Ja, tänk att äga en bok!

Astrid Lindgren skriver om sitt läsande i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Det är några un-der-bara sidor som jag egentligen skulle vilja citera i sin helhet, men det hinner jag inte för jag måste slå in en fåtölj, och för att kunna göra det måste jag nog först åka och handla inslagningspapper (nu kommer några säkert använda kommentarsfältet för att föreslå nödlösningen tidningspapper, och jag tackar så mycket för tipset, men det har vi eldat upp, så jag måste nog tyvärr ge mig utanför dörren). I alla fall, här två citat från Astrid:

Tänk att äga en bok alldeles själv – att man inte svimmade av lycka! Ännu kan jag minnas hur dessa böcker luktade, när man fick dem färska och nytryckta, jo, man började med att lukta på dem, och av alla dofter i världen fanns ingen godare. Den var full av försmak och förväntan. 

s 60 i Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av Astrid Lindgren

Tro nu inte att jag läste bara klassiker! Men ett faktum är att de böcker som en gång grep mig starkast och som blev mina eviga följeslagare, det är just de där som fortfarande lever kvar på bibliotekens listor. Kan det möjligen bero på att de råkade vara så bra böcker? 

s 62

Apropå bra böcker så är det då en välsignad tur att jag nu äntligen läser denna bok av Astrid Lindgren! Det tycker jag att du också ska göra – inte minst för hennes beskrivning av hur hon och hennes syskon lekte Anne på Grönkulla i stora sågspånshögen (Astrid var Diana).

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

Har du rodnat idag?

Hej. Jag heter Vixxtoria och är 37 år. Jag har inte läst alla böcker i hela världen och det tycker inte jag är ett dugg pinsamt.

Ja, jag ljuger förstås, men låt oss bortse från det för en stund.

För varför ska man egentligen tycka att det är pinsamt att man inte läst alla böcker? Och vad är det för böcker som man tycker det är pinsamt att man inte har läst?

Alla inser med förnuftet att man omöjligt kan ha läst alla böcker man "borde" – inte ens om man faktiskt har några terminers litteraturvetenskap bakom sig. Alla inser att man inte (och särskilt inte samtidigt) kan ha läst sig igenom alla topplistor, alla prisbelönta böcker, alla omskrivna debattböcker och hela Isfolket-serien. Inte ens om man vill. Inte ens om man prioriterat bort hund, barn, jobb och har hemkörning av mat och rut-städning lyckas det. Det finns för många böcker helt enkelt.

Härom veckan träffade jag en kvinna som inte hade läst något av Dan Brown. Det tyckte inte hon var pinsamt alls. Och just det tyckte jag var rätt intressant, eftersom det speglar den där prestigen som finns i pinsamhetskänslan. Det är mest den Fina Litteraturen som det är pinsamt att inte ha läst. Det är bara den som behöver nån slags ursäkt när man talar om att man inte läst den. Eller så kan det handla om böcker  om något särskilt fält (typ hästböcker) som man borde vara intresserad av på grund av den ena eller andra anledningen (typ att man rider, eller råkar bo granne med en hästhage, vilket jag gör, men jag är ändå inte särskilt intresserad av hästar, eller hästböcker, och nu börjar den här parentesen bli lite för lång och irrelevant).

Kanske borde vi alla outa fler böcker vi inte läst, men vi borde sannerligen sluta tycka att det är pinsamt – Jessica, Bokbabbel och EnligtO är tre exempel på personer som på sista tiden har rodnat lite över sina olästa högar. Ibland är det klassiker, ibland är det recensionsex. Visst vore det roligare att försöka tänka på att det finns så många böcker som man tror är bra och som man kan se fram emot att läsa, än att ursäkta sig för att man inte redan upplevt dem?

För hjälp vilken tråkig värld det skulle vara om man visste att man redan läst allt bra. Men man kunde skriva en rätt kul besserwisser-blogg, det kunde man ju.

Hejdå från Vixxtoria som snart når P4-ålder och lovar att försöka ljuga lite mindre om vilka böcker jag läst. 

Men jag kallar henne Tess

Jag vet inte hur du har det, men det finns en massa böcker som jag inte läst – exempelvis böcker som har titlar som innehåller namnet "Therese" i en eller annan form.

Theres. Steve Sem-Sandbergs bok om Ulrike Meinhof. Den står dock i bokhyllan.

Thérèse Raquin. Zolás naturalistiska klassiker som gäckat mig sedan tonåren. Nån annan snodde den på franskalektionen; den ströks på kurslistan just den terminen jag läste littvet, och fanns inte på biblioteket den gången jag Hade Bestämt Mig.

Tess av d'Urberville. Thomas Hardys berättelse om fattiga Tess som blir utnyttjad och straffad för det. Jag såg tv-serie på svtplay i somras, och det var vansinnigt spännande med en kärlekshistoria där man trodde men inte visste att de skulle få varann på slutet. Boken får dock vänta på läsning ett tag.

Thereses tillstånd. Hanne-Vibeke Holsts hjältinna som jag inte läste när den kom på grund av nån princip som jag definitivt har glömt av att följa sedan länge. Men eftersom jag gillade Kronprinsessan, så vet man aldrig vad som händer i framtiden. (Jag kanske läser Kungamordet, till exempel.)

Det här blev en fyrklöver, men är egentligen ett bidrag till Lyrans tematrio – denna vecka om Titelkvinnor.

Elin, Elin, Elin

Varför har ingen berättat för mig att Elin Wägners bok Pennskaftet är bra? Här har jag gått i hela mitt liv (och det börjar bli alltför långt för att jag ska kunna skylla på att jag är ung och ovetande) och trott att hon var en av de där rösträttskvinnorna som man ska vara tacksam mot (och tro mig, jag är verkligen tacksam för allt arbete de lade ner, verkligen, verkligen icke-ironiskt tacksam så ofta jag kommer ihåg det) som skrev såna där daterade, dammiga, pikturskrivna alster, som man läser av plikt, vördnad och – som sagt – tacksamhet mot förmödrarnas möda.

Men så självplågande behöver man alltså inte vara.

