Överallt

Nu har dom satt upp fartkameror längs hela den väg där jag varje morgon brukar köra för fort till jobbet. Jag vågar inte riktigt tänka på hur ytterligare försent jag kommer att komma till jobbet varje dag.

Och så har jag anmält mig till något som heter övertidsvarning som är en "service" biblioteket erbjuder. Det innebär att jag får ett mejl tre dagar innan de böcker jag har lånat på 1-veckas-lån ska vara tillbakalämnade. Jag vet inte hur det är för er, men min läslust försvinner liksom när jag blir stressad.

Sålunda en vecka med inskränkningar både i arbets- och privatlivet. Skönt att det är helg snart.

Men vad är det här nu då?

Ja, kan ni gissa vilken bok de här bilderna är ämnade att illustrera? Jag tycker själv nästan att det är för lätt, så för säkerhets skull jobbar jag på en mycket klurigare sak (som kräver inköp av specifika matvaror) till ikväll eller i morgon. Det här är i alla fall en modern ungdomsboksklassiker med gråtvarning. Med en snygg kille också, förresten.

Optimalt

Jag läser en massa just nu, och det är ju en ganska trevlig sysselsättning. Just vad jag läser avspeglar sig inte så mycket här på bloggen; jag har ingen riktig lust att blogga om de här böckerna för tillfället, men jag tror de dyker upp i en eller annan form så småningom. I alla fall är det bitvis riktigt bra läsning, som får mig att fundera över allt möjligt.

Den optimala boklängden till exempel.

Under våren och sommaren dök det på flera bloggar upp inlägg om "hur lång en bra bok var". Jag minns att jag svarade vid ett par tillfällen och skrev något i stil med "268 sidor" – ja, ni vet, ungefär så långt som ett snöre.

Men jag börjar faktiskt undra om jag inte hade rätt. Senaste tidens alldeles ypperliga läsning, varvat med några bottennapp ger vid handen att en bok ytterst sällan blir bättre av att vara över 300 sidor, samt att många riktigt bra ligger runt 200.

Ordbehandlarens möjlighet till närmast obegränsat antal tecken leder till en oöverskådlig mängd av boksidor. Det är som om folk inte inser att datorns tangentbord också gör det möjligt att radera det skrivna. Strama upp. Korta. Ta bort onödiga utvikningar. Välja kärnfullare och mer lågfrekventa verb i stället för omständliga substantivfraser som sväller ut till långa stycken.

Summan av mina funderingar kring boklängd är hursomhelst att jag hellre läser tre bra böcker på 268 sidor, än en dålig på 900. Men vem gör inte det, egentligen?

Älskade, älskade Astrid

Lyrans tematrio denna vecka kommer nog få fler svar än någonsin förr. Vi ombeds berätta om tre böcker, serier eller figurer skapade av Astrid Lindgren som vi tycker extra mycket om. Ja, ni läste rätt. Tre stycken. Bara tre. En nästan omöjlig uppgift.

1. Barnen i Bullerbyn. De sex barnen Lisa, Anna, Britta, Lasse, Bosse och Olle var mina allra bästa vänner när jag var i 3–4 årsåldern. Till skillnad från Pippi, som jag beundrade oerhört, men hade svårt att identifiera mig med, så var jag Bullerbybarnen. Jag lekte alla deras lekar, från att rita mustascher på alla mina bilderboksfigurer (liksom Lasse och Bosse gav Knoll och Tott mustascher), till att döpa mina leksakshundar till Svipp, till att tigga till mig bröstkarameller från min egen morfar, och till att gömma rostiga plåtburkar med fårlortar i stenrösen. Jag försöker fortfarande få alla fårägare jag träffar att döpa sina små lamm till Hampus (för så hette ju Lisas lilla lamm), och dymmelonsdagsplakat på ryggarna (där det exempelvis står "Sparka mig") har aldrig spridits så mycket i en skola som 1981, när jag gick i andra klass. Hur vi busade med vår skolfröken och ställde om klockan till första april vågar jag knappt tala om. Jag anser fortfarande att bästa stället att gömma påskägg är i grytskåpet, och bästa stället att gömma sig  när man leker kurragömma är att sticka ner fötterna i ett par stövlar och ställa sig blickstilla, insvept i en (regn)kappa mitt bland alla jackorna. Det enda jag nog aldrig riktigt har gjort är att fiska kräftor och sova på en höskulle. Men hej – jag är inte död än!

