Det verkar så himla praktiskt först. Sagosamlingar. En bok tar mindre plats i bokhyllan än fem och så vidare.
Så när man får barn så önskar man sig, eller får oombett, eller köper till och med själv en antologi. Den innehåller Rödluvan och vargen, Mästerkatten i stövlar och Den fula ankungen.
Ganska snart blir det jul. Då får man – eller kanske önskar man sig fortfarande – ännu en antologi. Den innehåller förutom de ovan nämnda sagorna även Stadsmusikanterna från Bremen, Törnrosa och Bockarna Bruse.
Sen blir det ett-årsdag. Då önskar man sig inte längre någon antologi, men man får säkert som att Askungen har två styvsystrar två i alla fall. De innehåller (båda två) Rödluvan och vargen, Mästerkatten i stövlar, Den fula ankungen, Stadsmusikanterna från Bremen, Törnrosa och Bockarna Bruse. Den ena innehåller därutöver Hans och Greta och den andra Guldlock och de tre björnarna.
På sommaren åker man på semester och prickar in ett besök hos nåns gamla moster, faster eller ingifta kusin. Ja, nån som inte träffat ens ögonsten (som nu är snart ett och ett halvt år). Mostern har därför köpt en fin bilderbok med sagan om Törnrosa till ditt barn. Barnet blir glad. Du tackar.
Under hösten nån gång hälsar din mamma på och tar med sig alla dina gamla barnböcker hem till dig. Boken 365 sagor till exempel. Och ett urval av sagor från bröderna Grimm. En annan bok med H. C. Andersens samlade sagor. Och så några vackert illustrerade bilderböcker av Törnrosa, Rödluvan och vargen och Guldlock och de tre björnarna. Du återlämnar omgående boken om Guldlock med kommentaren att den faktiskt var din brors, och ber mamma ta med sig den till honom i stället. (Han vill inte släppa den över tröskeln; mamma ger bort den till sina grannbarn; grannmamma skänker den till Myrorna; de lägger den obesett i soporna.)
Det blir jul igen. En pop-up-version av Den fula ankungen kommer in i huset. Och en sagoantologi som kallas Mina äventyrssagor. Den innehåller bland annat Dummerjöns och Mästerkatten i stövlarna. Samt Den fula ankungen.
Under julledigheten får du lite tid över att sortera bland bilderböckerna. Du upptäcker då att eftersom ditt barn är tvåspråkigt, så kan du dubblera antalet böcker i hela berättelsen ovan.
Senaste erbjudandet i Barnens bokklubb var samlingen Lilla barnkammarboken. Där ingår sagorna Rödluvan, Hans och Greta, Bockarna Bruse, Guldlock och de tre björnarna, Vanten, De tre små grisarna och Sagan om den tjocka och feta pannkakan.
Vi tackade nej. Trots att vi endast äger en ynka version av Sagan om den tjocka och feta pannkakan sedan tidigare.
Vi läser mycket folksagor hemma nuförtiden. Tidigare har det mest handlat om rikt illustrerade och ofta mycket förkortade versioner, men nu är det the real thing. Styvsystrar som skär av sig hälarna. Elaka drottningar som förgiftar sina konkurrenter och gläds när de faller döda ner. Häxor som kastas in i heta ugnar och dör. Barn som sätts ut i skogen för att svälta ihjäl. Andra barn som förvandlas till rådjur för att sedan jagas. Ja, listan blir bara längre och längre, ju mer vi utforskar bröderna Grymms sagosamlingar.
Det mest påfallande är dock hur många flickor det är som är vackra, och när kungen eller en prins får se de vackra flickorna så vill de genast gifta sig. Om vi för ett ögonblick försöker låta bli att irritera oss på det till synes i självklara att alla dessa flickor genast vill gifta sig med kungasönerna, kan vi i stället fundera över hur dumma de där karlarna är egentligen. Ta prinsen i Snövit, till exempel. Han ser alltså Snövit i sin glaskista (hon är i själva verket skendöd, men prinsen tror ju att hon är stendöd) och blir så förälskad att han vill släpa med sig den döda tjejen till sitt slott, så att han kan titta på henne. (Det är ju i och för sig tur i oturen att han får för sig en sån sak, eftersom själva rubbandet av kistan får den förgiftade äppelbiten att lossna ur Snövits hals, och hon blir levande igen.) Vad har han tänkt göra sen? Tänk om han i framtiden träffar en levande flicka att gifta sig med – ska hon då bara acceptera hans nekrofila drag och tacka ja till frieriet? Eller har han på allvar tänkt att sitta där i slottet och stirra på en död, men vacker flicka resten av sitt liv? (Ja, i så fall är det ju inte mindre än en evolutionär fördel att hans gren av ätten dör ut.)
