Du är vad du gör

Under medeltiden var det vanligt med olika teaterstycken, där skådespelarna personifierade olika egenskaper. Ett av de mest kända är det som på svenska fått namnet Spelet om envar. Det är en sedelärande moralitet, som man tror brukade spelas till exempel på ett torg utanför en kyrka, och handlar om Envar och hans livsresa. Gud klagar på att människorna tänker mer på rikedom än på honom, och kallar på Döden för att han ska hämta Envar till himlen, där han ska bli rannsakad och dömd. Envar ber förstås Döden om mer tid, men Döden ber honom i stället söka vänner som kan plädera för hans sak och lyfta fram hans goda egenskaper. Och på scenen inträder personer som Vänskap, Godhet och Styrka.

Den här pjäsen känns ju på många sätt ganska medeltida för oss idag, men faktum är att det fortfarande (eller kanske igen) är vanligt att låta en egenskap eller företeelse personifieras i litteraturen (och på film – tänk på Döden i Det sjunde inseglet). Genom historien ser vi det gång på gång. Fler än jag fick säkert läsa dikten Hercules av Stiernhielm i skolan. Där träffar huvudpersonen Fru Lusta och hennes tre döttrar Lättja, Kättja och Flättja (som alltså inte är en kvinnlig 1600-talsversion av Knatte, Fnatte och Tjatte, utan tre flickor som i tur och ordning är intresserad av att lata sig, av att ha sex, samt av mode och skönhet). Jag har nämt åtminstone två mycket moderna exempel på böcker där personifikationer förekommer i min blogg: Jag har skrivit om (eller rättare sagt skrivit ner) Caipirinha med döden här. Och skrivit om (eller rättare sagt upp) Ängelns lek här.

Någon som också använt personifikationen är Suzanne Vega i titelspåret till bloggveckans tema-album Solitude Standing. Här sjunger hon om ensamheten, Solitude, som om hon vore en besökare, som lockar sångerska till sig. Det här är en väldigt, väldigt bra sång, men jag kan inte bädda in youtube-klippet, så ni får klicka till originalmusiken här (men titta inte för mycket på filmen, för det är den värsta sortens 80-talsvideo).

Hela texten finns här, och ett smakprov kommer här:

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

En mindre bra lajvversion av låten kan man också titta och lyssna på här:

En del av er börjar nog begripa varför ni ska vara glada för att jag inte driver en musikblogg. Ingen av er skulle få gå hem förrän jag hade spelat alla mina skivor för er. Och tolkat vartenda spår. Men håll ut! Vi har snart tagit oss igenom hela skivan!