Celebriteter

Och så över till några författarfrågor. Jag hoppas dom här är svåra, för det är meningen.

25. I andra ring på gymnasiet tenterade Vixxtoria av sitt slutbetyg i svenska genom att hålla föredrag om en författare. Vilken?

1. Peter Pohl

X. Jonas Gardell

2. Walter Ljungquist

26. Vilken författare har krockat (hårt!) med Vixxtoria på Bokmässan? (Och inte bad han om ursäkt heller.)

1. Henning Mankell

X. Jan Guillou

2. Åke Edwardsson

27. Vilken författare har Vixxtoria brevväxlat med?

1. Astrid Lindgren

X. Maria Gripe

2. Per Nilsson

28. Vilken författare har bjudit Vixxtoria på spaghetti och köttfärsås?

1. Inger Edelfeldt

X. Barbro Lindgren

2. Viveca Lärn

En annan tid

Jag har nu läst de två första Beck-böckerna och två saker slår mig. Det första är att herregud vad mycket som hänt på 45 år. Terylenbyxor. Islådor i kylskåpet och massvis med lägenheter som saknar toalett. Goda årslöner på 40 000. Och en välsignat långsam tillvaro med hålkort och stationära telefoner. 

Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led. 

Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten. 

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.

Sommarläsning, på uppmaning

Vad är sommarläsning, eller något ditåt frågar Lyran i veckans tematrio, och  jag måste fundera lite grann. För mig är en av de bästa sakerna med sommaren att dra iväg på semester och lämna datorn hemma. Att i stället tillbringa hela kvällarna med att sitta och läsa är en lyx som jag fantiserar om resten av året, när jag både av nödvändighet och slöhet blir sittande framför datorn halva kvällen. Men på sommaren kan folk skicka hur många mejl som helst, utan att jag behöver läsa dem. De enda nyheter jag tar del av är kvällstidningarnas löp, och en eller annan gårdagens blaska som jag hittar övergiven på en parkbänk eller strand.

Under mitt jobbår väljer jag ofta att läsa lättare saker där det inte krävs för mycket ansträngning att  ta sig in eller ur läsningen. Så i stället för att endast läsa riktigt lätt litteratur på sommaren väljer jag gärna något "tyngre" (som ofta har fått vänta) och låter mig uppslukas. Här är några favoriter, som jag gärna skulle läsa i sommar (om jag inte redan hade läst dem):

1. En författare som alltid är en favorit är Gitta Sereny. Jag har redan läst allt som getts ut av henne på svenska, men kommer det ännu en volym i storleksordningen Albert Speer och sanningen, så skulle jag slå till. Sereny är en österrikisk-brittisk journalist som i sina verk utforskar ondskan i människan, och dess orsaker. Hon har till exempel skrivit om flickan Mary Bell som mördade en liten pojke, men framför allt har hon uppehållit sig vid andra världskriget och nazisternas verkningar. Hennes bok om Speer är ett resultat av många års intervjuer med honom, och oumbärlig för den som vill förstå 1900-talshistorien. 

2. Klassiker är en annan sak att ta tag i på sommaren tycker jag. Jag hade en Kafka och Camus-sommar en gång, det var ganska trevligt (eller, ja, intressant, givande och framför allt existentiellt var det i alla fall). Men vill man inte tänka för mycket på livet och döden, vill jag gärna rekommendera brevromanen Farliga förbindelserav Choderlos Delaclos. Nej, den har inget att göra med Michael Douglas-filmen, men Glenn Close har faktiskt (tillsammans med John Malkovich) spelat huvudrollen i en av filmatiseringarna av boken, den som heter "Dangerous Liaisions" och är från 1988 Jag tycker dock filmversionen kallad "Valmont"  med Colin Firth (långt innan succén med P&P) och Annette Bening från 1989 är bättre. Själva boken är från 1792, och alla som har den minsta dragning åt Röda nejlikan, Brontë eller Austen borde läsa den. Inte särskilt svårläst, men svår att få tag på. Brukar finnas på biblioteket. Själv läste jag den en sommar på Gotland. 1996 kanske? 

3. Och så till sist då... Några deckare brukar slinka ner i blandningen också under sommaren. Varför inte testaSteget efter av Mankell, eller Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardsson. Två riktiga sommarmordsdeckare, och respektive författares bästa böcker. 