Sen har vi prinsen i Törnrosa. Han tar sig (äventyrslystet och förutsättningslöst får man förmoda) genom en törnroshäck som bestått i 100 år, och sedan genom ett dammigt slott, fullt av sovande människor. Det borde ju funnits några snygga kökspigor och slumrande hovdamer som kunde locka honom, men inte – han stövlar rätt upp i det högsta tornet där han hittar en 115-årig tjej som sussar så sött, och utan att ens reflektera över ålderskillnaden (vilket i och för sig är positivt) kysser han henne. Jag undrar om vi faktiskt inte har passerat gränsen för otillbörligt utnyttjande här – eller ska prinsar i allmänhet förutsätta att flickor vill bli kyssta av okända män när de tar sin skönhetssömn? Jag undrar också hur chockad han egentligen blev när hon vaknade; det kan han väl knappast ha räknat med!
Dummast av alla tycker jag dock prinsen i Askungen är. Han dansar med den vackra Askungen inte mindre än tre kvällar i rad. Han vägrar förstå den talande vinken att hon varje kväll springer ifrån honom, och stryker i stället beck på slottstrappan för att försöka fånga henne. Men allt han lyckas få tag i är en vacker liten sko. Dagen efter åker han land och rike runt och provar denna sko på alla flickor han träffar. Han noterar över huvud taget inte själv när en del flickor hugger av sig hälar och tår för att kunna trycka in sina feta tassar i skon, utan det måste han bli uppmärksammad på av några kvittrande duvor. Hela skoprovningen är sannerligen ett mysterium: Om han har dansat med en jänta tre kvällar så borde han väl känna igen henne utan att behöva besvära sig med att prova skor? Och om han inte känner igen henne (för Askungen är ju trots allt rätt smutsig och har inte alls så vackra klänningar på sig till vardags) så kanske han kan se om hon kommer ihåg vad de pratade om, till exempel. För vilken man vill gifta sig med en kvinna som han varken orkat se på eller talat med under tre hela kvällar?
Ja, det här är bara en del av alla de funderingar som sagoläsandet genererar hos mig. Faktum är att jag lite bättre fördrar alla historier om vargar som slukar barn och killingar hela och sedan blir uppsprättade och ihopsydda utan att dö förrän de själva går och trillar ner i brunnen. Just nu tvekar jag inför att läsa om en av mina gamla älsklingssagor – Prins Hatt under jorden. När jag var liten var jag alltid lite förälskad i den där Prins Hatt. Och ingen ska i alla fall komma och säga att det berodde på hans utseende, för enligt sagan fick inte ens hans fru se honom i dagsljus på flera år.
Min irritation över det osannolika med alla dessa prinsar som på ett ögonblick förälskar sig i vackra flickor – levande eller till synes döda – minskar dock något när jag av en händelse lyssnar till ett intressant program från Vetandets värld (17 jan 2011). Programmet handlar om hur vi oftare litar på vackra människor. Vi tillskriver dem goda egenskaper, och röstar till exempel oftare på vackra politiker. Socialpsykologer har dessutom funnit att vi är trevligare mot vackra människor. Och – att vackra människor dessutom är duktigare och snällare än andra människor. Det sista tolkas som en effekt av att vackra människor genom hela livet blivit positivt bemötta av omgivningen.
Man kommer till och med in på hur bokomslag lockar till läsning (!), och fastslår givetvis under programmets gång att ens omdöme kan förändras när man lär känna någon. Eller läser en bok och upptäcker att den inte alls är så bra som man trodde.
Programmet är värt sin lyssning inte minst för att den tar sin utgångspunkt i hur Edmund litar på Vita Häxan i Narniaböckerna.
I kväll ska jag läsa Pomperipossa och beklaga den stackars häxan. Tänk om hon varit lite vackrare – då hade folk kanske varit snälla mot henne, och hon hade inte behövt utvecklas till en elak trollpacka som förvandlade barn till gäss för att sedan äta upp dem.
Jag läser Mamm- och Pappsagor av Gunnel Linde om nätterna nu. Det är en säker omläsning. Bokens idé är att vända på perspektivet, och låta barn önska sig föräldrar, som om dessa inte vore nödvändiga, utan kanske snarare en tårtdekoration (med inledningskapitlet om flickan Kullerbytta som bodde ensam i en stor lägenhet och tyckte att en mamma och pappa skulle vara lite kul – ungefär som en inredningsdetalj eller ett husdjur).
Kullerbytta är alltså inget stackars föräldralöst barn, men litteraturen är ju annars full av dem, det finns en särskild genre till och med. En genre med snyftvarning, och ärligt talat så känner i alla fall jag för att gråta ibland.
