Skärpning (snyft)!!

Man tycker ju att någon av alla de bokbloggare som lekt filmrecensenter den senaste veckan kunde ha behagat nämna att man faktiskt behöver ett par paket pappersnäsdukar på den nya Harry Potter-filmen. Nu fick jag börja med att snyta mig i godispåsen redan när Hermione raderade ut sina föräldrars minne (och mina chokladbjörnar smakade därefter mer än avsett skumt), och fortsatte sedan med att avverka de flesta av mina klädespersedlar. Som tur är kände jag ingen som satt bredvid mig, så det var bara jag själv som behövde skämmas.

Sen sitter jag här med ett stort bekymmer. Jag gick förstås direkt hem från filmen och började läsa på sidan 386 i Harry Potter and the Deathly Hallows. Och visst är det så att man inte får räkna en sådan läsning som en utläst bok när man kommer till slutet, utan att först läsa den första halvan av boken också?

Spöke, spöke i huset där

För ett tag sen jämförde jag med Brechts teaterideal när jag skrev om Clarice Lispectors bok Stjärnans ögonblick. När Brecht framförde sin idé om Vervremdung (det vill säga att man skulle hindra teaterpubliken att ryckas med och bli berörd av föreställningen genom att bryta illusionen av verklighet på alla upptänkliga sätt) så gjorde han det som en reaktion på Stanislavskijs naturalistiska ideal, där scenkonsten skulle efterlikna verkligheten, och skådespelaren vara "äkta på scen".

Och det är ingen överdrift att säga att Sarah Waters är en författare tillämpar The Method (som Stanislavskijs ideal kallas i USA) när hon skriver. Hennes känsla för tidstypiska händelser, tankar och föremål känns nästan skrämmande äkta tänker jag flera gånger när jag läser boken The little stranger, och Waters förmåga att förställa sig enligt det årtionde hon skildrar är lika övertygande andra böcker som jag läst av henne.  Eftersom jag vistats i det engelska 40-talet många gånger, till exempel under de senaste årens omläsningar av Christie-deckare är det mycket jag känner igen i tonen, samhället och tankarna.

Men det klassperspektiv som Waters anlägger är sällan så tydligt i autentiska 40-talsböcker. Här är berättaren Dr Faraday, en medelålders läkare vars föräldrar har gjort stora uppoffringar för att han ska få sin utbildning. De är båda döda nu, bland annat till följd av de försakelser de behövde göra för att få sin son genom läkarutbildningen. Dr Faraday har återvänt till sin hemby, där han inte får patienter från överklassen (eller ens övre medelklass), eftersom han ses som en uppkompling, samtidigt som dem han vuxit upp tillsammans med ser honom som någon som lämnat arbetarklassen. Han hamnar i mitten, och hankar sig fram, men inte så mycket mer.

Som barn besökte Faraday vid ett tillfälle Hundreds Hall, det stora herresäte, där faktiskt hans mor en gång arbetade som barnflicka. Han fascinerades av huset, av den rika familjen, av denna symbol för rikedom och överflöd som han aldrig tidigare hade sett. När han fick tillfälle att komma in i husets entré-hall, karvade han försiktigt bort en bit av den vackra gipsdekorationen som prydde väggen, och tog med som minne. Är det rentav vid detta tillfälle som husets förfall börjar – som efterdyningarna från första världskriget, ryska revolutionen och underklassens längtan efter bättre arbetsvillkor och bostäder?

30 år senare får Dr Faraday får av en slump ett sjukbud till Hundreds Hall – den nya tjänsteflickan Betty har blivit sjuk. Det visar sig dock att hon inte är särskilt illa däran, utan snarast längtar hem, och tycker att huset är spöklikt. Dr Faraday har svårt att förstå att någon inte kan trivas som får vistas i ett sådant hus; själv är han överväldigad, trots att han tydligt ser att husets storhetstid är förbi. Familjen, som nu består av gamla Mrs Ayres, den krigsinvalide sonen Roderick, och hans syster – den rätt osköna – Caroline, hankar sig fram med avlagda kläder, tillstängda, kalla rum, och utan att ens någonsin unna sig själva någon en lyx som läkarbesök eller tjockare skivor av den kaka som serveras till det svarta teet. Dr Faraday fascineras av familjen, och erbjuder sig att utan ersättning behandla Rodericks skadade ben med elterapi. På så sätt kommer han att tillbringa mycket tid tillsammans med familjen, och får god inblick i de mystiska händelser som utspelar sig där.

Ja, här blir det spoilers mina vänner, så sluta för all del läsa nu om ni inte vill veta för mycket. Waters har planterar in en slags poltergeist i sin historia. Den lämnar brända märken i Rodericks rum och skrämmer honom till galenskap, så att han – genom Dr Faradays försorg – blir intagen på ett mentalsjukhus. Den lurar gamla Mrs Ayres att tro att det är hennes döda dotter Susan som spökar, och hon drivs slutligen att hänga sig själv. Den jagar Betty och städhjälpen ur köket genom att vissla i det gamla talröret från barnkammaren (oerhört skrämmande detalj, enligt mig!). Den får slutligen förnuftiga Caroline (som brutit en möjligen alltför hastigt ingången förlovning med Dr Faraday) att kasta sig över räcket från tredje våningen, efter att hon utropat "Du!". Dr Faraday finns där hela tiden i bakgrunden, och medicinerar bort problemen. Caroline visar honom böcker om poltergeistrar och andar, men han förkastar dem. Eftersom det är en jag-berättelse får jag ändå en stark känsla av att hans sätt att ge allt rationella förklaringar är en smula slentrianmässigt.

