Lyrans tematrio denna vecka påbjuder en lista på tre bra svenska böcker som blivit lästa senaste året. Så lätt! tänkte jag och kollade igenom min läslista. Och kollade igen. Och igen.
Det visade sig att det fanns riktigt få svenska bra romaner på den listan. Tänk, jag som trodde att jag mest läste böcker av svenska författare jämt. (Det är rätt underligt det där, vilka föreställningar man har om vad man "egentligen" läser. Visst kan man ljuga med statistik, men ganska ofta ljuger man bättre utan.) Min trio blir därför tre svenska fackböcker som jag läst och tycker är tillräckligt bra för att omnämnas, men som jag av olika anledningar inte har bloggat om (nästan alls) under året.
1. Slaveriets historia, del 1 av Dick Harrison. En genomgång av slaveriets historia från urminnes tid fram till renässansen ungefär. Bitvis mycket intressant, men med ett 200-sidigt mittenparti som är stentråkigt. (Det borde nästan vara skottpengar på någon som har förmågan att lägga fram en sak både intressant och roligt men låter bli detta.) Jag ser fram emot att läsa del 2 och 3, men jag måste faktiskt muntra upp mig lite först. Den stora behållningen av boken är kunskapen att slaveriet har varit en viktig del i de flesta ekonomier runt om i världen. Det är alltså ingen företeelse som fanns en kort tid i antikens Rom, återuppstod med de transatlantiska slavtransporterna till Nya världen, och dog ut i och med det amerikanska inbördeskriget. En annan intressant detalj är att slavhandeln i Afrika förekom många hundra år före det att europeerna började importera slavar till Amerika
2. Världens lyckligaste folk av Lena Sundström. Sundström flyttar till Köpenhamn i några månader för att på plats ta reda på vad som hänt i Danmark. Hon ställer till synes naiva frågor för att begripa hur den gemytliga bild av Danmark som hon vuxit upp med har blivit ett samhälle där folk röstar på Dansk Folkeparti. Det här är kanske inte Sundströms allra bästa bok, och den lämnar läsaren med fler frågor än den ger svar. Men det är inte så dumt att stå där med sina frågor ibland.
3. De apatiska av Gellert Tamas. Det här faktiskt inget mindre än en rafflande politisk samtidsthriller, baserad på två av Tamas reportage för SVT:s Uppdrag granskning. Det handlar om apatiska flyktingbarn som bärs ombord på chartrade flygplan för att avvisas från Sverige. Det handlar om det cyniska spelet för att misstänkliggöra barnens sjukdom och deras föräldrars avsikter. Simulerar barnen? Förgiftas de av föräldrar? Allra mest handlar det om hur politiker inte tar ansvar för konsekvenserna av sin förda politik, utan tvärtom försvarar den in absurdum. Jag fastnar för tanken att det för vissa är viktigare att bestämma, än vad man bestämmer.
Visar inlägg med etikett Dick Harrison. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dick Harrison. Visa alla inlägg
måndag 7 juni 2010
torsdag 3 juni 2010
Vad går an?
Det finns tydligen gränser. När boken Tom är död av Marie Darrieussecq kom ut fick författaren kritik för att hon (i jagform!) skrivit om en mor som förlorar sitt barn, utan att detta var självupplevt. Att skriva om förlorade barn får man alltså endast göra om man själv råkat ut för det. Det här är en så stor och intressant fråga att jag ville diskutera den i ett eget inlägg, men det var många som inte kunde hålla sig ifrån att kommentera detta när jag skrev om Darrieussecqs bok häromdagen.
Ja, det finns tydligen gränser för vad man får skriva, men jag tycker de är lite otydliga. Finns det andra områden som är förbjudna? Får man skriva om övergrepp, incest, självmord, afasi, graviditet, ångest, massmord, barnamord, våldtäkt, slaveri och hur det är att arbeta i en konsumkassa om man själv inte har personlig erfarenhet av detta?
Och är det skillnad på skönlitteratur och facklitteratur? Får en journalist till exempel inte rapportera från en rättegång om gruppvåldtäkter om man själv inte har blivit våldtagen eller våldtagit? Borde Dick Harrison åtalas för trafficking för sin historiska trebandsöversikt över slaveriet? Ska Camilla Läckberg spärras in för anstiftan till mord på grund av kursiverade textavsnitt som illustrerar mördarens tankar? Får ingen skriva avhandlingar om världssvälten som inte har svultit (ihjäl) själv?
