Hur var det här då?

Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.

Vad ska du läsa i helgen? 
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.

Hur ser den perfekta lässtunden ut? 
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.

Din bästa lässtund förra veckan? 
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld? 
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.

Var läser du aldrig? 
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.

Vad läser du aldrig? 
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.

Vilken är din favoritbokhandel? 
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du? 
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis? 
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu? 
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag  definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.

Statusrapport

Mina vänner!

Jag vill härmed tillkännage att det i skrivande stund finns en betydligt mindre andel bra böcker som är olästa i världen. Ja, jag har haft så många fullträffar under de sista 2-3 månaderna att jag snart måste ändra bloggmottot till Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns en del bra böcker som är olästa.

(Jag är också medveten om att jag i och med detta blogginlägg har utmanat ödet och nu kommer att få läsa taxeringskalendrar och dussindeckare hela sommaren.)

Resultat i flera led

En bra bok är en läst bok.

Vilket är lite paradoxalt, eftersom en läst bok ibland var bättre innan man läste den, och i vissa fall hunnit bli riktigt dålig innan man läst ut den.

Undantaget – givetvis – de böcker som blivit alldeles underbara under läsningens gång.

Men det går knappast att fastslå att en underbar bok är en läst bok. Det skulle ju låta väldigt prestationsinriktat.

Lässtatistik mars

Ja, ni undrar säkert hur det står till med Anna Karenina.

Jo, tackar som frågar. Efter vad jag har hört lever hon fortfarande i högönsklig välmåga. Och det lär hon fortsätta med så länge jag gör lite uppehåll i läsningen. Men rätt vad det är och vad det lider så dör hon väl knall och fall.

Man skulle kunna säga att jag håller henne vid liv genom att hålla läsningen på halster.

Du och jag, Shaun

Den nya ALMA-pristagaren Shaun Tan intervjuas i DN. Rubriken på artikeln är "Varje bok tar två, tre år".

Jag gratulerar å det varmaste, och vill passa på att berätta att jag förstår dig preciiiis, Shaun. Två, tre år per bok – ja, jag och Anna Karenina vet preciiiis hur det är!

Och medan jag ändå har er uppmärksamhet, och ni tänker på Australien och får och så där, så skulle jag vilja fråga er vad fåret Shaun egentligen har för kön. 

Modesta krav

I imagined that if I left South Bend, I would meet a melancholy, athletic boy who liked to read as much as I did and on overcast Sundays we would take walks together wearing wool sweaters.

s 15 i Prep av Curtis Sittenfeld

Det var då

Det går att se det här inlägget som en uppföljning till gårdagens inlägg om Min Plan att Förstå Mannen (som för övrigt var menat att publiceras dagen efter den här sången av Annika Norlin; mina bloggplaner gäckas dessvärre oftare än de genomförs). Det går också att se det här inlägget som något som jag tänkte skriva i somras, då jag hittade en gammal kalender från år 1991 när jag rotade bland gamla papper.

Det finns flera saker som är intressanta med kalendern, men i det här sammanhanget inbillar jag mig att ni mest vill veta mer om hur jag använde den för att skriva upp vilka böcker jag läste, att ge böckerna betyg (där 1 var dåligt, och 5 var bra) och att lägga till symboler som talade om i fall jag själv ägde boken (ett litet x, som i Vixxtoria), om jag lånat den på biblioteket (en liten cirkel), eller om jag lånat den av en vän eller granne (en liten triangel).

Så. Jag var 17 år när nyårsklockorna ringde in år 1991. Framsidan på kalendern ser ni nedan. (Jag hade flera kalendrar (och anteckningsböcker) av den här typen under ett par år. En del fick jag i present, en del köpte jag själv. Vi kan väl låtsas att det här var den första i denna rad kalendrar, och att två väninnor gav den till mig i julklapp, men jag vet inte om det är sant.)

Och så över till något av det jag läste. Nedan ett utdrag från augusti 1991. Överst skymtar en räcka (omläsning av) ungdomsböcker av Lloyd Alexander. Jag tror det börjar med ett par av hans Äventyrs-böcker (Äventyr i Philadelphia syns där, till exempel), och övergår i böckerna om Västmark: Väster om friheten, Tornfalken, och Tiggardrottningen, som syns tydligt den 19 augusti. Sen följer tre böcker som jag inte har något som helst minne av. Vän eller Fiende (av Jean Thesman), Den gömda dockan (av Mary Downing Hahn) och Det där med kärlek (av June Foley). Skulle jag gissa så är det ungdomsböcker ur nån Wahlströms-serie som jag lånat av min yngre kusin (den lilla triangeln betyder nämligen att böckerna är lånade, och min kusin fyller år 15 augusti, så det är sannolikt att jag har lånat böckerna av henne då).

