It's a keeper

Jag tänkte att jag skulle publicera en sån där aforistisk sentens (den har som vanligt föregåtts av mycken tankemöda) som löd ungefär:

När man sätter in en nyss utläst bok i bokhyllan, samtidigt som man gläds åt att man kommer att läsa om den nån gång i framtiden, då vet man att man har läst en bra bok. 

Fast sen kom jag på att det ju inte alls stämmer. Det finns flera goda böcker som jag njöt av att läsa, och otvetydigt tycker är mycket bra, men som jag inte alls tror att jag kommer att läsa om nån gång i framtiden. Amfitryon av Ignacio Padilla som jag skrivit om här är ett bra exempel.

Och jag har ju läst Liza Marklunds bok Paradiset tre gånger (tror jag; och om jag har fel, så måste den siffran dessvärre justeras uppåt), och det utan att jag tycker att det är en särskilt bra bok.

Men jag skulle nog kunna formulera en annan sentens som lyder ungefär så här:

En bok som man tror att man (kanske nån gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med. 

Så där. Det borde utgöra en levnadsvisdom som funkar i praktiken.

Välkommen hem!

Visst blev jag glad över alla böcker jag fick i julklapp. Men jag måste säga att jag nästan blev gladare när årets julturné bland släkt och vänner gjorde att jag fick med mig några gamla bekanta hem igen. Det blir kärt besvär (men besvär blir det!) att göra rum för dem i bokhyllorna.

Uppifrån och ner: Ingrid Hedströms Flickorna i Villette (mycket välskriven, med alltför förväntad twist på slutet), Gudrun Abascals Att föda (en av de bättre om man går i väntans tider), Lena Einhorns Ninas resa (boken bakom den prisbelönta filmen med samma namn, se och läs!), Lena Einhorns Handelsresande i liv (om en "svensk" Oskar Schindler, mycket intressant, men lite träig att läsa), Bryan Sykes Evas sju döttrar (ett mycket kärt återseende, ty boken har varit på villovägar i många år. Denna bok toppade mina läsupplevelser från 2000-talets första decennium), Nanna Bylunds Att amma (jag minns inte så mycket av den här; jag tror att det kan finnas bättre böcker i ämnet), samt Monica Antonssons Mia. Sanningen om Gömda (har man nån gång läst Marklunds Gömda så ska man läsa den här).

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Förälder eller arbetstagare?

För ett par veckor sedan hade Lyran en tematrio om mammor (med anledning av mors dag). Vetenskapsradion Forum är lite försenare, och diskuterar först denna vecka med Christine Farhan (docent i tyska vid Södertörns högskola) om yrkesarbetande mödrar i svenska och tyska böcker. Diskussionen exemplifierar med böcker av Pia Hintze, Helene Tursten och Liza Marklund, och handlar bland annat om att mammabilden (ordet 'modersbilden' känns faktiskt fel att använda här) förändrats sedan 70-talet. Då handlade det om att frigöra sig från sin mor, i betydelsen att kapa all kontakt med henne. Idag handlar den svenska mammabilden om att kombinera yrkesliv och småbarn och fortfarande ha tid över för sig själv. Detta kontrasterar Farhan med den tyska litteraturen (och det tyska samhället), där mammor på ett annat sätt aktivt måste välja att arbeta sedan man fått barn. På det sättet är dilemmat inte livspusslet (eller i alla fall inte samma livspussel som i Sverige), utan själva valet eller inte valet att arbeta. Diskussionen blev ganska intressant, tyckte jag, och finns att lyssna på här. Eller att ladda ner som podradiohär.

Som bonus följer en diskussion om Ikeas policy med att du gör jobbet för ett billigare pris. Hur luriga är dom egentigen?

Lista på saker som jag är trött på i svenska deckare. Del 1

Jag börjar bli deckartrött. Rejält deckartrött. Det borde vara enkelt att helt enkelt sluta läsa eländet, men så är det inte. I något annat inlägg ska jag redogöra för varför. Men här kommer första delen av listan på saker jag är utled på.

