Vänskap och kärlek

Denna veckas tematrio hos Lyran går i vänskapens tecken. Det finns ju så många vänskapsskildringar i litteraturen –  de där ständiga vapendragarna, och de uppmuntrande förtrogna går ju att räkna i parti och minut – men oftast är de självklara eller perifera i förhållande till huvudhistorien. Jag har därför valt tre böcker där vänskap eller vännerna på något sätt är fundamentala för historien, eller dess utveckling.

1. Juliane och jag av Inger Edelfeldt är ett exempel på den där erotiserade vänskapen, som kan uppstå i tonåren, innan sexuella förhållanden på riktigt uppstår.  Den här boken skildrar två tonåringars besatthet av det ockulta, och att genom magiska medel uppnå sina mål: att vara mindre utstötta, att inte bli mobbade av klassens ledare, att få den pojke man vill ha. Boken är också en skildring av hur två utstötta plötsligt kan mötas och få en gemenskap, i det här fallet närmast en symbios. En av Edelfeldts bästa böcker. En av de bästa svenska ungdomsböckerna, faktiskt.

2. Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl skildrar kärlek och vänskap i ett komplicerat äktenskap i Köpenhamn under det sena 1800-talet. Den unga Frederikke gifter sig med Frederik, en ung förlossningsläkare på modet. Hon är förälskad, och han behöver ett alibi – alltså en hustru då – eftersom han är homosexuell. Han vill vara vän, och hon vill vara älskande. Det går inte så bra, men det är en bra bok.

3. Bridget Jones Diary av Helen Fielding. Den här boken är ju liksom filmen en romantisk komedi, där den eviga singeln Bridget träffar drömprinsen (i en hemstickad tröja) och efter många komplikationer till slut också blir förälskad i honom. Men under tiden som singel har Bridget tillbringat mycket tid med sina vänner. Det huvudsakliga gänget Jude, Tom och Shazzer är mer eller mindre singlar. Vännen Magda är gift och får barn så där vartannat år. Vännerna är både ett stöd och en förbannelse. Det är till dem Bridget vänder sig för tröst och råd, men eftersom vännerna innerst inne är oroliga för att en av dem ska gå in i ett stadigt förhållande är varken råden eller trösten alltid så konstruktiva. I den andra boken i serien (The edge of reason) blir detta uppenbart. Jude har förlovat sig med sin pojkvän (som går under öknamnet "Vile Richard"), men vågar inte berätta det, eftersom hon vet att de andra inte skulle uppskatta denna information. Och Bridget är i början av andra boken tillsammans med Mark Darcy, men så fort hon berättar om något som oroar henne i förhållandet blir rådet hon får att dumpa honom, för han är säkert ändå otrogen. Jag tycker de komplicerade vänskapsförhållandena i den här boken illustrerar hur svårt det är att passera från singelliv till parliv, och hur hotande det är för den eller dem som är kvar på singelsidan. Tänk om man blir sist kvar?

Och som avslutning. Tillfället liksom nästan kräver denna låt från en av de skivor som skulle få följa med mig till den öde ön, Jakob Hellmans Vara vänner. En sång om hur det är att vara kär i en tjej som bara vill vara vän med en.

Runt hörnet, över bron

Jag är tyvärr ingen stor läsare av dansk litteratur, och jag hoppas på att få lite mer tips från andra som deltar i Lyrans Tematrio med danskt tema denna vecka. Här är emellertid några danskar som fastnat genom åren. 

1. När jag var tonåring läste jag en sommar tre böcker som heter Le, Lene och Helene. Mitt tydligaste minne av dem är var de var placerade på det lilla biblioteket, och hur jag länge hade gått och sneglat på böckerna. Jag gillade idén väldigt mycket, att bygga på namnet från den första boken lite grann i titeln till den andra boken, och att dessutom lyckas göra det till en tredje bok. 

Av innehållet minns jag inte så mycket men jag vet att jag då tyckte att böckerna var väldigt bra. De handlade i samtliga fall om kvinnor som hade ångest, riktigt skärande ångest som fick dem att stänga in sig i sovrummet och klättra på väggarna. Mycket handlade också om att ingen förstod dem, och igenkännandets glädje då de ibland träffade en kamrat i ångestträsket. De tre kvinnorna känner varandra på något sätt, och jag vill minnas att en man vid namn Andreas spelar en roll i flera av böckerna. Jag skulle gärna läsa om böckerna vid något tillfälle, för att undersöka om jag idag också tycker att de är bra, eller om det bara var fascinationen över att läsa vuxenböcker som gjorde att jagdå gav  böckerna högt betyg. 

Författaren hette Herdis Møllehave, och enligt danska wikipedia var hon en socialarbetare som använde sina erfarenheter från arbetet när hon skrev böcker. Dessa tre böcker verkar vara hennes enda skönlitterära verk, och de översattes till flera språk, och gjorde stor succé.