The Little Stranger är alltså den spökhistoria som faktiskt skrämde mig flera gånger under läsningen (det gillar jag ju, på sätt och vis). Men så här efteråt irriterar mig spöktemat faktiskt en hel del. Inte för att jag har problem med spökhistorier (tvärtom, faktiskt, det finns tidigare exempel på att jag varit arg på en spökhistoria som fick alltför rationella förklaringar), och egentligen inte för att jag har problem med att man inte riktigt vet hur saker och ting förhöll sig, utan för att jag tycker att slutet på boken inte tillräckligt öppnar upp för hur det skulle kunna ha varit. Är det en del av Dr Faraday som (mer eller mindre omedvetet, lite likt Harry Potter som ibland dras in i  Lord Voldemorts huvud) likt en avundsjuk ande hämnas på invånarna i det hus han beundrat och åtrått sedan en liten pojke? Är det dottern Caroline som bär skulden, eller flickan Betty? Jag vet att många andra har läst den här historien vid det här laget, och vad säger ni om spökerierna? Just nu är jag mest böjd åt att tro att det är  Dr Faradays onda, undermedvetna genius som hämnas för att han aldrig blir accepterad som en jämlike av överklassen. Eller så arbetar han medvetet för att komma åt huset.

Nu när jag skrivit klart det här och ska publicera så är det sent på kvällen, och nästan alla lampor här i huset är redan släckta. Jag tycker det är rätt obehagligt att sitta här och tänka på bokens händelser, och på den gapande mörka dörröppningen som leder till köket. Och jag funderar allvarligt på om jag kan klara mig hela natten utan att gå på toaletten, för jag är inte säker på att jag vågar gå genom mitt nedsläckta bibliotek. Om det inte dyker upp några fler blogginlägg från mig, så har jag kanske kastat mig ut genom fönstret eller hängt mig i badrocksskärpet.  

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

Kropp som själ

Jag kan inte särskilt mycket om konst. Om jag ska vara lite mer precis så vet jag ungefär så mycket jag behöver för att kunna titta på ett konstverk och säga i fall jag tycker om det. Men eftersom jag – likt Hermione Granger – hör till dem som tror att alla problem kan lösas om man bara läser rätt bok, så försöker jag då och då förkovra mig i ämnet. Häromsistens gav jag mig på en bok av en konsthistoriker, nämligen Lena Liepes bok Den medeltida kroppen.

Det här är en rikt illustrerad bok med ett vådligt spännande innehåll som använder ett ganska omständligt språk för att beskriva de medeltida bilder som analyseras. Framför allt är det undersökningar av kyrkokonsten som ger en bild av kristendomens förhållande till kropp och kroppslighet. Liepe går till exempel noggrant igenom Krämarkapellet i St Petri kyrka i Malmö och de bilder av Kristus, Maria och andra helgon som visas där. Jag tycker det är fascinerande med beskrivningen av till exempel hur små, små detaljer i dräkten för en medeltida människa avslöjade status, klasstillhörighet och civilstånd. Så som vi idag vet att en Gucci kostar mer än H&M, så avslöjade längden eller färgen på en kjortel för medeltidsmänniskan hur betydelsefull en person var.

Föreställningen om den heliga kroppens skönhet som ett tecken på både yttre och inre perfektion är något annat som fastnar hos mig. Koppärriga, mörka, missbildade och fula människor kunde inte vara heliga – inte hos bildskaparen i alla fall. Jag tänker att det här är djupt liggande "kunskap" som vi bär med oss (nej, så tänker jag inte – jag tänker till exempel på undersökningar som visar att spädbarn föredrar att se på bilder av vackra människor; är det rentav genetiskt nedärvt att uppfatta vackra människor som goda, som heliga? Hur ska man i så fall förändra fördomar om de som inte motsvarar idealet?).

Men det är inte bara kroppens skönhet som var viktig som symbol för det heliga i konsten. Sinnesrörelser gav också ledtrådar till ett helgons upphöjdhet. Ett verkligt helgon är oberört, även om han steglas och bränns, även om hennes bröst skärs av och hon kastas till lejonen. (Och här flaxar mina tankar iväg till nåt slags brittiskt ideal om stiffa upper lips, om att aldrig röja sina känslor, om pokerface och om att man så klart har en fördel gentemot motståndaren om man inte visar sina känslor.) Jag antar dock att helgonens serena framtoning ska illustrera att de med Guds hjälp inte känner någon smärta när de torteras; flera bilder visar även att ett helgon som piskats blodig i en scen fått sina sår läkta i nästa.  

Av Liepe lär jag mig vidare hur den nakna kroppen används i målningarna. En av de saker som fastnar är detta eviga tal om det burleska och sinnliga som ibland kommer till synes i kyrkans kalkmålningar. Det har under senare års medeltidslitteratur varit ett evinnerligt tjat om bajsande män och kopulerande djävlar, och det karnevaliska och komiska som ska illustrera medeltidsmänniskans självklara inställning till alla kroppsfunktioner. Liepe gör ganska klart två saker i sin bok. Den första är att hon inte alls vill diskutera medeltidsmänniskans kroppsuppfattning, utan endast diskutera de kroppar som skildras i bild – detta har ju inte nödvändigtvis likhetstecken mellan sig. Den andra är att det är förhållandevis mycket få avbildningar som har sådana här motiv; dessa har alltså fått en oproportionellt stor del av uppmärksamheten.