Serierna. Varför måste alla deckarhjältar återkomma i bok efter bok? Inte ens finns det någon tröst i att det "bara" ska bli sju eller åtta eller tio stycken böcker. Det är snarare ett hot. Man ska alltså behöva stå ut med den här personen i nio böcker? Och när man så tror att man läst sin sista Wallander-deckare, så återuppstår hjälten i någon annan bok. Som till exempel handlar om vad han gjorde innan deckarserien började (i Wallanders fall boken Pyramiden). Och som om inte det räckte introducerar sedan Mankell Wallanders dotter som polis. Och för säkerhets skull produceras ett oräkneligt antal Wallanderfilmer med både far och dotter, som inte utgår från någon bok alls. Och här går parallellerna osökt till Beck-filmerna, som jag inte har en aning om hur många de är vid det här laget. Fler än avsnitten av Lilla huset på prärien, det är då säkert! Och när van Veeteren äntligen kastat in handduken i Nessers långa serie (som bekant slutade han som kommissarie och blev antikvariatsägare, men de osjälvständiga poliserna i Maardam skulle ändå ränna till honom varenda gång så mycket som en ficktjuv varit i farten), så återkommer Nesser med en ny serie, denna gång om kommissarie Barbarotti. I senaste boken måste han i sin tur förstås ta hjälp av Maardamspolisen för att lösa fallet. Jag vågar inte tänka på hur många uppföljare vi har att vänta vad gäller de serier som fortfarande pågår och pågår och pågår... Vad är det för fel på fristående deckare?

Familjelivet. Jag orkar inte mer. Helt ärligt så orkar jag inte mer. Jag har nog med min egen lilla familj. Vi är tre, och jag kommer knappt ihåg vad vi heter och vilka allergier vi har. Än mindre är jag riktigt säker på vad alla mina jobbarkompisars respektive heter (för att inte tala om alla telningarna). Syskonbarn och kusiner och såna som jag inte träffar så ofta har jag nästan helt tappat greppet om. Men  för att kunna njuta det allra minsta av en vanlig, simpel pocketdeckare förväntas jag alltså hålla reda på om Maria Wern är gift eller skild, och om hennes gamla flirt med vem det nu var kommer att  påverka upplösningen i boken. Och vad är det nu Irene Huss tvillingflickor heter? Vem är vegan och vem spelar i ett rockband. Är det hennes man som är kock, och varför jobbade han deltid nu igen? Och Erik Winter han har en fru som heter Angela. Eller är det dom som bara är sambo, för att Erik inte vill gifta sig. Och Angela vet mer om hans arbetskamrater på mordroteln i Göteborg än han själv vet. Är inte det konstigt? Framför allt är det konstigt att Angela inte har några egna vänner, utan bara umgås med den asociale makens. Annika Bengtzon som alldeles nyss var skild är kanske på väg att bli ihop med sin man igen. Det hoppas jag på, för då kanske man äntligen får se lite mer av hennes svärmor som ärligt talat alltid har varit min största behållning från de här böckerna. Och Barbarotti, Nessers nya hjälte. Frånskild är han. Och lyckligt gift. Det ska visst föreställa något nytt, att han inte klagar på att hans hustru inte förstår honom. Lägg ägg, säger jag. Det nya är att deckarhjälten bara är ett namn som löser mysterier på beställning. Det nya är att man slipper bry sig om huruvida han är lyckligt eller olyckligt gift, eller om hon har bråttom eller inte att hämta ungarna på dagis. Det nya är att deckaren sköter sitt jobb, och så är det bra med det!