Veckan därpå slår jag tydligen till på Minnets magi, en annan ungdomsbok (skriven av Marget Mahy), och följer sedan upp med Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den har jag gett en femma.

Nedan finns ytterligare en överblick av två och en halv vecka. Den inramas av en Stieg Trenter-deckare (oklart vilken, men jag har konsumerat den via "kassett" – nån som minns att man kunde göra det?!) och en annan deckare: Kopplingen av Thomas Hellberg och Lars Magnus Jansson (den senare har jag gett betyget fem, men jag har inget minne alls av boken; nån som vet vad den handlade om). Man kan även skymta Baktändning (tror jag) av Staffan Westerlund – han skrev tidigt "miljödeckare" med kunniga jurister som huvudpersoner; jag tyckte mycket om dem på den tiden det begav sig.

Sen roade jag mig visst med några böcker av Richard Fuchs, läkaren som skriver roliga böcker om till exempel hypokondriker. Visst när ni sjuk och Säj Aah! skymtar jag där, och något mer oläsligt veckan senare. Och så en bok av Anna Sparre – en av mina älsklingsförfattare. Hon skrev historiska romaner, ofta om Vasa-ätten, men Hertigens pärlor tror jag handlar om något annat. Vi ser även en bok av Peter Pohl, Havet inom oss. Den tyckte jag tydligen var omöjlig att sätta betyg på. Jag är och var en stor Pohl-fan, och det här är en poetisk och ganska annorlunda bok. De här veckorna verkar jag även ha läst boken Fyy17 av Lena Holfve. Den fick betyget "Intressant" i stället för sifferbetyg, vilket jag än idag tycker sammanfattar boken rätt bra.

Under mars 1991 går det att notera att jag är inne i den där Östergren-perioden som jag nämnde igår. Gentlemen och Attila på samma vecka. De många plusen efter femman för Gentlemen visar hur mycket jag gillade den boken. Jag misstänker att Attila surfade på den vågen, för jag tycker verkligen inte Attila står sig lika bra idag.

Men jag läste också Selma Lagerlöf. Under fruntimmersveckan, mitt i juli 1991, sätter jag igång att frossa i mig hela trilogin, och det borde ha varit första gången jag läste böckerna. Mycket förtjust var jag, som ni ser,  dock minst vad gäller Anna Svärd; hoppet om att historien trots allt ska vända till det bättre är ju så att säga ute med den boken. Mitt bland Löwensköldarna klämde jag in en bok om Adrian Mole (av Sue Townsend) också, ser ni det? Nån som minns vilken bok i ordningen Adrian Moles bekännelser  var?

Nu ska jag erkänna att jag hittills har jag valt att illustrera den här bloggposten med veckor där böckerna klustrar ihop sig fint, så att det ser ut som att jag läste jättemycket hela tiden. Sanningen att säga är att det finns ett par månader med bara 2-3 böcker uppskrivna; jag vet inte vad jag gjorde av min tid, men det är möjligt att jag faktiskt pluggade till en del franskaprov, även om jag inte minns det.

Här ser ni alla fall en ganska gles majmånad, då jag läste A Town like Alice (Fem svarta höns) av Nevil Shute, Sanningen om Mary Rose av Marily Sachs (en bok jag hade letat länge efter; den gick som radioföljetong när jag var liten, och jag hade aldrig lyckats höra slutet. Jag minns hur glad jag var när jag lyckades hitta boken och äntligen fick veta hur den ganska tragiska historien slutade), samt lite senare Agnes Grey av Anne Brontë. 4 maj så vann Carola Eurovisionsschlagerfestivalen i Rom, förresten. Det har jag inte noterat.

Som en sammanfattande kommentar ser jag att det är påtagligt få böcker som jag läste som var mina egna (det syns nog knappt ett enda litet x på de bilder jag valt ut ovan). Det var bibliotekslån och det var lån från vänner och grannar. Flera av böckerna har jag sedan köpt (Lagerlöfsböckerna, Lloyd Alexander-böckerna och Östergren-böckerna, till exempel), men det är ganska uppenbart att biblioteket (och dess utbud) betydde oerhört mycket för vilka böcker jag hade möjlighet att läsa. Och vad jag valde att läsa.

