Det måste bli ett slut på bokläsningen i svenska skolor! Eller?

Ingrid skriver i sitt inlägg till Lyrans tematrio om outlästa böcker om Lagerlöfs Jerusalem som hon aldrig lyckats läsa ut eller tycka om, eftersom hon tvingades läsa boken på gymnasiet. Det har man hört ganska ofta, från alla möjliga håll. Strindberg och Lagerlöf, Söderberg och Sjöberg. Det är liksom omöjligt att sälja in vilken som helst bok som kallas "klassisk" till någon bästsäljarläsande vän, eftersom denna beteckning omedelbart associeras med leda, obegripligheter, långa beskrivningar, adjektiv med okänd betydelse och prov på fredag.

Det får mig att fundera. Hur många läsupplevelser förstörs egentligen därute i landet av svensklärare som ska inspirera eleverna att läsa mer, som ska låta dem ta del av "klassikerna"? Vilka böcker är det som de hatiskt kommer bokblogga om 2025? En komikers uppväxt av Jonas Gardell? (Var det inte den som delades ut gratis till alla skolbarn ett år? Eller var det Ondskan av Jan Guillou?)

Plötsligt gläds jag åt att min mellanstadielärare bara läste tråkiga 70-talsböcker av typen Äh lägg av säjer Steffe för mig och mina klasskamrater (som jag skrev om i det här mycket kommenterade inlägget). Tänk om hon hade förstört några bra böcker! Eller är det tvärtom. Att jag hade tyckt väldigt bra om Steffe-boken och de andra (Gunnar vill inte klippa håret), om jag hade fått upptäcka dem själv? Hemska tanke, att jag hade gillat något som jag inte tycker om...

Och så försöker jag minnas någon bok som förstörts av klassrumsläsning. The power and the glory av Graham Greene, tror jag bestämt. Och inte kan jag precis påstå att det var ett nöje att tillsammans med mina klasskamrater läsa (vad som då redan var en personlig favorit) Salingers Räddaren i nöden eller The growing pains of Adrian Mole av Sue Townsend. Men jag undrar om det egentligen berodde på lärarnas sätt att presentera böckerna, eller deras tafatta instuderingsfrågor (jag är nästan så gammal att de var på blåstencil). Jag tror att jag skulle kunnat haft intressanta diskussioner med lärarna, men inte med omogna, uttråkade klasskamrater.

Boktoka skrev häromdagen om Peter Pohls bok Janne, min vän, och Bokmania kommenterar med att hon tyckte boken var så bra att hon köpte en hel klassuppsättning och ville läsa den med sin klass, något som inte fungerade alls. Lena Kjersén Edman analyserar misslyckandet, och menar att det är elevernas vana att diskutera och analysera sina läsupplevelser som är avgörande för om det funkar att läsa (avancerade romaner) i storgrupp.

Så vad blir slutsatsen? Det funkar dåligt att läsa i helklass, även om lärarna (över)anstränger sig att hitta böcker som ska passa målgruppen (och målgruppen – vilket ord! Ålderspannet i en normal mellanstadieklass torde röra sig från 8-14 år eller så). Lenas förslag indikerar att en tidig träning att reflektera över sin läsning ger resultat. Men det kräver ett annat förhållningssätt till litteraturen, och vilka böcker man "ska" läsa.

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att länka tillbaks till mitt gamla inlägg om Daniel Pennacs bok Om läsning, som handlar om fadern som undrar varför inte sonen läser, om läraren som till slut sätter sig ner och har högläsning för sina (gymnasie)elever. Han läser böcker han själv tycker om, eleverna dras in i berättelsen, och smittas av passionen, och vill bara ha mer, och mer, och mer.

Vilka böcker har dina gamla lärare avskräckt dig ifrån? Eller vad har du blivit lockad till? Och varför? Själv satte en mycket entusiastisk svensklärare just Peter Pohls Janne, min vän i händerna på mig. Det är fortfarande en av mina favoritböcker. Med egen läsglädje kommer man långt.