Polisgruppens sammansättning. Kvinnoalibiet och invandraralibiet. Ja ni vet. I alla svenska polisgrupper så finns det numera en styck kvinna i gruppen. Om huvudpersonen är kvinna (som Irene Huss) kan det finnas en till. Annars är det typ Anna-Maria Mella som gäller. Ibland får man till det så att chefen är kvinna. Alltså inte själva utredningschefen, utan den som håller i ekonomin. Eller så är åklagaren kvinna, eller varför inte patologen. Lite whooaaa! En kvinna som är patolog, hur coolt är inte det!  Det finns också en styck invandrare i gruppen. Som Aneta Djanali i Winter-böckerna. Eller han Jorge i Arne Dahls A-grupp. Och så har gruppen alltid ett samarbetsproblem också. Mannen (det är alltid en man) som sitter på alla möten och bluddrar rätt ut om blattejävlar och surfittor. Ibland blir han omvänd. Han kan till exempel bli omvänd genom att bli ihop med invandraren i gruppen. Som Fredrik som blir ihop med Aneta Djanali, när hans exfru dött. Ghaaa! Nu är jag tillbaks i det där familjelivsköret igen. För så är det ju också med polisgruppens sammansättning. Folk ligger med varandra hela tiden, och sen får de samarbetsproblem. Eller så ligger de inte, och får samarbetsproblem på grund av det.

Vännerna. De har inga vänner, våra deckarhjältar. I bästa fall umgås de med några arbetskamrater, men oftast sitter de hemma och lyssnar på musik. Och dricker. Vad de lyssnar på och dricker beror på vilken image författaren vill måla upp. Ibland läser de i stället för att lyssna på musik, i alla fall om det är en Nesserdeckare. Ibland ringer telefonen. Ibland svarar de inte. De sover alltid lite.

Skadorna och hjältemodet. Jag läste Åsa Larssons senaste häromsistens. Kort summering av bokens upplösning: Det är vårvinter och Rebecka Martinsson springer ut på isen, eftersom hon  jagas av mördaren på en skoter. Skotern går igenom isen, och Rebecka trillar ner i en vak. Efter henne kommer en hund (lite oklart varför). Hunden åker ner i vaken, och Rebecka hjälper henne upp. På grund av den starka strömmen glider hon sedan in under isen, tror hon ska dö, men upptäcker hon att hon i princip står på alla fyra på älvens botten under isen. Hon ställer sig upp, och den mjuka vårisen går sönder. Hon tar sig upp på land, och där pysslar hon runt ett tag, bland annat tar hon hand om den andra mördaren som fastnat i en snödriva. Och detta var bara en vanlig åklagares hjältemod i fjärde boken. Vad är det för fel på en bok som slutar med att detektiven samlar alla i biblioteket och omständligt redogör för vem mördaren är? Det skulle vara den allrasommest oväntade upplösning, jag lovar!

Del två följer. Kanske del tre också.

Och ja, om någon undrar, så håller jag redan på med en terapeutisk omläsning av Agatha Christie-böckerna.

Färg eller form

Jag får ett magasin från Ikea Family då och då. Nu i veckan till exempel. I ett av reportagen visas ett danskt hem (tror jag), och man ser  bokhyllorna i bakgrunden. Där är böckerna sorterade efter färg. Väldigt effektfull inredning. Men jag undrar om personerna i det hemmet verkligen tycker om böcker, eller ser dem som ännu en inredningsdetalj.

Jag vet folk som sorterar böcker efter färg, jag känner folk som sorterar sina böcker i storleksordning. En del som bara köper pocket, för att de ska få plats i bokhyllan. Andra som absolut vill ha hårda pärmar, för "annars är det ingen riktig bok". Det kan ju låta som hugget som stucket det där - men jag tycker att det finns något som påverkar läsningen, om man tycker att formen är viktigare än innehållet. Om man väntar med att köpa en bok och läsa en bok för att man nödvändigtvis måste ha en viss upplaga. En väninna till mig ville absolut ha alla böckerna i Harry Potter-serien, men i en speciell, lite större pocketutgåva, som brukar komma ut ungefär ett år efter originalboken. Jag erbjöd henne att låna min HP-bok (inköpt samma dag som den släpptes), så att hon kunde läsa boken utan att behöva vänta ett år på att "rätt" utgåva skulle komma ut, men det ville hon inte. Hon ville läsa sin egen bok. Well, det är förståeligt, men jag fick hålla mig i ett helt år för att inte råka avslöja att Dumbledore dör i slutet av boken. Det tar liksom död på litteraturdiskussionen. 