Tillägg: Och om någon undrar varför jag inte skriver just om vad jag tänker läsa denna sommar, så är den en principsak. Jag har lite tankar om vad jag vill läsa, jag har några bokstaplar, och jag har lust och längtan till vissa böcker som har fått ligga här och vänta under året, men jag vet att så fort jag skriver en lista på dem, så kommer jag inte att läsa dem i sommar. Men en del av läsningen kommer troligen dyka upp här i form av inlägg i framtiden.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Lista på saker som jag är trött på i svenska deckare. Del 1

Jag börjar bli deckartrött. Rejält deckartrött. Det borde vara enkelt att helt enkelt sluta läsa eländet, men så är det inte. I något annat inlägg ska jag redogöra för varför. Men här kommer första delen av listan på saker jag är utled på.

Serierna. Varför måste alla deckarhjältar återkomma i bok efter bok? Inte ens finns det någon tröst i att det "bara" ska bli sju eller åtta eller tio stycken böcker. Det är snarare ett hot. Man ska alltså behöva stå ut med den här personen i nio böcker? Och när man så tror att man läst sin sista Wallander-deckare, så återuppstår hjälten i någon annan bok. Som till exempel handlar om vad han gjorde innan deckarserien började (i Wallanders fall boken Pyramiden). Och som om inte det räckte introducerar sedan Mankell Wallanders dotter som polis. Och för säkerhets skull produceras ett oräkneligt antal Wallanderfilmer med både far och dotter, som inte utgår från någon bok alls. Och här går parallellerna osökt till Beck-filmerna, som jag inte har en aning om hur många de är vid det här laget. Fler än avsnitten av Lilla huset på prärien, det är då säkert! Och när van Veeteren äntligen kastat in handduken i Nessers långa serie (som bekant slutade han som kommissarie och blev antikvariatsägare, men de osjälvständiga poliserna i Maardam skulle ändå ränna till honom varenda gång så mycket som en ficktjuv varit i farten), så återkommer Nesser med en ny serie, denna gång om kommissarie Barbarotti. I senaste boken måste han i sin tur förstås ta hjälp av Maardamspolisen för att lösa fallet. Jag vågar inte tänka på hur många uppföljare vi har att vänta vad gäller de serier som fortfarande pågår och pågår och pågår... Vad är det för fel på fristående deckare?

Familjelivet. Jag orkar inte mer. Helt ärligt så orkar jag inte mer. Jag har nog med min egen lilla familj. Vi är tre, och jag kommer knappt ihåg vad vi heter och vilka allergier vi har. Än mindre är jag riktigt säker på vad alla mina jobbarkompisars respektive heter (för att inte tala om alla telningarna). Syskonbarn och kusiner och såna som jag inte träffar så ofta har jag nästan helt tappat greppet om. Men  för att kunna njuta det allra minsta av en vanlig, simpel pocketdeckare förväntas jag alltså hålla reda på om Maria Wern är gift eller skild, och om hennes gamla flirt med vem det nu var kommer att  påverka upplösningen i boken. Och vad är det nu Irene Huss tvillingflickor heter? Vem är vegan och vem spelar i ett rockband. Är det hennes man som är kock, och varför jobbade han deltid nu igen? Och Erik Winter han har en fru som heter Angela. Eller är det dom som bara är sambo, för att Erik inte vill gifta sig. Och Angela vet mer om hans arbetskamrater på mordroteln i Göteborg än han själv vet. Är inte det konstigt? Framför allt är det konstigt att Angela inte har några egna vänner, utan bara umgås med den asociale makens. Annika Bengtzon som alldeles nyss var skild är kanske på väg att bli ihop med sin man igen. Det hoppas jag på, för då kanske man äntligen får se lite mer av hennes svärmor som ärligt talat alltid har varit min största behållning från de här böckerna. Och Barbarotti, Nessers nya hjälte. Frånskild är han. Och lyckligt gift. Det ska visst föreställa något nytt, att han inte klagar på att hans hustru inte förstår honom. Lägg ägg, säger jag. Det nya är att deckarhjälten bara är ett namn som löser mysterier på beställning. Det nya är att man slipper bry sig om huruvida han är lyckligt eller olyckligt gift, eller om hon har bråttom eller inte att hämta ungarna på dagis. Det nya är att deckaren sköter sitt jobb, och så är det bra med det!