Läsandets närvarhur

För några år sedan kom jag över en liten pocketbok av Daniel Pennac. Som en roman, heter den, och utan konkurrens är det den bästa bok om läsande som jag har läst. Fast jag ska ärligt talat säga att jag inte läst så många (utanför tjänsten). Det är som med sex och mat - det är roligare i verkligheten än att läsa om det.

Jag kom att tänka på boken igen, när jag läste om Lyrans tematrio om böcker om läsande. Jag missade att vara med, så det här inlägget får stå för sig själv.

Boken av Pennac är hursomhelst antingen en narrativ  om den läsande faderns förtvivlan över sonen som föredrar teven, och läraren som fick sina elever att börja läsa, eller en faktabok om varför man läser eller inte läser. Det är en bok helt i min smak, och jag är övertygad om att jag delar den här bloggens motto med bokens författare.

Korta kapitel, som blogginlägg ungefär. Träffande, på pricken-skildringar om den tid vi lever i, där läsandet hyllas, men fler och fler inte läser (jag tror visserligen inte riktigt att det är så, men det är en annan historia). Bokens föräldrar vill uppmuntra sonen att läsa, att göra läxorna, och hotar med att dra in tevetiden (byt ut det mot datortiden, så blir denna roman helt aktuell):

- Jaså, skall det vara på det här sättet så blir det ingen teve sen!

Jo, just det...

Ja... Så får teven rang och värdighet av belöning... och som en naturlig följd förs

läsandet ned till den trista och tråkiga pliktens nivå... och det är vi själva

som har kommit på detta... (s. 55)

Läraren som slutligen kommer på lösningen på problemet: Att läsa för eleverna. Han sätter sig en dag helt sonika i katedern och drar upp Patrick Süskinds roman Parfymen (läs den, läs den, se inte filmen, utan läääääs boken!!) och börjar läsa för eleverna. Vi talar om gymnasieelever, som sitter storörade och  fastklistrade och lyssnar. Läraren fortsätter terminen igenom med exempelvis Dostojevskij, Márquez, Roald Dahl... Han våndas över hur han ska få tid för resten av kursplanen:

Så fort man ställer sig frågan när man skall få tid att läsa innebär det att man

inte har lust till det. För tittar man närmare på problemet visar det sig

att ingen någonsin har tid att läsa. Varken de små, eller tonåringarna eller de stora.

Livet är ett ständigt hinder för läsande. (s. 133)

Och på detta, till synes enkla sätt, väcker han läsglädjen hos eleverna. Läshungern. En av eleverna säger så här:

Det hjälper att ni läser, monsieur,

men sen tycker jag det känns bra att bli ensam med boken. (s 129)

Boken avslutas med några korta kapitel som listar läsarens omistliga rättigheter. Du har väl koll på dem?

Rätten att inte läsa.

Rätten att hoppa över sidor

Rätten att inte läsa färdigt en bok

Rätten att läsa om

Rätten att läsa vadsomhelst

Rätten till bovarysmen (en textuellt överförd sjukdom)

Rätten att läsa varsomhelst

Rätten att läsa här och där

Rätten att läsa högt

Rätten att tiga 

Ja, det är den bästa bok om läsande jag vet, därför att den lyckas förklara vad läsande är. Läsande kräver inte något i utbyte, men är ändå tvingande. En läsare måste läsa. Vad läraren i boken gör genom sin högläsning är att dela med sig av något som författaren kallar "läslycka". Det är något helt annat än "dogmens" sanningar om att vi läser för att få information, för att inte upprepa våra fäders misstag, för att bilda oss, förströ oss, lyckas i studierna eller öva vårt kritiska sinne (för att ta några av de anledningar som boken nämner på s 79).

Om du är en läsare ska du läsa den. Om du inte är en läsare kan du läsa Süskinds roman i stället!