Himlar och holländare

Nobelalfabetet har kommit till H. (Jag antar att vi håller på att stava till O-H-E-M-U-L eller O-H-E-D-E-R-L-I-G eller O H-U-R-U M-Å-N-G-A B-O-K-S-T-Ä-V-E-R A-L-F-A-B-E-T-E-T Ä-N-D-Å I-N-N-E-H-Å-L-L-E-R). Jag svarar, enligt Lyrans regler, på två frågor:

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

"För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos." Så motiverade Svenska Akademien Harry Martinsons Nobelpris 1974 (det som han fick dela med Eyvind Johnson). Om man inte vill läsa Vägen till Klockrike eller Nässlorna blomma, kanske ett uppförande av Aniara kan locka? Det brukar göra det när det vankas ett sådant, och jag tror att Martinson vid sidan av Lagerlöf måste vara den mest folkkära svenska Nobelpristagaren.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

För ett författarskap som omfamnar alla de mångfacetterade världar som kan rymmas inom den enskilda människan vill jag tilldela Nobelpriset till den holländske författaren Maarten 't Hart, som låtit sin uppväxt i ett strängt kalvinistiskt samhälle, sin bakgrund som biolog, sitt intresse för klassisk musik, och sin kluvna sexuella identitet sammansmälta i böcker som med varma ironiska stänk och klar prosa visar ett liv som nästan kunde vara ditt.

('t Hart är en stor favorit hos mig, och jag hade hoppats att Lyran skulle vänta lite med bokstaven H, så att jag före det här inlägget hade hunnit skriva ett eller ett par långa hyllningsinlägg. Men det får komma så småningom.)