Det finns säkert de ungdomar också idag som i stor utsträckning är hänvisade till biblioteket, men jag tänker att även andra platser har större roll nuförtiden. Ica. Pressbyrån. Eböcker. Och det är förhållandevis billigare. Mer lättillgängligt. Det kostar förstås fortfarande pengar, men mycket av det man vill läsa kommer i pocket (det gjorde det inte i början av 90-talet). De böcker som det talas om (i allahanda tidningar, på nätet och i tevesoffor) är också oerhört många fler, av olika typ och mycket mer hajpade än på den tiden. Jag tror inte att jag läste en enda bok 1991 som kom ut just år 1991. Ja, okej. Det sista säger kanske mer om att jag inte har förändrats, än om huruvida bokfloden svällt och de omtalade böckerna idag hajpas mer än för 20 år sen. Men ändå.

Läsrapport februari

I februari har jag under den delen av mitt liv då jag inte arbetat läst tre biblioteksböcker, en gammal sliten och kopierad pjäs av Magnus Dahlström, en väldigt bra bok, en bra bok, två ganska bra böcker, två rätt dåliga böcker, en debattbok som jag önskar att jag inte höll med, en hel Vi i villa, samt en halv Råd & Rön.

I mars tänker jag bara läsa böcker som utspelar sig i Norge, eller såna böcker som inte utspelar sig i Norge, samt tre kapitel i Anna Karenina. Vi får se hur jag gör. Och inte gör.

It's a keeper

Jag tänkte att jag skulle publicera en sån där aforistisk sentens (den har som vanligt föregåtts av mycken tankemöda) som löd ungefär:

När man sätter in en nyss utläst bok i bokhyllan, samtidigt som man gläds åt att man kommer att läsa om den nån gång i framtiden, då vet man att man har läst en bra bok. 

Fast sen kom jag på att det ju inte alls stämmer. Det finns flera goda böcker som jag njöt av att läsa, och otvetydigt tycker är mycket bra, men som jag inte alls tror att jag kommer att läsa om nån gång i framtiden. Amfitryon av Ignacio Padilla som jag skrivit om här är ett bra exempel.

Och jag har ju läst Liza Marklunds bok Paradiset tre gånger (tror jag; och om jag har fel, så måste den siffran dessvärre justeras uppåt), och det utan att jag tycker att det är en särskilt bra bok.

Men jag skulle nog kunna formulera en annan sentens som lyder ungefär så här:

En bok som man tror att man (kanske nån gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med. 

Så där. Det borde utgöra en levnadsvisdom som funkar i praktiken.

Kan jag ha glömt bort hur man gör?

Det finns bra böcker.

Och så finns det såna som jag läser.

Happy endings

Det är lätt att så här vid årets slut fundera över allt man inte hann. Jag började till exempel en god jul-runda till några medbloggare som jag gärna ville önska trevliga helgdagar, men hann inte varvet runt innan knäcken kokade över och vår internetuppkoppling kopplades ner. Det ledde till några trevliga läsfyllda juldagar, så inget ont som inte har något mycket gott med sig. Nu inför nyåret kommer jag inte heller hinna titta in hos alla jag vill, så jag hoppas ni kommer hit och tar emot en riktigt varm önskan om ett gott nytt år med till era bloggrum eller vardagsrum!

Det är också mycket annat jag inte hann. Listan på böcker jag hoppades hinna läsa under 2010 är så här vid årets slut längre än de jag faktiskt läste. Den upplevelsen är jag nog inte ensam om. Men mest är jag tacksam över att det fortfarande finns läsning som lockar (det vore en bedrövligt tråkig värld om jag redan hade läst alla de bästa böckerna).

Men jag har haft ett par lugna månader på läsfronten. Sedan jag spräckte mitt läsrekord från 2009 så försvann långsamt läshetsen. Jag har kostat på mig att läsa lite krokigt, läsa halva böcker, långsamt läsa om sista Harry Potter-boken, och okynnesläsa en del ganska dåliga kioskvältare. Det har varit skönt – en slags bonusläsning med en särskild slags lättjefull känsla som jag önskar att jag kan ta med mig in i 2011. Men samtidigt är det så med mig att jag i denna planlösa och ganska njutningsfulla läsning också tappar lusten att ge mig i kast med analyser av böckerna. Det har inte minst märkts på bloggen det sista, då jag skrivit mycket lite om böcker som jag hunnit läsa.

