När man påbörjat en dålig ovana

Det kan hända att jag har gjort något oförlåtligt. Det är möjligt att jag kommer ligga sömnlös, riden av ånger och samvetskval resten av mitt liv. Och att jag måste lära mig leva med detta.

Jag har slängt en bok. En bok som jag köpte antikvariskt för 7,50 för mer än 20 år sen, och aldrig har läst i. En redan då sliten och ganska svårläst engelsk-spansk ordbok. Nu är den slängd. Ivägkörd. Oåterkalleligt uppbränd.

Hur många böcker tror ni att jag behöver köpa för att komma över denna förlust? 20? 30? 50 stycken plus en ny Billy?

I komplett sällskap

Ja, apropå den där våndan i att slänga gamla mer än uttjänta vhd-band som jag skrev om, så var det faktiskt något som var väldigt enkelt att göra sig av med: videobanden med Twin Peaks! Anledningen? Jo, mina rariteter Laura Palmers Dagbok och Special Agent Dale Cooper's diary har äntligen fått sällskap av den vackra Twin Peaks-guldboxen! Kanske, kanske har jag redan börjat titta nån sen kväll, långt ifrån dig, när du läser det här...

Min uppläsning av de första sidorna av Dale Coopers dagbok finns för övrigt här. En uppläsning ur Laura Palmers dagbok finns här, av Titti på Hellre barfota än boklös.

Böckerna du lika bra kan erkänna att du inte läst

Ja, jag håller alltså på med att röja och städa härhemma. Gör man det ordentligt, och angriper alla noga igentejpade papplådor och bryter upp byrålådor vars nycklar för länge sedan försvunnit lär man sig mycket om sig själv. Jag har till exempel upptäckt att jag inte bara är fotnotsfetischist – jag är dessutom bruksanvisningsfetischist. De där tunna häftena finns kvar långt sedan jag slängt tillbehören: brödrostarna, hårblåsarna, skohyllorna och juniorcyklarna.

Det blir en snabbtripp genom mitt liv. Här har vi till exempel bruksanvisningen till den miniräknare som man behövde om man gick naturvetenskaplig linje. Den här är från ungefär 1989-1990.

Och här har vi bruksanvisningen till min första riktiga stereo. Dubbla kassettdäck, skivspelare och radio! (Runt 1988-98.)

Bruksanvisningen till min plattång minner om en av mina många frisyrer. Både tången och bruksanvisningen har använts löjligt lite. Har ni nån aning om hur mycket lästid man slösar bort om man ska hålla på med såna här fånigheter?

Och se här! Bruksanvisningen till mina bärbara hörlurar! De skulle jag gärna vilja hitta i någon annan låda under den här sommarstädningen!

Allra kärast, och allra flest är så klart bruksanvisningarna till bokhyllor. Den här "Billy-boken" återfanns i många exemplar, såsom sig bör i varje läsares hem!

Inte för att jag behöver studera såna här instruktioner för att sätta ihop en Billy-bokhylla längre. Jag tror jag kan göra det i sömnen!

Billyhyllans eleganta bruksanvisning kan för övrig jämföras med den här plottriga beskrivningen för hur man sätter ihop (en av min) dotters bokhylla (och den kan jag behålla med gott samvete, för om vi nån gång behöver montera isär den här hyllan kan vi behöva den för att kunna sätta ihop den igen):

Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Om alla dessa läsfrånvända vardagsbestyr

Vi har städat lite grann härhemma idag. Sett till att bokhögarna i biblioteket som sig bör reser sig högre än tvätthögarna. Skrivit in lästa böcker med tillhörande betyg i min lilla svarta bok, så att de sedan kan sorteras in i bokhyllorna. Slängt tulpanerna i vasen på köksbordet, eftersom jag nu på lördan för första gången den här veckan hade tid att lyfta blicken ur en bok under så lång stund att jag upptäckte hur de slokade. Passat på att flytta runt bokhögarna på köksbänken för att komma åt att torka bort alla brödsmulor. Hjälpt dottern att stoppa in bilderböckerna i bokhyllan för en stund så att vi kunde byta duk på soffbordet. Ja, ni vet sånt där som alla människor gör på lördagseftermiddagarna.

När jag kom upp till sovrummet var det dags att byta lakan. Det innebär ju att man står inför det där gamla vanliga problemet var man ska göra av alla böckerna som man har i sängen medan man bäddar om. Jag är alltid mest rädd för att jag ska råka slå ihop böckerna utan att vika hundöron eller stoppa in en socke som bokmärke. (Jag är fullt medveten om att inte alla har det här problemet; för en del är det ju hur lätt som helst att hålla s 217, s 38, s 454 och s 5 i minnet hur länge som helst, men jag hör till de bokläsare som alltid blandar ihop vilken sida som hör till vilken halvläst bok.)

Sen var det badrummet. När jag läser i badkaret och har blivit russinskrynklig och börjat hacka tänder i det kallnade vattnet och insett att det nog är dags att tvätta håret, torka mig och gå till sängs med en god bok – ja, då kastar jag alltid – och oftare än man kan tro med en välriktad knyck – mina böcker i tvättkorgen, för att de inte ska drabbas av vattenskador medan jag duschar. Ofta glömmer jag ju sedan bort dem, tills det som idag är dags att sortera tvätten. Och det blir som det brukar. En hög med mörk tvätt i 60 grader. En ylletvätt. En hög med pocketdeckare. En hög med vittvätt. En hög med pretentiösa prisvinnare. En hög med smutsiga vantar. Och till sist de där överblivna, utramlade sidorna som man blir glad att man hittar så att man äntligen kan få reda på vilka kärlekspar som fick varandra, och vilka som levde olyckliga i alla sina dagar.