I min bokhylla är det inte inredningen som styr. Jag tycker att alla böcker är snygga. Nåja, enskilda böcker kan vara rätt fula, men jag tycker att böcker som grupp är snyggt, nästan oavsett hur de ser ut. En viss tendens finns att jag har inbundna böcker av sådana alster där jag inte kunnat vänta på pocketupplagan. Det har också ofta hänt att jag har upptäckt en författare genom hennes (eller hans)  första bok. En chansning i pocket i bokhandeln, som föll väl ut, och sedan har jag köpt övriga böcker inbundna så fort de kommit ut. Maj-Gull Axelssons böcker till exempel, där jag har Aprilhäxan i pocket, och övriga romaner med hård pärm. En del böcker är inbundna för att jag köpt dem på antikvariat eller bokrea. En del böcker är i pocket för att jag sagt till mig själv på skarpen att jag faktiskt har så många olästa böcker hemma just nu, att jag gott kan vänta på pocketupplagan av den eller den boken, för den kommer säkert ändå bara bli stående. 

Så min bokhylla kan se lite oordnad ut. Oftast står böcker av samma författare tillsammans, men annars är de ganska tematiskt ordnade. Och inom samma tema är det associationer som gäller. Mina associationer. 

En bibliotekarie jag känner erbjöd sig en gång att katalogisera och ordna mina böcker enligt bibliotekssystemet. Det irriterade henne uppenbarligen att hon inte hittade något som helst system bland mina böcker. Inte färg, inte form, inte alfabetiskt. Ja, lite ämnessorterat är det alltså - ganska många ungdomsböcker i en hylla, och ganska många deckare i en annan. Ganska mycket poesi i hyllan närmast badrummet, och nästan alla trädgårdsböcker är nog samlade längst ner till vänster. Men systemet  för de flesta hyllor är helt enkelt association. Jag associerar Paul Auster med Klas Östergren, så då står de bredvid varandra. Och Kerstin Ekman står bredvid Jayne Anne Phillips. Jag tror de kan ha mycket att tala om. Björn Ranelid är placerad farligt nära Liza Marklund, bara för att retas lite. Alice Millers psykologiska böcker om till exempel självutplånande barn står bredvid Göran Greider. Och den underbara Nostalgiboken bredvid mina Mindfulness-böcker. 

Och böcker som jag inte läst finns på en särskild hylla i sovrummet, tills jag har läst dem, eller bedömt dem som ett hopplöst fall, och sorterar in dem i stora bokhyllan så länge. 

Hur ser det ut hemma hos dig?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

När man är stolt att vara svensk

Millennium-trilogin gör succé i Frankrike. Det här känns som lite blaha blaha-nyheter för mig. Och ändå vet jag att hade jag varit utomlands hade mina patriotiska känslor antagligen svallat. 

Ja, hade jag varit i Frankrike nu hade jag kunnat gå på Champs-Elysée med ett hemlighetsfullt Monalisa-leende, och sett på alla filmaffischer, och de ringlande köerna utanför biograferna, och folk som hade en Stieg Larsson-bok under armen i stället för en baguette. Och jag hade tänkt: "Jag är svensk, och dom läser böcker från mitt land."

Jag vet hur fånigt jag hade tänkt, för det var bara någon månad sedan som jag var i Barcelona, och gick och sprätte som en tupp bara för att hållplatskurerna pryddes av filmaffischer som gjorde reklam för Låt den rätte komma in.  Jag kände mig stolt. Utan att jag hade det allra minsta att göra med att spanjorerna ville se en vampyrfilm från exotiska Blackeberg.