Så om jag ska våga mig på en önskan och en förhoppning inför 2011 så är det att kombinera lustläsning med lite tillskärpt blogginspiration. Och att jag får läst ut Anna Karenina så klart.

Ja, och så minst 27 timmar per dygn.

Tack för ett gott läsår!

Det går att summera sitt bokår på en massa sätt. Jag har inte riktigt hunnit klicka runt och se hur alla gör i år, men jag anar att om det inte redan börjat kommer vi att få se beräkningar av antal lästa Nobelpristagare, uppdelningar i antal manliga och kvinnliga författare (de kvinnliga vinner alltid), och antal lästa böcker fördelade på ursprungsspråk. En del kommer att ha gjort snygga exceldiagram, och andra kommer rabbla siffror och procentsatser så att man blir förvånad över att de inte extraknäcker som revisorer i stället för att drömma om den där fasta bibliotekarietjänsten.

I min summering kan jag konstatera att jag har läst betydligt fler böcker än i fjol, en bok av Roald Dahl och tre och en halv av Margaret Atwood. Dessutom har jag läst om Min morbror trollkarlen av C. S. Lewis och fortfarande inte läst ut Anna Karenina (men kommit längre än något annat år). Det känns som ett ganska bra år.

Följande bokbloggare har varit mer eller mindre direkta orsaker till att jag valt att läsa en stor andel av böckerna, och jag vill gärna tacka er för det. Hur många böcker jag köpt på mig och ännu inte läst på grund av bokbloggosfären tänker jag inte tala om. Inte! 

Martina hos Ett hem utan böcker. Tack vare hennes utmaning om Skrivande svenskor 1900-1950 fick jag äntligen läst Elin Wägner! Det är årets största WOW! för min del. Jag har läst Pennskaftet och Åsa-Hanna, som var de två böckerna Martina föreslog, och sedan även Norrtullsligan. Det kommer bli mer Wägner, men urvalet på mitt bibliotek är faktiskt under all kritik, så jag har en tillfällig paus i den läsningen.

Ingrid fick mig att ta med mig Thomas Bernards Undergångaren hem från biblioteket. Aldrig har jag läst en bok som haft så få stycken eller kapitelindelningar. Bra var den, även om det var svårt att veta var man skulle hämta andan, och att jag troligen läste allting två gånger, eftersom jag ständigt tappade bort var jag var när jag lade ifrån mig boken. Jag har inte skrivit om den, men det har Ingrid gjort.

Snowflake är möjligen årets största boktipsare. Jag har inspirerad av hennes entusiasm läst mig igenom  Sherman Alexis Mitt liv som halvblodsindian, Flickan från ovan (av Alice Sebold) och den grafiska romanen Persepolis av Marjane Satrapi (det är dock tveksamt om det var en bok). En omläsning av Ripley-böckerna av Patricia Highsmith är också inspirerad av Snowflake, liksom Någon i din säng av Andreas Roman (trots personlig avrådan). Jag kommer nog skriva något om någon av de böckerna så småningom. Kanske. Dessutom var läsningen av Ulla Isakssons De två saliga en senkommen svans till Ulla Isaksson-utmaningen.

Petter har visserligen inte läst Lars Gustafssons bok Blom och den andra magentan, men det borde han göra, eftersom Gustafsson hör till hans husgudar. Att Evelyn Waughs bok Press-stopp finns med på en av de 100-listor som en gång i tiden cirkulerade hos Petter är också en anledning till att det blev just den Waugh som jag gav mig på att läsa (därför att jag är lite rädd för att jag inte kommer att gilla Brideshead Revisited för att jag har för höga förväntningar på den).

Moa hos Textappeal fick mig att leta reda på och läsa novellsamlingen Leva i synd av Margaret Atwood. Det var jag mycket glad för!

Och om nu ändå Atwood är på tapeten, så har Bokmanias mytutmaning fått mig att läsa både Klas Östergren Orkanpartyt och Atwoods Penelopiaden. Jag håller det sannerligen inte för osannolikt att jag läser fler av de böcker som hör till Mytserien.

Paperback lovers härliga haussning av Malin Persson Giolito fick mig att läsa Dubbla slag. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den, men önskar att den hade varit lite mer fokuserad på en historia.

JennyB på Kulturdelen fick mig att ta mig an Stjärneborg av Alexandrea Coelho Ahndoril – en bok jag länge funderat på att läsa.