2. Mio min mio är nog mitt livs första stora bokfynd. Av någon anledning hade alla min pappas gamla barnböcker hamnat i en kommod hemma hos mina föräldrar, och jag hittade dem under ett regnigt skollov, kanske i första klass eller så. De flesta var typiska pojkböcker i Wahlströms gröna serie, och en del andra hörde till serien "Pojkarnas julböcker" (som jag tror jag kommer få anledning att återkomma till), ofta med motiv från Vilda Västern. Men mitt bland böckerna fanns en jag tyckte såg spännande ut: en ljusblå bok med en vit häst, och på hästen satt två små pojkar, en med röd mantel och en med blå. Ja, Mio och Jumjum förstås. Min pappa skänkte mig mycket högtidligt boken, och jag började genast läsa den. Sällan har jag drabbats så mycket av en bok. Denna lilla föräldralösa kille som sitter i Tegnérlunden med sitt äpple. Fru Lundin. Tant Edla och farbror Sixten. Anden i flaskan. Och Fader Konungen i Landet i fjärran. Rosengården. Brödet som mättar hunger. Brunnen som viskar om kvällen. Väverskan och hennes förlorade dotter. Döda skogen. Den hemske riddar Kato, med ett hjärta av sten. Språket med sina poetiska upprepningar, och språkliga omkastningar. 

Boken beskrivs och analyseras ofta nuförtiden så som förebådande Bröderna Lejonhjärta, och det är ju sant att de båda böckerna har mycket gemensam tematik: den ensamme, rädde lille pojken som genomför ett uppdrag trots att han inte vågar. Riddar Kato eller Tengil. Välkända sagoingredienser som omstöpts. En rationellt möjlig tolkning till upplevelsen: Mio sitter i Tegnérlunden och drömmer sig bort; Skorpan har feberfantasier innan han dör. Men är inte Mio min mio lite mer poetisk? Handlar den inte mer om faderskärlek än broderskärlek? Och är det uppdrag Mio utför inte mer osjälviskt än Skorpans? Mio behöver inte ge sig iväg och rädda barnen som riddar Kato rövat bort; han kan tryggt leka i Rosengården, medan Skorpan inte har något val, eftersom Tengil tagit tillfånga hans bror, och skjuter ner brevduvor som flyger med budskap till Körsbärsdalen?

Jag har länge känt att det väldigt, väldigt snart blir en omläsning av Mio; pappas gamla bok har jag fortfarande kvar. Och borde inte boken filmas igen? Ordenligt den här gången, inget Hollywood, inget taffligt dubbande. Och förlåt - men helst ingen Karin Glenmark som sjunger Miiiiiiiiiiio, min mi-io. Det måste vara den sämsta Lindgren-låten nånsin!

3. Den tredje boken är svår att välja. Låt oss säga att jag inte väljer bort en massa favoriter, utan särskilt lyfter fram en som inte så många känner till (men som jag försöker tjata om närhelst tillfälle ges): Kati. En 50-tals-skapelse i den där pladdriga skolflicksstilen som var så populär då. Reseskildringar i bokform för unga flickor. Astrid Lindgren skrev tre böcker om Kati, också föräldralös, men med en moster som begåvats med en lägenhet på Kaptensgatan. Följaktligen heter också Kati-böckerna Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris. Den första boken i serien är ärligt talat inte så mycket att dekorera varken midsommarstänger eller julgranar med, men den andra boken, som även utkommit under namnet Kati i Italien, är ett riktigt skrattpiller, om sekreteraren Kati som åker på bussresa till Italien tillsammans med väninnan Eva. En liten pärla att upptäcka för den Lindgren-älskare som missade dessa svåröverkomliga böcker under barndomen!

