Uppgång och fall

När jag började läsa boken Frillor, fruar och herrar - en okänd kvinnohistoria av Pia Gadd blev jag omtumlande förtjust. Ni vet så där att man i huvudet börjar formulera superlativ och storvulna fraser som kan komma till användning när boken anmäls på bloggen. Boken beskriver och utforskar den frilloinstitution som varit så vanlig i Norden fram till ungefär 1600-talet, och förklarar varför detta var ett socialt accepterat och för alla parter fördelaktigt system. Gadd gör också åtskilliga paralleller till exempelvis Romarrikets konkubinat (som dock på flera punkter skiljer sig åt från det skandinaviska frilloväsendet).

Så vad är då en frilla och vad innebär en frillorelation? Kort kan den beskrivas som en föräktenskaplig relation, och frillan har också (bland många andra namn) benämnts förtidshustru. Till skillnad från ett äktenskap, som endast kunde ingås mellan socialt jämbördiga parter, fungerade frilloskapet så att kvinnor kunde ha en relation med en man ur en socialt högre stående klass. Relationen innebar också att mannen först måste ha tillstånd från kvinnans förmyndare. Det var en tidsbegränsad relation, som båda parter hade möjlighet att upplösa. Barnen från en frillorelation ärvde fadern. Faktum var att de tillhörde faderns familj. Den vanliga gången var att (om) frillan "avvecklades" efter några år, antingen för att mannen ingick äktenskap, eller för att han inledde någon annan frillorelation. Då ingick det i uppgörelsen att frillan fick ett "avgångsvederlag", normalt blev hon bortgift med någon av mannens vänner eller någon i kungens uppvaktning (om det gällde en kunglig frilla). Detta innebar för kvinnan ofta ett stort steg uppåt i den sociala hierarkin. Pia Gadd visar att det sociala klivet även omfattade kvinnans far, bröder, nya make, och ofta även barnen i den nya relationen. Avgångsvederlaget bestod också i ekonomisk ersättning, gods och gårdar, och ett underhåll, ofta på livstid. Barnen som var frukten av frillorelationen uppfostrades enligt traditionen i faderns familj från tre-årsåldern, ärvde fadern, och jämställdes (särskilt i äldre tid) på många sätt helt med de barn som fötts inom äktenskapet.

Kända frillobarn i historien är exempelvis Karl IX:s son Karl Karlsson Gyllenhielm (som alltså var halvbror till Gustav II Adolf), men även kungar som Vilhelm Erövraren eller danske Sven Estridsson.

Anslaget i Gadds bok är såledeles utmärkt. Hon visar på frillans viktiga funktion och plats i historien. Så länge det handlar om ett ättesamhälle, där ättens fortlevnad i form av många barn är viktig, och arvet långt ifrån alltid går till äldste sonen, hade frillan en viktig plats. Det var också en möjlighet för människor som inte kunde (t ex präster) eller hade råd (t ex lägre samhällsklasser) att ha en relation. Det var socialt accepterat, barnen hade arvsrätt, och många människor gifte sig överhuvudtaget inte, utan levde i livslånga "föräktenskap". Inte särskilt olikt samboskapet idag, med andra ord, fast den jämförelsen gör Gadd inte.

Jag irriterar mig dock ganska mycket på att hon gör en sådan vådlig poäng över att det är en överenskommelse mellan mannen och flickans förmyndare som föregår en frillorelation. Flickan är alltså i de här relationerna lika beroende som någonsin om hon blev bortgift, eftersom hon är en bricka i hela släktens önskan att stiga i den sociala hierarkin. Jag skulle vilja invända mot den generella slutsatsen att flickan aldrig hade något att säga till om. Det är förstås svårt att belägga vare sig det ena eller andra i de knapphändiga historiska källor som finns, men visst kan det lika gärna vara troligt att tycke funnits på båda håll innan relationen uppstod? I alla fall ibland.

Gadds bok som börjar så bra blir också väldigt rörig mitt i. Jag är hyfsat inläst på Vasa-perioden i svensk historia, kan rabbla Vasa-söner och de flesta av deras barn i sömnen i sju led eller så. Men jag blir förvirrad. Alla frillor, några hustrur och ytterligare några mödrar, ammor och helgon heter Karin. Gadd exemplifierar och återkommer till många frillor och deras frillobarn flera gånger i boken, men lite korshänvisningar hade hjälpt läsaren åtskilligt när man i andra halvan hänvisar till Gustav Gustavsson eller Gustav Karlsson. Vilken kronprins var far, och vilken mor var frilla, och på vilken sida i första halvan av boken beskrevs det här? Ibland är det faktiskt också ganska oklart i sitt sammanhang vem "han" syftar på. En lite mer uppmärksam redaktör hade inte varit helt fel alltså! Och varför inte lite släktträd? Jag lovar att det hade underlättat inte bara för att förstå Vasaättens många slingrande fortplantningsvägar, utan framför allt det norska kungahuset, där bastardokratin firade triumfer under det vi kallar vikingatid.

Trots alla invändningar, och trots min besvikelse över den röriga andra halvan av boken vill jag ändå gärna lyfta fram den här boken som kulturhistoriskt mycket intressant. Gadd nämner att det är den pryda viktorianska eran som lagt en fördömande filt över vad som i sin samtid var en normal, till och med avundsvärd, relation, och en möjlighet till socialt avancemang. Men i sitt sista kapitel utvecklar hon i stället tankarna på kyrkans betydelse för att demonisera och kriminalisera och försyndliga frillans roll och jämställa den med horeri. Det sista kapitlet är inte så väl integrerat med boken i övrigt, och även om det är intressanta tankegångar (som nästan helt bygger på Jack Goodys undersökningar och teorier), så hänger det lite i luften.

Bokens stora styrka är att den lyfter fram ett fenomen som vi idag vet alldeles för lite om. Hon skildrar en rad spännande (medeltida) kvinnoliv, ur ett perspektiv som man inte ofta har sett. Just därför är det tråkigt att boken inte håller måttet hela vägen.