I själva verket är Pennskaftet plankad i varenda kioskvältande Hollywood-rulle. Intill den oväntat sentimentala sista sidan. Det här är Stekta gröna tomater och Erin Brokovich i ett. Boken ger i romanform en skildring av det (kvinno)arbete som ledde fram till rösträtten, och det är spännande må ni tro! Så här 100 år efteråt kan det vara lite svårt att begripa, men när man inser att den kvinnliga rösträtten endast kunde erhållas genom att riksdagen röstade ja till kvinnlig rösträtt, och att riksdagen mestadels bestod av män* – ja, då förstår man att kampen för kvinnlig rösträtt således innebar att övertyga tillräckligt många riksdagsmän att rösta för den kvinnliga saken. Vilket i förlängningen skulle kunna komma att betyda att många av dem förlorade sina riksdagsplatser.

Huvudpersonen, Pennskaftet, är en ung (kan hon vara 28 kanske? Elin Wägner var just så gammal när hon skrev boken) journalist, verksam i huvudstaden. Hon har svar på tal och är trevlig att se på, vilket gör att hon både lyckas få intervjuer och kan värja sig mot alla dessa närmanden, som är mer regel än undantag i hennes bransch. Och på de gator hon vandrar hem om nätterna. Pennskaftet är engagerad i kvinnosaken, i rösträttsfrågan, och tillsammans med det stora kvinnliga nätverk som arbetar för samma sak tillbringar hon "övertid" med att agiterna, klistra kuvert och vinna över personer i alla samhällsställningar för den goda saken.

Bokens svepande skildring av kvinnoarbetet ger mig många viktiga insikter. För det första mottot och fundamentet för hela rörelsen: Om någon var en kvinna, så räckte detta faktum för att hjälpa henne. Kvinnor hade mer gemensamt i och med sitt kön, än vad som skilde dem åt. Denna inställning gör att radikala, socialistiska kvinnor arbetar för sakfrågan tillsammans med konservativa. Rika tillsammans med fattiga, alla bidrar de efter förmåga. En del av dem är gifta och har maken som sin största supporter, någon tycker att frågan är så viktig att hon har gett upp giftemål, eftersom den hon en gång älskade inte ville vara gift med en rösträttskvinna. Någon arbetar för Saken därför att hon blivit sviken i kärlek och annars just inte har något att leva för. En del är uppenbart (men inte utskrivet) lesbiska. Det finns alla sorter här.

Det som ger skildringen liv är emellertid de två kärlekshistorier som löper över sidorna. Först Pennskaftets egen. Hon är kär i en arkitekt som efter många turer väljer henne framför sin familj. Sen den arma Cecilia, som för länge sedan levde tillsammans med en stationsinspektör som lovade äktenskap och stationshus med plats för fru och barn. Han svek Cecilia djupt, och hon har låtit denna sorg definiera sitt liv. Hon övertalas att lägga sin kraft på rösträtten, och får därmed både vänner och ett livsmål. Men när hon föreslås bli invald i styrelsen drar någon fram det faktum att hon levt tillsammans med en man utan att vara gift. Eftersom det här är en feel good-film så samlas förstås de goda krafterna och pläderar för att kvinnans viktigaste egenskap inte är att vara utan vandel, utan att med sin intelligens, kraft och hårt arbete bidra till saken. Det slutar således gott för Cecilia, även om hon aldrig får sin stationsinspektör.

Jag förstår att detta var en radikal syn 1910, då Elin Wägner fick mycket kritik för att förespråka att en kvinna som älskade aldrig kunde göra fel, med eller utan äktenskap. Ändå känns just detta lite jolmigt moralistiskt idag. Cecilia sonar så att säga sin ungdomssynd genom hårt arbete och fläckfritt uppförande, och därigenom kan den strykas ut. Pennskaftet gifter sig med sin arkitekt, och därmed behöver ingen låtsas om de månader då hon endast var hans älskarinna. I slutscenen ger Cecilia Pennskaftet sitt halsband, en mycket kär och symbolisk ägodel, därför att Pennskaftet (eftersom hon gift sig och därmed kan bli mor) bär framtiden inom sig. Det var nog snyftvarning på det för hundra år sen, men idag skulle en vacker 38-åring som Cecilia fortfarande ha hela livet framför sig.

Den upplaga jag läser har ett intressant förord av Bang. Här får jag reda på att Wägner själv som 21-åring hade ett förhållande med en förlovad journalist på Helsingborgs-Posten, där också hon själv arbetade. Han slog så småningom upp sin förlovning, och blev i stället Wägners fästman. Vad som sedan hände är oklart, men det slutade med att han lämnade henne och att hon sörjde djupt. Så småningom får hon dock en ny förälskelse, som hon också gifter sig med. Båda dessa historier är sålunda inflätade i berättelsen, och har blivit till Cecilias och Pennskaftets kärleksliv.

Ack, jag är rädd för att jag inte lyckas göra den här boken riktig rättvisa med det jag skriver här. Jag har en vurm för böcker om olycklig kärlek, och jag erkänner att det var bokens anslag, med Cecilia som åker Sverige runt med tåg och drömmer om stationshus, och väntar bakom ett hörn för att få en skymt av sin trolöse stationsinspektör som först fick mig på fall. Men sedan blev jag fast därför att boken är så fantastiskt rolig! Wägner är så klarsynt och knivskarp, och säga vad man vill om Pennskaftet, men jag tror faktiskt inte svensk litteratur har nån kvinna som är mer rapp i käften.

Men jag ska medge att boken på sina ställen är lite språkligt knölig att läsa. Tiden har sprungit iväg, och både en del meningsbyggnad, andra ord och somliga uttryck får man läsa ett par gånger, även om boken i sin helhet flyter på väl. Lite värre är det med alla dessa sexuella antydningar. Ja, eller saker man ska underförstå. Jag blir aldrig helt på det klara med om Pennskaftet och hennes Dick har en sexuell förbindelse, eller om de inväntar det äktenskap de båda hoppas på (jo, jag tror att de gör det, men Wägner lindar in saker så i konvenans och konservatism att det faktiskt inte är helt lätt för en nutidsmänniska att begripa sig på).

Anledningen till att jag tog mig före att läsa boken just nu är att den ingår i Ett hem utan böckers utmaning Skrivande svenskor. Jag tackar Martina för att jag fick den här sparken i baken!


* Här slår allmänbildaren i mig till igen. På den här gamla goda tiden hade Sverige en tvåkammarriksdag (den ändrades om några gånger, men upphörde först 1972). Till andra kammaren hade endast män rösträtt, men till första kammaren kunde kvinnor rösta, förutsatt att de var tillräckligt rika. Rika kvinnor hade alltså rösträtt på den här tiden, det kan man ju komma ihåg. Eller lära sig, om man händelsevis sov på den skollektionen.