2. Jag läser ju gärna dramatik, och vill gärna puffa för ett riktigt klassiskt drama, nämligen Ludvig Holbergs pjäs Jeppe på berget, som skrevs på 1720-talet. Det är en komedi som brukar spelas ganska ofta här och där, och handlar om den försupne bonden Jeppe som luras in i ett socialt experiment av den rike baronen, som hittar honom full och medvetslös. Jeppe kläs i baronens kläder och placeras i hans säng, och när han agerar tjänstefolket så att hon ska tro att det är han som är baronen. Jeppe förvandlas snart till en tyrannisk härskare för sina undersåtar. Super gör han alltjämt. Den riktige baronen låter så ställe Jeppe inför en skendomstol där han får stå till svars för sina gärningar, och sedan utsätts han för en skenavrättning. Till slut får han återvända hem till hustrun Nille, som, som vanligt, misshandlar honom. 

När pjäsen sätts upp brukar frågan varför Jeppe över huvud taget dricker alltid aktualiseras. Beroende på vilken läsning man lägger över pjäsen varierar anledningen; Holberg ger själv ingent svar. Ibland är det för att Nille misshandlar honom, ibland är det för att baronen förtrycker honom. Ibland "är" han bara sån. Pjäsen finns i svensk översättning, och är som jag minns den inte särskilt svårläst. Humorn är burlesk och kroppslig, och fungerar bäst på scenen, och sämre i läsningen (som alla dessa äldre pjäser är scenhänvisningar sparsmakade). Det här är inte min favoritpjäs, men jag tycker den är ett intressant nordiskt bidrag till världslitteraturen.

3. Så vill jag sluta med en dansk roman som jag läste härom året. Jag köpte den för att den stod och såg så spännande ut i bokhandeln. Den stängda boken heter den, och utspelar sig i Köpenhamn för ungefär hundra år sedan. Flickan Frederikke gifter sig med Frederik, en ung gynekolog på uppåtgående. Tyvärr är han homosexuell, och jag blir aldrig riktigt klar över om Frederikke över huvud taget förstår den saken eller inte. Det är en stort upplagd roman som har en ramberättelse i nutid, men till största delen utspelar sig i dansk överklass i Köpenhamn i början av 1900-talet. Boken är skriven av Jette A. Kaarsbøl, och så vitt jag kan utröna är detta hennes enda bok. Väldigt läsvärd, om man är svag för sekelsskiftesromantik. 

Jag har också en stark bubblare i Christian Jungersens Undantaget, men den hoppas och tror jag att någon annan skriver lite mer om!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

För att jag vill leva så många liv jag kan!

Att läsa romaner är ett sätt att maxa livet. Utan böckerna skulle jag bara ha mitt liv här och nu, och inget större fel i det. Men visst är det intressant att jag kan förflytta mig från denna brådmogna vår 2009 och mina cirklar som förbinder hem och jobb med dagis, vårdcentral och inköp, till en fattig, parisisk konstnärstillvaro sedd genom en norsk ung kvinnas ögon - som i Cora Sandels Alberte-böcker.

Eller leva med indianer! Våren när jag var elva år gjorde jag det, tillsammans med Helmer Linderholms böcker vandrade jag både På krigets röda stig och  bland Fredsstigens röda. En del av mig är fortfarande indian.

Jag har levt medeltidsliv, till exempel som flickan Ylva i Sven Wernströms Trälarna-serie, som Kristin Lavransdotter, som rider där på sin häst i de norska dalgångarna, som ung novis i ett kloster i en förvirrad tid i Umberto Ecos Rosens namn.  Jag har haft kärleksfulla föräldrar som Laura Ingalls, och jag har varit föräldralös som Anne på Grönkulla, Jane Eyre, Oliver Twist och Kulla-Gulla.

Jag har varit blaserad, homosexuell dandy i Dorians Grays porträtt. Jag har varit arg ung man i Plus minus noll av Alexander Skantze, och förvirrad ung man i Josephs Hellers Moment 22, och förälskad ung man i Per Nilssons Hjärtans fröjd, och cynisk ung man i Salingers Räddaren i nöden, och dum ung man i En ond man av Hans Alfredsson, och ung man utan framtid i Mannen utan öde av Imre Kertész, och handikappad ung man i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.

Som Röda Nejlikan har jag har smugglat dödsdömda aristokrater över Engelska kanalen, och gäckat både min hustru och min konung. Jag har levt ett liv efter detta med såväl Dante (Den gudomliga komedien) och Carina Rydberg (Osalig ande). Som Robinson Crusoe har jag bott 28 år på en öde ö (för som Robinson tycker jag att öar är öde om de inte befolkas av vita män). Som Huckleberry Finn har jag seglat nerför Mississippifloden på en flotte, och som Raskolnikov har jag mördat folk som jag inte tyckte hade lika stor rätt att leva som jag.

Jag har besökt Sri Lanka i Michael Ondaatjes Anils skugga, jag har varit polis på Island i Arnaldur Inriðasons deckare, jag har levt i Kina under kulturrevolutionen i Vilda svanar av Jung Chang. Jag har många, många gånger besökt England (frågan är om det inte är mitt favoritmål, i ur och skur, genom alla tider?), men ibland gjort mindre utflykter inom Skandinavien. Som Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl, eller Kjaerstads Wergelandtrilogi. För att inte tala om att Karen Blixen tagit mig med till Afrika, och Tjechov till en rysk datja. Jag har rest till fjärran planeter, jag har rest in i framtiden, och tillbaks till forntiden. Under havet, och i luften.

Det bästa av allt är att jag kan leva om vilket som helst av de här liven när jag vill. Hur många gånger som helst.

Vilka liv har du levt?