Lyran fick mig att läsa Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick och skrev också så intressant om De två saliga av Ulla Isaksson, vilket fick mig att härda ut, fast boken var rätt tråkig på sina ställen.

L på Tassande en liten kaffekopp fick mig att ge mig på Kärlekens historia av Nicole Krauss. Jag blev ju tyvärr inte så imponerad, och jag är nog den som är mest besviken över det.

Spectatia fick mig genom en kommentar om lastbilar att börja läsa Erlend Loe. Tre Loe-böcker har slunkit ner under året, och sanna mina ord – han kommer förlänga mitt liv! Kurt i Kurtby är den enda av böckerna jag skrivit ordentligt om (jag har dessutom läst Volvo Lastvagnar och Gör vad du vill).

Bokbabbel fick mig att ta tag i dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Och jag har ett mycket intressant opublicerat inlägg av den boken som jag borde skriva klart. Vänta bara!

Helena på Fiktiviteter fick mig att tänka att Mordets praktik av Kerstin Ekman var lite lagom pausläsning (jag tvekar ofta inför Ekman, jag tycker hon skriver så enormt bra, men det innebär oftast lite för krävande läsning mitt bland allt hårt arbete som jag måste tillbringa alldeles för mycket tid med).

Generella tendenser i hela bokbloggsvärlden har fått mig att läsa Boktjuven av Markus Zusak, Drottningen vänder blad av Alan Bennett, The little stranger av Sarah Waters, Never let me go av Kazuo Ishiguro och Människor helt utan betydelse av Johan Kling.

Övriga böcker inbillar jag mig att jag självständigt och opåverkat har valt. Så väljer vi väl alla de flesta böcker vi läser, eller hur?

Hur långa är köerna?

God fortsättning på er allihop.

Jag ska bege mig ut på mellandagsrean. Räcker det med att ta med dom här, tror ni?

Saknaden efter en helt vanlig roman

Nu, när jag skriver det här, är jag strax på väg att gå till biblioteket. En sak som jag antagligen inte kommer att göra där är att ställa mig framför bokhyllan med författare som börjar på N och skumma igenom titlar och författare för att se om något verkar intressant. Jag kommer därefter heller inte att gå vidare till bokstaven R och göra sammaledes, i hopp om att upptäcka något jag aldrig hört talas om, fastna för något okänt, och stå där och klämma på baksidan och smygläsa förstasidan. Det är synd att jag nog inte kommer att göra så där, för jag saknar det.

Jag har insett att jag läser så få "vanliga romaner" nuförtiden. Ni vet: vanliga, hederliga böcker helt enkelt. Såna där som man brukar ge betyg tre eller fyra. Inget spektakulärt. Inga klassiker, topplisteböcker eller tevesofforpromotade alster. Framför allt såna böcker som man har alldeles oförutfattade meningar om, för att de bara råkade få följa hem från biblioteket för att titeln lät poetisk, eller framsidesbilden eggade till läsning.

Nuförtiden strövar jag för lite omkring på måfå i bokhandlar och bibliotek. Jag är för inriktad på att beta av mina boktipslistor och prisvinnare. Mina läshögar hemma. Mina klassiker och tegelstenar. Jag anlägger tunnelseende som överlevnadsstrategi så fort jag närmar mig en boklåda. Jag tackar till och med nej när vänner vill låna ut sina nya favoritböcker till mig.

Jag är inte så mycket för nyårslöften, men jag tror att jag under nästa år skulle vilja ha målsättningen att vara lite mer spontan i förhållande till vilka böcker jag läser.

Nåt slags boktipsstopp, kanske?

Steget efter

DN uppmärksammar Bokbloggarnas litteraturpris 2010, ni vet det där priset som Breakfast Bookclub har initierat. 46 bokbloggar har nominerat. Alla kan rösta!

Ja, alltså även såna som jag, som inte föreslog några böcker, för jag hade tydligen bara läst bra böcker som kom ut i september 2009, och således diskvalificerade sig för att bli nominerade.

Och nu vet jag inte riktigt – ska jag ompröva en av de strategier jag använder för att värja mig mot den myckna bokutgivningen, och börja be om intressanta recensionsexemplar bara för att kunna ha nåt att nominera nästa år? Eller ska jag stoiskt fortsätta att förfäkta tanken att en bra bok är en bra bok även efter första recensionsdatum?