Jag är ganska ofta i Holland, och då går jag varje gång till olika bokhandlar. Där finns alltid en 10- eller 20-i-topp-lista med de mest sålda böckerna utlagda, och där har man som svensk sedan länge kunnat finna välkända titlar. Det började med Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna för drygt 10 år sedan, och just Fredriksson har tidvis haft typ tre böcker på 10-i-topp. Det är inte så illa! P-O Enquists Livläkarens besök har många också pratat om när jag varit där. Och Barbara Voors, som ju är halvnederländska. På deckarfronten läser folk förstås Millenniumtrilogin där också. Men även exempelvis Mankell, Marklund och Edwardsson är bekanta.

Mest stolt blir jag dock när jag lämnar deckarhyllan, och bästsäljarpyramiden och kollar runt bland bokhyllorna längs väggarna. Bland romanerna har jag så där apropå hittat Tunströms Juloratoriet, eller Lindgrens Bat-seba. Bland ungdomsböckerna Janne, min vän av Peter Pohl. I reabackar på de mest märkliga ställen har jag kommit över nederländska översättningar av såväl Jan Guillous Fiendens fiende, som Gripes Nattpappan. Om jag ska ge bort presenter blir det ofta en svensk bok i översättning. I stället för en burk sill eller lingon. I stället för en linnehandduk med älgar eller en Orreforsvas. Ett litet hologram av Sverige. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Listfällan

Jag är så glad att jag inte längre behöver passera ett par centralstationer på vägen till jobbet. Slipper hänga på pressbyrån eller pocketshop när tåget är försenat. Jag är så glad att (låt oss kalla det) det mer slimmade tidsschemat som jag som småbarnsförälder följer ger mindre utrymme för att strosa runt både i matbutiker och bokhandlar. Och jag är så glad över att jag insett att jag inte kan vara med i (vad blir det?) mer än tre bokklubbar, och därför sagt upp de mest påträngande av mina medlemsskap.

Min glädje har sin orsak i att jag slipper listorna! Alla dessa topplistor på böcker som presenteras överallt, och som jag tidvis varit helt besatt av. Minst hälften, helst alla böcker på den där jäkla pockettopplistan måste jag ha läst. Oftast har det varitenkelt att pricka av åtminstone fem-sex stycken; de brukar utgöras av de populäraste deckarna, och dem hade jag i allmänhet plöjt redan när de kom ut. Marklund-böcker. Mankell. Nesser. Sen dök det upp sådana där svallvågor från någon författare som precis alla läste. Som Dan Brown. Eller som nu (ja, jag sneglar lite grann på listorna i alla fall), när Stieg Larsson innehar tre platser på listan. Eller alla Guillous Arn-böcker. Men de här böckerna brukar inte vara något problem för mig. Med undantag av Läckbergs storsäljare så brukar de vanligaste deckarna redan varit genomplöjda sedan någon semestern året före. Här kan man alltså ligga steget före i sin planering. Redan när man läser den populära deckaren med hårda pärmar vet man att man har säkrat en plats på pockettoppen nästa vår. Det känns skönt.

Det är värre med de där oväntade romanerna. Som Kajsa Ingmarssons Små citroner gula. Den hade jag inte tippat skulle ta sig upp på topplistan. Eller den där Alkemisten av Paol Coelho. Eller Flyga drake av Khaled Hosseini.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till de där böckerna. Sannolikheten är ganska stor att jag av nyfikenhet kommer att vilja veta vad det är som lockar hos de här böckerna. Jag brukar stå vid pocketstället och vrida och vända på dem. Om jag tycker att de verkar okej så är det möjligt att jag köper dem med en gång. En del av dem tar det år för mig att läsa. Det känns liksom lite meningslöst när det är så många som redan har läst dem, och jag inte var med från början.

