Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

Jag och tio romaner om ett brott

Jag hade sedan flera veckor tillbaks bestämt mig.

Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)

Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)

Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)

Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)

Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.

Sommarläsning, på uppmaning

Vad är sommarläsning, eller något ditåt frågar Lyran i veckans tematrio, och  jag måste fundera lite grann. För mig är en av de bästa sakerna med sommaren att dra iväg på semester och lämna datorn hemma. Att i stället tillbringa hela kvällarna med att sitta och läsa är en lyx som jag fantiserar om resten av året, när jag både av nödvändighet och slöhet blir sittande framför datorn halva kvällen. Men på sommaren kan folk skicka hur många mejl som helst, utan att jag behöver läsa dem. De enda nyheter jag tar del av är kvällstidningarnas löp, och en eller annan gårdagens blaska som jag hittar övergiven på en parkbänk eller strand.

Under mitt jobbår väljer jag ofta att läsa lättare saker där det inte krävs för mycket ansträngning att  ta sig in eller ur läsningen. Så i stället för att endast läsa riktigt lätt litteratur på sommaren väljer jag gärna något "tyngre" (som ofta har fått vänta) och låter mig uppslukas. Här är några favoriter, som jag gärna skulle läsa i sommar (om jag inte redan hade läst dem):

1. En författare som alltid är en favorit är Gitta Sereny. Jag har redan läst allt som getts ut av henne på svenska, men kommer det ännu en volym i storleksordningen Albert Speer och sanningen, så skulle jag slå till. Sereny är en österrikisk-brittisk journalist som i sina verk utforskar ondskan i människan, och dess orsaker. Hon har till exempel skrivit om flickan Mary Bell som mördade en liten pojke, men framför allt har hon uppehållit sig vid andra världskriget och nazisternas verkningar. Hennes bok om Speer är ett resultat av många års intervjuer med honom, och oumbärlig för den som vill förstå 1900-talshistorien. 

2. Klassiker är en annan sak att ta tag i på sommaren tycker jag. Jag hade en Kafka och Camus-sommar en gång, det var ganska trevligt (eller, ja, intressant, givande och framför allt existentiellt var det i alla fall). Men vill man inte tänka för mycket på livet och döden, vill jag gärna rekommendera brevromanen Farliga förbindelserav Choderlos Delaclos. Nej, den har inget att göra med Michael Douglas-filmen, men Glenn Close har faktiskt (tillsammans med John Malkovich) spelat huvudrollen i en av filmatiseringarna av boken, den som heter "Dangerous Liaisions" och är från 1988 Jag tycker dock filmversionen kallad "Valmont"  med Colin Firth (långt innan succén med P&P) och Annette Bening från 1989 är bättre. Själva boken är från 1792, och alla som har den minsta dragning åt Röda nejlikan, Brontë eller Austen borde läsa den. Inte särskilt svårläst, men svår att få tag på. Brukar finnas på biblioteket. Själv läste jag den en sommar på Gotland. 1996 kanske? 

3. Och så till sist då... Några deckare brukar slinka ner i blandningen också under sommaren. Varför inte testaSteget efter av Mankell, eller Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardsson. Två riktiga sommarmordsdeckare, och respektive författares bästa böcker. 

Tillägg: Och om någon undrar varför jag inte skriver just om vad jag tänker läsa denna sommar, så är den en principsak. Jag har lite tankar om vad jag vill läsa, jag har några bokstaplar, och jag har lust och längtan till vissa böcker som har fått ligga här och vänta under året, men jag vet att så fort jag skriver en lista på dem, så kommer jag inte att läsa dem i sommar. Men en del av läsningen kommer troligen dyka upp här i form av inlägg i framtiden.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.