Visar inlägg med etikett Sebastién Japrisot. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sebastién Japrisot. Visa alla inlägg

onsdag 27 maj 2009

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.





onsdag 20 maj 2009

Det stora kriget - på modet igen

På Valborgsmässoafton tog Vetenskapsradion Historia upp en ny avhandling av Lina Sturfelt, Eldens återsken.    Första världskriget i svensk föreställningsvärld. Det är spännande att höra om en historia som ligger så nära, men som för de flesta har överskuggats av bilder, (dokumentär)filmer och litterära skildringar av det mer näraliggande andra världskriget. Lyssna i efterhand på nätet, eller ladda hem som podradio!

Det är lite på modet nu, "det stora kriget". Jag tänker så klart även på Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg som kom precis innan jul. (Trots att det var den bok jag köpte till mig själv i julklapp har jag hittills endast kommit 34 sidor in i boken, och det var fyra månader sedan jag öppnade den senast. Men det är inte bokens fel. Eller lite grann är det bokens fel. Den är så tung att jag inte kan släpa med den på bussen, med mindre än att jag lämnar dator eller lunchmat hemma. Och jag upptäckte snabbt att det är inte en bok som vinner på att man läser pyttekorta stycken i taget just innan man somnar. Men snart  är det semester och dags att ta tag i den igen.)

Andra böcker, för den som inte vill läsa de allra tjockaste böckerna om första världskriget är Englunds "kortversion": Brev från nollpunkten. Det är en av de bästa essäsamlingarna jag har läst, och den har flera essäer om olika aspekter av första världskriget. Jag rekommenderar den varmt. En riktigt bra studentpresent, faktiskt (förutsatt att studenten i fråga är något sånär historiskt intresserad).

På romanfronten kan man  (förutom På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque) läsa En långvarig förlovning av Sebastién Japrisot. (Och se före eller efter den vackra filmen med Audrey Tautou!)  Eller varför inte läsa (om) Lilla Marilla av Lucy Maud Montgomery, där Anne på Grönkullas yngsta dotter får ta hand om ett moderslöst krigsbarn, medan fadern strider i Europa. Lite flickrumssentimental, men en fin skildring av hur livet pågick i Kanada, både långt ifrån krigsskådeplatsen, och samtidigt så nära för alla dem som hade sina älskade i en tröstlös skyttegrav där någonstans. Se däremot inte teve-serien där Anne själv anakronistiskt springer runt i skyttegravsleran med en baby i famnen!