Regler är regler

Det finns ju en del regler som man som bokälskare måste följa, även om vulkanaska stänger ner Kastrups flygplats i flera dagar. Till exempel den här:

Ingen-jobbresa-med-ostörd-flygtid-och-barnlösa-nätter = ingen-läsning-av-tjocka-gamla-klassiska-böcker-på-engelska-som-har-stått-länge-i-bokhyllan-och-kanske-är-bra-men-varför-chansa-när-man-bara-har-typ-45-minuter-per-dag-för-läsning.

Så sorry Vanity Fair. Du var såååå nära.



(Men jag känner förstås djupt med alla dem som sitter fast på flygplatser, som tvingas till långa ensamma hotellnätter, och ändlösa dagar på bussar och tåg för att ta sig hem landvägen. Om det fanns något enkelt sätt skulle jag buda över mina allra tjockaste böcker till er. Jag är säker på att mina två band av Idioten skulle tycka om att bli lästa som omväxling.)

Och solen har sin gång...

En tematrio om gamla svenskar som vi fortfarande tycker om att läsa efterlyser Lyran idag, så här kommer en trio från mig: Tre herrar, med alster som passar särskilt bra att komma ihåg på den internationella kvinnodagen.

1. Strindbergs Fadren. Pjäsen som vältrar sig i mannens vånda över att han aldrig kan vara säker på att hans barn är hans. Aktuell även idag där varje far som brottas med samma frågor kan matcha sitt DNA med avkommans. Och där äggdonaton gör att inte ens en moder alltid är modern.

2. Almqvists Det går an. Om ett resonemangsparti där kärleken inte ska förminskas av njugga ekonomiska slitningar. Som ett genomtänkt, modernt särboskap, med plats för både egentid och självförverkligande.

3. Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Om Katja Kock som lånar broderns frack för att gå på studentbal. En till synes underhållande bagatell i en tid då fler kvinnor bär byxor än studentmössa, men då det fortfarande är tämligen ovanligt med män i högklackat – snömodd eller inte snömodd.

Alla kretensare ljuger

Jag brukar ju ljuga och lägga till när det gäller vilka böcker jag har läst (det är sällan drar jag ifrån, faktiskt), så att komma på tre klassiker som jag inte har läst, inte påstått att jag har läst, men vill läsa blir lite svårt. Jag  har nöjt mig med klassiker som jag i alla fall inte påstått här på bloggen att jag läst, och som jag vill läsa. Och det är mitt bidrag till veckans tematrio om olästa klassiker.

Brideshead revisited. Fråga mig inte varför jag inte läst den. Antagligen för att jag aldrig såg tv-serien En förlorad värld, och inte heller visste att den baserades på en roman (jag trodde mer att den var som Herrskap och tjänstefolk ungefär – en tv-serie jag förvisso inte heller sett). Men den är inköpt och väntar på läsning. (Och precis när jag insåg att det var en bok tänker jag faktiskt inte avslöja.)

På spaning efter den tid som flytt. Jag skrev för bara ett par veckor sedan hos Ingrid att Prousts septalog tänker jag (helt utan ironi) läsa innan jag dör. Men jag har inte tänkt dö än på länge.

Zen eller konsten att sköta en motorcykel. Den här boken får väl räknas som en modern klassiker. Jag har inte läst ut den, för jag tycker den är tråååååkig. Men jag planerar en utläsning, för det irriterar mig att ha haft den oläst i bokhyllan sedan 1993. Och halvläst sedan 2004.

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Emma från Eslöv

Jag kan se henne framför mig, ja, faktum är att jag ser henne nästan varje dag. Hon brukar åka på samma  buss som jag tar på väg hem från jobbet. Hon är ungefär 17 år, och kanske egentligen inte särskilt vacker, lite truligt söt så där, men hon vet precis hur hon ska framhäva det hon har: extra markerade ögon, förstärkta läppar, underlagskrämer, puder, rouge. Noppade ögonbryn, tvättat och färgat och fönat och plattat hår. Omsorgsfullt valda kläder och parfym. Accessoarer som till och med jag begriper är hårdvaluta på gymnasiets estrad. Jag ville inte ens tänka på hur mycket tid det har kostat alltihop.

Ibland sitter hon faktiskt och läser på bussen. En riktigt storkonsument är hon. Kärleksromaner. Chick lit. Verklighetsflykt och drömmar. Oftast surrar hon med sin kamrater, på alla sätt hennes dubbelgångare. Fester de har varit på, fester de ska till. Killar de träffat och killar de inte träffar längre. Framtidsplaner, studier, resor.

De sista dagarna ser jag i den här 17-åringen Victoria Benedictssons uppdiktade Marianne Björk, flickan som fascineras mer av att vara förälskad och bli fästmö, av att få vackra kläder och kunna inreda sina egna rum utan tanke på kostnaden, än vem hon egentligen blir gift med, och vad ett äktenskap i själva verket innebär.

Benedictssons bok Fru Marianne är en utvecklingsroman om Marianne, som förläst på dåliga kärleksromaner går från en bortskämd högreståndsmiljö till ett liv som kuttersmycke och lyxhustru till den duglige unge bonden Börje, som med fötterna förankrade i den skånska, feta myllan, gömmer en längtan efter både skönhet och utbildning. Mariannes äktenskap blir förstås inte som hon tänkt sig; hon har inte för avsikt att befatta sig med hushållet, eller umgås med de andra bondhustrurna, utan får tillbringa större delen av dagen med att vänta på att maken ska bli färdig med dagens göromål. Börje har å sin sida drömt om att Marianne ska trivas på landet, och helt naturligt ta del av gårdens skötsel, sätta på sig ett randigt förkläde och föda barn.