Min misstanke är att debatten uppstår just för att det är en kvinna som är mor som skriver om ett förlorat barn utan att ha upplevt det själv.
Ödets finger pekar mig denna vecka i tydligt riktning mot Darrieussecq. I det nummer 2 av ViLäser som jag tagit mig igenom finns nämligen även en artikel om rabaldret kring Darrieussecqs bok, och då handlade det inte bara om smaklösheten i att skriva om ett dött barn hon inte hade, utan även om anklagelser om plagiat. (Darrieussecq är för övrig nu aktuell med en bok som handlar om plagiat.) Tom är död skulle plagiera en bok av Camille Laurens (som på svenska heter I deras armar, och handlar just om Laurens förlust av en son). Mer om denna karusell finns i Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet.
Jag vill gärna säga några ord om Darrieussecqs bok innan jag fortsätter resonemanget om vad man får skriva om och inte.
Darrieussecqs bok är ett seriöst och uppriktigt försök att leka "tänk om". Ett modigt sätt att angripa det allra värsta. I Darrieussecqs fall kanske också ett sätt att förstå sina egna föräldrar erfarenhet; de hade förlorat ett barn. Boken är nästan 230 sidors ältande i den förlorade sonen, i moderns skuld (barnet dog i en olycka medan hon sov middag). Ältandet, upprepandet, cirklandet som långsamt blir allt större ellipser är bokens stora styrka, och tillsammans med det skenbart vardagliga språket blir det en process av förlust, sorg, bearbetning och nyorientering.
Det här är ingen spekulativ bok. Det är ingen bok som förringar en förälders sorgearbete, det är inte en bok som förminskar det, som gottar sig i eländet eller som tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag ser det tvärtom som en trovärdig kontrafaktisk undersökning av den abnorma situationen att förlora ett av sina barn. En bra bit in i boken deltar modern i en samtalsgrupp för sörjande föräldrar, en grupp som förvandlas till en tävling om vem som har rätt att sörja mest. Berättarjaget jämför egoistiskt sin förlust av fyra-och-ett-halvt-åringen med kvinnan som förlorat sin femtonåring (vad har hon att beklaga? Hon fick ju ändå femton år, en hel evighet!) och familjen som förlorat sitt veckogamla barn i plötslig spädbarnsdöd (vad har de att sörja? De kände ju aldrig sitt barn). I båda fallen "vinner" således berättarjaget detta spel mellan sorgliga förlorare. Hon drar fullständigt absurda slutsatser så klart. Men jag tycker gestaltandet av hur modern för sig själv rättfärdigar att hennes sorg är värd mest sätter fingret på vad det handlar om när man sörjer.
Och det är också den här bilden som blir intressant. Det skulle vara helt otänkbart att ifrågasätta reaktionerna som är beskrivna i en bok som är skriven av en mor som förlorat sitt riktiga barn. Det går inte att diskutera varför en sådan mor tänkte eller handlade som hon gjorde, utan att rikta kritik mot hennes sorg, utan att trampa på den, förminska den och spekulera i den. En skönlitterär bok som behandlar samma frågor hjälper däremot inte bara författaren att hantera sina värsta farhågor, utan tar även med läsaren på samma resa. En skönlitterär bok gör det möjligt att diskutera det allra hemskaste med distans, utan att respektfullt tassa på tårna runt någon annans sorg.
Idag finns en intensiv mediabevakning kring varje stor katastrof. Idag exploateras människors sorg och förtvivlan på löpsedlar och i spelfilmer. Psykologer och krisgrupper kallas in till skolor och arbetsplatser vid dödsfall. Böcker som baseras på sanna berättelser om svåra sjukdomar, om tsunamikatastrofer, gisslandramer och familjehemligheter blir bästsäljarsuccéer. Vi gråter (ibland lika mycket över dåligt språk som över innehållet). Mediebevakningen karaktäriseras av en paradoxal blandning av sensationslystnad och respekt.
