I komplett sällskap

Ja, apropå den där våndan i att slänga gamla mer än uttjänta vhd-band som jag skrev om, så var det faktiskt något som var väldigt enkelt att göra sig av med: videobanden med Twin Peaks! Anledningen? Jo, mina rariteter Laura Palmers Dagbok och Special Agent Dale Cooper's diary har äntligen fått sällskap av den vackra Twin Peaks-guldboxen! Kanske, kanske har jag redan börjat titta nån sen kväll, långt ifrån dig, när du läser det här...

Min uppläsning av de första sidorna av Dale Coopers dagbok finns för övrigt här. En uppläsning ur Laura Palmers dagbok finns här, av Titti på Hellre barfota än boklös.

Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

Melodikryss

Vi behöver lite musikfrågor nu, eller hur?



10. Den här sångerskan spelade fru till Janne Loffe Karlssons rollfigur i en tv-serie baserad på en svensk barnboksserie. Vad hette storasystern i denna serie?

1. Rosa
X. Linnea
2. Katarina



11. Den här sångaren spelade morfar i en tv-serie baserad på en svensk barnboksserie. Hjältinnan/ huvudpersonen i böckerna har en barndomsvän. Vad heter hon?

1. Martina
X. Lotta
2. Lisa



12. Mannen som här sjunger tillsammans med Povel Ramel spelar gud i en tv-serie baserad på en svensk barnboksserie. Den kvinnliga huvudpersonen är mer känd under sin egenvalda pseudonym (som också är namnet på en av böckerna i serien). Men vad heter hon egentligen i förnamn?

1. Anna
X. Anastasia
2. Julia


Här kan man så klart få bonuspoäng om man vet namnet på böckerna/tv-serierna och vem som skrev dem. Kanske vet man även efternamnet på flickan i sista frågan.

Hur man gör amerikansk feelgood om det ofattbara

Låt mig börja med att bekänna att jag – på den tiden det begav sig – tyckte att Dallas skulle varit mycket bättre utan JR. Jag gillar lyckliga och konfliktlösa tillstånd. Jag gillar människor som tycker om varandra, som bryr sig om sina barn, sina grannar och ler vänligt mot okända, svettstressade mammor med trotsande två-åringar i affären. Jag gillar folk som tar hand om sig själva och varandra, stöder andra i motgångar och osjälviskt gläds åt framgångar. Jag omger mig gärna med sådana personer, och drömmer om ett utopiskt tillstånd där alla i världen lever som i slutet av en amerikansk feelgood-film.

Men jag har nyss och med förfäran insett att jag som vuxen finner det ointressant att läsa om en sådan här perfekt värld.  

Boken det handlar om är Rosta bröd. Det är en bok som Roger Rosenblatt har skrivit i sorgen efter sin dotter Amy. Hon var en lycklig, omtyckt, effektiv och fullständigt fantastisk 38-årig trebarnsmor och läkare. Hennes hjärta stannade medan hon sprang på löpbandet i familjens gillestuga. Roger och hans fru Ginny flyttade in hos svärsonen Harris. Ginny sköter om allting (och det är en himla massa, fastän barnen går i skolan och minstingen har barnflicka på heltid), och Roger bidrar med att rosta bröd. Den där brödrostningen ska nog tolkas metaforiskt på något sätt och ge läsaren lika filosofiska insikter som när man exempelvis ser filmen Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke.

Rosta bröd lanseras som en bok i samma anda som Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Bara det borde få en att låta bli den. Jag tyckte nämligen mycket om Tisdagarna; jag tyckte om den där utvecklingen och insikten som berättarjaget gick igenom. Jag tyckte om livsfilosofin, tanken att leva i ögonblicket, tanken att ta vara på vad livet kan ge, även om det inte är mycket och även om man vet att det snart är slut. Jag tyckte mycket om tanken att finnas där för varandra. Framför allt tyckte jag mycket om att författaren inte höll på och kladdade med en spetsig tuschpenna för att skriva mig på näsan hur viktigt det är att ta vara på varandra.

Det sista man kan kalla Rosta bröd är dynamisk. Det är en bok utan utveckling: Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i början av boken, och Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i slutet av boken. Det är en statisk bok där ingen någonsin bryter samman. Den enda konflikt som uppstår är att en svärdotter blir lite sur på berättarjaget i ungefär 10 rader, därför att han milt tillrättavisat sitt barnbarn, svärdotterns son. Men den rynkade pannan har slätats ut innan ursäkter ens har hunnit uttalas. Rosta bröd innehåller många ord om sorg – den är en varm uppvisning i hur sorgen idealt kan hanteras i en kärleksfull familj. Men den släpper inte in läsaren i sorgen, ingenstans krackelerar ytan. Änkemannen och svärsonen Harris fördrar ständigt sina svärföräldrars närvaro i huset. Vänner och släktingar har alla goda och nära relationer med samtliga. De köper presenter till sin ingifta svägerskas brors barn (eller vad det bli, rätt långt bort är det i alla fall). Barnens förskola samlar in pengar till en bänk till Amys minne.

En sån här bok är oangripbar. Hur ska jag kunna kritisera texter där en far beskriver känslorna inför sin dotters död – välformulerat och färdigtänkt, polerat och disneyfierat, utan att någonsin lätta på den bedrövade men värdiga masken? Hur ska jag kunna skriva att det är tråkigt att läsa om hur alla de hundratals vännerna i flera månader turas om att lämna färdiglagade middagar vid dörren? Hur ska jag kunna uttala tanken att det inte berör mig det minsta när Rosenblatt påstår att de senaste månaderna har varit en jobbig tid för honom, eftersom han inte med alla sina halvsideslånga skildringar av ögonblicksbilder och barndomshistorier lyckats visa för mig att tiden varit påfrestande?

Nej, har man inte drabbats av sorg själv så får man här ingen hjälp att förstå hur det kan kännas. Och har man råkat ut för en nära anhörigs bortgång så förstår jag inte heller hur Rosenblatts bok ska kunna vara till tröst. I denna värld av terapeuter och förstående lärare, med stipendier som instiftas i Amys namn, och ett nätverk av inkännande gamla kolleger och barndomsvänner – hur ska man kunna känna igen sig? Amy var perfekt när hon levde. Familjen hanterar hennes död perfekt. Om det här inte var något som hänt på riktigt, där tre barn förlorat sin mor så skulle jag nästan skriva att det är en bok som börjar bra, och blir ännu bättre på slutet.