I stället visar Liepe att nakenhet och de groteska motiven i första hand används som avskräckande exempel. Kvinnor som begått hor skildras således i helvetesskildringar med abnormt stora bröst, med djävular ridande på sin rygg, med blottade bakdelar och så vidare. Män som varit giriga eller frossat i livet skildras skitande och kräkandes, eller ibland med öppet gap under någon annans träck. De flesta av dessa målningar är alltså inte menade att vara roande (och knappast – vilket är en tolkning som framförts – utförda av hantverkarna för att fira taklagsfester eller liknande), utan för att visa på vilket straff som väntade på Domens dag.

Jag fick många tankar av den här boken. Och lärde mig lite nya ord. Svickel till exempel. Och travé.

00-talets starkaste läsupplevelser

När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

Det är inte bättre än sex

Det där med sport i böcker är ungefär som sexskildringar – det är väldigt svårt att återge på ett sätt som bevarar känslan och inte förlorar sig i tekniska beskrivningar. Trots det tycker Lyran att vi i veckans tematrio ska berätta om böcker som handlar om sport. Eftersom hon inbillar sig att bokbloggare i allmänhet inte är intresserade av sport (ja, jag vet att du inkluderar mig där), så räcker det att sport är omnämnt i böckerna. Men haha! Jag kan väl bättre än så! Mina förslag är följande:

1. Bullet av Cynthia Voigt. Bullet är morbror till syskonen Tillerman, som vi första gången mötte i boken Den långa vägen hem. Det här är så att säga en spin off-bok på serien, men den förklarar väldigt mycket om den här dysfunktionella familjens historia. Bullet (som jag vill minnas egentligen heter Samuel) är sonen som inte alls går ihop med sin far. Han springer som en kanonkula (därav smeknamnet "Bullet") i löparspåret, och när man läser om detta känner man själv blodsmaken i munnen och hjärtats dunk i öronen. Det är också en bok om rasmotsättningar. Och en väldigt bra bok. På engelska heter den The runner.

2. I Peter Pohls serie om Mikael Stenberg Regnbågen har bara åtta färger, Medan regnbågen bleknar, Vilja växa, Vi kallar honom Anna och Klara papper är ett måste låter han huvudpersonen från bok tre springa sig igenom (men inte ifrån!) alla problem. Det här är böcker som handlar om barns utsatthet på många sätt. Och om hur Micke hittar en plats och en hemvist i tillvaron. Jag har skrivit lite mer om Klara papper-boken här, och jag kommer definitivt återvända till hela eller delar av serien på olika sätt, för det här är en av de bästa serierna jag vet. En avhandling som speciellt behandlar Micke-böckerna finns här

3. Quidditch. Ta vilken Harry Potter-bok som helst. Och där finns Quidditch. Och är man inte nöjd med det kan man läsa Quidditch through the ages. Jag älskar skildringen av quidditch-spelen i J. K. Rowlings trollkarlsböcker, även om jag till en början var lika misstänksam som Hermione. Om det hade funnits ett quidditchteam på min skola hade jag spelat, lika säkert som Ginny Weasley. Och haft affischer med en flygande Krum på väggen ovanför sängen.

Bubblare: Åshöjdens BK (om fotboll), Flambards (om hästar), The eigth/De åttas hemlighet (om schack) Uppdatering: Och Gentlemen av Klas Östergren, förstås (om boxning)

Ge mig en hederlig, falsk historia!

Jag läser bloggen med det fantastiska namnet We tell ourselves stories in order to live. Där finns ett inlägg som rekommenderar boken Tom är död av Marie Darrieussecq. Bloggen nämner också att en del blivit upprörda över att Darrieussecq skriver en bok om ett berättarjag som har en son som dör, trots att hon själv inte har upplevt samma sak.

Ja, vad ska man säga. Vem som helst kan nog rabbla 10 böcker som aldrig skulle ha blivit skrivna om författare bara fick skriva om sådant de verkligen varit med om. I verkligheten. Många kan nog utan svårighet komma på 50 böcker. Och jag tror att bokbloggare utan särskilt mycket ansträngning kan lista 200 böcker. Så vilka ska vi dra ur högen? Slog Dostojevskij liksom Raskolnikov ihjäl pantlånerskor med yxa? Reste Astrid Lindgren till Nangijala? Gick J. K. Rowling på Hogwarts? Var Margaret Atwood konkubin i Gilead? Dödade Sofokles sin far och låg med sin mor? Är Tove Jansson ett mumintroll? Svaret på alla frågorna är förstås ja. Och nej.

En del av författarens storhet ligger i hur hon eller han kan få oss att tro på något som ingen av oss upplevt.

Sen finns det andra som skriver böcker och som inte ens lyckas få oss att tro att det finns en sanning i något som de verkligen varit med om. Och det är inte storhet. Det är bara dåligt.

This is just to say

Jag har läst 48 böcker på den här mycket brittiskt sammansatta läslistan som man bland annat även hittar här och här och här.

Om jag tar med alla böcker som jag brukar låtsas att jag har läst blir det 55 eller 56, Madame Bovary oräknat.

Men jag förstår inte riktigt listans sammansättning. Alla Harry Potter-böckerna finns samlade under en post. Gott så. Men Narnia-böckerna finns dels som The Chronicles of Narnia, dels finns den mest berömda delen Häxan och lejonet som egen bok. Detsamma gäller Shakespeares samlade verk, som kompletteras med lightversionen Hamlet.

Och vad gäller Dante listar man endast hans Inferno. Ska man inte ens få belöningen att skryta om att man utstått den betydligt tråkigare skärselden och tagit sig ända in i det i sammanhanget fullständigt menlösa paradiset?

Och vad gör jag just nu då?

Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra 

1. Vad läser du just nu?

Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):

•  Ashenden av William Somerset Maugham
•  Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
•  Nu vet jag av Aidan Chambers
•  Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro

Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?

Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).

  

4. Har du sett någon film i sommar?

På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Han är en häxa!