Novemberdepp i Vixxtorias trädgård

Idag testar jag ett nytt grepp: videoblogg ur höstdimman i min trädgård. För den som inte tycker om rörliga bilder (det är väl ändå en del analogt sinnade bokälskare som hänger här?) är boken jag talar om Minnets stigar. En resa bland svenska kyrkogårdar. Vackra bilder av Hans Hammarskiöld, och dito texter av Anita Theorell och Pär Wästberg.

Det är första gången jag testar videobloggning, jag kör utan manus, med minimal (men något oprofesssionell klippning) och med enklast tänkbara utrustning: videokamran i min iPod, så jag ber om överseende med kvaliteten.

Tidsresenären

Jag gillar Peter Englunds förklaring till varför vi ska läsa klassiker idag (och alla andra dagar):

 Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid.

Citatet kommer ur en mycket intressant DN-artikel från idag. Inte minst beskriver den hur böcker kommer fram från biblioteksmagasinet i en särskild satsning på 30-talet. Det är Stockholms stadsbibliotek det gäller, då alltså. Inte Malmö.

Jag hoppas att de plockat fram en massa Walter Ljungquist! Honom kan ni gott läsa. Jag lovar att inom kort återkomma till varför!

Det är slutet som räknas

Vissa böcker är så där otroligt överväldigande obeskrivbart ovedersägligt bra. Man är mitt inne i dem, och kan inte ta sig ur. Man läser när man kör på motorvägen, och medan man duschar. Om jag träffar någon i det här lässtadiet så hör jag inte vad de säger till mig. Mina svar är goddag yxskaft och handlar bara om den bok jag är mitt inne i för tillfället.

Men ibland händer något. Den där boken som började så bra förvandlas. Intrigen som fängslade i början blir kletig, spretig och spekulativ. Det spännande och oväntade blir platt och förutsägbart. Eftersmaken är fadd eller kanske till och med bitter. Sällan känns en bok så dålig som om slutet inte motsvarar de förväntningar som byggts upp.

En del böcker borde förses med små klisterlappar: "Läs bara till sidan 315!" eller "Riv ut sista tredjedelen och bränn innan du börjar läsa!"

Ja, en del böcker borde faktiskt inte skrivas klart!

Som riktig kärlek

Om man inte visste att det här var en bok av Ira Levin skulle man tycka att den här texten var riktigt cosy: 

... medan han läste Rebecca och låtsades tycka om den (eftersom det var Dorothys favoritbok) och medan hon tillgivet stickade honom bredrandiga granna strumpor (eftersom en tidigare pojkvän velat ha sådana och det följaktligen blivit ett uttryck för hennes kärlek att sticka dem)...

s 17 i Bädda för död av Ira Levin

Men scenen är lika förledande som inledningen i den här trailern av Rosemary's baby (som är baserad på Levins bok med samma namn): 

Ett öga blått. Och ett som är brunt

Jag vet inte om det är den där omslagsbilden, med den lilla, blonda flickan som sitter med hakan i handen och med ett förtjust leende betraktar världen. Det skulle kunna ha börjat med den i alla fall, den där första gången jag valde att ta med mig boken hem från biblioteket. Det skulle också kunna vara själva beskrivningen av Elisabet som jag föll för. Flickan som hade ett blått öga och ett brunt öga. Jag minns att jag satt och tittade på det där svartvita fotot på omslaget i timmar, för att se om det fanns någon skillnad på hennes ögon. Hur kunde någon ha ett blått och ett brunt öga?

