Från a till ö

Idag duggar enkäterna tätt, uppenbarligen. Lyran har konstruerat en viktig introspektion denna söndag.

1. Hur såg "lässituationen" ut i din familj? Läste dina föräldrar för dig? Läste de själva? Fanns det tillgång till böcker i ditt hem?

Mina föräldrar läste för mig, om kvällarna främst. Och mina morföräldrar när jag sov över där. Jag fick också mycket böcker i present, mycket för att ryktet snabbt spred sig att jag gillade att läsa. Mamma köpte ofta böcker bara "så där" till mig. Helt plötsligt hade hon trollat fram Emil i Lönneberga en kväll. När jag var sjuk på låg- och mellanstadiet kom hon ofta hem med Kitty-och/eller Tre deckare-böcker. Min farmor brukade fynda utsorterade biblioteksböcker och andra andrasorterade böcker till mig. Och min moster (som inte hade några egna flickor) gav bort alla sina flickböcker till mig. Men så där jättemycket vuxenböcker fanns inte hemma hos oss; till största delen bestod de av böcker ur Svalans bokklubb (Moa Martinson, Fogelström, Lo-Johansson), Sven Edvin Salje, något av Hjalmar Gullberg och Nils Ferlin. Och av någon anledning Czardas-böckerna och Sagan om ringen-trilogin.

2. Hade du några andra läsande förebilder som barn? Besökte du biblioteket?

Min mamma har alltid läst oerhört mycket. Men nästan bara biblioteksböcker. Hon köpte och köper nästan aldrig romaner till sig själv. Vi besökte biblioteket ganska ofta. Eller bibliotekeN ska jag kanske säga. Skolbibliotek, bokbuss, kommunbibliotek och lasarettsbibliotek. Jag har dock alltid fått veta att det finns bättre sysselsättningar än att läsa, så läsandet fick så att säga vara något som man utförde vid sidan om. Eller så sa man att man läste läxor :-p

Men jag kan inte minnas några andra verkliga människor som var läsförebilder under min tidiga barndom. Däremot fanns det ju en massa läsare i de böcker jag läste. Någon som Anne på Grönkulla som alltid satt med näsan i en bok, det kunde jag identifiera mig med. Eller varför inte Bastian i Den oändliga historien? Min första möte med någon vuxen person som själv var en läsare, och kände igen mig som sådan var antagligen min svensklärare i åttan (hon som satte Janne, min vän av Peter Pohl i händerna på mig). Och något år senare en granne (som tillhörde vad som utan konkurrens ansågs som kvarterets mest bohemiska familj) som dumpade Klas Östergren och Salinger i mitt knä.

3. Fanns det tillgång till andra former av "berättande" i din barndom? Berättade någon sagor? Var du på bio eller barnteater?

Båda mina föräldrar hittade på egna historier för mig om kvällarna. De hade varsin personuppsättning som ambulerade som huvudpersoner i ett antal spännande äventyr. För övrigt var vi sannerligen inte någon kulturell familj. Jag hade ett enormt sug efter framför allt teater, som sällan blev stillat. Men mitt första teaterminne är Folk och rövare i Kamomilla stad när jag var runt tre år. De flesta teateruppsättningar var ganska dåliga, ambulerande skolteateruppsättningar. Jag såg mycket tv-teater, kan jag säga.

4. När och hur upptäckte du tjusningen med att läsa?

Jag vet inte hur gammal jag var; jag kunde läsa några år innan jag började i skolan. Jag minns också vad de första två ord jag läste var: "Arla forum". På mjölkpaketen vid frukostbordet.

5. Är det viktigt att läsa? Varför? Spelar det någon roll vad man läser?

Hur ska jag svara nu? Som privatperson tycker jag att det inte är viktigare än att spela fotboll, se på film eller virka flaskunderlägg. I min yrkesroll (jag forskar om skrivande) skulle jag säga: Ja, det är oerhört viktigt för den som bor i vår del av världen att lära sig läsa, och att bli så pass bra på det så att man kan överleva i det samhälle vi har skapat. Du kan inte ta del av samhällsinformationen (och inte heller delge dina egna åsikter) om du inte kan läsa (och skriva) idag. Informationen finns på internet, och utan rätt träning kan du varken söka upp den eller ta till dig den. Det är fruktansvärt, otroligt, oerhört handikappande att inte kunna läsa (och skriva) i dagens samhälle. Vad gäller hur pass bra man behöver kunna läsa varierar det från kultur till kultur. Man brukar tala om funktionell läs- och skrivkunnighet – dvs du ska kunna läsa och skriva så pass mycket att du kan klara dig i det samhälle du lever, och vad det innebär varierar.

Och spelar det någon roll vad man läser? Som privatperson säger jag att du ska läsa det du vill. I min yrkesroll säger jag att du ska söka efter utmaningar (vilket inte behöver betyda att du ska läsa böcker du inte tycker om). Du ska försöka läsa texter som är nya för dig, där du lär dig något både om språk och innehåll. Anledningen är helt enkelt att om du har ett större ordförråd, och behärskar en större repertoar i hur du kan uttrycka dig (både vad gäller grammatik, meningsbyggnad och ordval) så har du dels många fördelar i ett samhälle där skriftspråket är och under överskådlig tid kommer förbli det viktigaste kommunikationsmedlet. Dels behöver du lägga mindre tankeverksamhet på hur du ska formulera dig om du behärskar allt detta, och kan i stället lägga mer kraft på innehållet i budskapet. De språkliga konstruktioner som vi möter i skriftspråket skiljer sig i stor utsträckning från talspråket. Men om det tröstar någon så har man stor nytta av att lyssna på en ljudbok om man inte själv kan eller vill läsa. Och det är viktigare att läsa (vad som helst), än att inte läsa alls.

6. Vad har du lärt dig av att läsa?

Att inget är nytt under solen. Att så som jag känner har någon tidigare känt. Jag är inte ensam och jag är inte unik. Och om något är jobbigt, så har litteraturen lärt mig att this too shall pass.

Och så förstås en massa onödiga fakta.

7. Vad skulle du ägna dig åt om du inte läste?

Jag skulle tänka ut historierna själv. Jag behöver berättande för att leva.

Men om det verkligen inte fanns något att läsa kvar i världen, ja, då skulle jag nog lägga mer tid på andra konstformer: teater, musik, konst, arkitektur. Och långpromenader.