Jag gråter inte precis när jag läser folksagor, även om de föräldralösa barnen är många där – oftast har de en pappa kvar (Hans och Greta och Askungen, eller varför inte Snövit?), men det hjälper dem inte mycket. Däremot är det svårt att inte snyfta sig igenom de gamla klassikerna i genren, där barnhemsbarn kämpar för att få nya föräldrar, och föräldralösa barn blir marginaliserade hos snåla släktingar.
Till exempel berättelsen om Judy Abbott i boken Pappa Långben av Jean Webster – en gammal klassiker (som jag inte tyckte så mycket om när jag var barn). Likaså Frances Hodgson Burnetts två böcker, den ena En liten prinsessa, och den andra Den hemlighetsfulla trädgården. I den första boken har lilla Sara Crewe en pappa, men lilla Mary i den andra boken är helt föräldralös. En annan klassiker är Johanna Spyris bok om Heidi (som väl har en morfar som bor där uppe på Alptoppen?).
L. M. Montgomery har tre föräldralösa flickor i tre olika bokserier. Först Anne på Grönkulla, så klart, och sen Emily, och slutligen Jane Victoria (även om hon väl har en pappa om jag inte minns fel?). Man kan även notera att det finns en hel del bifigurer i Anne-böckerna som också är mer eller mindre föräldralösa – till exempel tvillingparet Dora och Davy som Marilla och Anne tar sig an, eller den lilla krigsbaby som Annes dotter Marilla tar hand om under första världskriget.
Charles Dickens är en annan författare som frossade i föräldralösa barn. David Copperfield, så klart. Och Oliver Twist (och det finns väl i ärlighetens namn en hel del föräldralösa barn bland de där tiggarna hos Fagin?). Charlotte Brontës Jane Eyre är en annan klassiker (den måste väl ha stått modell för en hel hög av de där berättelserna om Anne, Mary, Sara, Heidi...).
I Sverige har vi Kulla-Gulla (av Martha Sandwall Bergström) och Barnen från Frostmofjället (av Laura Fitinghoff). I serien om Kulla-Gulla är det ju inte bara Gulla som är föräldralös – alla barnen Karlberg blir också mer eller mindre föräldralösa när deras far reser till Amerika. Dessutom finns flera andra föräldralösa barn med – Lotta från Gullas barnhem, Majsan och hennes syskon i torpet där Tomas Torpare flyttar in.
Men även Astrid Lindgren har gett bidrag till snyftgenren. Inte bara Rasmus på luffen är föräldralös, utan också exempelvis de två stackars barnen Anna och Mattias i sagan Sunnanäng. Men Astrid gör också föräldralösheten mer okomplicerad i till exempel Kajsa Kavat, för att inte tala om Pippi Långstrump (även om man här måste brasklappa lite för att kapten Efraim Långstrump ju dyker upp).
Flest flickor verkar vara föräldralösa, men berömda pojkar är Huckleberry Finn och Tom Sawyer (som förvisso växer upp hos en moster). I Sverige har Fritiof Nilsson Piraten skrivit om Bombi Bitt – tre berättelser som är mer pojkäventyr än snyfthistorier. En annan föräldralös pojke är Micke i Peter Pohls serie (som eventuellt börjar med Regnbågen har bara åtta färger).
De flesta historier om föräldralösa barn handlar om barn som på olika sätt vill få en tillhörighet, vara viktiga för någon och ha en plats i en familj. Och de flesta av barnen är rätt oviktiga och undanskuffade. Ett undantag är Harry Potter, som – just genom att han blivit föräldralös – åtnjuter berömmelse och omges of rykten och förväntningar i trollkarlsvärlden. Men han – liksom alla föregångarna i genren – längtar efter en egen familj och en tillhörighet.
Men förutom Harry känns det som om genren inte är lika livaktig nuförtiden. Eller är det bara jag som läser fel slags böcker? Här och där dyker de upp, de föräldralösa barnen, men fokus ligger oftast på andra motiv. (I år har jag till exempel läst både Gemma Malleys bok Oönskad och Kazuo Ishiguros bok Never let me go – i båda fallen är en slags barnhem, och barn utan föräldrar viktiga inslag i historien, men historiens fokus är inte att barnen ska hitta sina föräldrar (okej, en del kanske tycker det är det viktiga i Malleys bok)).
Jag hade tänkt att det här inlägget skulle mynna ut i att jag presenterade en föräldralös favorit, men när jag ser dem listade så här är det i stort sett omöjligt att välja någon jag tycker allra mest om – kanske skulle jag kunna välja bort stackars Judy Abbott och hennes Pappa Långben då, men annars är det många som trängs i mitt hjärta.
Vi lyssnar på Annie i stället, tycker jag.
Vid googlingen kommer jag över en lång, intressant analys (på engelska, och om just engelska orphan-böcker) om hur berättelserna om de föräldralösa barnen har fungerat som samhällskritik och ett inlägg i skol- och undervisningsdebatten.