Den här bloggposten är för alla som ännu har en 14-åring i sitt hjärta. Jag misstänker att jag hade fallit för Meyers vampyrböcker när jag var i tonåren, men de fanns ju inte då. I stället läste jag Margaret Mahys Förvandlingen och blev alldeles förälskad i Sorensen Carlisle. Jag är fortfarande ganska kär i honom, faktiskt. Och boken är ännu en av mina absoluta favoritböcker, och därför skulle jag gärna vilja skriva lite om den. (Och övertyga någon annan om hur läsvärd den är!)

Boken, som på engelska heter The Changeover, är skriven av den nya zeeländska författaren Margaret Mahy. Jag smugglade in boken på min lista över 100 ungdomsböcker häromsistens, och jag inser att jag då kallade den "Förändringen" i stället. Usch, vad pinsamt! Ingen har uppmärksammat (eller åtminstone inte kommenterat) detta, och jag antar att det beror på att inte så många ens har läst boken med dess riktiga titel (men jag kan ha missat någon därute. Hallå?). Min version av den här boken är vinröd, med en suggestivt tecknad bild gjord av Inger Edelfeldt på framsidan. Den föreställer huvudpersonen, 14-åriga Laura, blundande, med en bägare i handen. Runt henne slingrar sig vit rök från ett fyrfat i skepnad av en svart katt. I röken ser man konturerna av skrämmande ansikten manifestera sig. Bakom Laura slingrar sig en stenbelagd väg (faktiskt en "yellow brick road") bort mellan höga trädstammar.

Huvudpersonen är alltså Laura, som bor med sin mamma Kate och tre-årige lillebror Jacko i ett litet hus i en expanderande förort på Nya Zeeland. Föräldrarna skildes strax efter att Jacko föddes, och det var länge sedan Laura träffade sin far, som hon förr stod så nära. Nu är han omgift, och väntar barn med sin nya fru. I Lauras tillvaro kämpar mamma Kate med att få ekonomin att gå ihop. Hon går en bokhandlarkurs så att hon ska kunna kräva högre lön för det arbete hon utför i bokhandeln i det nya shoppingcentret. Jacko är hos en dagmamma, och Laura hjälper till med hushållsarbetet, och med att hämta Jacko på torsdagskvällarna, då Kate arbetar sent. Jag beskriver den här tillvaron för att visa på hur vanligt det är. Laura klarar sig bra i skolan, har kamrater, är lite nyfiken på killar, har en kärleksfull, smågnabbande relation med en förstående mamma (som också har ett eget liv), älskar sin lillebror och fascineras över att hennes kropp förändras. Här finns alltså inga tonårsbråk, inga ätstörningar, ingen mobbning, inga hemliga författardrömmar och ingen olycklig kärlek. Laura har dessutom god självkänsla, och är snabb i repliken när så krävs.

Men hon är "känslig". Hon har ett öga för tillvarons övernaturligheter, och detta beskrivs som något alldeles självklart. Inte ens Kate tycker att det är särskilt underligt när Laura en morgon säger att hon har fått en "varning" igen. Något kommer hända, och hon vet inte vad. Hon vill stanna i sängen, och skulle Kate kunna skriva ett sjukintyg? Nej, det kan nu Kate inte. Det är torsdag, och på torsdagar måste Laura hämta Jacko, något annat går bara inte. De åker i den svårstartade bilen på väg till skola, dagmamma och arbete, och Laura gör ytterligare ett försök att beskriva vad hennes övernaturliga känsla går ut på. Hon vet till exempel, säger hon, att Sorry Carlisle är en häxa. Kate skrattar åt henne. Men inte för att Laura påstår att det finns häxor, utan för att just den perfekte ordningsmannen Sorensen Carlisle skulle vara en. "Hans mor eller mormor är det kanske", säger Kate.

Laura går till skolan, där Sorry Carlisle står vid grinden och ser på henne med en särskild blick i sina silverögon. Som vanligt utbyter de endast ett par artiga fraser. Hela dagen går utan att något "händer", men när hon hämtat Jacko hos dagmamman och är på väg hem träffar de en gammal man i en antikaffär. Carmody Braque heter han, förskrumpen, nästan ruttnande med en kväljande stank av pepparmint omkring sig. Han erbjuder Jacko en stämpel på ena handen, och Jacko (som gillar klistermärken) kan inte motstå. Och på så sätt kan Carmody Braque få en väg in i Jacko, varigenom han kan suga i sig av hans livskraft.

Jacko blir sjuk, börjar tyna bort och endast Laura förstår vad som har hänt. Kate tar honom till sjukhuset, och Laura förstår att hon måste söka hjälp hos Sorry och hans häxor till mor och mormor. Och när hon kommer till hans hus i skymningen visar det sig att Sorry har talat mycket om henne (trots att de nästan aldrig bytt ett ord med varandra). Mönstereleven med stamningsproblem, mer intresserad av fåglar än flickor är nu klädd i en svart kaftan, och har stora ringar på fingrarna. I sitt rum har han bokskåp och ett skelett, och på väggen hänger bland annat en plansch av en naken kvinna. Längst ner på planschen är ett suddigt foto på Laura fastsatt.

Det här är upptakten till boken. Den hjälp Laura får är kanske inte riktigt vad hon tänkt sig. Boken är kanske inte riktigt vad man föreställer sig. Mystiken i den här boken är så naturlig. Det är inga underhållande konster (som Harry Potter-böckerna kan uppvisa) eller svart och oförklarlig magi. I stället ger det övernaturliga i den här boken en dimension i tillvaron som öppnar sig som en möjlighet för vissa människor. Boken liknar lite grann Edelfeldts Juliane och jag i att vara fast förankrad i en vardagsrealism, men om det där handlar det om två flickors gotiska drömmar, har vi här ett möte mellan flicka och pojke. Och dialogen mellan Laura och Sorry – åh, den handlar ständigt om hur de ska bära sig åt för att inte ligga med varandra, både underförstått och i klartext. Jag tycker om det också; det här är en oerhört sexig historia.