(Jag ska i alla fall läsa ut den av de nominerade böckerna som jag har i min ägo innan den 14 november som är sista dagen för röstningen, och sen ska jag rösta på den. Så småningom kommer jag att läsa ytterligare sex av de nominerade böckerna, och då kommer jag nog att upptäcka att minst två – troligen tre – av dem är bättre än den jag hunnit läsa innan omröstningen.)

25 saker du inte vill veta om mig

Jag är visserligen inte överförtjust i enkäter, men eftersom jag tillbringat hela eftermiddagen med att svara på tråkiga frågor (av typen: "I vilket öra hör du mest ljud när jag håller stämgaffeln mot din panna?"), så tyckte jag att jag var förtjänt av att svara på frågor där svaren känns lite mer, tja, lättbesvarade. Bokbabbel har hittat enkäten och översatt den.

1. Favoritbok i barndomen?
Man får väl nämna fler böcker här, eller hur? Generellt tyckte jag mycket om böcker som handlade om "förr-i-tiden", och böcker som handlade om tidsresor. Lilla huset på prärien-serien och Kulla-Gulla-böckerna är starka kandidater. Och Agnes Cecilia.

2. Vad läser du just nu?
Precis i skrivande stund så är jag nog så mitt emellan två böcker som jag nånsin blir. Jag avslutade en i natt (Minnen av Torgny Lindgren), och står och väljer lite vilken av de många påbörjade som jag ska kasta mig in i så där mer intensivt (några fler som puttrar vid sidan om blir det ju alltid). Jag vill inte nämna några namn, för då blir det med säkerhet inte den boken, och den bok jag tänker på vill jag gärna läsa just nu.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inga. Jag reserverar bara jobb-böcker, och till och med där så restriktivt som möjligt. Men jag måste återlämna en del böcker i eftermiddag, och det finns ju en mikroskopisk möjlighet att jag får sällskap hem efter det besöket.

4. Dålig bokvana?
Jag läser gärna med mat i munnen?

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Alexandra Coelho Ahndorils Stjärneborg, Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick och Nicole Krauss Kärlekens historia. Att det inte är fler beror på att sambon lämnade tillbaks en massa för två veckor sen, och sedan dess har jag varit för sjuk för att ta mig till biblioteket.

6. Har du en läsplatta?
Nej. Men en iPhone. Jag funderar starkt på att hitta nån bra anledning till att skaffa en iPad också. (Fast jag hade nog inte tänkt läsa böcker på den i första hand.)

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Föredrar och föredrar. Men jag tillämpar slalomläsning, ja.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Ja. Jag är mer fokuserad och väljer böcker med mer urskillning. Jag skriver också oftare blogginlägg i huvudet medan jag läser – det gjorde jag av någon anledning aldrig innan jag började blogga.

9. Sämsta boken du läst i år?
Det är en svår fråga. Men Johan Theorins Blodläge var inte så himla bra. Att jag tycker den var sämst beror möjligen på att jag hade rätt högt ställda förväntningar, och blev besviken.

10. Bästa boken du läst i år?
Charlotte Esséns Sektbarn var väldigt bra. Och allt jag läst av Elin Wägner, till exempel Norrtullsligan.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag försöker aktivt utmana mig själv några gånger per år.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Fackböcker. Och några få författare som jag verkligen verkligen vill läsa med en gång, typ Håkan Nesser och Torgny Lindgren och Majgull Axelsson. Och Harry Potter-böckerna (ligger inte ni också vakna om nätterna och önskar önskar önskar att Rowling ska skriva fler?).

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, om jag får sitta ner. (Jag kan läsa ståendes, men på den bussen som jag brukar åka brukar det vara så trångt i gången att det är omöjligt att hålla upp en bok framför sig om man står.)

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen (med toaletten som stark bubblare).

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag lånar ut böcker till alla, vare sig de vill eller inte. Däremot kanske inte riktigt vad som helst till vem som helst.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Absolut. Jag viker hundöron i mina pocket, ibland i mina inbundna böcker, i alla slags biblioteksböcker, men absolut inte i dina böcker om jag får låna dom.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
I skönlitteratur i princip aldrig. Men det händer att jag stryker under citat jag gillar. (Men nej, inte i din bok som jag har lånat, så klart!)

18. I studierelaterade böcker då?
I jobblitteratur skriver jag hela romaner i marginalerna. Jag stryker dessutom under texten med överstrykningspennor i olika färger. (Se bild.)