Boken jag minns just nu heter Du har ju pappa, Elisabet och är skriven av Maud Reuterswärd. Den är skriven i en 70-talsanda som diskuterar pappans roll för barnets uppväxt. Perspektivet märks redan i titeln: "Du har ju pappa", som antyder frånvaron av Elisabets mamma. I det här fallet är det helt enkelt så att mamma Becka ska plugga vidare. Hon stannar i ett studentrum i stan, och Elisabet och pappa Anders (som är konstnär) flyttar ut i sommarstugan på Gruvö. Man anar också slitningar i förhållandet mellan Anders och Becka. Man anar en sorg att Elisabet inte kan vara tillsammans med sin mamma. Framför allt handlar mycket i boken om att visa att det går bra att också "bara" ha en pappa som förälder.

Boken om Elisabet ingår i en serie och följs av Ta steget, Elisabet, där Elisabet har blivit 16 år (i den första boken är hon i 6-7 års-ålden), och Livet rymmer allt, Elisabet, då hon är ung vuxen och flyttar till Malmö och umgås i teaterkretsar. Alla böckerna handlar om identitet, om att bli sig själv, om att lyssna till sin egen röst, och om att man varken är sin mamma eller pappa. Men den handlar också mycket om att vara barn till två föräldrar som inte alltid är eniga, och om att inte ta ansvar för att föräldrarnas relation fungerar. Om en mamma som kanske var stark en gång, men nu ibland har depressioner som gör att man inte alltid kan lita på att hon finns där för en. Om en pappa som en gång var den stora idolen, som hade 100 nya smeknamn på Elisabet, men som så småningom blir en människa med fel och brister och tillkortakommanden. Det kan vara svårt att se sina föräldrar med vuxna ögon.

Jag har svårt att läsa Reuterswärds böcker om Elisabet utan att tänka på Gun Jacobson som skrev om Peter, 15 år, och hans baby, en bok som tangerar samma tema, med pappan som förälder. Språkligt, och vad gäller det existentiella temat tänker jag också mycket på  Rose Lagercrantz (boken Tröst åt Pejter ekar mest). Dessutom har serien vissa likheter med Hans-Eric Hellbergs serie om Maria, som inleds med Morfars Maria. Liksom böckerna om Elisabet tar de avstamp i en mycket liten flickas erfarenheter. Sedan följs Elisabet och Maria genom livet. Det som blir lite konstigt med det här är att jag började läsa böckerna om både Elisabet och Maria när jag stötte på dem på småbarnsavdelningen. Hcg står det så fint på pärmarna till mitt gamla biblioteksexemplar av Du har ju pappa, Elisabet. De två övriga böckerna är dock kategoriserade som Hc U, alltså böcker för ungdomar. Det här är väl ett intressant exempel på hur huvudpersonens ålder styr klassificeringen. För övrigt passar alla böckerna (både om Elisabet och Maria) alldeles utmärkta som vuxenböcker. Kanske till och med bättre. Båda tar upp teman om frånvarande mammor, som inte kan, vill eller lyckas fylla den roll som förväntas.

Mina tre älskade böcker om Elisabet är biblioteksfynd från början av 90-talet, när de rensades ut från mitt skolbibliotek. Jag tycker om att tänka på att de böcker som jag nu äger faktiskt är samma böcker som jag lånade om gång på gång under min uppväxt. Nånstans talade Reuterswärds korta prosa och kärva realism till något i mig. Hon underskattar aldrig läsaren, och det finns mycket att läsa mellan raderna här. Jag hoppas att många av hennes böcker återkommer i nytryck.

Maud Reuterswärd blev bara 60 år gammal; hon dog 1980. Hon skrev under den tiden upp emot 20 barn- och ungdomsböcker, och fick fina utmärkelser: Heffaklumpspriset från Expressen, Nils Holgersson-plaketten och Astrid Lindgrenpriset. Jag är säkert inte den enda som minns den fina tv-serien Dagar med Knubbe, som regisserades av Peter Schildt (ja, han med Ebba & Didrik och Glappet), och som byggde på Reuterswärds bok med samma namn. Dessutom lär hon ha sommarpratat 34 gånger.

