Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

Nåt kul måste man ju ha när man köpt gummistövlar

Uppdatering, fyra timmar senare:

Alla föräldrar som försökt köpa gummistövlar till en 4-åring förtjänar de här böckerna i belöning.

Och alla 4-åringar som stått pall för alla listiga, hoppfulla och desperata övertalningsförsök att stoppa fötterna i prickiga, bildekorerade och rågummisulade stövlar förtjänar de här böckerna.

Det är däremot min fasta övertygelse att föräldrar som lyckats köpa gummistövlar inte är i behov av några böcker alls. Antingen har de en ängels tålamod och/eller en så samarbetsvillig 4-åring att det är belöning nog, eller så har de svettats, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat slängt sig på golvet och ylat så mycket att de ändå inte orkar läsa några böcker det närmsta kvartalet. Eventuellt var de också så smarta att de gick direkt till skoaffären när de kom till köpcentret. 

Kring julgranen

Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?

Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också  riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.

När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).

Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.

På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om  för några år sen.)

I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.

Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.

Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.

Om sommaren

Lyran återuppväcker en semestrande Tematrio och vill veta vad vi gjorde under sommaren. En trio som inte ska handla om böcker, påstår hon – jag förstår inte vad hon menar?

1. Under ett hejdundrande åskväder fyndade jag ett oläst exemplar av Min första bok om Nalle Puh i en loppislada utanför Hemse. Femton spänn för tre fina långa kapitel om hur Ior får ett hus, hur Puh uppfinner leken Puh-pinnar och Puh och Christopher Robin räddar Nasse genom att göra en båt av ett paraply.

2. Jag har läst en ebok på mitt nya universalverktyg iPhone (är det nån som vet om det finns nån konservburksöppnar-app?). Den är grön, förresten, har jag berättat det?

3. Ja, och så har jag upptäckt att igelkottar inte kommer in i tältet och letar efter godbitar så länge man ligger och läser i ficklampans sken. Men när man har släckt så tar det inte många minuter innan de dyker upp. Mer irriterande än myggor, faktiskt. Som ni förstår har jag gjort mitt bästa för att skydda min familj mot igelkottsattacker under de varma sommarnätterna.