Och dessutom - och detta är problemets kärna för mig - vill jag ju inte känna mig pressad i mitt läsande. Jag vill själv välja vad jag ska läsa. Och när. Jag vill inte bli någon topplisteslav. Jag vill varva oväntade fynd från bibliotekshyllan, med nyutkomna omskrivna böcker, jag vill växla mellan klassiker och omläsningar av gamla kära ungdomsböcker, jag vill variera faktaböcker med lättsmälta deckare. Ändå har jag någon hemlig ambition att parallellt med de mål jag har och vill ha med min läsning, så vill jag samtidigt ha läst det som "alla andra" läser. Som om mitt läsande blir lite bättre om jag både kan hålla mig à jour med försälningstoppslistor, kultursidor, litterära kanon och mina egna (kanske lite skamliga) personliga favoriter.

Äh, jag vet inte. Jag har fortfarande inte läst Alkemisten. Den kanske är jättebra, men den lockar mig inte alls. Just nu har den för mig blivit en symbol för boken jag inte läste. Det är kanske lite orättvist för just den boken (jag kan själv önska att det var någon annan topplistebok som drabbats), men det är nu en gång så det har blivit.

På bok.nu har i alla fall 1804 personer betygsatt Alkemisten. Genomsnittsbetyget är 2,8. Har jag verkligen missat något då? Å andra sidan har 77 personer inte gett Ormens väg på hälleberget ett högre snitt än 3,6. Vad är det med folk ;-) ?

Det var kanske jag som gjorde det, men...

Apropå böcker som förändrar ens liv, så har jag nyss läst ut en bok som borde förändra livet, nämligen Det var inte mitt fel av Ann Heberlein. Jag kommer på mig med att tänka på många personer som jag känner (till) som borde läsa den boken. Och sedan funderar jag på om det är ett tecken på att jag inte ser bjälken i mitt eget öga.

Heberlein är just nu mer aktuell med boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om manodepressivitet eller bipolär typ två. Men det är inte den jag har läst just nu, alltså.

Boken Det var inte mitt fel handlar om den utbredda vanan att skylla ifrån sig. På sin höjd går man så långt att tillstå att jo, man själv kanske gjorde nåt som var lite dumt, men det var inte mitt fel, för att det berodde på x och y och z. Och för all del, även om det skulle vara mitt fel så där rent teoretiskt, så finns det i alla fall dom som gjort värre saker. Hitler till exempel.

För att ni ska förstå kan jag ju exemplifiera med lite aktuella mediaexempel (människoexemplen i min egen vardag känner ni nog knappast till). Vi har till exempel Wanja Lundby-Wedin som först skyller på andra och känner sig lurad när hon inte förstått (hrm, inte gjort det jobb hon haft betalt för och läst in sig på handlingarna) hur höga bonusar skulle kunna bli. Sedan ändrar hon sig lite och menar att andra i alla fall agerat värre.

För några veckor sedan såg vi en annan pudel som vägrade lägga sig på rygg. Liza Marklund sitter i Skavlan och upprepar gång på gång (som svar på återkommande frågor från Skavlan) att hon inte är ledsen för att hon lurat läsare, utan för att de känner sig lurade. Det handlar alltså om hennes så kallade sanna historia, dokumentärromanen Gömda. Vill man så kan man väl för all del tolka hennes uttalande som att hon är ledsen över att blivit påkommen med en lögn, men jag ska inte fördjupa mig mer i Gömda-gate här och nu. Poängen här är att hon inte tar ett dugg ansvar för sina egna handlingar.

Heberleins bok handlar alltså om att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Om att inte förminska sig själv, vilket är vad man gör om man skyller ifrån sig. Och om att utkräva ansvar av andra, därför att vi inte omyndigförklarar dem. Om att erkänna våldsmannens individuella skuld, och kräva att han eller hon tar ansvar för den trots att vi kan förstå att våldet i mångt och mycket beror på samhällets strukturer. Vi har ett val i varje enskild situation. Vi kan välja att inte slå, att inte kränka och att inte skylla på någon annan.

Jag tycker inte det är för mycket sagt att säga att kalla den en grundbok i etik. Om hur jag kan resonera för att kunna leva det liv jag vill. Ett liv där jag kan se mig själv i ögonen i spegeln, och vara stolt över inte att jag gjort fel, men att jag inte skjuter över skulden på någon annan.