Jag hittar ingen resonansbotten i mina egna upplevelser. I denna stillastående bok finns inte ens något filosofiskt att greppa om. Mina förhoppningar stiger när Rosenblatt nämner att han kör han mot rött ljus. Men det är också den enda gången då hans sorgsna yta krusas en smula. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag har tråkigt (men att läsa den här boken är ungefär som att plöja igenom de där julbreven min familj får från avlägsna amerikanska släktingar varje år – en dubbelsidig A4-sida med utläggningar av hur mina fjärdedelskusiner gör succé som specialistläkare, föder välskapta barn och tillbringar långa sommarmånader med att surfa i familjens Florida-villa, medan fadern sköter sitt välbetalda advokatjobb med vänster hand och framgångsrikt ger ut böcker om snäckor (!) med den andra och modern tar hand om sin sjuka gamla mamma och volontärarbetar på kyrkans förskola. Det är trevligt på alla sätt, men nån särskild spännande historia är det ju inte!)

Jag tänker på andra böcker om sorg jag läst. Till exempel den modiga boken om Anne-Britt som miste dottern Johanna i Göteborgsbranden – en bok som (om än betydligt mindre välskriven) verkligen tar läsaren med genom sorgearbetets alla komplicerade processer. Eller Annika Borgs exceptionellt välformulerade bok om sin fars sjukdom och bortgång. Rosenblatts bok berör inte, och den är faktiskt inte ens så bra att jag lutar mig tillbaks och njuter av språket.

Så låt mig avsluta med att avråda från att sätta den här boken i handen på någon som nyss förlorat en älskad människa. Alla som inte har haft en mamma som bett 30 nära (!) väninnor skriva visdomsord till en på 18-årsdagen och sedan sparat dem i en pärm så att man kan ta fram dem för tröst och råd under resten av livet kan lätt känna mindervärdeskomplex av den kärleksfulla omgivning som omger Amy och hennes familj. Dock vill jag understryka att jag av hela mitt hjärta gläds åt att familjen Rosenblatt har varit välsignade med allt det stöd de har fått av varandra och andra vid sin svåra förlust, och jag önskar – med djup uppriktighet – att det är något som alla vi som förlorar någon får uppleva.

Och det finns ett par rader som fuktar mina ögon: När Amys äldre bror mot slutet av det första sorgeåret får en son och ger honom namnet Nathaniel A – bara "A", så som Amy brukade kallas. Då snyftar jag till.

Boktoka tyckte dock att hon fick en glimt av hur sorg kan vara när hon läste det här.  Enligt O tyckte också att boken var känslolös och nedtonad (jag håller med henne om att det måste finnas en massa känslor där under ytan, och jag kan inte begripa varför inte boken ens låter oss ana detta). Bokomaten känner inte heller något särskilt för de här människorna, och fascineras och gläds, liksom jag, över den enorma uppslutning kring familjen. En bok om dagen vill också bli gripen av  Rosenblatts sorg, men blir det inte. Bokblomma tycker inte bara om boken, utan tycker dessutom att den är rolig.

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.

"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 

"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"

"I went into Jane Eyre once."

Marianne frowned overdramatically.

"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"

ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

I stället för Åsa Bodén*

Snowflake skriver att vädret ger boken. Jag hoppas sannerligen att hon har rätt och att det inte är tvärtom, för i så fall vågar jag inte börja läsa Syndaflodens år.


*Rubriken syftar på en sketch med Gösta Ekman, där han agerar tafflig väderpresentatör, förment i stället för Åsa Bodén, en tv-meteorolog, välkänd för såna som är lite äldre än jag. Sketchen var med och tävlade som en av Sveriges roligaste i programmet Razzel (eller något annat av de där familjeunderhållningsprogrammen som kördes på lördagkvällarna runt 1984), och jag vet inte varför, men jag tänker ofta på den. 

Enquist kollar in mördarsniglar

Eftersom jag inte sett bokbloggosfären översvämmas av förtjusta rop, så måste det helt enkelt finnas stora massor därute som inte har sett fyrans program Välkommen åter. På outgrundliga nätvägar har jag lyckats upptäcka det, och jag säger bara: Missa inte Pia Johanssons förtvivlade försök att få folk att köpa någon annan bok än Camilla Läckbergs senaste!

Det är tjejer, tjejer, tjejer och de flesta är roligare än jag vågade hoppas. Och i avsnitt fem finns P-O Enqist i en cameoroll.

Så skjut upp Babel-tittandet på Svtplay en liten stund – de avsnitten ligger kvar längre på nätet.

Bring in the cherry pie!

Nu blir det lite internt här, men lystring allihop. Jag har börjat högläsningen.

Det kommer kanske ta ett tag innan vi tar oss igenom båda två.

I alla fall om vi ska varva läsningen med Tittis TP-guldbox. Och om inte hon har någon, så vet jag att Martina fick en på födelsedagen!



P.S. Jag har en LP med musiken också. Och en skokartong med utslitna vhs-band med hela serien, utom avsnitt 22 eller 24. Men eftersom jag just tillbringat åtskillig semestertid med att städa undan just de lådorna allra längst in i garderoben (bakom lådan med Kitty-böcker!) så orkade jag inte dra fram dem för ett förevigande. 

Allt om prinsessor

När jag (lite i efterhand) såg förra veckans Babel (8 april) som bland annat innehöll en intervju med författaren Per Gustavsson som skrivit och tecknat de roliga prinsessböckerna, och när jag ganska nyss läste Lyrans recension av en av dem så insåg jag att det inte fanns någon återvändo längre. Jag måste delge er mina funderingar kring de här böckerna.

Jag fick dock ett problem när jag försökte ordna tankarna, jag fick ingen riktig struktur, och hittade fler invändningar än argument. Så mitt inlägg mynnade ut i en dialog i stället, låt oss säga att den sker mellan Djävulen och mig. Jag håller på mig själv, det vill jag gärna ha sagt, men erkänner villigt att Djävulen har en hel del bra poänger.