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska. Läser nån bok i månaden på engelska, och 1-2 böcker om året på holländska (oräknat barnböcker)

20. Vad får dig att älska en bok?
Förnuft och känsla (eller intelligens och passion, eller kunnande och medkänsla).

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Om jag träffar en person som läser och som jag tycker verkar passa ihop med en bok som jag läst (eller möjligen känner till, men inte har läst själv).

22. Favoritgenre?
Det här är svårt! Jag vet faktiskt inte. Andra världskriget-litteratur, kanske? Om man kan räkna det som en genre, för där läser jag både fakta och skönlitteratur (och gärna om motståndsrörelser och spioner och sånt också).

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag önskar att jag läste mer poesi.

24. Favoritbiografi?
Ja, jag är ju inte den stora biografiläsaren, men jag blev väldigt förtjust i Margareta Strömstedts biografi om Astrid Lindgren.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jorå. Men så vitt jag kan bedöma hjälpte den inte nåt vidare.

Bilden föreställer ett typiskt uppslag ur en bok som jag läser i mitt arbete.

What goes around comes around

Det är väl ingen som glömt att vi i natt får tillbaks den där lästimmen som dom stal från oss i mars?

*går och letar under sängen efter den där boken som jag aldrig hann läsa färdigt då*

O-A-tes

Min dotter läser på bokryggarna i mitt bibliotek. Ord på 3-4 bokstäver klarar hon nu nästan undantagslöst (och att det blir problem med uttydningen av ord som "djur" eller "ljus" är ju inte så konstigt). Längre ord kan hon ljuda fram, men inte själv uttolka ännu, och jag får hjälpa till.

Utan urskillning läser hon dock allt som står på böckernas utsida, och konstaterar lyckligt när hon gett sig på en lång bokrad där samtliga böcker är från Albert Bonniers Förlag att det står "ab ab ab ab ab". Eftersom hon är inne i varföråldern (i förrgår fick jag till exempel förklara varför det finns djur) så undrar hon så klart vad "ab" betyder. Jag hamnar i en lång utläggning om den svenska förlagsbranschen och dess historia, som jag är rätt glad att ingen mer än vi två hörde.

Sen fortsätter jag att läsa min egen bok en liten stund, innan dottern plötsligt utbrister: "Mamma! På den här boken står det o-a-tes!" Och det är alldeles riktigt, det. Ett i och för sig obegripligt ord, men fem bokstäver är korrekt tolkade.

Och med tanke på hur många böcker Joyce Carol Oates har skrivit, så känns det bra att min dotter redan har börjat läsa åtminstone framsidan på dem. Kanske blir hon rentav den första person i världshistorien som kommer att ha hunnit läsa hela Oates stora produktion innan hon dör. Dottern, alltså, inte Oates. Hon kommer säkert leva 30 år till och skriva 60 böcker. (Och därefter följer all den postuma utgivningen.)

Om böcker som jag inte läser ut

Jag har lagt mig till med en – som det verkar – vana som är mycket svår att bryta: Jag läser en massa halva böcker, ibland bara en tredjedel, sen blir de liggande och jag går vidare till nästa. Inte för att den första boken är dålig, nej, jag vet inte alls varför jag plockar upp nån annan bok och hoppas på att bli uppslukad.

De sista två månaderna har jag således läst en massa sidor, men nästan inga hela böcker. En rätt märklig upplevelse. Jag förstår bara delvis varför jag lägger ifrån mig böckerna också. Kanske nån slags stress, koncentrationssvårigheter, leda, brist på tålamod eller jakt efter nya kickar.

Jag är 122 sidor in i Kärlekens historia av Nicole Krauss. Miljön, språket och stämningen påminner både om Vindens skugga av Ruiz Zafón och om Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Clear (L berättar för mig att det inte är så konstigt, för han är tydligen gift med Krauss), och om Zusaks Boktjuven. Jag trivs i och för sig i miljön, men har svårt att känna att den är unik. Jag läser några sidor i boken några gånger om dagen, och den utvecklar sig långsamt. Antagligen sträckläser jag ut den dagen innan biblioteket kräver tillbaks den.

Jag är så där hundra sidor in i Toffs bok av Kalle Dixelius. Kul med en modern, svensk dystopi, och jag är väldigt förtjust i leken med hur svenska språket har utvecklats om ett par sekel, och de förment vetenskapliga analyserna är ju ett helt fantastiskt grepp. Boken är dessutom lättläst och kort, så det är ett rent mysterium att jag inte bara tar ett par timmar och avslutar den.