Boken handlar (naturligtvis) på ett plan om processen att gå från barn till kvinna, och förvandlingen om att återfödas som kvinna, att bli sedd genom en mans ögon, och vad en sådan blick kan göra med en. Att det är Sorry som tar med Laura över denna gräns kan ses som en symbol för sexualriten. Som faktiskt aldrig fullbordas, trots att Sorry tjatar om den då och då, och Laura till och med för sig själv gör klart att hon inte skulle vara helt ovillig om han ansträngde sig lite mer. Karaktärerna i boken är för övrigt så komplexa (även bifigurerna). Det kan ibland bli något övertydligt för en vuxen läsare, men det är befriande att Laura (från början) kan se och förstå att Sorry, som verkar vara världsvan, intelligent, och har ett övernaturligt leende i själva verket är en liten pojke som har lärt sig att uppträda som en välstädad ung man, som säger och gör alla de rätta sakerna.

Jag har konstigt nog aldrig googlat runt på den här boken förut, men jag gjorde det nu. Den är fortfarande läst och recenserad i den engelskspråkiga världen. Bloggen Shaken & Stirred ger en analys (en bit ner i inlägget) som bland annat handlar om (alla) föräldrar i Mahys böcker. De finns där i sin egen rätt, som människor, och har sina egna liv. Hennes blogginlägg tar också upp några andra av Mahys böcker (bland annat den bok som på svenska heter Tycho och Angela). Jag har läst ett gäng Mahy-böcker (Trixarna är en annan ungdomsbok), men det är ingen som berört mig så mycket som Förvandlingen. Jag tycker ofta att hennes böcker har lovat lite för mycket, sådana böcker där författaren har kastat ut en massa trådar, men inte riktigt haft förmågan att samla ihop dem på slutet. Men detta gäller inte Förvandlingen. Läs den. Läs den!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Skyll inte på mej!

Bokförsäljningen minskade under 2008, skriver Svenska Dagbladet idag. Ja, vad ska man säga om det? Det står även att nivån sänktes från en rekordnivå 2007, vilket möjligtvis tyder på att folk köpte på sig så många böcker 2007 att de hade tillräckligt att läsa hemma. 

Sådan här rapportering kan vara tankeväckande på olika sätt, men det blir bara intressant först när man sätter in det i ett sammanhang. Om det var rekordnivåer 2007 är minskningen inte så allvarlig. Och om rekordnivåerna 2007 berodde på att till exempel den sista Harry Potter-boken kom då, och att Doris Lessing (en relativt välkänd och läsbar författare) fick Nobelpriset, och att detta toppades med några hederliga bästsäljande deckarförfattare  så finns det väl egentligen inget att oja sig över. Om det i stället berodde på att biblioteken på grund av ansträngd ekonomi köpte in färre böcker, och att fler tankade ner olagliga gratisversioner av ljudböcker – ja, då har vi en helt annan fråga att diskutera. 

Jag önskar ganska ofta att det presenterades någon slags analys när sådana här "larmrapporter" publiceras. 

Och så tänker jag att det skrivs och trycks alldeles för många böcker här i världen. Jag är en stor bokälskare, men inte kan jag bli särskilt upphetsad över att det publiceras lite färre böcker, att det säljs lite färre böcker; det finns gott om äldre bra böcker att läsa, upptäck dem i stället! Det viktigaste är att du läser!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

 

En annan uppföljare

Jag var på ett trädgårdscenter häromdagen, ett sådant där trevligt ställe, där det inte bara finns blommor och buskar och jord och gödningsmedel, utan även ett café, en inredningsbutik och lite högar med böcker. Mest sådana med anknytning till trädgård, men där låg också en stapel böcker med titeln Barry Trotter. Jag ska säga med en gång att jag inte har läst någon av de här böckerna, och heller inte har för avsikt att göra det. Men jag vet så pass mycket att de är en (kärleksfull?) parodi på Harry Potter-böckerna. På barrytrotter.com kan man läsa författaren och "proffsplagieraren" Michael Gerbers svar på vanliga frågor om varför han skrev böckerna. Jag tyckte att kontrasten till Salinger-plagieraren Coltings svar i intervjun i Svensk Bokhandel var lite spännande. Jag kopierar tre frågor och svar därifrån, och så kan ni döma själva: 

Have you ever heard from J. K. Rowling?

Nope; I'm sure she has much better things to do. Remember, every two years or so, the fate of the entire world's publishing industry is placed on her poor shoulders! I hope that she takes the Trotter series as the compliment I mean it to be. The fact that I havenít been sued suggests that perhaps that is so, or perhaps her desk is just as messy as mine is.

 

Why did you decide to parody Harry Potter?

My wife, a hardened reader of fantasy, took a few HP books on vacation in 2000; I stole her copies, as I often do--sheís my literary taster for such stuff. I loved 'em. I saw immediately that they were extremely well-crafted, entertaining books with genuine humor in them. The Potter books called to mind so many of the authors that I had enjoyed as a kid--T.H. White, Roald Dahl, others. Once I saw that JKR had created a rich, logically consistent world, the presence of such a massive audience convinced me that someone would attempt a parody. The American media is relentlessly consuming itself, with sequels and prequels and remakes and "Cinderella, only this time as a mermaid" or "Snow White as a African-American girl from the projects." In this environment, an HP parody was inevitable. Since I really liked Rowling's books, and had seen what awful crap that the American publishing business calls "parody," I felt obligated to try to write a spoof worthy of the originals. And, obviously, I thought there might be a few dollars in it, if I didn't end up having to spend the next five years in court.