Polisgruppens sammansättning. Kvinnoalibiet och invandraralibiet. Ja ni vet. I alla svenska polisgrupper så finns det numera en styck kvinna i gruppen. Om huvudpersonen är kvinna (som Irene Huss) kan det finnas en till. Annars är det typ Anna-Maria Mella som gäller. Ibland får man till det så att chefen är kvinna. Alltså inte själva utredningschefen, utan den som håller i ekonomin. Eller så är åklagaren kvinna, eller varför inte patologen. Lite whooaaa! En kvinna som är patolog, hur coolt är inte det!  Det finns också en styck invandrare i gruppen. Som Aneta Djanali i Winter-böckerna. Eller han Jorge i Arne Dahls A-grupp. Och så har gruppen alltid ett samarbetsproblem också. Mannen (det är alltid en man) som sitter på alla möten och bluddrar rätt ut om blattejävlar och surfittor. Ibland blir han omvänd. Han kan till exempel bli omvänd genom att bli ihop med invandraren i gruppen. Som Fredrik som blir ihop med Aneta Djanali, när hans exfru dött. Ghaaa! Nu är jag tillbaks i det där familjelivsköret igen. För så är det ju också med polisgruppens sammansättning. Folk ligger med varandra hela tiden, och sen får de samarbetsproblem. Eller så ligger de inte, och får samarbetsproblem på grund av det.

Vännerna. De har inga vänner, våra deckarhjältar. I bästa fall umgås de med några arbetskamrater, men oftast sitter de hemma och lyssnar på musik. Och dricker. Vad de lyssnar på och dricker beror på vilken image författaren vill måla upp. Ibland läser de i stället för att lyssna på musik, i alla fall om det är en Nesserdeckare. Ibland ringer telefonen. Ibland svarar de inte. De sover alltid lite.

Skadorna och hjältemodet. Jag läste Åsa Larssons senaste häromsistens. Kort summering av bokens upplösning: Det är vårvinter och Rebecka Martinsson springer ut på isen, eftersom hon  jagas av mördaren på en skoter. Skotern går igenom isen, och Rebecka trillar ner i en vak. Efter henne kommer en hund (lite oklart varför). Hunden åker ner i vaken, och Rebecka hjälper henne upp. På grund av den starka strömmen glider hon sedan in under isen, tror hon ska dö, men upptäcker hon att hon i princip står på alla fyra på älvens botten under isen. Hon ställer sig upp, och den mjuka vårisen går sönder. Hon tar sig upp på land, och där pysslar hon runt ett tag, bland annat tar hon hand om den andra mördaren som fastnat i en snödriva. Och detta var bara en vanlig åklagares hjältemod i fjärde boken. Vad är det för fel på en bok som slutar med att detektiven samlar alla i biblioteket och omständligt redogör för vem mördaren är? Det skulle vara den allrasommest oväntade upplösning, jag lovar!

Del två följer. Kanske del tre också.

Och ja, om någon undrar, så håller jag redan på med en terapeutisk omläsning av Agatha Christie-böckerna.

Bättre än originalet

I Mankells Wallander-serie finns det två böcker som är riktigt bra, tycker jag. Resten kan kvitta. De två jag gillar är Steget efter och Brandvägg. Spännande bladvändare. Medan jag läser dem vågar jag inte kliva ur sängen en mörk natt om jag måste gå på toaletten. 

Problemet med Wallander-böckerna är att jag inte gillar Wallander. Jag gillar inte nersupna, halvfeta poliser som självömkande vägrar ta tag i sitt liv. Jag skulle antagligen ha lite mer sympati, om det inte fanns så många av dem i litteraturen. Jag gillar inte heller konceptet att polisernas familjer blir kidnappade, och mordhotade hela tiden. Det är inte spännande längre. Inte bara är det otroligt och osannolikt (jag är själv polisdotter, så jag vet), det är så överanvänt att det enda som kan överraska är att polisdottern eller polishustrun dör. Det skulle jag tycka var ett bra slut på historien. 

Jag har även ett annat problem med Wallanderböckerna, och det är Rolf Lassgård. Ja, han är ju inte direkt med i böckerna, men i filmerna som bygger på böckerna. Och han är en duktig skådespelare och yada yada, men jag undviker gärna att se på honom om jag inte måste, om vi säger så. (Och Krister Henriksson som jag däremot gärna ser på - ja, han känns inte heller som Wallander. Hur kan man byta från Lassgård till Henriksson? Rundgången i svenska deckarserier blir verkligen uppenbar när man vet att Henriksson har spelat kommissarie Winters side-kick i filmatiseringen av Edwardssons böcker...).

