (En man utan samvete) och fyra (Tom Ripley igen) kommer jag inte ens försöka att läsa om. Jag har med denna omläsning förlorat mitt angenäma minne av tidigare besök i Ripley-landet.

(Highsmiths Främlingar på tåg ska dock anlända i min brevlåda när som helst. Den har jag aldrig läst. Kanske kan jag skapa nya minnen tillsammans med den?)

16 kommentarer:

Hanneles bok-paradis sa...

goa läsminnen är fint

mind the book sa...

intressant! tänker alltid "den här vill jag läsa om", men prioriterar alltid nya läsupplevelser.

/om/läsningens neuropsykologi här: http://lasdagboken.blogdns.com/2008/index.php?entry=entry080727-224900

: )

Petter sa...

Tom Ripley beskrivs ofta som psykopat. Men åtminstone i första boken uppvisar han inte de klassiska psykopatiska dragen.
Psykopater är också extremt tråkiga romanfigurer.
Ripley har mer gemensamt med Camus' främling än med gängse massmördare.

Bokomaten sa...

Men så himla tråkigt att få läsminnena förstörda! jag har ett flertal gånger varit med om det samma, men också motsatsen, att inse att en del faktiskt både håller och blir bättre. Över lagt tror jag egentligen dock att man ska hålla sig borta från omläsning, om det inte är något man läst relativt nyligen så att man inte har hunnit förändras så mycket.. Tråkigt nog..

Ann-Sofie på OOOF bok sa...

Det var intressant att läsa; såväl om Highsmith som om omläsning. Jag läser mkt sällan om, mest beroende på att det finns så många nya böcker. Jag har vänner som verkligen ägnar tid åt omläsning, gärna 7-8-9 osv läsningar av samma bok och de hävdar att de hittar nya nyanser, vinklingar mm varje gång. jag tror de dessutom föraktar mig en liten gnutta som inte inser omläsningens rätta jag.

Vixxtoria sa...

Hannele: Visst är det. Men ibland ska de - som sagt - förbli minnen :-)

Mind the book: Jag tycker om att läsa om (och prioriterar nog det ibland), men jag vet många som är som du.

Intressant inlägg, förresten. Bortsett från att jag är allergisk mot Pinter (vi har lite olika approach på samma forskningsfält kan man säga).

Petter: Jag håller med om att Ripley inte är så psykopatisk i första boken (utan mer beter sig som ett olyckligt barn som skuffas undan från en förälder eller så), men visst finns en hel del drag där. Man kanske ska betänka att boken skrevs på 50-talet också. Det finns ganska många som tydligen tycker att psykopater är extremt roliga romanfigurer (och ännu fler verkar tycka de passar bra som mördare i tv-deckare). Jämförelsen med Främlingen är rätt intressant – den där alienationen stämmer absolut. Skrev du nåt om din läsning av Ripley, förresten?

Bokomaten: Oftast tycker jag det blir bra med omläsningar. Risken att bli besviken får man ta (vilket alltså inte hindrar att besvikelsen blir rätt stor). Det är som att se om en film eller en tv-serie... Ska man?

Ann-Sofie: Ja, vi är en del som föraktar dem som aldrig läser om, haha ;-)

Jag har också böcker som jag läst om 10 gånger och som jag säkert kommer återvända till många gånger fler. Men det är förstås inte alla böcker som har fler nyanser att bjuda på, än de man upptäcker vid en första läsning.

snowflake sa...

Usch, vad trist. Men hellre du än jag, tänker jag helt krasst och själviskt. Så jag tackar för denna varning att inte leta rätt på fler än den första, som jag nyligen läste om med behållning.

Ooof book: *suck* för dessa snobbar. De ger ju alla oss bokälskare dåligt rykte.

Vixxtoria sa...

Snowflake: Ja, det är själviskt av dig :-)
Kan du inte riskera ditt goda intryck av P D James? Jag vill gärna läsa om Ett opassande jobb för en kvinna, men jag törs inte.

Främlingar på tåg kom hem i brevlådan igår däremot, och jag hoppas lite på den.

Petter Malmberg sa...

På 50-talet var kanske inte psykopatdiagnosen lika vanlig.
Över huvud taget så är vi nuförtiden ofta snabba med att diagnosticera karaktärer. När vi läste "Främlingen" på en kurs i Socialpsykologi ombads vi fundera på om huvudpersonen hade Aspbergers.
Jag skrev om den första Ripley-boken: förra veckan

Spectatia sa...

Och så jag som precis har gått runt och sjungit den här för mig själv de senaste dagarna. Intressant sammanträffande.

En riktig favoritfilm. Jag har många gånger funderat på att läsa boken, men aldrig riktigt vågat. Vet inte heller om jag skulle våga åka tillbaka till Ischia där scenerna som utspelar sig i det fiktiva Mongibello är inspelade, men jag är bra sugen på att göra det någongång ändå.

Vixxtoria sa...

Petter: Jag tror vi lugnt kan säga att i alla fall inte alla mördare var psykopater. Men Främlingen har faktiskt en hel del drag ur autismspektrat, det har jag inte tänkt på tidigare (har du läst socialpsykologi? Det var en större överraskning!).

Jag som kollat hos dig efter Ripley, hur kan jag ha missat det? Jag hastar dig för att kritisera och invända!

Spectatia: Där ser man! (Låten ju inte alls med i boken, faktiskt, där fuskar ju Dickie i målning i stället!). Men den första boken håller sig, den kan du lugnt läsa (och som Petter skriver i sitt här ovan länkade inlägg, så är det ju en deckare som även icke deckar-läsare känner till och har glädje av) .

Och om det handlar om att resa till Italien skulle jag inte tveka en sekund!

Petter Malmberg sa...

En termin.
Jag kan på nån vänster förstå autismliknelsen. Men hela poängen med romanen försvinner.

Vixxtoria sa...

Petter: Eller så är en poäng med romanen att Främlingen går in i ett autismliknande tillstånd...?

Petter sa...

Nej.

snowflake sa...

Det var inte så många år sen som jag läste om Ett opassande... och då tyckte jag att den höll. Du törs, tror jag.

Vixxtoria sa...

Petter: Ok :-) Det var för länge sen jag läste Främlingen, så jag ska inte argumentera. (But beware - rätt vad det är läser jag om den, och då vet man aldrig vilka slutsatser jag drar).

Snowflake: Det låter betryggande. Då ska jag förr eller senare våga mig på den igen.