Was it hard to parody Harry Potter?

Yep. Rowling's books present certain challenges to the professional wiseacre. First, the Potter books are funny, and its much easier to parody something that takes itself seriously (like Tolkein, for example). Second, the audience for the Potter books is very diverse, and a parody written for American ten-year-olds is different from one aimed at Scottish 40-year-olds. My solution was to build in several simultaneous levels of humor, and hope that each group would find something to laugh at. It's a technique I haven't seen before, but I think I pull it off decently well. 

Låt det här också bli ett inlägg där jag får möjlighet att pusha för HP-böckerna i original. Det är inga barnböcker. Det är allåldersböcker, och har du inte läst dem ännu, så kasta alla andra sommarlistor och börja bums!

Till sist: Visst är det något mycket sympatiskt över någon som kallar en bok Barry Trotter and the Unnecessary Sequel. Fler borde följa detta exempel (och sedan ta de nödvändiga konsekvenserna av en sådan titel).

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

I stället för att jobba

Jag svarar på en bokenkät från Bokhora, eftersom jag inte kommer mig för med att sätta igång med jobbet idag. Kanske kan det hjälpa min tålmodiga hemliga bokvän något också.

Senast köpta inbundna bok: 

Kamratfesten av Dorothy Sayers. Tradera-fynd som borde anlända med posten typ idag.

Senast köpta pocketbok: 

Jag köpte ett gäng förra veckan. Bland annat The world without us av Alan Weisman.

Favoritgenre:

 

Hm... Svårt. Jag får vända på det: Jag är allätare, men inte överförtjust i reseskildringar, verklighetsbaserade böcker eller biografier.

Ultimata längden på en bok: 

En bra bok ska vara så lång som möjligt utan att bli dålig. En sämre bok ska vara 253 sidor. Om den är riktigt dålig kan den vara hur lång eller kort som helst, för då läser jag den inte. 

Favoritbokhandel: 

Jag gillar alla bokhandlar. Om jag ska nämna någon där jag hängt mycket på senare år är det Hamrelius i Malmö. Och en gång tillbringade jag nästan en hel vecka på Barnes & Nobles i Baltimore.

Favoritbibliotek: 

Malmö stadsbibliotek för ljuset och arkitekturen och att man alltid blir inspirerad till att hitta något nytt. Göteborgs stadsbibliotek för att det känns som ett bibliotek, och för att man alltid hittar det man letar efter, eller åtminstone får veta att det är utlånat, och inte "borde stå någonstans i en temaavdelning som vi skapat". 

Favoritplats att läsa (i hemmet):

 Sängen. Men den måste tyvärr undvikas så mycket som möjligt, eftersom jag har börjat somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Så bussen, då kanske. Eller soffan, badet, köksbordet, hammocken, gräsmattan...

Favoritplats att läsa (utanför hemmet): 

Bilen kanske? 

Fem författare du alltid köper i inbundet format: 

Det blir författare vars böcker jag längtar så efter att jag inte kan vänta på pocket. Torgny Lindgren hör väl hit. Deckarförfattaren Arnaldur Inriðason brukar jag också längta så mycket efter att jag måsta ha den så fort som möjligt, likaså Nesser. Andra kandidater är Majgull Axelsson, J.K. Rowling med Harry Potter-böckerna, och ett stort antal faktaböcker av varierande författare som jag lockas av, men jag är överlag inte så kinkig med vad som kommer hem i pocket, inbundet, antikt, begagnat eller whatever. Jag lever lite efter principen att om jag ändå inte kommer att läsa boken förrän den kommer ut i pocket, så kan jag lika gärna vänta. 

Bästa lässnackset: 

 Jag har tack och lov ingen överväldigande craving att äta något bara för att jag vill läsa. Däremot läser jag så ofta jag kan när jag äter. Men om det nu ska vara snacks, så är lite blandat surt och salt smågodis inte fel, eller en ask chokladpraliner (men hur ofta har man en sådan alldeles för sig själv, jag bara undrar?!) 

Bästa läsdrycken:

Inte heller här någon särskild favorit. Om man ska dricka kan man inte ligga ner (och det gör jag allra helst när jag läser), och dessutom blir man kissnödig och måste förflytta sig efter ett tag. Men om vi vänder på det så kan jag tänka mig att läsa medan jag dricker te, vatten, sherry, rött eller vitt vin, eller varför inte en Guinness i kvällsolen i trädgården?

Bästa bakgrundsljudet vid läsning: 

Nu för tiden helst tyst, men jag kan nog stå ut med Bach om det krisar sig. Eller ett litet porlande vattenfall och fåglar som kvittrar. 

När på dygnet läser du helst?

När som helst. Men kvällen/natten är lite bättre, eftersom det inte är annat som pockar på uppmärksamheten då.

Bästa bakfylleläsningen:

Hm. En film, kanske? Romantisk komedi med väntat slut, och mycket vatten. Eller Stolthet och fördom från 1995 på dvd.

Bästa kollektivtrafikläsningen:

Helst pocketbok, så det blir lätt att bära. Det som funkar bättre än en uppslukande roman för mig är  fakta eller samhällsdebatt med igenkänningsfaktor. Familjens projektledare säger upp sig, kanske?

Världens bästa Astrid

Denna vecka kan jag inte motstå att hänga på Kulturfyran på Kulturbloggen, som den här gången ställer frågor om Astrid Lindgren.