Nu ska jag sätta mig och antingen fortsätta läsa lite på sidan 36 eller på sidan 458. Jag minns inte riktigt hur det var i den här boken.

Hur gick eran lördagsstädning?

Finns det hjärterum?

Jag sommarstädar. Men visst är det synd att slänga en sån här fin påse bara för att jag inte vet vad jag ska ha den till?

Det finns många orsaker till att jag inte tycker särskilt mycket om våren

En heminredningsdetalj som lätt förbises när bokälskaren placerar de högst älskade bokhyllorna är vikten av att tillse att mars obarmhärtigt klarsynta sneda solstrålar inte får möjlighet att retsamt spela i det tjocka dammlager som vanligtvis täcker klenoderna. Med stigande ålder, visdom, antal flyttar och framför allt en ekonomi som möjliggör att i bostaden specialdesigna ett bibliotek blir en verklig bokälskare allt bättre på att undvika en dylik ångestväckande möblering, som lätt kan distrahera och ta värdefull lästid i anspråk.

För vem vill egentligen tillbringa en solig, dåsig marseftermiddag med att damma bokhyllor? Inte nån som älskar böcker i varje fall!

Håller du fortfarande på och sommarstädar?

Nu ska jag skriva om en bok som ni antingen kommer att älska, eller hata. Åtminstone om ni är som folk som jag känner. Boken heter Städa! och är enligt mig en underbar liten sak skriven av Estrid Bengtsdotter och rikligt illustrerad av Lotta Kühlhorn. Bokens syfte är att vara inspirationskälla för den städtrötte, och ge praktiska tips för att underlätta denna ständigt återkommande sysselsättning.

Problemet med den här boken är att man tycker att den är fantastisk om man gillar att städa. Då läser man igenkännande om husmorsknep som att gnugga med en potatis på dörrkarmarna för att få bort märken efter händer, och blir förtjust över det insiktsfulla förslaget att placera en bricka eller korg där nycklar (eller andra småsaker) brukar hamna, i stället för att fåfängt tjata på omgivningen att de måste hänga upp dem på kroken.

Om man tycker illa om att städa tycker man dock i regel att det är en förskräcklig bok. Jag har prövat. Två eller tre gånger faktiskt. Jag har gett bort den i present till personer som ständigt och jämt talar om hur besvärligt det är att hålla ordning och rent, som klagar på tidsbristen och på att inga barn och män hjälper till. Jag tänkte mig att boken skulle fungera med sina glada tillrop, och göra vardagen lite enklare. Men jag hade fel. De har sett på mig med mörka ögon och sagt sura saker som "Tycker du att jag behöver den här?" (dvs har jag så stökigt hemma?) "Den skulle du ha gett till Olle" (eftersom det är hans fel att det är stökigt hemma). Och det ligger något i båda yttrandena förstås. De behöver boken för att den är rolig, klok och inspirerande. Och de skulle kunna läsa den tillsammans med Olle (duh! som om det skulle hända). Och believe me, det är inte könsaspekten som aldrig fått mig att ge boken till Olle; om det hade varit på det sättet att Olle och jag gav varandra födelsedagspresenter hade jag kunnat köpa honom ett tjog.

Så det här är en bok du ska köpa till dig själv om du tycker det är roligt att röja, köpa förvaringsmöbler och gnugga bort fettfläckar. Men ge inte bort den i present!

Städning kan vara ganska tillfredsställande. Det händer något, och man ser lite resultat (ja, i alla fall var det så innan jag fick en två-åring i huset), till skillnad från en massa mer långsiktiga projekt på andra områden i livet. Man ska inte överdosera förstås. Dammsugning varannan vecka kan vara helt okej. Om det inte blir en dålig vana.

Jag gillar bokens praktiska men pragmatiska inställning till städningen. Insikten om att det är svårt att städa i ett hem där en massa saker inte har sin egen plats. Och roliga inblickar i forna tiders städvanor. Estrids mor försökte på sin tid till exempel (förgäves) följa städråd från boken Husmoderns När Var Hur, som föreskrev att väggarna skulle dammsugas varje vecka!

Förutom rent praktiska knep i hur man snabbast och enklast skapar lättstädade rum, och sedan rengör dem från topp till tå (boken är indelad i olika avdelningar som kök, hall, badrum, barnrum, tvättstuga osv), finns en del andra, mer allmänna råd som utan att vara förnumstiga leder till oanade insikter. Rådet att man ska ta hand om en massa saker direkt är inte så dumt. (Jag följer det ganska sällan själv, men jag gillar principen.) Spilld mjölk eller uthällda legobitar till exempel. Och varför alltid städa allt på en gång? Något som jag fick med mig från den här boken en gång i tiden var att man kan städa hela veckan (nej, jag tycker inte att det gör städningen roligare, men visst är det roligare att kunna läsa en större del av lördagen?). Vattna blommorna medan man pratar i telefon en vanlig onsdagskväll. Eller torka av köksluckor, sortera in böcker eller damma bakom teven.

Mitt eget bästa städtips är förresten att bosätta sig på minst tre timmars bilresa från alla man känner (eller kände, viss bekantskap tunnas ju ut med åren och milen), så att man på det sättet i de flesta fall har gott om förvarning innan gästerna kommer. Men så här i sommartid händer det ju att folk som ändå är ute och far kommer förbi. Men Lotta och Estrid har så klart tips på panikstädning. Det börjar så här (s. 59):

Bestäm dig för vilka rum gästerna över huvud taget kommer att se och koncentrera dig på dem.