I den upplaga av boken jag läser har Carin Mannheimer skrivit ett förord. Detta kom till med anledning av hennes mycket trogna tv-seriefiering av boken (som kom 2001). Mannheimer skriver om parallellerna till Flauberts Madame Bovary, där Emma Bovary läser romaner och har förutfattade romantiska uppfattningar om äktenskapet, som inte uppfylls. Likheterna är förstås helt uppenbara och avsiktliga – Benedictsson nämner till och med Emma Bovary i sin text. Vad Benedictsson dock gör med Fru Marianne är att skapa en utopisk lösning på problemet. Hennes Marianne blir tjusad och förälskad när Börjes gamle vän, den akademiska, anemiska och världsvane änklingen Pål kommer till gården. Inget mer än en stilla flört, och en enda kyss inträffar dem emellan, men Marianne känner att även detta är att gå för långt. Hon bryter med Pål, och bekänner så småningom för Börje vad som har passerat. På detta följer en lång botgöringsperiod i säck och aska, där stackars Marianne vänder ut och in på sig själv för att vara Börje till lags och bli den hustru han önskar sig. Hon anlägger köksträdgårdar, väver i vävstugan,  charmar in sig hos allt gårdsfolk, och alla grannar, och syr förstås också den typ av randiga förkläden som Börje är särskilt svag för. På köpet finner hon – naturligtvis (!) – att hon trivs bättre med denna tillvaro. Men inte förrän hon till slut blir arg och undrar vad hon egentligen kan göra mer för att sona en enda liten kyss tar alla ansträngningarna skruv.

När jag läser boken tänker jag inte bara på Emma Bovary, utan även på Emma Woodhouse, Austens hjältinna, som efter att ha roat sig med äktenskapsmäkling själv till slut kommer till ro med en betydligt äldre man som kan ge henne det lugn hon behöver. Austen skrev om Emma att hon ville skapa en huvudperson som ingen mer än hon själv skulle kunna tycka om. Och Marianne Björk är sannerligen inte en flicka som man tycker särskilt mycket om. Bortskämd och liknöjd, estetisk och snobbig. Sympatierna är förstås tänkta på det där sättet. Börjes vrede är rättmätig när han protesterar mot bröderna Björks skämt om bönder, och sätter ner foten när det tas för givet att han ska lösa upp svärfaderns ekonomiska problem.

Men medan jag läser blir jag långsamt mer och mer irriterad på Mariannes make. Den här bonden Börje Olsson köper sig en vacker hustru. Jo, det kan man faktiskt säga. Han skäms över henne, eftersom hon inte motsvarar de ideal han sätter upp för en hustru, det vill säga den strävsamma, arbetsamma bondkvinnan, som glatt styr om alla gårdens göromål, till ständig fröjd för maken. Detta ideal har Börje i sin egen mor. Hur mycket han skäms över Marianne (eller kanske snarare över sin egen skönhetslängtan som sträcker sig långt över hans eget stånd och utbildning?) är tydligt när det gång på gång framhävs vilken nära relation Börje har med sin mor, och samtidigt hur tveksam han är till att låta modern och Marianne mötas.  Mariannes förvandling till bondhustru mynnar följdenligt ut i ett möte med Börjes mor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med att skriva att Victoria Benedictssons bok Fru Marianne är en svensk klassiker, som borde bli mer läst och uppmärksammad. Men jag vet inte riktigt. Jag tycker att boken är intressant, både språkligt, litteraturvetenskapligt och tematiskt, men det är mycket tell, och lite show, om man säger så. Sida upp och sida ner av beskrivningar hur huvudpersonerna egentligen är och egentligen tänker. Det bildar en psykologiskt trovärdig ram, men det är faktiskt lite tråkigt att läsa.

Men jag önskar mig faktiskt någon slags remake på den här. Ungefär som filmen Clueless som flyttade fram äktenskapsmäklingen i Austens Emma till 1990-talet. Lilla Marianne finns ju i högsta grad idag, i alla de där flickorna som har drömmar om hur verkligheten ska bli när de hittat sin drömprins, och som så småningom kommer uppleva skevheten mellan vad de vill ha och hur verkligheten är. Jag tycker mycket om det slut Benedictsson beskriver, hur reaktionärt det än verkar. I stället för att rymma med Pål, och ge upp sitt äktenskap (vilket väl dagens ideal skulle föreskriva?), så stannar Marianne och utvecklas. Utopin att arbeta lugnt tillsammans, att i växande kärlek uppfostra sina barn, utveckla gården och bygga ett gemensamt liv är svindlande vacker.

Victoria Benedictssons bok Pengar ingår i läsningen av klassiska kvinnliga 1800-talsförfattare som Martina på Ett hem utan böcker satt ihop. I samband med denna läsning finns en kortfattad biografi om Benedictsson här.

Tidsresenären

Jag gillar Peter Englunds förklaring till varför vi ska läsa klassiker idag (och alla andra dagar):

 Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid.

Citatet kommer ur en mycket intressant DN-artikel från idag. Inte minst beskriver den hur böcker kommer fram från biblioteksmagasinet i en särskild satsning på 30-talet. Det är Stockholms stadsbibliotek det gäller, då alltså. Inte Malmö.

Jag hoppas att de plockat fram en massa Walter Ljungquist! Honom kan ni gott läsa. Jag lovar att inom kort återkomma till varför!

Lyrans svenska lista

Det är mycket listor nu, och så länge man inte förbinder sig att läsa vad som står på listan, så är jag gärna med. Den här listan skapade Lyran en regnig midsommarhelg, och reglerna är så här:

Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat (än)

Och så blev jag lite osäker på om man ska fetstil markera författaren om man läst både boken på listan och något annat av författaren, men det gjorde jag i alla fall.