Jag tror att skönlitteraturen (och konsten i alla dess former!) har en viktig roll här. Inte bara för att olycksoffer knappast kan ha patent på att skriva om katastrofer, utan för att det är viktigt med plattformar där rädslor, sorg och svåra frågor kan diskuteras utan att någon enskild blir utsatt och ställd till svars. Det går inte att ifrågasätta hur någon reagerar på förlusten av en livskamrat, en bror, en bästa vän, ett barn, men det är lätt att hamna i en situation där någon enskilds reaktion ses som mall för ett normalt förlopp – både av den drabbade och av omvärlden. Men skräcken för att förlora någon finns hos var och en, och vi måste hantera den på något sätt. Med hjälp av konst och litteratur kan vi både nyansera ett skeende, och ställa det på sin spets. Det är både välsignelsen och förbannelsen som den mänskliga föreställningsförmågan för med sig.
Nya Vågen i P1 diskuterade 3 november 2010 också frågan om fakta och fiktion i litteraturen. Det var ett tag sen jag lyssnade på programmet, men om jag inte minns fel innehåller det även en diskussion om hur man ska kunna recensera böcker baserade på sanna händelser. (Jag har inte tid att lyssna igenom programmet igen just nu, men det är möjligt att just den senare diskussionen förekom i ett annat kulturprogram under vintern.) Hur ska man recensera en bok skriven av någon som utsatts för incest? "Det var en bra bok"? "Språkligt sett finns det mycket att önska"? "Den beskriver en hemsk verklighet som inga barn ska behöva utsättas för"?
Ja, det finns tydligen gränser för vad man får skriva, men jag tycker de är lite otydliga. Finns det andra områden som är förbjudna? Får man skriva om övergrepp, incest, självmord, afasi, graviditet, ångest, massmord, barnamord, våldtäkt, slaveri och hur det är att arbeta i en konsumkassa om man själv inte har personlig erfarenhet av detta?
Och är det skillnad på skönlitteratur och facklitteratur? Får en journalist till exempel inte rapportera från en rättegång om gruppvåldtäkter om man själv inte har blivit våldtagen eller våldtagit? Borde Dick Harrison åtalas för trafficking för sin historiska trebandsöversikt över slaveriet? Ska Camilla Läckberg spärras in för anstiftan till mord på grund av kursiverade textavsnitt som illustrerar mördarens tankar? Får ingen skriva avhandlingar om världssvälten som inte har svultit (ihjäl) själv?
Min misstanke är att debatten uppstår just för att det är en kvinna som är mor som skriver om ett förlorat barn utan att ha upplevt det själv.
Ödets finger pekar mig denna vecka i tydligt riktning mot Darrieussecq. I det nummer 2 av ViLäser som jag tagit mig igenom finns nämligen även en artikel om rabaldret kring Darrieussecqs bok, och då handlade det inte bara om smaklösheten i att skriva om ett dött barn hon inte hade, utan även om anklagelser om plagiat. (Darrieussecq är för övrig nu aktuell med en bok som handlar om plagiat.) Tom är död skulle plagiera en bok av Camille Laurens (som på svenska heter I deras armar, och handlar just om Laurens förlust av en son). Mer om denna karusell finns i Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet.
Jag vill gärna säga några ord om Darrieussecqs bok innan jag fortsätter resonemanget om vad man får skriva om och inte.
Darrieussecqs bok är ett seriöst och uppriktigt försök att leka "tänk om". Ett modigt sätt att angripa det allra värsta. I Darrieussecqs fall kanske också ett sätt att förstå sina egna föräldrar erfarenhet; de hade förlorat ett barn. Boken är nästan 230 sidors ältande i den förlorade sonen, i moderns skuld (barnet dog i en olycka medan hon sov middag). Ältandet, upprepandet, cirklandet som långsamt blir allt större ellipser är bokens stora styrka, och tillsammans med det skenbart vardagliga språket blir det en process av förlust, sorg, bearbetning och nyorientering.
Det här är ingen spekulativ bok. Det är ingen bok som förringar en förälders sorgearbete, det är inte en bok som förminskar det, som gottar sig i eländet eller som tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag ser det tvärtom som en trovärdig kontrafaktisk undersökning av den abnorma situationen att förlora ett av sina barn. En bra bit in i boken deltar modern i en samtalsgrupp för sörjande föräldrar, en grupp som förvandlas till en tävling om vem som har rätt att sörja mest. Berättarjaget jämför egoistiskt sin förlust av fyra-och-ett-halvt-åringen med kvinnan som förlorat sin femtonåring (vad har hon att beklaga? Hon fick ju ändå femton år, en hel evighet!) och familjen som förlorat sitt veckogamla barn i plötslig spädbarnsdöd (vad har de att sörja? De kände ju aldrig sitt barn). I båda fallen "vinner" således berättarjaget detta spel mellan sorgliga förlorare. Hon drar fullständigt absurda slutsatser så klart. Men jag tycker gestaltandet av hur modern för sig själv rättfärdigar att hennes sorg är värd mest sätter fingret på vad det handlar om när man sörjer.