Vixxtoria: Har du läst de här prinsessböckerna av Per Gustavsson? Det finns faktiskt fem stycken idag, om man räknar in Prinsboken också.

Djävulen: Ja, visst är de bra! Här har man utgått från alla föreställningar som finns om prinsessor: att de har rosa klänningar och bara leker med dockor och sitter och väntar på att prinsen ska komma ridande på den vita hästen. Men man bryter mot allt detta genom att göra prinsessan aktiva. När hon campar (se gärna Lyrans recension) så använder hon örhängen som fiskekrokar, och de stora klänningarna som tält. Hon är ingen mes, utan tvärtom har hon svärd, och hjälper prinsen att fånga draken. När hon hör konstiga ljud i källaren går hon genast för att ta reda på vad det är. Tuff brud, det där!

Vixxtoria: Men jag har ändå ett problem med det där. Genom att använda alla de här attributen: klänningar, örhängen, prinsesskronor, så förstärker man ännu mer detta prinsessiga. Gustavsson ritar visserligen prinsessor i alla former och färger, men man måste fortfarande ha klänning, äta prinsesstårta och vara flicka för att vara prinsessa. Själva prinsessrollen är fortfarande för snävt definierad.

Djävulen: Är det ett problem att prinsessan är en flicka?

Vixxtoria: Ja. Faktiskt. Varför måste alla prinsessor vara flickor?

Djävulen: Nu är du faktiskt bara obstinat!

Vixxtoria: Nej, men om man nu faktiskt ska leka med könsroller, så varför inte göra det ordentligt? I Prinsessor tar semester så får ju till exempel prinsessan beök av andra prinsessor från hela världen. De kommer i alla former och färger, och här hade man kunnat få se en manlig prinsessa lika väl som en kinesprinsessa och en amerikansk prinsessa.

Djävulen: Du får det att låta som något negativt att vara flicka. Tycker man att det är det om man är feminist?

Vixxtoria: Man tycker väl att det är negativt om man hela tiden tillskrivs en massa egenskaper bara för att man har ett visst kön. Eller man och man. Jag tycker det i alla fall.

Djävulen: Men det här är väl ändå tvärtom? Det här är en bok som säger att att flickor som är prinsessor kan göra vad de vill. Jag kan egentligen inte se några begränsningar. De lägger du nog själv in i tolkningen. Och visst är det bra att pojkar också kan få läsa böcker om starka flickor, förutom Pippi Långstrump?

Vixxtoria: Ja, men läser pojkarna de här böckerna, om de inte är barn till Lilla O? De här böckerna skriker ju ut att det är böcker för flickor. De är så rosa att jag får ont i ögonen (okej, jag gillar inte rosa alls, men låt oss inte gå in på det här), de har en flicka som hjältinna och även om jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att föräldrar och andra vuxna köper de här böckerna också till små pojkar, så tror jag att det oftast inte blir så. Det är en sån där bok som är skriven för flickor för att öka deras självförtroende, och ta dem ur föreställningen att de inte ska vara några små fåniga våp bara för att de vill vara prinsessor.

Djävulen: Och det är dåligt för att...?

Vixxtoria: Det är inte dåligt i sig. Så klart. Det är ju det som gör det så svårt att säga något negativt om de här böckerna. Det är väl skitbra om man inte ser prinsessrollen (eller vilken annan roll som helst) som en begränsning. Men det blir liksom dåligt när man gör böcker för små flickor och inte för små barn. På det sättet är de här böckerna om den tuffa lilla prinsessan lika illa som böcker där prinsessan sitter i ett torn och väntar på att bli räddad. De vänder sig till flickor och definierar en värld som små pojkar inte bereds tillträde till, som de inte lockas av. Som det inte är meningen att de ska lockas av. Och om de ändå tycker att det verkar vara häftigt att vara prinsessa, så får de knappast något stöd för det.

Djävulen: Men du överdriver rätt mycket nu hörru. Vadå "pojkar inte ges tillträde"? Man läser väl sagor för pojkar också. Och förresten har ju Per Gustavsson nyss kommit ut med boken När prinsar fångar drakar. Där hjälps ju prinsen och prinsessan åt att fånga draken, och båda är ungefär lika luriga. [skratt] Fast draken är lurigast. Han fångar dem båda två, och sen får de showa och sjunga för honom, och koka spaghetti, innan de lyckas rymma. Det är en ganska kul omskrivning av sagan, eller hur? Ingen jungfru i drakgrottan som prinsen ska komma ridande för att rädda!

Vixxtoria: Men poängen – poängen! – är väl att man å ena sidan kan fundera över om det finns några små pojkböcker där pojkarna ska vara snälla och gulliga och passa barn och leka med dockor och laga mat och...

Djävulen: Totte-böckerna, kanske?

Vixxtoria: Okej då.

Djävulen: Jag förstår faktiskt inte din poäng. Finns det nån?

Vixxtoria: Men låt oss säga en bok om en machokille som tycker att det coolaste som finns är att städa toaletterna? Liksom att man vänder på det?

Djävulen: Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum?

Vixxtoria: Jamen. Jamen...

Djävulen: Jaaa?

Vixxtoria: Jag tycker bara att jag ser böcker för barn å ena sidan, och böcker för flickor å andra sidan. Det är sånt jävla tjat om att flickor ska ändra på sig hela tiden. De ska bli tuffare och modigare och slåss med svärd och så vidare. De är inte okej som de är, det är inte okej om de gillar att vara fina, för då måste de bli lite skitiga under naglarna och ut och fånga drakar. Alla barn ska vara vilda.

Djävulen: Så du var en sån där prinsessig flicka som klädde ut dig och sov med krona, och nu vill du ha upprättelse och höra att det är helt okej att vara sån? Du, det är helt okej att vara en tjejtjej.

Vixxtoria: Jag? Tjejtjej? Nej, jag tror inte att jag nånsin klädde ut mig till prinsessa. Det var jag som önskade mig ett gevär i leksaksaffären och mitt träsvärd var min käraste ägodel. Prinsessåldern fanns förresten inte när jag var liten.

Djävulen: Men det är väl ett psykologiskt faktum? Femårsåldern när alla små flickor vill gifta sig med sin pappa, och pojkarna med sin mamma?

Vixxtoria: Ja, men den oidipala fasen behöver väl inte absolut kombineras med prinsessklänningar, eller? Som om det vore en naturlag? Jag har mer och mer börjat tro att prinsessåldern är ett hopkok av en vuxenvärld där (somliga) kvinnor vill klä ut sig i ryschklänningar, och det finns en stor lobby av båda könen som vill befästa de traditionella könsrollerna...

Djävulen: Ursäkta, men det där är ju bara en massa mumbojumbohobbypsykologiskt skitprat!

Vixxtoria: Vänta bara tills jag hittat avhandlingen som bevisar att jag har rätt!

Djävulen: Jag har tid att vänta. Ska du googla nu på en gång eller?

Vixxtoria: Jag har googlat mig blå, och hittar inget just nu. Jag får återkomma.

Djävulen: Gör så.

Vixxtoria: Men vänta lite! Det finns i alla fall något som jag var inne på där som jag skulle vilja utveckla. Den handlar om pojkarna. Den grupp som har lägst status måste väl ändå vara de tjejiga pojkarna. Vilka böcker finns för dem, som bekräftar dem? Det måste väl ändå vara en viktig fråga?

Djävulen: Jag tror du är inne på helt fel spår. Det är klart att både flickor och pojkar läser de här prinsessböckerna och har roligt. Varför kan barn inte bara få ha roligt? Varför är du inte bara nöjd?

Vixxtoria: Jag vet inte. Jo, jag tror det är något med svärdet i den där boken När prinsessor vaknar om natten. Prinsessan ska bända undan stenbumlingar som rasat ner i källargången, men svärdet går sönder. Och då står det att prinsess-svärd inte är så starka. Varför står det så? Varför går just prinsess-svärd sönder? Är de särskilt dåliga? Kunde det inte bara stå svärd?

Djävulen: Du märker ord.

Vixxtoria: Men ord är viktiga.

Djävulen: Okej. Okej. Men om vi ska ta och sammanfatta den här diskussionen så gillar du alltså inte Per Gustavssons prinsessböcker för att du tycker att de är för rosa, att de bekräftar föreställningen om prinsessor, att de främst vänder sig till flickor, och att även om flickorna blir stärkta och får exempel på ett brett spektrum av roller de kan ha även som "prinsessor", så lämnas pojkarna kvar i föreställningen att de måste vara tuffa och hårda, inte får gråta, leka med dockor och vara blyga, för att detta är flickigt. Du tycker alltså att böckerna skapar en ny – förhållandevis positiv – förebild för flickorna, medan pojkarna (på grund av böckernas flickiga estetik) hålls kvar i föreställningen att prinsessor är till för att räddas? Pojkarna får, så att säga, inte reda på att flickornas roll har ändrats.

Vixxtoria: Ja. Just det. Fast jag gillar alltså böckerna. Jag har bara de där små invändingarna.

Djävulen: Och hur skulle man kunna göra dig nöjd? Det är ganska svårt, faktiskt. Du klagar på praktiskt taget alla försök att rucka på könsrollerna som görs i dagens barnböcker. Matildas katter var du otroligt negativ till, minns jag. Och stackars Milla i Alfonsböckerna? Ja, stackars Milla, vad har hon gjort för ont egentligen?

Vixxtoria: Men varför ska man vara nöjd så länge det faktiskt inte är helt bra? De som verkligen vill göra ett försök att med sina böcker förändra föreställningarna, de nöjer sig väl inte heller hoppas jag! Nej, man kan inte göra alla nöjda, och jag är kanske lite extra petig. Från intervjun med Per Gustavsson förstod jag ju också att böckerna har sin upprinnelse i Gustavssons egen dotter, och hur hon kom hem och hade föreställningar om vad prinsessor kan och inte kan göra. Böckernas tydliga utgångspunkt är att vidga en prinsessas handlingssutrymme. Det tycker jag ju är bra. Jag tycker bara att handlingsutrymmet kunde blivit ännu större.

Djävulen: Men om vi ska vara helt ärliga idag, så är det väl ändå pojkarna som har mindre handlingsutrymme? De som inte får vara ledsna och leka med dockor, som du sa nyss.

Vixxtoria: Kanske det är så. Men i så fall måste det finnas böcker för dem också. Är inte hela samhället alldeles för uppbyggt på att alla ska vara vilda och framåt. Det finns alldeles för lite plats för blyghet och inåtvändhet och tungus-känslor hos både pojkar och flickor.

Djävulen: Men om jag pressar dig lite: du skulle alltså bli nöjd om det fanns böcker för de tjejiga pojkarna?

Vixxtoria: Nu försöker du göra det enkelt för dig. Nej, jag tror jag skulle bli nöjd först när bilderböckerna vände sig till barn, och man inte behövde fundera över om det var en pojkbok eller en flickbok. När barnen i böckerna kunde göra vad som helst, utan att man behövde göra en poäng av att det är hon med rosetten som kör grävmaskinen och han med förklädet som tröstar den gråtande nallen. Jag drömmer om en värld där det finns utrymme för killiga tjejer och tjejiga killar och allt däremellan utan att någon höjer på ögonbrynen eller försöker göra om barnen. Mest drömmer jag nog om att adjektiv som "killiga" och "tjejiga" ska bli tomma på betydelse.

Djävulen: Skulle inte det innebära en värld där bilderböckerna var ren science fiction-litteratur?

Vixxtoria: Nej. När barnböckerna ser ut på det sättet utan att vi ens noterar det så innebär det att vi har uppnått samma sak i vuxenvärlden. De dagar jag är optimistisk hoppas jag att jag och mina barnbarn läser de där böckerna tillsammans.

Intervjun med Per Gustavsson från Babel, samt mycket annan prinsessinformation finns även här.

Spegel, spegel på väggen där

Jag kanske skulle vara den där bokstavstroende. Den där fanatikern, med auktoritetstro som bara lyder order. Angivaren. Medlöparen som tvår sina händer. Präktig och laglydig. Oantastligt. Omoraliskt. Men legalt. Och med både skygglappar och kappor som blåser för vinden.

Jag hoppas förstås att jag åtminstone är en ögontjänare, som förment minutiöst utför alla mina plikter, men spottar bakom ryggen på makthavarna. Som kanske inte gömmer någon på vinden, men i alla fall ser genom fingrarna när jag upptäcker att grannen gör det. Den som lägger en extra potatis i den magra skäppan som köps på krita. Den som tänker att den barmhärtighet jag visar en fiendesoldat, får min son av en främmande kvinna på andra sidan stridslinjen.

Men kanske är jag i stället en av de drivande. En med ideal och kraft, med medel, mod och makt. En som har tron, en som tar sig rätten. En som ger orderna. En som till och med tänker ut dem. En som finner på lite extra djävliga befallningar. Jag skulle kunna tänka mig det. Jag skulle till och med kunna föreställa mig att jag gör mig riktigt bra i den rollen. Ser ni hur väl den bruna mössan passar?

Fast helst önskar jag att jag var en av de livrädda. En av de små lortarna som delar sina ransoner med en medmänniska. En av dem som behåller sitt människovärde, en av dem som kan se sig själv i ögonen. En av dem som utbyter lösenord i smutsiga prång, som ser sig själva som en del i något större. En av dem som hellre dör än mister självrespekten.

Och sen slår det mig. Jag skulle lika gärna kunna vara ett av offren. Det kanske är jag som syr in mina smycken i klänningsfållen, som rullar in mina taveldukar i minkpälsen, och mutar mig ut ur landet. Och lever med skulden.

Eller är det jag som apatiskt håller för öronen, och godtroget upprepar mantrat att det inte händer mig. Som blundar för förändringarna. Som litar på mina grannar och vänner. På min make som inte har något med det här att göra.

Är jag rentav en som lyder order. Som ignorerar rykten, och som lydigt kliver på tåget, överlämnar mina värdesaker, klipper håret, och prydligt viker ihop mina bästa kläder sedan jag lagt skorna ordentligt i den stora uppsamlingskorgen?

Blir jag en överlevare? Blir jag ett levande lik, loppätet och tuberkulöst? Överlever jag på kokt potatisvatten och mögliga brödsmulor, på att tränga mig före i kön, på att sluta hoppas, på att bli cynisk, genom att visa andra in i duschrummet, eller genom att bokstavligt talat gå över lik ända fram till krigsslutet?

Hur kan man skilja rätt från fel utan facit i hand?




Jag parallell-läser Markus Zusaks Boktjuven och Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. På Svtplay ser jag klipp från andra världskriget i dokumentärserien Världens undergång. Är det detta som är identifikationsläsning?

Bara en bagatell att suga på

Lisas blogg Little room of Tinyfeist är ett nöje att läsa, hur paradoxalt det kanske kan verka. Ty under hösten har bloggen varit ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan, höga berg av förväntan på en bok och djupa dalar av besvikelse när den kastas undan utan att  ha infriat förhoppningarna. Jag älskar Lisas uttrycksfulla texter som pendlar mellan förlorad läslust och – nu senast – tjuriga klagomål över Myrornas dyra och slitna andrahandspocketer (så befriande självupptaget och utan i-lands-insikt). Jag rycks förtjust med av ivern och glädjen över att ett drömprojekt är på väg att genomföras, och jag läser med beundran och häpnad över hur Lisa tar stora livsbeslut som en uppsägning. Hos Lisa är det himmel eller pannkaka, hunger och tillfredsställelse, häpnad och oro. Det är stora känslor i små och noga utvalda ord. Filosofi och eftertänksamhet och ilska och frustration. (Är det någon som märker att jag knappt nämner något om böcker? Det beror inte på att jag inte gillar Lisas bokval; det beror bara på att det här inte är en blogg man läser för böckernas skull. De står där bakom i bokhyllan, eller väntar ett klick bort från adlibrisfingret, finns där som en underton och en självklarhet. Som en gång på Lisas bokcafé?)

Min julklapp till dig vill jag inte ska vara en skuldtyngd måste-läsning, som du pliktskyldigast tar dig igenom (fast så artig är du väl inte?), eller ilsket kastar in under soffan där katterna kan göra pappersbollar av boksidorna. Jag tänkte mig mer en ganska stor burk full av lätta maränger som kan njutas en och en, eller hetsätas om den andan faller på.

Den bok du får av mig är Nostalgiboken* av Annica Triberg och Eva Kallhed. Det är en decennie-indelad frossa i tidstypiska detaljer, fotograferade på pricken av Albert Håkansson. En resa från 50-talets tennsoldater och monopolspel, raketostar, och filmisar, via 60-talets barbies (med mönster till barbiekläder givetvis) och potatistryck, och 70-talets Wahlströmsböcker och batikkläder till 80-talets Carola-feber och mohair-tröjor. Den här boken kan man bläddra i fram- och baklänges, dela med sin pappa och mormor, tjuta av skratt åt, och upptäcka saker man glömt bort. Det bästa av allt är alla beskrivningar på hur man stickar en poncho, tillverkar ett indiantält att leka i, eller snickrar ett par styltor. Eller, nej, jag ljuger. Det allra bästa är de tidstypiska recepten: räkcocktailen från 50-talet, ostspäckad falukorv på 60-talet, päronhalvor med smält mintchoklad på 70-talet och smördegsinbakad oxfilé på 80-talet.

Det är bara att bläddra och njuta en riktigt god jul!

Som kuriosa föreställer jag mig att Lisa ser ut som Joeys slagfriska flickvän i det här hopklippet. Det var något med "tiny" och "feist" som fick mig in på det tankespåret, och nu kan jag inte komma ifrån det (och jag vill inte veta om sanningen är att Lisa har rött krulligt hår, eller blonda igelkottstaggar, eller en grön punk-kam – även om det sista onekligen skulle vara lite roligt att tänka på, så om det förhåller sig så får du gärna hojta till).



*Nostalgiboken finns numera i flera olika varianter, till exempel kortversioner från varje decennium, eller en specialutgåva med nostalgi kring godis och glass. Jag har inte specialstuderat mer än den stora boken, men jag skulle gissa att den är bäst, eftersom man får både en helhetsbild (inte bara matbiten), och ett kronologiskt perspektiv (inte bara ett decennium). 

Emma från Eslöv

Jag kan se henne framför mig, ja, faktum är att jag ser henne nästan varje dag. Hon brukar åka på samma  buss som jag tar på väg hem från jobbet. Hon är ungefär 17 år, och kanske egentligen inte särskilt vacker, lite truligt söt så där, men hon vet precis hur hon ska framhäva det hon har: extra markerade ögon, förstärkta läppar, underlagskrämer, puder, rouge. Noppade ögonbryn, tvättat och färgat och fönat och plattat hår. Omsorgsfullt valda kläder och parfym. Accessoarer som till och med jag begriper är hårdvaluta på gymnasiets estrad. Jag ville inte ens tänka på hur mycket tid det har kostat alltihop.

Ibland sitter hon faktiskt och läser på bussen. En riktigt storkonsument är hon. Kärleksromaner. Chick lit. Verklighetsflykt och drömmar. Oftast surrar hon med sin kamrater, på alla sätt hennes dubbelgångare. Fester de har varit på, fester de ska till. Killar de träffat och killar de inte träffar längre. Framtidsplaner, studier, resor.

De sista dagarna ser jag i den här 17-åringen Victoria Benedictssons uppdiktade Marianne Björk, flickan som fascineras mer av att vara förälskad och bli fästmö, av att få vackra kläder och kunna inreda sina egna rum utan tanke på kostnaden, än vem hon egentligen blir gift med, och vad ett äktenskap i själva verket innebär.

Benedictssons bok Fru Marianne är en utvecklingsroman om Marianne, som förläst på dåliga kärleksromaner går från en bortskämd högreståndsmiljö till ett liv som kuttersmycke och lyxhustru till den duglige unge bonden Börje, som med fötterna förankrade i den skånska, feta myllan, gömmer en längtan efter både skönhet och utbildning. Mariannes äktenskap blir förstås inte som hon tänkt sig; hon har inte för avsikt att befatta sig med hushållet, eller umgås med de andra bondhustrurna, utan får tillbringa större delen av dagen med att vänta på att maken ska bli färdig med dagens göromål. Börje har å sin sida drömt om att Marianne ska trivas på landet, och helt naturligt ta del av gårdens skötsel, sätta på sig ett randigt förkläde och föda barn.

I den upplaga av boken jag läser har Carin Mannheimer skrivit ett förord. Detta kom till med anledning av hennes mycket trogna tv-seriefiering av boken (som kom 2001). Mannheimer skriver om parallellerna till Flauberts Madame Bovary, där Emma Bovary läser romaner och har förutfattade romantiska uppfattningar om äktenskapet, som inte uppfylls. Likheterna är förstås helt uppenbara och avsiktliga – Benedictsson nämner till och med Emma Bovary i sin text. Vad Benedictsson dock gör med Fru Marianne är att skapa en utopisk lösning på problemet. Hennes Marianne blir tjusad och förälskad när Börjes gamle vän, den akademiska, anemiska och världsvane änklingen Pål kommer till gården. Inget mer än en stilla flört, och en enda kyss inträffar dem emellan, men Marianne känner att även detta är att gå för långt. Hon bryter med Pål, och bekänner så småningom för Börje vad som har passerat. På detta följer en lång botgöringsperiod i säck och aska, där stackars Marianne vänder ut och in på sig själv för att vara Börje till lags och bli den hustru han önskar sig. Hon anlägger köksträdgårdar, väver i vävstugan,  charmar in sig hos allt gårdsfolk, och alla grannar, och syr förstås också den typ av randiga förkläden som Börje är särskilt svag för. På köpet finner hon – naturligtvis (!) – att hon trivs bättre med denna tillvaro. Men inte förrän hon till slut blir arg och undrar vad hon egentligen kan göra mer för att sona en enda liten kyss tar alla ansträngningarna skruv.

När jag läser boken tänker jag inte bara på Emma Bovary, utan även på Emma Woodhouse, Austens hjältinna, som efter att ha roat sig med äktenskapsmäkling själv till slut kommer till ro med en betydligt äldre man som kan ge henne det lugn hon behöver. Austen skrev om Emma att hon ville skapa en huvudperson som ingen mer än hon själv skulle kunna tycka om. Och Marianne Björk är sannerligen inte en flicka som man tycker särskilt mycket om. Bortskämd och liknöjd, estetisk och snobbig. Sympatierna är förstås tänkta på det där sättet. Börjes vrede är rättmätig när han protesterar mot bröderna Björks skämt om bönder, och sätter ner foten när det tas för givet att han ska lösa upp svärfaderns ekonomiska problem.

Men medan jag läser blir jag långsamt mer och mer irriterad på Mariannes make. Den här bonden Börje Olsson köper sig en vacker hustru. Jo, det kan man faktiskt säga. Han skäms över henne, eftersom hon inte motsvarar de ideal han sätter upp för en hustru, det vill säga den strävsamma, arbetsamma bondkvinnan, som glatt styr om alla gårdens göromål, till ständig fröjd för maken. Detta ideal har Börje i sin egen mor. Hur mycket han skäms över Marianne (eller kanske snarare över sin egen skönhetslängtan som sträcker sig långt över hans eget stånd och utbildning?) är tydligt när det gång på gång framhävs vilken nära relation Börje har med sin mor, och samtidigt hur tveksam han är till att låta modern och Marianne mötas.  Mariannes förvandling till bondhustru mynnar följdenligt ut i ett möte med Börjes mor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med att skriva att Victoria Benedictssons bok Fru Marianne är en svensk klassiker, som borde bli mer läst och uppmärksammad. Men jag vet inte riktigt. Jag tycker att boken är intressant, både språkligt, litteraturvetenskapligt och tematiskt, men det är mycket tell, och lite show, om man säger så. Sida upp och sida ner av beskrivningar hur huvudpersonerna egentligen är och egentligen tänker. Det bildar en psykologiskt trovärdig ram, men det är faktiskt lite tråkigt att läsa.

Men jag önskar mig faktiskt någon slags remake på den här. Ungefär som filmen Clueless som flyttade fram äktenskapsmäklingen i Austens Emma till 1990-talet. Lilla Marianne finns ju i högsta grad idag, i alla de där flickorna som har drömmar om hur verkligheten ska bli när de hittat sin drömprins, och som så småningom kommer uppleva skevheten mellan vad de vill ha och hur verkligheten är. Jag tycker mycket om det slut Benedictsson beskriver, hur reaktionärt det än verkar. I stället för att rymma med Pål, och ge upp sitt äktenskap (vilket väl dagens ideal skulle föreskriva?), så stannar Marianne och utvecklas. Utopin att arbeta lugnt tillsammans, att i växande kärlek uppfostra sina barn, utveckla gården och bygga ett gemensamt liv är svindlande vacker.

Victoria Benedictssons bok Pengar ingår i läsningen av klassiska kvinnliga 1800-talsförfattare som Martina på Ett hem utan böcker satt ihop. I samband med denna läsning finns en kortfattad biografi om Benedictsson här.

Dagens samhällsvetenskapslektion

Jag hittade en länk hos Booky Darling som ledde till Kunskapskanals-programmet En bok - en författare. Just det program jag hamnade mitt i handlar om en avhandling bok av Cecilia Åse som heter Monarkins makt. Intervjun med henne är oerhört matnyttig för alla, som liksom mig, inte haft någon annan lektion i samhällsvetenskap den här veckan. Åse är statsvetare, och hon satte i denna intervju (och i boken, antar jag) ord på många av de (problematiska) företeelser kring den svenska monarkin som har legat och gnagt i mitt bakhuvud, fast jag aldrig riktigt formulerat dem. Sveriges kung eller drottning har inte religionsfrihet. Och förväntas producera arvingar, men bara inom äktenskapet. Vad händer om vår statschef är homosexuell? Och vad som händer om statschefen begår brott, det vet vi ju. Han eller hon kan inte straffas.

Åse diskuterar på ett väldigt nyanserat sätt flera frågor som brukar uppkomma i samband med monarkin ur en feministisk synvinkel. Till exempel det där som dyker upp nu och då att de barn som Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kommer få tillsammans inte kommer vara kungliga, utan "bara" westlingar. Det är intressant, eftersom det speglar en föreställning att (kungligt) blod endast överförs på manslinjen; det var ju ingen som var bekymrad över att de barn  Kung Carl XVI Gustaf eventuellt fick med Silvia inte skulle vara kungliga, eftersom släkten Sommerlath var ofrälse.

Ett annat fenomen som tas upp är det där med avskaffandet av monarkin, och hur även folk som egentligen är emot monarki som företeelse (jämför att avskaffandet av monarkin sedan länge varit inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet) har svårt att genomdriva det, därför att en (sympatisk) kungafamilj helt enkelt står i vägen. Majoriteten har inget emot dem, och då blir det svårt att driva linjen för avskaffandet av monarkin utan att det ses som personangrepp.

Mot slutet behandlas även frågan om kungahuset som nationell symbol. Som något som ger samhörighet till medborgarna, och något man kan dela. Och det var ganska skönt att man för en gångs skull inte talade ett dugg om kungahusets betydelse för Sverige utomlands – inte för att frågan inte är intressant, men för att det är något som ständigt diskuteras. Över huvud taget gav det här programmet många viktiga infallsvinklar som sällan hörs och ses annars i media. Jag kommer absolut läsa den här boken, om än inte å det snaraste.

Men vem i namn är det som intervjuar?! Jag hittar inte informationen någonstans, även om hon tycks mig bekant! Så oerhört bra frågor! De bidrar otvivelaktligen till att det här programmet blir så bra!

Om man vill fortsätta fundera kring regerande drottningar så recenserade Vetenskapsradion Historia filmen Young Victoria för någon månad sedan (2009-10-15). Enligt den recenserande historikern Thomas Roth var filmen till stora delar korrekt. Och dessutom verkar det vara en bra film. Något att skriva upp på dvd-listan för mig.

Flygplan och hästar

Lite googling ger besked. 1984 visades tv-serien i svensk television, och jag och alla andra tjejer i klassen blev hästtokiga och undrade om man egentligen kunde heta "Isobel". Därmed kan jag konstatera att det alltså är exakt under tjugofem år som jag då och då har gott och nynnat på I will sing you a song of Christina, of Christina, of Christina / I will sing you a song of Christina at Flambards / dudududu dududududu dudududu... 


Tv-serien Flambards bygger på de tre första (av fyra) böckerna om Christina Parson, som föräldralös kommer för att bo hos sin mors halvbror på godset Flambards. Det är tidigt 1900-tal, det är hästar och jakthundar. Och flygromantik. Christina har två kusiner: Mark som är äldst och i allt sin faders son, vilket innebär ett liv bland hästar och en sträng och kategorisk syn på världen, och William, den yngre, vekare som vill bli flygare i stället för att rida ut på rävjakt. Det finns planer på att Christina ska gifta sig med Mark, men mot slutet av första boken rymmer hon i stället med William.

I de övriga böckerna gifter hon sig med William, får en dotter med det för svenska 11-åringar exotiskt klingande namnet Isobel. William omkommer i första världskriget. Och efter många om och men (bland annat ett äktenskap med stalldrängen Dick) beslutar sig Christina för att nu trots allt gifta sig med den äldre brodern Mark, som har förändrats med tiden.

I min bokhylla står idag en oansenlig liten grön pocketbok, som utgör den första delen i serien: Flambards. Lite bläddring ger besked att jag köpte den på ett antikvariat för en spottstyver, 14 augusti 1990. Kanske finns alla böckerna i serien kvar på något bibliotek nära dig eller mig. Kanske kommer någon av alla dessa tv-kanaler som idag visar inredningsprogram och kriminaltekniska serier köra serien i repris. Jag tror inte jag kommer att titta, ens av nostalgiska skäl. Av samma skäl som att den här boken sedan 1990 har ingått i mitt bibliotek men inte blivit omläst. Minnet av Christina, hennes två kusiner, och ritterna över de engelska fälten vill jag faktiskt inte fördärva med några kritiska vuxenögon.