Böcker och sprit

Igår på väg hem från jobbet så gick jag förbi den där förledande dörren. Ni vet den som leder till helvetet och himlen på en och samma gång. Jag var försenad och hade skoskav, var hungrig och kissnödig och sammanbitet besluten att gå förbi värmen och den dammiga hemtrevnaden där inne mellan böckerna. Men ett litet getöga kunde jag ju inte låta bli att kasta mot entrédörren.

Och jag undrade om de inte skämtade novembro med mig!

För på dörren fanns ett nytt anslag som annonserar att när biblioteket är stängt så är det från och med nu möjligt att lämna tillbaks böckerna på den lilla bypuben. Snacka om samarbete!

Lika innovativt som Veberöds nya tilltag med obemannade bibliotek kvällstid.

Framöver kommer vi säkert få se bibliotek som samarbetar med ica-affärer, folkracebanor och konserthus. I stället för att ha ett sånt där bokinkast vid dörren som biblioteket hade när jag var liten.

Den här bloggposten rekommenderas alla mellan 31 och 34 år

Mina gamla väl slitna barnböcker återanvänds numera av dottern, och det är sannerligen en härlig upplevelse att se hur hon upptäcker och lär sig älska mina barndomsfavoriter. För min egen del blir det dock ibland en besvikelse att återse bilder som var fantastiska i mitt minne, men som nu ibland känns platta och tomma. Men mest är det häpnadsväckande hur väl ögon och tunga kommer ihåg bildtexterna. Som om det inte alls gått över trettio år sen sist!

Härom dagen råkade jag emellertid titta på baksidan till en av de gamla pekböckerna. Dottern har sedan länge vuxit ifrån den, och jag skulle plocka undan den från alla de där böckerna som bara ligger i bilen och skräpar. Det är en mycket traditionell pekbok (om än med något mindre styva sidor än vad som är gängse numera). En bil på en sida, med texten "Bil" under. På nästa sida finns en haklapp med vidhängande text. Och så en banan, ett flygplan och en mugg. Baksidestexten rekommenderar boken för barn mellan två och fyra år.

Är det barnen idag som är mer mogna, eller hur tänkte förlaget som satte den där åldersgränsen?

Åldersrekommendationerna kan förvisso ge en fingervisning om vilka som kan tänkas uppskatta böckerna mest. Men det måste väl vara upp till varje barn och förälder att själva välja vad de tycker om att läsa? Milkbartoilet skriver om en Benny-teater som hon vill gå och titta på med sin två-åring. Men se, det gick inte, för det var tre-årsgräns! Som om rekommendationer för en barnteater är lika rigorösa som åldergränser på bio.

Vilket gör mig lite bekymrad, för jag har tillbringat de senaste veckorna med att muta min tvååring med att vi snart snart snart ska gå och se på Laban på bio. Gud nåde den biljettkontrollant som inte släpper in oss på grund av en åldersgräns! Då ska de få se vem dottern ärvt sitt två-årstrots från!

Med en missklädsam rodnad

Jag har hållt mig på behörigt avstånd från datorer ett par dagar, och under tiden har Lilla O skrivit så fint om min blogg att jag rodnar långt upp över hårfästet. Jag hör inte till typen som blir vackrare av detta. Eftersom mitt utseende också förändras avsevärt till det sämre av gråt, ska jag försöka avhålla mig från det. Men tack, tack, Lilla O.

Den som ännu inte har upptäckt Lilla O:s blogg kommer där förutom hyllningar till andra bloggar hitta ett smörgåsbord av litteraturtips från alla genrer: deckare, chick lit, Nobelpriskandidater, läsa lätt-böcker för tonåringar och barnböcker. På senaste tiden har även en hel del lyrik dykt upp. Dessutom får man ögonblicksbilder från livet som småbarnsmamma, och många inblickar i en lärares vardag. Jag tycker mycket om blandningen som speglar alla sidor av ett alldeles riktigt liv.

