Omläsningens vågespel

När jag läser om gör jag det av i huvudsak två anledningar (som för all del kan splittras upp och analyseras i mindre beståndsdelar). Den ena är att ta reda på hur jag – som har förändrats – idag upplever på en bok som tidigare har betytt något för mig. Det är ett sätt att utforska mig själv, helt enkelt. Den andra anledningen är att få samma kick en gång till. Återuppleva något fantastiskt. Ibland kontrollera om jag mindes rätt, eller om jag fortfarande gillar en bok fast tiden har gått och jag har vant mig vid mer avancerad meningsbyggnad. Här fokuserar jag mer på själva boken – om den håller. Är den verkligen bra? Och här kan det vara bäddat för besvikelser.

För det är ju så. En del böcker ska man inte läsa om. Man ska bara minnas att de är bra.

I sommar har jag läst om några av Patricias Highsmiths böcker om den mångbegåvade Tom Ripley, och jag är besviken.

De här böckerna tyckte jag ju när det begav sig var mästerliga skapelser i att antyda hotande fara. Dessutom är de originella så till vida att läsaren plötsligt upptäcker att hon hejar på mördaren Ripley, och läser med hjärtat i halsgropen när någon kommer Ripleys illgärningar på spåret.

Men även om jag är besviken så ska jag börja med att fastslå att den första boken håller fortfarande. En man med många talanger (The talented Mr Ripley) presenterar en socialt marginaliserad, ganska otrevlig, klängig uppkomling. Denne Tom Ripley får av en slump möjlighet att söka upp en gammal skolkamrat, Dickie Greenleaf, som flytt sin rika New York-familj och slagit sig ner i Italien, där han roar sig med amatörmåleri och att sätta sprätt på faderns pengar. Ripley får betalt av Dickies far för att övertala honom att resa hem igen.

Det är säkert många som har sett filmen (med Matt Damon som Ripley, och Jude Law som Dickie), och boken är ungefär lika suggestiv och obönhörlig som filmatiseringen. Efter min omläsning av den första Ripleyboken ser jag genast om filmen (som jag av en händelse som skulle kunna se ut som Law i badbyxor visst till och med har köpt). Men jag upptäcker intressant nog fler än fem fel mellan bok och film. Till exempel är det i filmen tydligt att Tom faktiskt aldrig har träffat Dickie, men i boken känner de varandra ytligt. I boken förekommer ingen kärlekshistoria mellan Dickie och flickan Marge, men denna är mer än antydd i filmen (där Marge spelas av Gwyneth Paltrow). I boken fuskar Dickie i måleri, men i filmen spelar han jazz. I filmen sker mordet på Dickie nästan i självförsvar, medan det är ett mer eller mindre planerat dråp i boken. I boken läggs Toms stegrande desperata handlingar till varandra i försök att rädda hans skinn, i filmen är han mer utstuderad och planerar. Samtidigt är filmen mer skoningslös mot stackars Tom. Den ger en öppning för Tom i form av en lycklig homosexuell förbindelse med Peter Smith-Kingsley, men drar sedan obarmhärtigt åt snaran och tvingar Tom att även döda Peter, som han älskar, eller bli fast av polisen. I boken lämnar Tom Italien, lyckligt ute ur polisens nät, men med stor saknad efter den döde Dickie, men trots det med Dickies fars välsignelse, och Dickies förmögenhet på fickan. (Av en slump hittar jag också i den här vevan en spännande analys av Ripley-filmen, där Toms psykopatiska drag ställs mot Dickies narcissistiska. Man förstår att det inte kunde sluta på annat sätt.)

I mitt minne var nästan det enda som skilde mellan bok och film den påhittade karaktären Meredith Logue (spelad av Cate Blanchett), men vid en närmare jämförelse är det alltså mycket mer som är förändrat. Trots det blir jag inte irriterad på att man kidnappat Tom Ripley-karaktären och använt honom för en annan film; både bok och film håller med råge idag också.

Så det var med förväntan jag gav mig på de andra två delarna i Ripley-serien, del tre En man med onda avsikter, och del fem Ripley på djupt vatten. I båda dessa böcker är den unge osäkre Ripley försvunnen; det har gått så där ett decennium sedan mordet på Dickie Greenleaf. Ripleys psykopatiska drag kvarstår, men han har funnit en hustru, Héloïse, som fint kompletterar honom – självständig, vacker, oberoende, ointresserad av hans förehavanden, älskvärd och världsvan. Ripley själv håller på med en del sjaskiga affärer (som att vara kurir – kanske för knark, kanske för statshemligheter; han vet det inte själv), och framför allt att handla med förfalskad konst. Highsmith lyckas fint med att gestalta Toms självförakt och livsleda, hans psykopatiska grandiositet, och hans dubbla natur.

De mord som sker inträffar liksom i den första boken mer i ögonblickets ingivelse, för att undanröja spåren av Toms brottsliga handlingar, än på grund av en långvarig och omsorgsfull planering. Tom är på ett sätt omständigheternas offer, och en stor del av böckerna handlar om Toms mödor att dölja brotten. Han lyckas alltid, även om poliskommissarier från världens alla hörn (nåja, Frankrike, USA och England) är både misstänksamma och nitiska i sina undersökningar med tanke på alla mordmisstankar som hopat sig kring Tom genom åren.

Jag mindes alla Ripley-böckerna med rysningar av krypande ondska. Men sanningen är att del tre och del fem är erbarmligt långrandiga och enformiga. Om jag inte hade bestämt mig för att lämna två tredjedelar av de böcker jag ville ta med mig på semestern hemma, så hade jag aldrig läst ut dem. Bara en sån sak som att det tar 200 (av 261) sidor för det lik som Tom gömde i tredje boken att draggas upp i bok fem. Det är faktiskt inte spännande. Det är tråkigt.

Så jag lämnar Ripley och den här sommaren med viss sorg. Del två (En man utan samvete) och fyra (Tom Ripley igen) kommer jag inte ens försöka att läsa om. Jag har med denna omläsning förlorat mitt angenäma minne av tidigare besök i Ripley-landet.

(Highsmiths Främlingar på tåg ska dock anlända i min brevlåda när som helst. Den har jag aldrig läst. Kanske kan jag skapa nya minnen tillsammans med den?)