1. *Lars Ahlin - Jungfrun i det gröna
2. Marianne Ahrne - Äppelblom och ruiner 
3. +John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
4. Inger Alfvén – s/y Glädjen
5. Carl Jonas Love Almqvist – Det går an
6. +Karin Alvtegen - Skam
7. +xDan Andersson – Kolvaktarens visor
8. Gerda Antti - Livet skriver kapitel
9. Stina Aronson – Hitom himlen
10. +Majgull Axelsson - Aprilhäxan
11. Victoria Benedictssson - Pengar
12. Frans G. Bengtsson – Röde Orm
13. +Hjalmar Bergman – Markurells i Wadköping 
14. +Louise Boije af Gennäs - Stjärnor utan svindel
15. +Karin Boye - Kallocain
16. Fredrika Bremer - Hertha
17. +Arne Dahl - Dödsmässa
18. Stig Dagerman – Vårt behov av tröst
19. Sven Delblanc – Samuels bok
20. Unni Drougge - Boven i mitt drama kallas kärlek
21. Inger Edelfeldt – Kamalas bok
22. Cordelia Edvardson – Bränt barn söker sig till elden
23. +Åke Edwardson – Dans med en ängel
24. *Gunnar Ekelöf - Färjesång
25. Kerstin Ekman – Händelser vid vatten
26. +xPeter Englund - Stridens skönhet och sorg
27. +P.O. Enquist – Livläkarens besök
28. Per Gunnar Evander – Himmelriket är nära
29. Christine Falkenland - Vinterträdgården
30. Nils Ferlin - Barfotabarn
31. Emilie Flygare-Carlén – Rosen på Tistelön
32. Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad
33. Lars Forssell – Snurra min jord
34. Marianne Fredriksson – Simon och ekarna
35. +Jan Fridegård – Trägudars land
36. +Inger Frimansson – God natt min älskade
37. Gustav Fröding – Stänk och flikar
38. Jonas Gardell – Om Gud
39. +Jan Guillou – Coq Rouge
40. +Hjalmar Gullberg - Dödsmask och lustgård
41. +Martina Haag - I en annan del av Bromma
42. +Verner von Heidenstam - Karolinerna
43. Helena Henschen – I skuggan av ett brott
44. Johanne Hildebrandt – Freja: Sagan om Valhalla
45. Kajsa Ingemarsson – Små citroner gula
46. *Ulla Isaksson – De två saliga
47. Katerina Janouch - Sommarbarn
48. +Anna Jansson – Främmande fågel
49. P.C. Jersild – Barnens ö
50. Eyvind Johnson – Strändernas svall
51. Mons Kallentoft - Sommardöden
52. Mare Kandre - Aliide, Aliide
53. Jonas Hassen Khemiri – Ett öga rött
54. *Sofie von Knorring - Illusionerna
55. Agnes von Krusenstjerna – Porten vid Johannes
56. Olof Lagercrantz – Min första krets
57. +Pär Lagerkvist - Dvärgen
58. +Selma Lagerlöf - Jerusalem
59. Jens Lapidus – Aldrig fucka upp
60. +Stieg Larsson – Män som hatar kvinnor
61. +Åsa Larsson - Solstorm
62. Sara Lidman – Din tjänare hör
63. +Torgny Lindgren – Hummelhonung
64. Herman Lindqvist – Historien om Sverige
65. Ivar Lo-Johansson - Kungsgatan
66. Lotta Lotass – skymning:gryning
67. Martina Lowden - Allt
68. Alice Lyttkens – Fader: okänd
69. +Camilla Läckberg - Isprinsessan
70. Viveca Lärn – Vi ses vid röda sten
71. *Mathilda Malling/Stella Kleve – Berta Funcke
72. Bodil Malmsten – Nästa som rör mig
73. +Henning Mankell - Kinesen
74. +Liza Marklund - Sprängaren
75. Harry Martinson – Nässlorna blomma
76. +Moa Martinson – Mor gifter sig
77. +Katarina Mazetti – Grabben i graven bredvid
78. Vilhelm Moberg - Utvandrarna
79. Jan Myrdal - Barndom
80. Fritiof Nilsson Piraten – Bokhandlaren som slutade bada
81. +Bengt Ohlsson - Gregorius
82. XLinda Olsson – Nu vill jag sjunga dig milda sånger
83. +Vibeke Olsson – Molnfri bombnatt
84. +Anna-Karin Palm – Målarens döttrar
85. Björn Ranelid - Mästaren
86. Denise Rudberg - Åse
87. +Viktor Rydberg - Singoalla
88. Birgitta Stenberg – Alla Vilda
89. Sara Stridsberg - Drömfakulteten
90. +August Strindberg – Röda rummet
91. +Hjalmar Söderberg – Doktor Glas
92. +Johan Theorin - Nattfåk
93. +Kerstin Thorvall – När man skjuter arbetare
94. Tomas Tranströmer – För levande och döda
95. +Göran Tunström - Juloratoriet
96. +Carl-Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia
97. Elin Wägner - Pennskaftet
98. Tore Zetterholm – Gudarnas tystnad
99. +Helena von Zweigbergk - Kärleken skär djupa sår 
100. +Klas Östergren - Gangsters

Jag kommer inte riktigt ihåg vilka böcker jag ljugit om att jag läst

Så här är det. Jag har läst Brott och straff flera gånger. Tre eller fyra. Men just nu kommer jag inte ihåg om jag brukar ljuga om att jag läst Bröderna Karamazov, eller om det är Idioten. Och jag kommer inte ihåg varför jag över huvud taget började att ljuga om att jag läst en av dem. Eller varför jag läste Brott och straff tre gånger i stället för att läsa alla dessa tre böcker en gång var. Det sista mysteriet är varför jag helt enkelt inte (i alla tysthet) tar och läser både Idioten och Bröderna Karamazov och slutar ljuga. 

Det handlar ju inte bara om 'the Catcher'

Nu har jag följt, rapporterat och kommenterat den här Salinger-skandalen några veckor.  Men jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva mer utförligt om Salinger och vad han skrivit förutom den nu omtalade Räddaren i nöden. För det är ju verkligen inte bara på grund av "the Catcher" (som den kallas) som man ska läsa Salinger. Det finns mycket mer än så.

Det här citatet, ut Seymour: en presentation hade jag upptejpat på väggen i min första lägenhet: 

Men även ordningsmän förekommer i olika former, storlekar och färger. När Seymour till exempel sa till en av tvillingarna eller Zooey eller Franny eller till och med fröken BooBoo (som bara var två år yngre än jag och ofta mycket damig) att ta av sig gummistövlarna när de gick in i våningen, visste de alla att han framför allt menade att det skulle bli märken på golvet om de inte gjorde det och att Bessie skulle bli tvungen att ta fram moppen. När jag sa åt dem att ta av gummistövlarna, visste de att jag framför allt menade att folk som inte gjorde det var slafsiga. 

s 142 ur Seymour, en presentation

Här, med ett enda citat introduceras praktiskt taget hela familjen Glass, Salingers "egen" familj, vars medlemmar alternerar som huvudpersoner i många av hans noveller, och alla de långnoveller som han skrivit.  Hos Snowflake diskuterade jag härom dagen (under ett helt annat inlägg om lila böcker) hur trevligt det är att en författare skriver om samma grupp människor i flera böcker, men låter huvudpersonen variera. 

Räddaren i nöden (Catcher in the Rye) är Salingers enda roman, men han har alltså skrivit ett otal noveller. Många av dem ville han senare i sin karriär inte kännas vid, men två klassiska novellsamlingar hör till: Nine stories (Nio noveller) och For Esmé with love and squalor (Till Esmé, kärleksfullt och solkigt). Förutom dessa finns alltså långnovellerna, som alla handlar om familjen Glass, och som först varit publicerade i tidsskrifter (liksom alla de andra novellerna), men senare lagts ihop till två volymer: Franny & Zooey, samt Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An introduction (Res takbjälken högt, timmermän och Seymour, en presentation). Allt detta finns i svensk översättning. 