Lilla O:s omnämnande ledde vidare till Mymlans Bloggvärldsblogg, som jag brukar läsa av och till. De bloggare som inte tagit del av Mymlans bloggskola (som är så fint samlad under hennes andra blogg: Mymlan the real) bör göra det pronto!

I inlägget ovan tangerar Mymlan även ett ämne som hon vid flera  tillfällen diskuterat förut: länkning inom bloggvärlden, och hur det ibland snålas med det där. (Google är mig inte nådig idag, så jag hittar inga fler exempel.) Själv är jag helt övertygad om att man inte når några bloggtoppar (om det nu är dit man vill) genom att hålla inne på länkningen till andra bloggar. Ingen lär läsa din blogg mer för att du låter bli att ge credd till någon annan. Inte blir det bättre socialt nätverk av det hela heller. Bokbloggsvärlden är nog lite snällare än nätgenomsnittet, vilket Snowflake enligt uppgift använde som argument för att uppmuntra Barbara Voors att fortsätta blogga. Själv har jag upptäckt mången god blogg, intressant artikel och nördig hemsida genom länkning. Länka mera!

Hur bokälskaren tänker när hon ska åka på charter

Första gången jag skulle på charterresa var valet självklart: Kreta! Redan de gamla grekerna, minotaurus, arkeologiska utgrävningar, Odysseus, och grekiska gudasagor... Jag släpade med mig samlingsutgåvan av Maj Samzelius Hjältar och monster på himlavalvet och tvingade alla barn i sällskapet att lyssna till högläsning varenda kväll, där under den grekiska stjärnhimlen.

Andra gången vi skulle iväg var det nästan lika enkelt: Egypten så klart! Pyramider och hieroglyfer, Döden på Nilen och Moses hos Farao. Röda havet som delas, och Kairos basarer.

Men nu vet jag inte riktigt. Om man ska åka på charter en tredje gång – vart ska man resa då? Det enda jag kan komma på som inspiration för tillfället är Pamela Jaskoviaks Agadir, my love, men december och januari verkar inte vara rätt årstid för Marocko.

Så vart ska jag styra kosan? Övriga i ressällskapet tycker att anonyma hotell med poolkomplex utan ett litterärt ramverk är fullt tillräckligt. Frågan är om det finns någon kompromiss.

En fotbollsplan om året är det väl...

Vi komposterar en massa, och källsorterar och har oss. Sen tar vi bilen och lämnar på återvinningsstationen, eftersom projektet att cykla två kilometer med konservburkar i trasiga pappkassar på styret känns för komplicerat. Och tar för lång tid.

I Sydsvenskan i veckan fanns en liten intervju med humanekologen Kenneth Hermele som handlade om hur man läser på miljövänligast sätt. Hans svar på sambandet mellan litteratur och miljö är tankeväckande på många sätt. För det första menar han att de skönlitterära författarna borde skriva mer om det förestående miljöproblemet, i stället för att överlåta det åt fackboksförfattarna. Det ligger något i det. Fler nära planetdöden upplevelser i böcker nära oss, alltså. Under tiden kan ni låta bli att läsa miljödeckaren Kyoto och fjärilarna, för den var inget vidare.

Den andra frågan Hermele svarar på är om eböckerna inte är mer miljövänliga. Här är det framställningen av läsplattan (och tänk dessutom på alla dessa uppgraderingar och nya modeller som kommer översvämma marknaden varje år) som är en stor miljöbov! Det är tydligen väldigt många böcker vi måste läsa på läsplattan för att den ska vara mer miljövänlig än pappersböckerna som trycks på returpapper. Sen måste man – antar jag – relatera detta till de fyra miljoner olästa böcker som varje år makuleras olästa, som Sydsvenskan skriver om här. Transporterna av dessa böcker mellan tryckeri och bokhandel, tillbaks till förlag, tillbaks till handeln för bokrea, tillbaks till förlag och sedan till makuleringen (om jag nu höftat till rätt vad gäller alla resorna) är en stor miljöbov.

