Tyvärr finns inte tv-intervjun med Åse kvar, men ett program från Vetenskapsradion ligger fortfarande kvar på nätet, och där finns Åse också med, och delvis samma tankegång.
Boken Monarkins makt är resultaten av ett statsvetenskapligt forskningsprojekt som tar upp hur det kan komma sig att vi i Sverige har en monarki som är en plym eller en krusidull, medan vi samtidigt ständigt betonar det demokratiska, jämlika och jämställda samhället (låt vara att detta är en chimär).
Åse inleder boken med flera kapitel där hon diskuterar hur nationen behöver ett enande, opolitiskt element, och hur kungafamiljen och monarkin kan fungera på just det sättet, därför att den i Sverige står över de politiska turerna. Det är en symbol och en kraft som dessutom är mer oförargelig därför att det är ett ärftligt ämbete – det är faktiskt svårare att ställa någon till ansvar för något som man har ärvts in i, än för en position som man valts för. Det resonemang som Åse för fram är att demokrati i sig innebär splittring. Men för att kunna behålla en nationell enighet är det som att de politiska partierna enas om att vara eniga kring monarkin. Åse skriver (s 33):
När författningsfrågan diskuteras i början av 1970-talet är politikerna alltså överens om att komma överens om reglerna för svensk demokrati. Men de är också överens om att inte föra en politisk diskussion som öppet ställer monarki och republik emot varandra.Jag är ovan att tänka statsvetenskapligt, och jag ställs här inför flera, för mig, nya tankegångar. En av de viktigaste är den att själva kungafamiljens sammansättning och utseende har varit viktig för hur monarkins roll har utmejslats i Sverige. Under 60-talet när man utredde statschefens nya roll var man angelägen att betona att man inte ville göra förändringar under gamla kungens (Gustav VI Adolf) livstid, utan att man tänkte sig att en republik eventuellt kunde införas vid tronskiftet. Men strax därefter inträffade Silvia, och det blev förlovning, bröllop och nya prinsar och prinsessor; frågan om republik var i princip död. Åse skriver (s 148):
Att statsskicket vävs samman med genealogin inom en viss släkt leder också till en tydlig begränsning av vilka politiska handlingsalternativ som blir möjliga. I början av 1970-talet var det ett möjligt alternativ att avskaffa monarkin. Här fanns det som statsvetarna ibland kallar "a window of opportunity". Men med facit i hand kan man säga att förändringen i så fall skulle ha fått ske i mellanrummet mellan respekten för "gamla kungen" och glädjen över "den vackraste drottningen på Sveriges tron".Den diskussion om arvsföljden (kvinnlig, manlig, äldsta barnet?) som inletts redan tidigare men inte kunnat (eller vart menad) att fullföljas innan Gustav VI Adolfs död (år 1973) avslutas, och vi får 1980 en ny successionsordning som slår fast att det är det äldsta barnet – oavsett kön – som ärver tronen. (Och här hajar jag till, för jag har inte tidigare insett att om det här beslutet tagits före 1973, så hade vi inte haft vår nuvarande kung, utan i stället kanske hans äldsta syster Margareta hade blivit drottning! Eller kanske inte, eftersom hon gift sig med en icke-adlig man. Men Hagasessa nummer två: Birgitta hade i stället kunnat axla rollen.)
Åse fastslår att den formellt maktlösa kungarollen innebär en svårighet för republikaner. Att kungen inte har någon formell makt är monarkisternas avgörande argument – varför ska man avskaffa en maktlös monarki? Det – tolkar jag – är en viktig anledning att lyfta upp vilken informell makt som trots allt ligger i kungarollen.