Hur som helst, det jag vill komma fram till var att den perfekte Wallander är Kenneth Branagh. Jag såg Steget efter med den engelska titeln One step behind, och insåg att den var bättre än allt annat. Branaghs Wallander är bättre än i böckerna. Filmen var spännande, logiskt uppbyggd, och på många sätt helt absurd. Den är till största delen filmad i Ystad med omnejd. Scenografin är nästan absurt helsvensk (t o m skrivna lappar är på svenska, även om alla talar engelska), med gardiner, foton, läkarrockar, pressbyråmuggar, ja allt. Jag tyckte mycket mycket om den, och jag tror att jag ser på Firewall på engelska väldigt väldigt snart.

Ååååh, vad jag tycker om att bli positivt överraskad!!

En diskussion av den engelska Wallander-serien finns i detta youtube-klipp. 

Pimpa min bok!

För ett tiotal år sen, när mina väninnor började få barn, upptäckte jag att det fanns ett slags böcker som jag aldrig hade sett förut. Pop-up-böcker. Böcker med tjocka, mjuka, bitvänliga pärmar. Böcker med speglar, och tyg av olika slag. Glatt för delfinens rygg. Fluffigt för kycklingen, och lent och mjukt och brunt för kaninen. Sedan jag själv har fått barn har jag frossat så mycket jag kan i den här sortens böcker. Men dottern börjar bli lite för gammal, och de böcker hon intresserar sig för nu är av mer konventionellt slag.

Men jag funderar över varför de här teknikerna inte används mer i böcker för läsare över 2 år. Jag skulle älska att ha fler böcker med sidenomslag och rosetter. Eller kanske pop-up-deckare, där man via luckor i boken kan avgöra hur mycket information man vill få avslöjad om mördaren i varje kapitel. Eller varför inte kokböcker med luktgnuggisar? Specialutgåvor av Mankells och Edwardssons deckare, med medföljande cd-skivor med Wallanders operafavoriter, och Winters bästa jazz dito? Pop-up-tekniken används ju i en del böcker för äldre barn för att illustrera t ex matsmältningsapparaten, men varför inte ha kartor i pop-up-varianter av till exempel Hogwarts i Harry Potter-böckerna, eller det medeltida Barcelona i Katedralen vid havet (av Ildefonso Falcones)? 

Jag tror inte att man i längden lockar barn att läsa böcker genom att förklä dem till något annat än vad det är. Lika lite spelar formen en avgörande roll för en äkta bokläsare. Men visst vore det kul med lite bonus efter alla dessa ordinära pappersböcker som man köpt och läst år efter år? 

Stenarne där barn jag lekt

Lyran utmanar i veckans Tematrion, och uppmanar att berätta om "tre böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad". Jag känner mig både splittrad och  hemlös, och väljer därför så här.

1. En bok från någonstans i närheten av min uppväxtort blir Agadir, my love av Pamela Jaskoviak. Pamela är uppvuxen inte så långt från mig, och även om den här boken utspelar sig på namnlösa platser i Sverige, så ser jag tydliga drag av de små samhällen där jag vuxit upp när berättarjaget återvänder till sin barndomsort. Dessutom är boken väldigt bra, så läs den om du inte redan gjort det. Vad mig beträffar får Jaskoviak gärna skriva fler romaner, men tills dess får jag nöja mig med att lyssna på hennes kåserier i Godmorgon världen någon söndag i veckan.
2. Nästa bok kommer från Göteborg dit jag flyttade direkt efter gymnasiet, och där jag lämnat kvar mitt hjärta. Jag tycker det är svårt att hitta några riktigt klockrena Göteborgsskildringar, men varför inte slå till med Åke Edwardssons okända första två deckare: Till allt som varit dött och Gå ut min själ. Dessa två förelöpare till Winter-serien är inte lika bra, varken stilmässigt eller spänningsmässigt, men det finns några fina skildringar av Röda Sten och Klippanområdet. Under några år bodde jag bara ett stenkast därifrån. 
3. Den sista boken utspelar sig här i förskingringen där jag bor nu. Skåne kallas det. Jag lyfter gärna fram Per Nilssons ungdomsromaner, varav flera utspelar sig i ett ganska namnlöst Malmö. Varför inte testa Ett annat sätt att vara ung (som blev film under titeln Hanna med H). Jag tycker han har tappat stinget lite i de senaste böckerna (eller så har jag blivit för gammal), men många av hans tidiga böcker (t ex Korpens sång och du & du & du) har blivit sorgligt förbisedda på ungdomshyllorna.  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.