Och det är också den här bilden som blir intressant. Det skulle vara helt otänkbart att ifrågasätta reaktionerna som är beskrivna i en bok som är skriven av en mor som förlorat sitt riktiga barn. Det går inte att diskutera varför en sådan mor tänkte eller handlade som hon gjorde, utan att rikta kritik mot hennes sorg, utan att trampa på den, förminska den och spekulera i den. En skönlitterär bok som behandlar samma frågor hjälper däremot inte bara författaren att hantera sina värsta farhågor, utan tar även med läsaren på samma resa. En skönlitterär bok gör det möjligt att diskutera det allra hemskaste med distans, utan att respektfullt tassa på tårna runt någon annans sorg.
Idag finns en intensiv mediabevakning kring varje stor katastrof. Idag exploateras människors sorg och förtvivlan på löpsedlar och i spelfilmer. Psykologer och krisgrupper kallas in till skolor och arbetsplatser vid dödsfall. Böcker som baseras på sanna berättelser om svåra sjukdomar, om tsunamikatastrofer, gisslandramer och familjehemligheter blir bästsäljarsuccéer. Vi gråter (ibland lika mycket över dåligt språk som över innehållet). Mediebevakningen karaktäriseras av en paradoxal blandning av sensationslystnad och respekt.
Jag tror att skönlitteraturen (och konsten i alla dess former!) har en viktig roll här. Inte bara för att olycksoffer knappast kan ha patent på att skriva om katastrofer, utan för att det är viktigt med plattformar där rädslor, sorg och svåra frågor kan diskuteras utan att någon enskild blir utsatt och ställd till svars. Det går inte att ifrågasätta hur någon reagerar på förlusten av en livskamrat, en bror, en bästa vän, ett barn, men det är lätt att hamna i en situation där någon enskilds reaktion ses som mall för ett normalt förlopp – både av den drabbade och av omvärlden. Men skräcken för att förlora någon finns hos var och en, och vi måste hantera den på något sätt. Med hjälp av konst och litteratur kan vi både nyansera ett skeende, och ställa det på sin spets. Det är både välsignelsen och förbannelsen som den mänskliga föreställningsförmågan för med sig.
Nya Vågen i P1 diskuterade 3 november 2010 också frågan om fakta och fiktion i litteraturen. Det var ett tag sen jag lyssnade på programmet, men om jag inte minns fel innehåller det även en diskussion om hur man ska kunna recensera böcker baserade på sanna händelser. (Jag har inte tid att lyssna igenom programmet igen just nu, men det är möjligt att just den senare diskussionen förekom i ett annat kulturprogram under vintern.) Hur ska man recensera en bok skriven av någon som utsatts för incest? "Det var en bra bok"? "Språkligt sett finns det mycket att önska"? "Den beskriver en hemsk verklighet som inga barn ska behöva utsättas för"?
onsdag 3 mars 2010
Själarnas gemenskap?
Nu har jag testat mig hos Nationalencyklopedin för att få reda på vilken historisk person jag är mest lik. Det är Dick Harrisons som satt ihop testet, och enligt artikel i DN är Harrison själv glad över att hans alter ego blir Julius Caesar.
Själv har jag svarat på frågorna tre gånger. Lite olika varje gång. Men jag blir likväl igenkänd som Verner von Heidenstam.
Så jag funderar nu över om detta är ödets finger som pekar mot bokhyllans översta hylla, där Karolinerna i två vackra skinnband tronar. Eller om det tvärtom är Försynens sätt att säga att det är bättre att lägga lästiden på något annat.
Själv har jag svarat på frågorna tre gånger. Lite olika varje gång. Men jag blir likväl igenkänd som Verner von Heidenstam.
Så jag funderar nu över om detta är ödets finger som pekar mot bokhyllans översta hylla, där Karolinerna i två vackra skinnband tronar. Eller om det tvärtom är Försynens sätt att säga att det är bättre att lägga lästiden på något annat.
onsdag 16 december 2009
00-talets starkaste läsupplevelser
Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):
Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!
Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.
Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.
Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!
The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.
Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.
Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?
Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!
Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)
Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.
Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.
Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.
*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)