Och jag har läst mer än hälften av Josephine Teys Miss Pym Disposes, en trevlig bekantskap för den som gillar collegemiljö och klassiska brittiska deckare. Miss Pym är en pärla, atmosfären med flickskolan är fint skildrad och just där jag slutat läsa börjar det dessutom bli riktigt spännande. Varför varför varför vill jag inte stoppa ner den här i väskan när jag ska ut och åka buss?

Elisabeths Åsbrinks bok om Malexander – en oerhört spännande bok som problematiserar kriminalvårdens sätt att använda Lars Noréns projekt 7:3 som vård. Möjligen stannade min läsning av lite grann i samband med att jag lyssnade till Åsbrinks (eminenta!) sommarprogram, som i så stora delar överensstämde med bokens innehåll, att jag inte längre drevs framåt av nyfikenheten.

Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö är hemskt intressant med en riktig spion som berättar om hur det var att vara en riktig Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Här är det infiltrationer i 60-talets vänsterrörelser, dubbelagenter och nattliga dykoperationer på riktigt. Men det som kunde blivit spännande är berättat som dåliga lumparhistorier utan dramatisk stegring. Det är rätt tråkigt, faktiskt.

Tre fjärdedelar av Walter Ljungquists bok Azalea, där en romanförfattare vaknar en morgon och finner sig i sällskap med de romanfigurer han just skriver om. Absurdistiskt, och oemotståndligt, så varför avslutar jag inte det här?

Och Margareta Strömsteds biografi om Astrid Lindgren ligger där och är så bra, men trekvartsläst, trots att varje kapitel ger så stora insikter och ögonöppnare. Men för all del – den karamellen tål att sugas på.

Och nu ikväll sitter jag här och funderar på om jag ska fortsätta min läsning av Iain Pears jättetjocka nya bok John Stones fall, där jag nu har hunnit 62 sidor in i handlingen. Om jag läser så där 400 sidor till, så kan jag lägga ifrån mig den också halvläst. Det känns lite sådär.

Har du rodnat idag?

Hej. Jag heter Vixxtoria och är 37 år. Jag har inte läst alla böcker i hela världen och det tycker inte jag är ett dugg pinsamt.

Ja, jag ljuger förstås, men låt oss bortse från det för en stund.

För varför ska man egentligen tycka att det är pinsamt att man inte läst alla böcker? Och vad är det för böcker som man tycker det är pinsamt att man inte har läst?

Alla inser med förnuftet att man omöjligt kan ha läst alla böcker man "borde" – inte ens om man faktiskt har några terminers litteraturvetenskap bakom sig. Alla inser att man inte (och särskilt inte samtidigt) kan ha läst sig igenom alla topplistor, alla prisbelönta böcker, alla omskrivna debattböcker och hela Isfolket-serien. Inte ens om man vill. Inte ens om man prioriterat bort hund, barn, jobb och har hemkörning av mat och rut-städning lyckas det. Det finns för många böcker helt enkelt.

Härom veckan träffade jag en kvinna som inte hade läst något av Dan Brown. Det tyckte inte hon var pinsamt alls. Och just det tyckte jag var rätt intressant, eftersom det speglar den där prestigen som finns i pinsamhetskänslan. Det är mest den Fina Litteraturen som det är pinsamt att inte ha läst. Det är bara den som behöver nån slags ursäkt när man talar om att man inte läst den. Eller så kan det handla om böcker  om något särskilt fält (typ hästböcker) som man borde vara intresserad av på grund av den ena eller andra anledningen (typ att man rider, eller råkar bo granne med en hästhage, vilket jag gör, men jag är ändå inte särskilt intresserad av hästar, eller hästböcker, och nu börjar den här parentesen bli lite för lång och irrelevant).

Kanske borde vi alla outa fler böcker vi inte läst, men vi borde sannerligen sluta tycka att det är pinsamt – Jessica, Bokbabbel och EnligtO är tre exempel på personer som på sista tiden har rodnat lite över sina olästa högar. Ibland är det klassiker, ibland är det recensionsex. Visst vore det roligare att försöka tänka på att det finns så många böcker som man tror är bra och som man kan se fram emot att läsa, än att ursäkta sig för att man inte redan upplevt dem?

För hjälp vilken tråkig värld det skulle vara om man visste att man redan läst allt bra. Men man kunde skriva en rätt kul besserwisser-blogg, det kunde man ju.

Hejdå från Vixxtoria som snart når P4-ålder och lovar att försöka ljuga lite mindre om vilka böcker jag läst.