20.08

Jag har ordnat en liten krigshörna också. Där tänkte jag diskutera spioner och andra världskrigslitteratur med Jenny-utan-blogg. Jag tror att Ingrid gärna vill vara med här (jag har väl berättat att hon kommit? Hon har med sig hunden, även om han får hålla sig i trädgården, eftersom jag är lite allergisk.)

Annars sitter Ingrid i en sån där mer allvarlig diskussion, om Tunga och Svårlästa Böcker. Hermia är med också (men henne måste jag ju absolut fånga under ett obevakat ögonblick för att bland annat diskutera 't Harts bok Om så hela världen rasar, och det hänger nog Jenny-utan-blogg också med på). Och Ingrid och jag har mycket att dryfta, och många boktips att utbyta. Framför allt är jag så otroligt nyfiken på vad det egentligen vad som hände i hennes liv när hon läste William Somerset Maughams Månen och silverslanten.

Martina från Ett hem utan böcker måste jag också prata lite med. Vi har en hel del gemensamma läsupplevelser, oftast initierade från någon utmaning som Martina skapat. Victoria Benedictsson, till exempel. Eller Elin Wägner. Men jag kan inte förstå vad grejen är med Tidsresenärens hustru.

Djungelns lag

Jag har en bok i min bokhylla som heter Jag, Jane. Den återberättar historien om Tarzan och Jane, ur Janes perspektiv. Hon är en kvinna från civilisationen som träffar en man uppvuxen i djungeln och förälskar sig. Hon tror att hon ska kunna civilisera även honom, och att hennes kärlek ska rädda honom. Men när den första förälskelsen lagt sig sitter hon där, i en hydda som sakta faller sönder, mitt i regnskogens föruttnelse, med möbler som möglar, och en man som flyr tillbaka till sin första förälskelse – en apa.

Boken är skriven av Cecilia Bornäs, och går förstås att läsa på en massa olika sätt – inte minst som en allegori över den moderna kvinnans suckar över sin "jämställde make" som aldrig lär sig barnens utflyktsschema eller kommer ihåg bröllopsdagen och ständigt måste påminnas om sin del av städschemat.

Men jag tänker på Jag, Jane när jag läser (ännu) en novellsamling av William Somerset Maugham. I boken Fotspår i djungeln och andra noveller cirklar nästan alla berättelser kring engelska kolonisatörer, i ett gränsland mellan å ena sidan en tillvaro uppbyggd på afternoon tea, omklädning till middagen, anständiga äktenskap och internatskolor och å andra sidan en djungel med sexuell lössläppthet, omåttligt drickande, slavlika förhållanden och en tryckande värme. Här skildras män som snyggar upp sig och åker till England för att finna sig hustrur som ska få dem att stå ut i Borneos djungler. Här finns kvinnor som gör allt, inklusive mördar, för sin kärlek, men som inte står ut med att mannen haft en förbindelse med en infödingskvinna, eller dricker sig redlöst berusade.

Och här är underbara, sorgliga kärlekshistorier mellan män och alldeles för gamla kvinnor och hämndlystna malajiska kvinnor som kastar förbannelser över de vita män som utnyttjar dem och sedan överger dem.

De flesta novellerna mynnar ut i en vardaglig solkighet, där människorna tvingas leva sina hopplösa, ensamma, parallella liv på just så tilltrasslade sätt som de själva försatt sig i. De här historierna är sällan särskilt lustiga, även om det finns ett och annat komiskt inslag. När jag läste en novellsamling av Somerset Maugham sist så var jag rätt road av slagfärdigheten i både ord och komposition, men nu blir jag ofta gråtfärdig.

Det här är små ledsamma konstverk, om hur öst möter väst, och hur oförenliga de två är – lika svåra att förena som en man och kvinna. Det här är inte berättelsen om hur kärleken överlever allt, utan snarare en variation på kärlekens tillkortakommanden. Folk älskar, men de förlåter inte. Och det här är inte berättelser om kärlek som uthärdar.

