Eva Ström angriper samma fråga i en artikel i Sydsvenskan. Kampen hårdnar, det kostar att vårda ett författarskap, och bok nummer två försvinner lätt i bokströmmen. Förlagen drar ner på utgivning, och Bonniers har till exempel en två år lång kö!
Enligt de här analyserna är det den stora massan av mellanförfattare, de där som inte är riktigt stora namn, och de där som inte är debutanter som blir osynliga. Vad ska vi bokläsare göra åt det? Köpa och läsa böckerna det inte skrivs om? Böckerna vi knappt vet finns? (Böckerna som sorteras ut från biblioteket?)
För lite ironiskt känns det att jag hittar de här artiklarna i två av landets största dagstidningar, som själva är medspelare och medskyldiga till mellangruppens medieskugga. I en kultur där recensioner och morgonsoffor avgör vad vi läser är det också tidningarna och tv-programmen som till stora delar avgör vem som kan leva på sitt författarskap, och vem som får skriva vid sidan av ett annat arbete – något som för övrigt inte enbart borde ses som ett dåligt alternativ.
Det finns en vilja, längtan och önskan hos många – mig också, förstås – att läsa "samma böcker som någon annan". Till en del handlar det om att man vill höra till gruppen (vilken grupp kan variera), en del om att man vill läsa det som är nytt, en del om att man vill läsa det som är bra (och en del av det som uppmärksammas är ju bra), en del om att man vill hänga med (en del som uppmärksammans är ju "böcker i tiden"), en del om att man vill veta vad debatten handlar om (en del böcker ger ju upphov till eller är ett inlägg i en sådan).
Men jag tänker att med alla dessa medier, tv-kanaler, nättidningar, digitalradio och bloggväsen så borde det finnas fler kanaler än någonsin för den osynliga litteraturen. Det borde faktiskt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar