Efter att i sommar ha läst igenom nästan hela Dorothy Sayers deckarproduktion tycker jag mig se vilket dilemma hon ställs inför varje gång hon låter deckarhjälten Lord Peter avslöja mördaren. Sayers skriver sina deckare under den period då det brittiska gentlemannaidealet fortfarande var allenarådande. Detta är anledningen till att hon (liksom Christie) inte är intresserad av mördare från lägre klasser, utan väljer sådana med god familj och utbildning. Lite extra trevligt är det förstås om de är rasande intelligenta, och innehar något ansett yrke (advokat och läkare). Men jag tycker mig ana att Sayers hade svårt att förlika sig med att hennes brottslingar skulle föras till galgen (jo, för sådan var ju lagen i England på den tiden Sayers skrev sina böcker).
Därför är det mer regel än undantag att hennes mördare tar livet av sig. Som i Naturlig död? som jag just läst ut. Eller så uppmanas de att ta livet av sig; Lord Peter kan skicka iväg dem med orden att han först i morgon ska gå till polisen, med den underförstådda uppmaningen att mördaren kan gå hem och ta livet av sig, eftersom detta skulle innebära mindre skandal för fru och barn än en mordrättegång. I en bok (Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben) får mördaren på sista sidorna till och med låna en pistol, så att han kan begå självmord. Praktiskt och bra.
Ibland verkar tanken på att en mördare ska åka fast fungera preventivt. För Sayers (inte för mördaren). Så tycks mig vara fallet i boken Kamratfesten (som jag skrev om här, med en ordentlig spoilervarning), där det inte ens sker ett mord, utan "bara" några mordförsök. Historien blir inte mindre spännande för det (vilket är en lärdom som många borde ta till sig!), men är lite symptomatisk för Sayers äldre böcker. I och med att boken saknar mördare, finns det heller ingen som kan dömas till dödsstraff. På samma sätt löser hon mysteriet i De nio målarna. (Och nu är det dags att blunda och hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur mordet gick till.) Det är visserligen någon som har dött, och det finns många misstänkta, men i sista änden visar det sig att döden var om inte naturlig, så i alla fall inte resultatet av en mördares hand.
För att mördaren måste straffas är ett dilemma för Lord Peter. Och för Sayers själv kan man förstå. I de sista böckerna (framför allt Lord Peters smekmånad) blir det tydligt hur detektiven plågas över alla de människor han sänt i döden. Visserligen ett statligt sanktionerat mord, (vilket ju de facto är vad dödsstraffet innebär), men ändå. Lord Peter har mardrömmar. Och Sayers slutar skriva deckare. Och jag blir inte klok på om jag ska förstå hennes sista böcker som ett inlägg i en debatt om att avskaffa dödsstraffet?
Snowflake har skrivit om ett par av Sayers första deckare: Lord Peters största affär respektive Naturlig död?
2 kommentarer:
Det här är ju högst intressant, och mycket bra sammanfattat. I Mördande reklam rekommenderar till och med Wimsey mördaren att gå hem långsamt så att han kan bli ihjälslagen av en narkotikaliga.
och i De nio målarna (som jag blev rätt besviken på) så ser väl den som känner sig mest ansvarig för dödsfallet till att dö rätt snart själv ändå, om jag minns rätt? I en översvämning?
Med tanke på Sayers djupt religiösa läggning, som blev starkare och starkare manifesterad, så tror jag att hon som kristen hade svårt att hantera dödstraffet. Om hon var emot det vet jag inte, men hon hade uppenbar stora problem med det.
Åh, tack för att du påminner mig om mannen som dränkte sig i De nio målarna. När jag läste den noterade jag mentalt att jag skulle komma ihåg honom för det här blogginlägget (ja, jag har grunnat på det länge ;-p), men nu hade jag glömt honom. Mannen som blir ihjälslagen räknade jag lite in i den kategorin som fick möjlighet att begå självmord innan Wimsey ringde till polisen (fast just det exemplet var väl i.. Lort peter griper in, kanske? (det är lite ihoprört alltihop, det är det).
Skicka en kommentar