I bästa fall finns här och där exempel på försoning, eller pragmatik. Som kvinnan som trots makens otrohet och förälskelse i en annan kvinna plötsligt inser att hon inte kan missunna någon hon älskar att vara lycklig. Eller som kvinnan och mannen som varit gifta i 20 år, efter att de gemensamt mördat hennes första man för att dölja hennes otrohet – varför ska en polis förstöra deras äktenskap, när de trots allt inte gjort något olagligt sedan dess?

Det är små övningar som prövar min moral. Det är säkert nån mer än jag som behöver det.

En livsregel så god som någon

Jag läste inte boken. Jag visste av erfarenhet att när en bok väcker sensation är det bäst att vänta ett år med att läsa den. Det är anmärkningsvärt så många böcker man slipper läsa på det sättet. 

ur Turturduvans röst av William Somerset Maugham

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Och vad gör jag just nu då?

Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra 

1. Vad läser du just nu?

Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):

•  Ashenden av William Somerset Maugham
•  Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
•  Nu vet jag av Aidan Chambers
•  Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro

Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?

Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).

  

4. Har du sett någon film i sommar?

På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Rätt namn på rätt plats

Här kommer då svaren i min citattävling. Utgångspunkten för den här samlingen var citat som berör skrivande och författande på olika sätt. Jag tycker det är spännande att samla på författares egna uttryck för sina skaparvåndor.

Citat 1:

Hon betraktade livet som ett tillfälle att skriva romaner och läsekretsen som sitt råmaterial.

Det första citatet är hämtat från Månen och silverslanten, W. Somerset Maugham, och det är nog det enda av de i samlingen som är mer spritt. Jag har ju läst och skrivit en hel del av och om Somerset Maugham på sistone (och knaprar långsamt i mig ännu en novellsamling i väntan på att mitt närmaste biblioteks sökkatalog ska komma upp ur sommarkoman så att jag kan skaffa mig ett exemplar av Ashenden).

---

Citat 2: 

Det fanns författare som skrev för att bli älskade. Men älskade av vem? Ingen kunde veta i förväg vilken historia man skulle skriva för att bli älskad. Men hur var det med att skriva för att älska? Svaret på den frågan var inte lika självklart. Att skriva skulle vara en kärleksförklaring, inte en kontaktannons. Man skulle inte skriva för att bli älskad, utan för att själv få älska.

Det här utdraget kommer ur Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Han är en ganska anonym författare  här i Sverige, men har vunnit flera priser utomlands.  Jag är lite kluven till hans böcker. Jag tycker om dem, och jag hoppas alltid väldigt mycket på dem, men det känns som om han aldrig kommer att kunna skriva sig till en femma i min graderingsskala. Ständigt bubblar han runt på en fyra (i ganska gott sällskap). Berättelsen om Inga tycker jag hör till hans bästa, men den är lite lång. Drömmar om havet är mer typisk, och en riktig sommarbok (dessutom är min upplaga av boken grön!), så den rekommenderar jag som första läsning för den som inte testat honom tidigare.

---

Citat 3:

Jag är osäker på om jag förstår vad han säger. De måste ha en annan nivå av svenska här än den jag kan nått upp till, vilket inte vore konstigt. Det kan röra sig om okända våningsplan i en till synes vanlig meningsbyggnad.

Här ett utdrag från någon som alltid väger orden på guldvåg, nämligen Lena Andersson, och boken Du är alltså svensk. Det här handlar egentligen inte om skrivande, utan om hur en invandrare i Sverige beskriver hur det är att inte riktigt förstå vad som sägs. Anderssons böcker är ganska tunna, och till synes på ett enkelt språk, att man luras att tro att man snabbt kan läsa igenom dem. Tja, det kan man väl, men för att förstå vad hon vill säga kan man läsa en gång till. Den här är en av hennes bästa, tycker jag.

---

Citat 4:

En berättelse är ett brev som författaren skriver till sig själv för att skildra sådant som han inte skulle kunna komma fram till på något annat sätt. 

Det här kommer ur Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag har ännu inte gett mig på Ängelns lek (ack denna sommar är ännu så full av jobb!), men denna första bok var en stor läsupplevelse. För mig säger den här meningen väldigt mycket om vad en författares arbete kan innebära, om hur skrivandet föder nya tankar, och leder till insikter som man inte hade fått annars.

---

Citat 5:

Orden har ingen geografi, kom ihåg det. Hittar du dem inte i Kumla, kommer du inte att hitta dem i Montmartre eller Ulan Bator heller.

Det här kommer förstås från Kumla-födda Håkan Nesser, och hans bok  ... och picadilly circus ligger inte i Kumla. Om jag nu minns rätt så syftar citatet på det meningslösa i att författare ska åka iväg för att kunna skriva. Där tror jag meningarna är delade, men prokrastinering är väl lika vanligt inom författarskrået som andra yrken. Läs förresten den här boken, om du har missat den bland alla van Veeteren-böcker av samma författare.

Under solen intet nytt

Apropå nattens inlägg om att det skrivs alltför många deckare, så konstaterade min nya bekantskap William Somerset Maugham  redan 1919 att det skrevs (alltför?) många böcker. Följande citat skulle kunna skrivets häromdan:

Det är en hälsosam fostran att begrunda hur ofantligt många böcker som skrivs, 

författarnas förhoppning vid deras utgivning och det öde som väntar dem.

Hur stor chans är det att en bok lyckas slå sig fram i denna massa?

Och de framgångsrika böckernas framgång inskränker sig till en enda säsong.

Himlen allena vet vilka våndor författaren har utstått,

vilka bittra erfarenheter han gått igenom och vilken hjärtesorg han lidit

för att ge någon läsare ett par timmars förströelse eller förkorta en långtråkig resa.

Och av recensionerna att döma är många av dessa böcker väl och omsorgsfullt skrivna.

Mycken tankemöda har lagts ner på att utarbeta dem.

Somliga har rentav kostat ett helt livs ängslan och möda.

Den moraliska lärdom jag drar är att författaren bör söka sin belöning i arbetets glädje

och i befrielsen från sina tankars börda

och likgiltig för allt annat, strunta blankt i beröm eller klander, misslyckande eller framgång.

s 11 i Månen och silverslanten

av William Somerset Maugham

Passion

Passion fascinerar mig. Jag tycker det är underbart att bli intresserad av något så tråkigt som – ja, säg fjärilsfiske – bara för att någon talat tillräckligt passionerat om detta. Det är ju förresten det som karaktäriserar en god författare – förmågan att göra det mest långtråkiga intressant. Även om jag sällan förväntar mig att bli lika betagen i passionsobjektet, så har jag alltid respekt för själva passionen.

Det var nog därför jag blev så intresserad av både Snowflakes och Ingrids hyllningar till William Somerset Maugham härom veckan. Jag gick ju genast och läste en novellsamling, som imponerade på mig på många sätt. Nu har jag dessutom läst en av hans romaner, den som på svenska heter Månen och Silverslanten, och som för Ingrid var livsavgörande. Jag har fortfarande inte en aning om vad som menas med titeln på boken, men jag vet nu att den är diktad fritt efter konstnärens Gauguins liv, ni vet han med infödingskvinnorna på Tahiti.

Berättartekniskt är boken intressant. Maughams skicklighet som novellist syns tydligt (inte bara ser jag den litterära salongen i novellen Skapargnistan från novellsamlingen gå igen i Mrs Stricklands middagsbjudningar för författare), utan boken är som en lång rad i sig avslutade berättelser, med det gemensamma temat att de säger något om Charles Strickland. Strickland är en utråkig kamrerstyp som en dag efter en till synes lycklig semester med fru och barn reser till Paris för att aldrig återvända. Ryktet gör gällande att han blivit förälskad, men i själva verket vill han måla. Berättarjaget ombeds av hans hustru att genomföra det lönlösa uppdraget att resa till Frankrike för att be honom återvända. Flera år senare, när det namnlösa berättarjaget flyttar till Paris återupptas kontakten med den asociale Strickland, som lever blott och endast för att måla. Han lånar pengar utan att någonsin betala tillbaka, han är sur, tvär, otrevlig och när en konstnärskollegas hustru blir förälskad i honom och lämnar sin man, och sedemera begår självmord när Strickland förskjuter henne, så rycker han mer eller mindre bara på axlarna. Så småningom kommer han till Tahiti, och först här kommer han till någon slags ro. Han lever tillsammans med en tahitisk kvinna i djungeln och målar, målar och målar. Han dör slutligen i spetälska, och många år senare när berättarjaget också besöker Tahiti får han höra hur de sista åren av Stricklands liv gestaltade sig.

Inspiration till romanen kommer från målaren Gauguins liv, även om jag inte riktigt förstår varför det var viktigt att ändra hans nationalitet till brittisk, och placera honom i London. Jag är lite osäker på hur mycket i övriga detaljer som är ändrade, men det spelar egentligen ingen roll för mig. Det här är en väldigt bra bok, om att följa sin längtan, och om att göra det man är ämnad att göra. Boken tar upp detta rent konkret, och diskuterar hur somliga människor helt enkelt verkar vara födda på fel plats på jorden. Samtidigt är boken ett bra diskussionsunderlag för frågan om det är tillrådigt att göra vad som helst för att uppfylla sin kallelse.

Det finns många välkända citat i boken, sådana man stött på lite här och där. Jag tänker på Oscar Wilde (hade jag presenterats för en del av de här citaten för någon vecka sedan hade jag säkert gissat på att de kom från just Wilde). Ett exempel:

A woman can forgive a man for the harm he does her...

but she can never forgive him for the sacrifices he makes on her account.

eller

I don't think of the past. The only thing that matters is the everlasting present..

Till skillnad från just Wildes pjäser (eller ännu tydligare i hans roman Dorian Grays porträtt), så är sådana här citat inte bara väl uttänkta och väl utplacerade, utan smälter väl in i handlingen. Där är Wilde mycket mer poserande, och många av hans one-liners ger inget eller litet bidrag till berättelsen.

Månen och silverslanten är en väldigt bra bok, men jag är inte överväldigad av den här romanen, och den har inte förändrat mitt liv. Kanske skulle jag i ett annat skede blivit mer drabbad, men det är också möjligt att jag blivit uttråkad. För det här är en bra bok som verkligen lyckas göra en historia jag var totalt ointresserad av läsvärd. Somerset Maugham kan, som det heter, konsten att berätta en god historia. Jag kommer säkerligen att läsa mer av honom; just nu är jag mest nyfiken på Ashenden, där Maugham enligt litteraturhistorien ska använda sina erfarenheter som spion i Ryssland under första världskriget. Och jag är ju, som bekant, svag för spionromaner.

Från en tid så långt från vår

Snowflake brast härom dagen ut i en sådan lovsång till W Somerset Maugham att jag blev nyfiken. Även Ingrid kom strax med ett inlägg som visade Maugham hör till de författare som kan göra outplånliga intryck. Jag fascineras så av denna passion och känslomässiga bindning som man får till vissa böcker. Och hur böcker kan förändra livet. När jag därför av en tillfällighet hamnade på biblioteket en eftermiddag denna vecka, letade jag reda på två av Maugham novellsamlingar.

Jag började läsa den bok som heter Lotusätaren och andra noveller. Den första novellen i samlingen heter Herr Tvärsäker, och fick mig att tänka på Söderbergs klassiker Pälsen. Här tillbringar berättarjaget några olidliga dagar i en båthytt tillsammans med en besserwisser, som sätter hela passagerarlistan på plats med sina utläggningar om saker där han alltid vet bäst. Men så kommer en situation, där han väljer att vika sig,för att en make inte ska förstå att hans hustru varit otrogen. Jag var väldigt imponerad av både stilen, och gladdes åt twisten på slutet.

Jag tycker inte lika mycket om alla novellerna, men samtliga ger fina tidsteckningar av en svunnen era. I berättelsen Tre tjocka damer i Antibes beskrivs till exempel de tre medelålders kvinnorna som oformligt feta. Mellan 70 och 80 kilo väger de. Tiderna förändras.

Novellen  Skapargnistan handlar om en uppburen, intellektuell författare, vars kritikerhyllade  böcker inte säljer. Hon försörjs av maken, men när denne rymmer med kokerskan tvingas författarinnan att börja skriva deckare. Novellen berättar således historien om vad som fick henne att gå från att vara semikolonets mästarinna, till kioskvältande deckardrottning. Man önskar nästan att det var så enkelt för dagens välskrivande författare att byta genre. Tänk att få tag på både en bra deckare och en bra bok! (Helst inslaget som present. Och en chokladbit därtill.)

Det som berörde mig mest var samlingens titelnovell. Den handlar om en engelsman som i 30-årsåldern reste på semester till Capri, och blev så betagen att han beslöt att återvända och bo där resten av sitt liv. Han sålde allt han ägde, sade upp sig, tog en livränta, och flyttade till ön. Där räknade han ut att han på den lilla inkomsten livräntan gav skulle kunna leva i 25 år. Sedan skulle han ta livet av sig. Så långt tyckte jag att historien var ganska vacker. Fånga dagen. Lev endast av det du behöver. Var sann mot dig själv. Välj ditt eget liv, och din egen död. Men just då låter Maugham novellens emigrant förlora modet. När hans 25 år passerat förmår han inte att ta sitt liv, utan lever ytterligare sex år på välviljan hos sina forna hyresvärdar. Berättelsen blir tragisk, och lockelsen i att följa en dröm bleknar hos mig.

Novellerna är från förra århundradet. Så nära. Så långt borta. Rent allmänt tänker jag mycket på Agatha Christie (som jag läst mycket av de senaste åren). Stilen är inte helt olik. Även om Maugham är betydligt mer litterär, så lyckas Christie på samma sätt på ett par sidor teckna bakgrund och karaktär till sina figurer. Det är samma slags samhälle de skildrar, och under samma långa tidsperiod (1910-talet till 1960-talet ungefär). Ett England på de brittiska öarna, och runtom i världen. Klubbar. Middagar. Imperialism, med misstänksamhet mot allt som är icke-engelskt. Som italienarnas middagsvanor ("de äter bara spaghetti på söndagar"), eller misstänksamheten mot att en person som heter Mr Kelada verkligen kan vara "äkta brittisk".

Nej, jag är inte lika hänförd eller betagen som Snowflake och Ingrid, och känner inte att mitt liv har förändrats, men jag har varit road, gripen, och framför allt njutit av en excellent berättare. Jag är ingen novelläsare, därför att jag tycker att jag oftare blir besviken än tillfredsställd efter novelläsning, men detta är en mästare som har skrivit. Och det är en njutning att läsa. Jag har en novellsamling kvar här hemma, som jag med glädje ska läsa igenom de närmaste veckorna. Och Ingrids berättelse om hur Maughams roman The moon and the sixpence påverkade hennes liv gör att jag givetvis även måste ge mig på en roman av Maugham så småningom, även om jag har svårt att förstå hur hans distanserade, precisa, torra herrumsprosa kan fungera i en hel roman. Men det är så trevligt att bli överraskad att jag gärna vill försöka.

Ett mycket varmt och uppriktigt tack för den här läsupplevelsen! Jag hade aldrig (och jag menar verkligen aldrig!) lånat hem den här till synes tråkiga boken från biblioteket utan så passionerade inlägg från er!