1. Vilken är din favoritbok av Astrid Lindgren?

Oj, vilken svår fråga! Jag har många favoriter, och de har växlat genom åren. Det finns godbitar i allt Astrid skrivit, men om jag bara ska ange en, så blir det två: Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Och så klappar mitt hjärta lite extra för Mio, min mio också.

2. Vem är din favoritkaraktär i Astrid Lindgrens böcker?

Alla Astrids barn i all ära, men jag är väldigt förtjust i de vuxna flickorna. Malin på Saltkråkan. Och den mindre kända Kati i böckerna Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan/Kati i Italien samt Kati i Paris.

3. Vilken karaktär är mest lik dig?

En riktig samvetsfråga. Vissa dagar är jag Skorpan som är rädd för allt, men i bästa fall ändå utför handlingar, för att inte förbli en liten lort. Ibland är jag som Eva-Lotta Lisander i Blomkvist-böckerna. Kavat, glad och framåt, en amazon bland vildingar. Och andra dagar är jag Annika som står bredvid Pippi och piper "men så kan man väl inte göra?".

4. Vem tycker du borde få Astrid Lindgren-priset?

Jag tycker att J. K Rowling ska få det för den enorma berättarglädje som forsar från varje sida i Harry Potter-böckerna. Samma förtjusning för språkliga finurligheter, festliga karaktärer, barns ensamhet och utsatthet och fantasins kraft. Hon har gett både barn och vuxna fantastiska läsupplevelser, och jag är övertygad om att den här bokserien kommer gå till historien inte för att den sålt i så många hundratusen exemplar, utan för att så många älskat den.

Läsa som en 11-åring

Jag läser en hel del barn- och ungdomsböcker också nu som vuxen. Tycker jag om boken, så är det lätt. Då är det bara att läsa, njuta och hylla. Men tycker jag inte så mycket om boken, så undrar jag alltid över om det är "bara" för att jag är vuxen. Och vad skulle jag ha tyckt om boken om jag läst den som barn?  

Som med boken Den osynliga av Lise Indahl. Den handlar om 12-åriga Elvira som motvilligt flyttar med sin familj från Stockholm till fiktiva Lönnby, där alla flickor tycker om hästar, och Elvira är tvungen att fantisera ihop en allergi för att inte behöva följa med till stallet. I stället går hon hem till nya lägenheten och känner sig ensam. I den suggestiva beskrivningen på bokens baksida kan man läsa att Elvira får hemliga meddelanden i sin dagbok, att någon gör hennes hemläxor, äter maten i kylskåpet och spelar på lillebror Jonas dator medan Elvira är i skolan. Alla mina associationer går till spökhistorier och övernaturligheter. Jag tänker på Carolin som brevväxlar med sitt skugg-alter ego Saga i Maria Gripes Skugg-gömman. Och på Ginny Weasley som kommunicerar med Tom Riddle i dennes dagbok i Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag tänker på Mikaela i Rumle Hammerichs film Svart Lucia (med manus av Carina Rydberg), som upptäcker att det hon skriver börjar hända i verkligheten. 

Men den här boken är inte alls en sådan bok, visar det sig. Elviras osynliga vän är den gömda flyktingflickan Valentina, som gått under jorden med sin far för att slippa utvisas. Tidigare bodde hon i Elviras lägenhet, och eftersom hon fortfarande har kvar nyckeln kan hon komma in när Elvira är i skolan, för att spela "osynlig". 

Detta är förstås en lite oväntat twist på historien, och man skulle kunna bli förtjust över den. Men jag vet inte. Jag tycker inte nu, och tyckte definitivt inte på mellanstadiet att realistiska förklaringar är att föredra. De har man nog av i verkligheten. Men det är inte i första hand detta (även om det är en mycket bidragande orsak) som gör att jag inte tycker om boken. Hela berättelsen känns full av klichéer, som inte riktigt håller. Elvira bråkar med mamma och pappa som inte förstår, och som har flyttat från Stockholm trots att hon inte vill följa med. Och ändå känns hennes föräldrar väldigt trevliga, inkännande och sympatiska (och jag tror inte det är författarens mening att man ska tycka så). Elviras klasskamrater viskar visserligen lite grann bakom hennes rygg, men de bjuder henne ständigt att följa med till stallet och till simhallen, så utanförstemat känns inte heller genomarbetat. Elvira bråkar med sin lillebror, men som genom ett trollslag (utan att jag riktigt förstår hur) är hon och Jonas bästisar och bundis i sin jakt på den Osynliga. 

Nej, jag tycker inte Indahl har lyckats gestalta någonting riktigt bra här. Och det är väl ungefär det som är problemet med den spännande övernaturliga historien också - övergången från fantasi till realism sker utan förvarning. Även om alla mystiska pusselbitar får sin förklaring, så är man besviken, och inte road över att lösningen var så enkel. 

Jag försöker föreställa mig att jag är 11 år och läser den här. Vad skulle jag tycka då? Som vuxen tycker jag det är en otroligt tråkig bok. Men som 11-åring? Ja, då hade jag säkert slukat den, eftersom jag slukade allt på den tiden. Fast om jag hade förväntat mig en Agnes Cecilia så blev jag besviken. Mycket besviken. 

Och sen tänker jag så här. Varför ska jag nu anstränga mig att låtsas att jag är en 11-åring för att rädda den här boken? Jag har ingen särskild anledning; jag läser bara för min egen skull. Och som vuxen - nej, då gillar jag den inte något vidare. 

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.