Det mest miljövänliga i bokbranschen är enligt Hermele biblioteken. Om man cyklar dit, antar jag. Det ställer ju hursomhelst biblioteksdebatten i ett nytt ljus. Bibliotekets bokbestånd är alltså viktigt för miljön.

Sometimes they come back!

Jag ska få besök i morgon. En massa människor som jag känner, faktiskt. Och jag har ett stort problem.

Maten är caterad, vänner tillfrågade att ha koll på snacksen, nya klänningen struken, och ett par reservstrumpor införskaffade. Jag har till och med tvättat håret.

Men det är det där med böckerna.

Mina gäster kommer ha med sig böcker. Många böcker. Mina böcker.

Mitt bokhyllesystem är beräknat på ett konstant utlån på 10%, men om nu samtliga utlånade böcker kommer tillbaks på en gång, så spricker alla beräkningar. Jag kommer ligga sömnlös och orolig hela natten. Hjälp!

Begravda hundar

Hon heter Grazia, och hon är sjutton år. Hon är inte riktigt frisk, och tillbringar dagarna hemma i den sjangserade lägenheten, där hon bor med sin hårt arbetande mamma, och bekymrade mormor. Om torsdagarna är det bara hon och mormor, som frossar i det italienska. De dricker vin på eftermiddagen, och ibland har mormor köpt pizza, för Grazia drömmer om Italien. Därifrån kommer hennes far, och dit ska de åka, alla tre, så fort Grazia blir frisk.

Grazia vill gärna tala om döden. Och om sex. Och om rädslor. Men ingen svarar henne. Det här är ett hem full av hemligheter. Ingen vill tala om Grazias far, ingen vill tala med henne om hennes (psykiska) sjukdom. Den bittra mamman Kajsa som lämnar hemmet varje dag för sitt arbete på banken. Mormodern som gör sitt bästa för att lysa upp Grazias vardag med drömmar om Italien, och fantasier om gamla älskare som hon möter när hon uträttar ärenden.

Det är mormodern och barnbarnet mot den tyranniska modern. Eller det är så det verkar. Det här är en pjäs i flera lager, där offer och gärningsman byter skepnad flera gånger. Livslögner. Generationers svek. Hållhakar. Missuppfattningar. Missunnsamhet. Avundsjuka. Om hur vi formas både av det vi är med om och upprepar våra mödrars misstag. Och hur vi påverkas av det outsagda.

Det här är en pjäs i tre akter som heter Våra torsdagar. Den skrevs 1964 av Ulla Isaksson. Den första akten är så tät så tät att knappt ett andetag får plats mellan raderna. Som Ibsens Vildand. Som Fröken Julie. Det är synd att den sällan uppförs nuförtiden. Och det är lite synd att den inte håller samma täta stämning och ton i dialogen hela pjäsen igenom. De psykologiska förklaringarna som ges till Grazias sjukdom är möjligen lite för banala och lättköpta för en läsare idag.

Det råder Ulla Isaksson-feber i bokbloggsvärlden. Snowflake började entusiastiskt. Ingrid har skrivit om den fina Boken om E, som blev till filmen En sång för Martin. Och Lyran skrev idag om Isakssons fallbeskrivning De två saliga. Biblioteket har rensat ut hennes böcker en hel del de sista åren (de som jag har hemma i bokhyllan är alla biblioteksfynd), men det finns några kvar. Låna och läs!

Precis som en vanlig kväll hos mig

Mrs Tuppence Beresford satt uppkrupen i den ganska sjaskiga länstolen och sökte erinra sig det förflutnas fröjder genom att läsa Robert Louis Stevensons Den svarta pilen.

s 15, ur Ödets port av Agatha Christie