Vilka är då familjen Glass? Det är en judisk-irisk sjubarnsfamilj på Manhattan i New York. Berättarjaget i novellerna är vanligen den näste äldste brodern Buddy, alltid i skuggan av Seymour, den mytomspunne äldste brodern, han som tar livet av sig i novellen A perfect day for bananafish. Det speciella med alla barnen i den här familjen är att de allihop under hela sin barndom var med som unga genier i det fiktiva radioprogrammet "It's a Wise Child". De olika familjemedlemmarna dyker upp som protagonister i olika noveller. Genom antydningar och anspelningar är det tydligt att Salinger har byggt upp en hel Glass-kosmologi, som vi läsare endast har fått nosa på. Det är därför jag (och många andra med mig) hoppas på att Salinger, trots att han vägrat publicera sig de senaste 40 åren (eller vad det blir) trots allt skriver, och att vi en gång ska få ta del av dessa berättelser. 

Vad handlar då Glass-novellerna om? Salinger hör till det slags författare som skriver noveller som är utskurna bitar i personernas liv. Vi får följa personen några timmar, eller kanske en helg, där något avgörande sker. Det finns inget riktigt när och varför  som avgör början och slut. Novellen Franny, till exempel, handlar om den yngsta Glass-systern som försöker lära sig hur man ber utan uppehåll under en helg som det är meningen att hon och  hennes pojkvän ska tillbringa på ett New York-universitet. Hon är full av religiösa grubblerier, och medan hennes pojkvän fortsätter till universitet sitter hon kvar på en restaurang och övar oavbrutet på den så kallade Jesus-bönen. Jag uppdaterar mig på engelska wikipedia om handlingen i Salinger-novellerna, och inser att det skrivs hemskt mycket om författarens Zenbuddhistiska intresse. Jag kan ju se nu, när jag läser dem, att detta finns där, men det var inte något som jag ens reflekterade över när de en gång drabbade mig. 

För att jag tycker om Salinger beror förstås till stor del på att hans författarskap (tillsammans med några andra) knockade mig till golvet  i min tidiga vuxenålder. Vi har väl alla sådana böcker, filmer och låtar, som mer än andra har skapat oss, tolkat våra liv och varit våra soundtrack. Men behöver väl inte vara 19 år för att fascineras av det pussel man som läsare själv måste lägga när man läser alla dessa Glass-noveller. Bitarna som saknas, antydningarna som finns, sanningar som sägs. Kasten mellan filosofi och vardagsbestyr är många, som här:

Är det inte så för oss att var och en av våra personligheter börjar just vid den punkt 

då vi erkänner hur ytterligt intimt vi är bundna till varandra 

och erkänner det oundvikliga i att låna varandras skämt, talanger, idiotier? 

Du märker att jag inte inbegriper slipsar. 

Jag tycker att Buddys slipsar är Buddys slipsar, 

men det är roligt att låna dem utan lov. 

s 135 i Seymour, en presentation

För jag är barnsligt förtjust i tvära kast mellan stora frågor och självupptagna funderingar. Salingers författarskap visar med sällsam tydlighet att vi alltid bara kan tolka världen utifrån det vi själva varit med om. Vi kan bara ta till oss teorier på allvar om vi upplevt dess fulla verkningskraft. I våra liv kan en slips vara lika betydelsefullt som ett världskrig. Det kan man ha moraliska aspekter på, förvisso. Salingers språk är släkt med Woody Allens pladdriga filmkaraktärer. Och det kan man ju gilla eller ogilla. Jag tycker också så mycket om alla de här personerna. Att de finns där, så som folk finns i allas våra liv. Ofta är persongallerierna i romanerna (för att inte tala om novellerna) så tillrättalagda. En huvudperson. Fru och två barn. En neurotisk mor. En bästa vän. En chef. Och that's it. Inte alla de bekanta som man träffat på, inte alla man känner till utseendet på bussen, inte ett myller av kusiner, mostrar och pappas arbetskamrater. Jag tycker om detta hos Salinger, att han antyder att det finns ett helt och fullt liv utanför de här utsnitten ur livet som vi möter. Även om det där med rikt och fullt kan diskuteras. Zooey sitter till exempel större delen av "sin" novell inlåst i badrummet...

Och så ett avslutande citat för er, innan ni rusar till bibliotek eller knappar in antikvariat.net i webbläsarens sökfält. Kan det bli roligare än så här:

(kursiveringen är helt och hållet på min sida)

s 140 i Seymour, en presentation

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Check, check, check... Not check... Check again

Jag saknar möjligheten att markera böcker som jag inte minns om jag har läst, samt böcker som jag önskar att jag inte läst, men annars gillar jag den här listan för att att jag kunde pricka av så många böcker. Det får mig att  känna mig så beläst ;-) Jag hittade den hos Bokomaten, som enligt uppgift hittat den hos Hellre barfota än boklös, som hittat den hos Ett hem utan böcker. ...

Böckerna markeras på följande sätt:

Märk med fetstil dem du läst eller håller på att läsa 

* betyder att du aldrig hört talats om boken
+ betyder att du äger boken

Märk dem du vill läsa med kursiv stil
De du varken vill läsa eller inte läsa lämnas blanka. 

Markera med rött  (eller stryk över, om det går i din blogg) de böcker som du inte önskar läsa alls. 

Och om du läser det här – då är det din tur att fylla i listan! 