Men det var roligt att hitta följande youtube-klipp som visar Christina och William som flyger över Engelska kanalen. Och som spelar Christinas sång. Och tänk – den har jag ändå nynnat alldeles rätt på i så många år!




Dagens nostalgitripp är över. ...dudududu...


Böckerna om Flambards skrevs av K. M. Peyton. På svenska heter de Flambards, Flickan från Flambards och Sommar på Flambards. Den fjärde boken i serien är mig veterligen inte översatt till svenska. 

Tittut!

Egentligen satt jag här och skrev ner lite tankar om en bok jag läst, medan jag i ett annat datorfönster tittade på Skavlan från i fredags. Och snälla alla bokläsare – ni måste titta ungefär 22 minuter in i sändningen när programmets reporter hejdar okända mänskor på gatan och gissar rätt (!) på vilka böcker de tycker om! Antagligen är ungefär 78 personer bortklippta för att få inslaget så här bra, men det bryr jag mig inte om.

Det får mig att tänka på vad jag funderade över på bussen på väg hem idag; jag föreställde mig nämligen hur några av de medbokbloggare som jag brukar läsa nästan varje dag ser ut. Och det är väl inte så orimligt att jag gissar rätt? För om det är så att man genom att se på någon kan få en uppfattning om vad hon tycker om att läsa, så borde det väl fungera likadant åt andra hållet; utifrån vilka böcker ni tycker om att läsa allihop så borde jag kunna sluta mig till hur ni ser ut. Bli inte förvånad om någon okänd hälsar på er på stan nästa gång!

Och Skavlan hade för övrigt besök av Peter Englund, och dessförinnan en mycket intressant diskussion om lycka. I fall någon vill se på mer än 2,5 minuter av programmet, menar jag.

Tips till kultureliten

Ibland funkar tv-sändningar sådär hemma hos oss. Så igår när det extrainsatta Babel rullade med en massa Herta-information fick jag nöja mig med att titta på det ordinarie Babel från i onsdags. Det var sannerligen inte fy skam! Intervju med Klas Östergren (och honom ska jag återkomma till, för han är värd några alldeles egna inlägg), där Daniel Sjölin hade svårt att dölja sin ohöljda beundran (som han också avslöjade på slutet av intervjun). Se, o alla ni som har en dator och tillgång till SVTplay, se inom en månad eller vad det kan vara då programmet försvinner. Här kan ni titta.

Efter Östergren-intervjun följde en debatt om folklighet och kulturelit med Åsa Linderborg, Johan Hakelius och – Peter Settman. Väl värd att lyssna på också den, även om den gärna hade fått pågå lite längre och berört mer om vad kultursnobbism egentligen är och innebär.

Bland annat tror jag att det innebär att man inte kommer på att man kan söka på cdon.se efter Herta Müller-böcker. För – vilket många bokbloggare under gårdagskvällen och fredagen påpekat – här finns minsann flera Müllerpocketar till salu för endast 39 kronor stycket. Skynda fynda! Och är ni det minsta lika mig köper ni två pocket, och sedan för 522 kronor till, så får ni frakten på köpet.

Man måste göra sin hemläxa

Som förberedelser inför Lyrans utmaning Nobelalfabetet som börjar i morgon gjorde jag en 13 minuter lång paus i mitt arbete igår kväll, och såg Babels Daniel Sjölin intervjua Peter Englund. Programmet innehöll även en genomgång av prismotiveringar (eller uteblivna sådana) genom tiderna. Helt nödvändig som inspiration. (Själv är jag mest förtjust i Sture Alléns sätt att presentera Nobelpristagarna; han verkar i alla fall så genuint glad över att få tilldela Nadime Gordimer priset.)

Programmet kan (nej, måste!) avnjutas i SVTPlay.

Vill man veta mer om hur Nobelpristagare nomineras och utses rekommenderar jag Svenska Akademiens sida om just detta. Pristagarna finns också listade, med gott om vidare länkar till bibliografiskt och litterärt material. Och vill man browsa lite mer på engelska och se klipp av den ständiga sekreteraren i olika skepnader ständigt öppna dörren och läsa prismotiveringar på olika språk kan man göra det här. (Och för övrigt var det lite kul att i intervjun höra om att Peter Englund har haft mardrömmar om att han inte ska lyckas öppna dörren den där torsdagen i oktober, som vi alla väntar på.)

Totally out of the question

Jag måste frångå principen att bara skriva om sådant som är bokrelaterat på den här bloggen.

Just nu zappar jag mellan kanalerna för att ha något i bakgrunden. Och hittar en amerikansk version av Little Britain! Jag förstår inte vad problemet är, faktiskt. Varför måste man göra nya amerikanska varanter på brittiska succéserier? Man gjorde en amerikansk variant av min favoritserie Couplings till exempel. Well, det blev ingen succé.

Men frågan är alltså varför. Är det något med språkförbistringen? Översätter man brittiska böcker också? Ja, just det, det gör man ju. Den första Harry Potter-boken heter till exempel Harry Potter and the Philosopher's Stone i Storbritannien, och Harry Potter and the Sorcerer's Stone.

Jaja. Folk norr om Hallandsåsen kräver textremsor när skåningar pratar på tv. Och folk söder om Dalälven vill trycka på fast forward-knappen när de norr om öppnar munnen. Så problemet är kanske universellt.

Uppdatering: L påpekar att det är Little Britain-gänget själva som åkt till Amerikatt och gjort nya avsnitt. Okej då. Men resten ovan kan man fortfarande irritera sig på.

Bu!

Skräckjägarna bland bokläsarna! Ni har väl inte missat det finfina programmet Skräckministeriet? Intervju med JCO om H. P. Lovecraft. Marie Hermanson och Daniel Lind Lagerlöf om filmatiseringen av Hermansons Mannen under trappan (med Jonas Karlsson i huvudrollen). Och Selma, Selma, Selma Lagerlöf!

Därtill en massa annat smått och gott om saker vi brukar bli rädda för.

Se på SvtPlay, min favoritkanal!