Färg eller form

Jag får ett magasin från Ikea Family då och då. Nu i veckan till exempel. I ett av reportagen visas ett danskt hem (tror jag), och man ser  bokhyllorna i bakgrunden. Där är böckerna sorterade efter färg. Väldigt effektfull inredning. Men jag undrar om personerna i det hemmet verkligen tycker om böcker, eller ser dem som ännu en inredningsdetalj.

Jag vet folk som sorterar böcker efter färg, jag känner folk som sorterar sina böcker i storleksordning. En del som bara köper pocket, för att de ska få plats i bokhyllan. Andra som absolut vill ha hårda pärmar, för "annars är det ingen riktig bok". Det kan ju låta som hugget som stucket det där - men jag tycker att det finns något som påverkar läsningen, om man tycker att formen är viktigare än innehållet. Om man väntar med att köpa en bok och läsa en bok för att man nödvändigtvis måste ha en viss upplaga. En väninna till mig ville absolut ha alla böckerna i Harry Potter-serien, men i en speciell, lite större pocketutgåva, som brukar komma ut ungefär ett år efter originalboken. Jag erbjöd henne att låna min HP-bok (inköpt samma dag som den släpptes), så att hon kunde läsa boken utan att behöva vänta ett år på att "rätt" utgåva skulle komma ut, men det ville hon inte. Hon ville läsa sin egen bok. Well, det är förståeligt, men jag fick hålla mig i ett helt år för att inte råka avslöja att Dumbledore dör i slutet av boken. Det tar liksom död på litteraturdiskussionen. 

I min bokhylla är det inte inredningen som styr. Jag tycker att alla böcker är snygga. Nåja, enskilda böcker kan vara rätt fula, men jag tycker att böcker som grupp är snyggt, nästan oavsett hur de ser ut. En viss tendens finns att jag har inbundna böcker av sådana alster där jag inte kunnat vänta på pocketupplagan. Det har också ofta hänt att jag har upptäckt en författare genom hennes (eller hans)  första bok. En chansning i pocket i bokhandeln, som föll väl ut, och sedan har jag köpt övriga böcker inbundna så fort de kommit ut. Maj-Gull Axelssons böcker till exempel, där jag har Aprilhäxan i pocket, och övriga romaner med hård pärm. En del böcker är inbundna för att jag köpt dem på antikvariat eller bokrea. En del böcker är i pocket för att jag sagt till mig själv på skarpen att jag faktiskt har så många olästa böcker hemma just nu, att jag gott kan vänta på pocketupplagan av den eller den boken, för den kommer säkert ändå bara bli stående. 

Så min bokhylla kan se lite oordnad ut. Oftast står böcker av samma författare tillsammans, men annars är de ganska tematiskt ordnade. Och inom samma tema är det associationer som gäller. Mina associationer. 

En bibliotekarie jag känner erbjöd sig en gång att katalogisera och ordna mina böcker enligt bibliotekssystemet. Det irriterade henne uppenbarligen att hon inte hittade något som helst system bland mina böcker. Inte färg, inte form, inte alfabetiskt. Ja, lite ämnessorterat är det alltså - ganska många ungdomsböcker i en hylla, och ganska många deckare i en annan. Ganska mycket poesi i hyllan närmast badrummet, och nästan alla trädgårdsböcker är nog samlade längst ner till vänster. Men systemet  för de flesta hyllor är helt enkelt association. Jag associerar Paul Auster med Klas Östergren, så då står de bredvid varandra. Och Kerstin Ekman står bredvid Jayne Anne Phillips. Jag tror de kan ha mycket att tala om. Björn Ranelid är placerad farligt nära Liza Marklund, bara för att retas lite. Alice Millers psykologiska böcker om till exempel självutplånande barn står bredvid Göran Greider. Och den underbara Nostalgiboken bredvid mina Mindfulness-böcker. 

Och böcker som jag inte läst finns på en särskild hylla i sovrummet, tills jag har läst dem, eller bedömt dem som ett hopplöst fall, och sorterar in dem i stora bokhyllan så länge. 

Hur ser det ut hemma hos dig?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Pimpa min bok!

För ett tiotal år sen, när mina väninnor började få barn, upptäckte jag att det fanns ett slags böcker som jag aldrig hade sett förut. Pop-up-böcker. Böcker med tjocka, mjuka, bitvänliga pärmar. Böcker med speglar, och tyg av olika slag. Glatt för delfinens rygg. Fluffigt för kycklingen, och lent och mjukt och brunt för kaninen. Sedan jag själv har fått barn har jag frossat så mycket jag kan i den här sortens böcker. Men dottern börjar bli lite för gammal, och de böcker hon intresserar sig för nu är av mer konventionellt slag.

Men jag funderar över varför de här teknikerna inte används mer i böcker för läsare över 2 år. Jag skulle älska att ha fler böcker med sidenomslag och rosetter. Eller kanske pop-up-deckare, där man via luckor i boken kan avgöra hur mycket information man vill få avslöjad om mördaren i varje kapitel. Eller varför inte kokböcker med luktgnuggisar? Specialutgåvor av Mankells och Edwardssons deckare, med medföljande cd-skivor med Wallanders operafavoriter, och Winters bästa jazz dito? Pop-up-tekniken används ju i en del böcker för äldre barn för att illustrera t ex matsmältningsapparaten, men varför inte ha kartor i pop-up-varianter av till exempel Hogwarts i Harry Potter-böckerna, eller det medeltida Barcelona i Katedralen vid havet (av Ildefonso Falcones)? 

Jag tror inte att man i längden lockar barn att läsa böcker genom att förklä dem till något annat än vad det är. Lika lite spelar formen en avgörande roll för en äkta bokläsare. Men visst vore det kul med lite bonus efter alla dessa ordinära pappersböcker som man köpt och läst år efter år?