1. +The DaVinci Code (Dan Brown) 

2. +Pride and Prejudice (Jane Austen)

3. To Kill A Mockingbird (Harper Lee)

4. Gone With The Wind (Margaret Mitchell)

5. +The Return of the King (Tolkien)

6 +The Fellowship of the Ring (Tolkien)

7. +The Lord of the Rings: The Two Towers (Tolkien)

8. +Anne of Green Gables (L.M. Montgomery)

9. *Outlander (Diana Gabaldon)

10. *A Fine Balance (Rohinton Mistry)

11. + Harry Potter and the Goblet of Fire (Rowling)

12. + Angels and Demons (Dan Brown)

13. + Harry Potter and the Order of the Phoenix (Rowling)

14. A Prayer for Owen Meany (John Irving)

15. Memoirs of a Geisha (Arthur Golden)

16. +Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (Rowling)

17. *Fall on Your Knees (Ann-Marie MacDonald)

18. The Stand (Stephen King)

19. +Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (Rowling)

20. +Jane Eyre (Charlotte Bronte)

21 The Hobbit (Tolkien)

22. +The Catcher in the Rye (J.D. Salinger)

23. Little Women (Louisa May Alcott)

24. *The Lovely Bones (Alice Sebold)

25. Life of Pi (Yann Martel)

26. +The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (Douglas Adams)

27. +Wuthering Heights (Emily Bronte) 

28. +The Lion, the Witch and the Wardrobe (C. S. Lewis)

29. East of Eden (John Steinbeck)

30. +Tuesdays with Morrie (Mitch Albom)

31. *Dune (Frank Herbert)

32. *The Notebook (Nicholas Sparks)

33. Atlas Shrugged (Ayn Rand)

34. +1984 (Orwell)

35. The Mists Of Avalon (Marion Zimmer Bradley)

36. *The Pillars of the Earth (Ken Follett)

37. *The Power of One (Bryce Courtenay)

38. +I Know This Much is True (Wally Lamb)

39. *The Red Tent (Anita Diamant)

40. The Alchemist (Paulo Coelho)

41. The Clan of the Cave Bear (Jean M. Auel)

42. +The Kite Runner (Khaled Hosseini)

43. Confessions of a Shopaholic (Sophie Kinsella)

44. The Five People You Meet In Heaven (Mitch Albom)

45. +The Bible

46. +Anna Karenina (Tolstoy)

47. The Count of Monte Cristo (Alexandre Dumas)

48. Angela’s Ashes (Frank McCourt)

49. The Grapes of Wrath (John Steinbeck)

50. *She’s Come Undone (Wally Lamb)

51. *The Poisonwood Bible (Barbara Kingsolver)

52. A Tale of Two Cities (Dickens)

53. *Ender’s Game (Orson Scott Card)

54. Great Expectations (Dickens) 

55. The Great Gatsby (Fitzgerald)

56. *The Stone Angel (Margaret Laurence)

57. Harry Potter and the Chamber of Secrets (Rowling)

58. The Thorn Birds (Colleen McCullough)

59. +The Handmaid’s Tale (Margaret Atwood)

60. The Time Traveller’s Wife (Audrey Niffenegger)

61. +Crime and Punishment (Fyodor Dostoyevsky)

62. *The Fountainhead (Ayn Rand)

63. War and Peace (Tolstoy)

64. Interview With The Vampire (Anne Rice)

65. *Fifth Business (Robertson Davis)

66. One Hundred Years Of Solitude (Gabriel Garcia Marquez)

67. +The Sisterhood of the Traveling Pants (Ann Brashares)

68. +Catch-22 (Joseph Heller)

69. Les Miserables (Hugo)

70. +The Little Prince (Antoine de Saint-Exupery)

71. +Bridget Jones’ Diary (Fielding)

72. Love in the Time of Cholera (Marquez)

73. Shogun (James Clavell)

74. +The English Patient (Michael Ondaatje)

75. The Secret Garden (Frances Hodgson Burnett)

76. *The Summer Tree (Guy Gavriel Kay)

77. *A Tree Grows in Brooklyn (Betty Smith)

78. The World According to Garp (John Irving)

79. *The Diviners (Margaret Laurence)

80. *Charlotte’s Web (E.B. White)

81. *Not Wanted On The Voyage (Timothy Findley)

82. Of Mice and Men (Steinbeck) 

83. Rebecca (Daphne DuMaurier)

84. *Wizard’s First Rule (Terry Goodkind)

85. +Emma (Jane Austen)

86. Watership Down (Richard Adams)

87. Brave New World (Aldous Huxley)

88. The Stone Diaries (Carol Shields)

89. *Blindness (Jose Saramago)

90. *Kane and Abel (Jeffrey Archer)

91. *In The Skin Of A Lion (Ondaatje)

92. +Lord of the Flies (Golding)

93. *The Good Earth (Pearl S. Buck)

94. *The Secret Life of Bees (Sue Monk Kidd)

95. The Bourne Identity (Robert Ludlum)

96. *The Outsiders (S.E. Hinton)

97. White Oleander (Janet Fitch)

98. *A Woman of Substance (Barbara Taylor Bradford)

99. *The Celestine Prophecy (James Redfield)

100. Ulysses (James Joyce)

Sommarläsning, på uppmaning

Vad är sommarläsning, eller något ditåt frågar Lyran i veckans tematrio, och  jag måste fundera lite grann. För mig är en av de bästa sakerna med sommaren att dra iväg på semester och lämna datorn hemma. Att i stället tillbringa hela kvällarna med att sitta och läsa är en lyx som jag fantiserar om resten av året, när jag både av nödvändighet och slöhet blir sittande framför datorn halva kvällen. Men på sommaren kan folk skicka hur många mejl som helst, utan att jag behöver läsa dem. De enda nyheter jag tar del av är kvällstidningarnas löp, och en eller annan gårdagens blaska som jag hittar övergiven på en parkbänk eller strand.

Under mitt jobbår väljer jag ofta att läsa lättare saker där det inte krävs för mycket ansträngning att  ta sig in eller ur läsningen. Så i stället för att endast läsa riktigt lätt litteratur på sommaren väljer jag gärna något "tyngre" (som ofta har fått vänta) och låter mig uppslukas. Här är några favoriter, som jag gärna skulle läsa i sommar (om jag inte redan hade läst dem):

1. En författare som alltid är en favorit är Gitta Sereny. Jag har redan läst allt som getts ut av henne på svenska, men kommer det ännu en volym i storleksordningen Albert Speer och sanningen, så skulle jag slå till. Sereny är en österrikisk-brittisk journalist som i sina verk utforskar ondskan i människan, och dess orsaker. Hon har till exempel skrivit om flickan Mary Bell som mördade en liten pojke, men framför allt har hon uppehållit sig vid andra världskriget och nazisternas verkningar. Hennes bok om Speer är ett resultat av många års intervjuer med honom, och oumbärlig för den som vill förstå 1900-talshistorien. 

2. Klassiker är en annan sak att ta tag i på sommaren tycker jag. Jag hade en Kafka och Camus-sommar en gång, det var ganska trevligt (eller, ja, intressant, givande och framför allt existentiellt var det i alla fall). Men vill man inte tänka för mycket på livet och döden, vill jag gärna rekommendera brevromanen Farliga förbindelserav Choderlos Delaclos. Nej, den har inget att göra med Michael Douglas-filmen, men Glenn Close har faktiskt (tillsammans med John Malkovich) spelat huvudrollen i en av filmatiseringarna av boken, den som heter "Dangerous Liaisions" och är från 1988 Jag tycker dock filmversionen kallad "Valmont"  med Colin Firth (långt innan succén med P&P) och Annette Bening från 1989 är bättre. Själva boken är från 1792, och alla som har den minsta dragning åt Röda nejlikan, Brontë eller Austen borde läsa den. Inte särskilt svårläst, men svår att få tag på. Brukar finnas på biblioteket. Själv läste jag den en sommar på Gotland. 1996 kanske? 

3. Och så till sist då... Några deckare brukar slinka ner i blandningen också under sommaren. Varför inte testaSteget efter av Mankell, eller Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardsson. Två riktiga sommarmordsdeckare, och respektive författares bästa böcker. 

Tillägg: Och om någon undrar varför jag inte skriver just om vad jag tänker läsa denna sommar, så är den en principsak. Jag har lite tankar om vad jag vill läsa, jag har några bokstaplar, och jag har lust och längtan till vissa böcker som har fått ligga här och vänta under året, men jag vet att så fort jag skriver en lista på dem, så kommer jag inte att läsa dem i sommar. Men en del av läsningen kommer troligen dyka upp här i form av inlägg i framtiden.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Ett klassiskt alternativ

Nu hör ju inte jag till gruppen som i första hand lyssnar på böcker i min iPod, men jag vet ju att det finns många andra som gör det därute. Kanske är den nystartade sajten Bokklassiker.se något för er? Här läser Mikael Appelqvist in en ny klassiker per månad, först ut är Röda rummet. 

Det enda som möjligen känns lite knepigt är att det är samma person (Appelqvist själv) som läser in alltihop, men om man gillar hans sätt att läsa (ljudprov finns på sajten), så är det bara att ladda ner de klassiker man gillar för 79 spänn stycket.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Passion

Passion fascinerar mig. Jag tycker det är underbart att bli intresserad av något så tråkigt som – ja, säg fjärilsfiske – bara för att någon talat tillräckligt passionerat om detta. Det är ju förresten det som karaktäriserar en god författare – förmågan att göra det mest långtråkiga intressant. Även om jag sällan förväntar mig att bli lika betagen i passionsobjektet, så har jag alltid respekt för själva passionen.

Det var nog därför jag blev så intresserad av både Snowflakes och Ingrids hyllningar till William Somerset Maugham härom veckan. Jag gick ju genast och läste en novellsamling, som imponerade på mig på många sätt. Nu har jag dessutom läst en av hans romaner, den som på svenska heter Månen och Silverslanten, och som för Ingrid var livsavgörande. Jag har fortfarande inte en aning om vad som menas med titeln på boken, men jag vet nu att den är diktad fritt efter konstnärens Gauguins liv, ni vet han med infödingskvinnorna på Tahiti.

Berättartekniskt är boken intressant. Maughams skicklighet som novellist syns tydligt (inte bara ser jag den litterära salongen i novellen Skapargnistan från novellsamlingen gå igen i Mrs Stricklands middagsbjudningar för författare), utan boken är som en lång rad i sig avslutade berättelser, med det gemensamma temat att de säger något om Charles Strickland. Strickland är en utråkig kamrerstyp som en dag efter en till synes lycklig semester med fru och barn reser till Paris för att aldrig återvända. Ryktet gör gällande att han blivit förälskad, men i själva verket vill han måla. Berättarjaget ombeds av hans hustru att genomföra det lönlösa uppdraget att resa till Frankrike för att be honom återvända. Flera år senare, när det namnlösa berättarjaget flyttar till Paris återupptas kontakten med den asociale Strickland, som lever blott och endast för att måla. Han lånar pengar utan att någonsin betala tillbaka, han är sur, tvär, otrevlig och när en konstnärskollegas hustru blir förälskad i honom och lämnar sin man, och sedemera begår självmord när Strickland förskjuter henne, så rycker han mer eller mindre bara på axlarna. Så småningom kommer han till Tahiti, och först här kommer han till någon slags ro. Han lever tillsammans med en tahitisk kvinna i djungeln och målar, målar och målar. Han dör slutligen i spetälska, och många år senare när berättarjaget också besöker Tahiti får han höra hur de sista åren av Stricklands liv gestaltade sig.

Inspiration till romanen kommer från målaren Gauguins liv, även om jag inte riktigt förstår varför det var viktigt att ändra hans nationalitet till brittisk, och placera honom i London. Jag är lite osäker på hur mycket i övriga detaljer som är ändrade, men det spelar egentligen ingen roll för mig. Det här är en väldigt bra bok, om att följa sin längtan, och om att göra det man är ämnad att göra. Boken tar upp detta rent konkret, och diskuterar hur somliga människor helt enkelt verkar vara födda på fel plats på jorden. Samtidigt är boken ett bra diskussionsunderlag för frågan om det är tillrådigt att göra vad som helst för att uppfylla sin kallelse.

Det finns många välkända citat i boken, sådana man stött på lite här och där. Jag tänker på Oscar Wilde (hade jag presenterats för en del av de här citaten för någon vecka sedan hade jag säkert gissat på att de kom från just Wilde). Ett exempel:

A woman can forgive a man for the harm he does her...

but she can never forgive him for the sacrifices he makes on her account.

eller

I don't think of the past. The only thing that matters is the everlasting present..

Till skillnad från just Wildes pjäser (eller ännu tydligare i hans roman Dorian Grays porträtt), så är sådana här citat inte bara väl uttänkta och väl utplacerade, utan smälter väl in i handlingen. Där är Wilde mycket mer poserande, och många av hans one-liners ger inget eller litet bidrag till berättelsen.

Månen och silverslanten är en väldigt bra bok, men jag är inte överväldigad av den här romanen, och den har inte förändrat mitt liv. Kanske skulle jag i ett annat skede blivit mer drabbad, men det är också möjligt att jag blivit uttråkad. För det här är en bra bok som verkligen lyckas göra en historia jag var totalt ointresserad av läsvärd. Somerset Maugham kan, som det heter, konsten att berätta en god historia. Jag kommer säkerligen att läsa mer av honom; just nu är jag mest nyfiken på Ashenden, där Maugham enligt litteraturhistorien ska använda sina erfarenheter som spion i Ryssland under första världskriget. Och jag är ju, som bekant, svag för spionromaner.