These worlds we created

Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i Vägen av McCormac eller Atwoods böcker Oryx och Crake samt Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).

Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken.  Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken Oönskad, reservdelsmänniskor  som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.

Till skillnad från en tidigare generations dystopier (Kallocain, 1984, Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys Vägen eller Ishiguros Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.

Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.

En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "Every sperm is sacred..."). De har dessutom blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)

Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.

Ja, Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen – Syndaflodens år öppnar upp mot detta.

Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?

Flyga mot stjärnorna

En del människor förknippar säkert Kristi Himmelfärdsdag med en oändlig rad gökottor där solen glimmar i daggigt gräs och gökärt och gullvivor vaggar i takt i den svala men löftesrika morgonbrisen. En stärkande promenad rundas av medelst medhavd picknick utan tillbehör som myror, getingar och brännässlor. I stället åtnjuts den till en milsvidd utsikt och gökgalanden från öster och väster.

Själv har jag inga sådana minnen, även om jag vagt erinrar mig en regnig torsdagsmorgon runt 1983. Jag hade skoskav av gummistövlarna och om göken ens behagade harkla sig så var det i så fall i söder. Ja, jag ska inte fördjupa mig mer i detta, för det blir ingen gladare av.

I stället tänker jag varje Kristi Himmelfärdsdag på Jan Guillou. Jag har nämligen väldigt starka minnen av en mycket solig vårdag under Kristi Himmelfärdshelgen 1994, då jag låg på en gräsmatta och läste Guillous enda ungdomsbok: Gudarnas berg. Jag hade införskaffat den på bokrean samma år, till priset av trettionio kronor (prislappen sitter fortfarande kvar på min bok). Boken kom ut 1990, mitt under utgivningen av Hamilton-serien.

Boken är ett science fiction-äventyr i en framtid där Köpenhamn är huvudstad i Skandinavien. Det är också endast häruppe i norr som jordens odlingsbara zon finns. Runt ekvatorn är det bara öken, och människor kan inte leva där längre. Berättarjaget, den elvaåriga Steva, har en Fafa (farfar) som berättar för henne hur jorden har förändrats – att det till exempel förr fanns något som hette "krig". Detta är förbjuden kunskap – historia är ett förbjudet skolämne –  och Steva och hennes kamrater måste lova att inte berätta för polisen vad de får reda på.

I Skandinavien finns ett så kallat Stjärnskepp, Stella Scandinavica. Stjärnskeppen finns i världen för att hålla terrorbalansen i schack – vart och ett av de fem stjärnskeppen är utrustade så att de kan spränga hela jorden i luften. Det finns ett i varje region, och har plats för alla invånare i regionen. Men nu har landet Britannica fått för sig att de vill ha makten över alla jordens vattenresurser, och om de inte får det så kommer stjärnskeppet Britannica att sprängas – hellre spränger alltså Britannica sig själva och hela världen i bitar, än att man låter andra stjärnskepp existera alltså.

Stevas Pa (pappa) och arbetar på Scandinavia, och en dag får Steva och hennes skolklass komma dit på studiebesök, tillsammans med hennes Fafa. Då händer det: Pa och Fafa gör en kupp och startar stjärnskeppet. Hela skolklassen reser ut i rymden och lämnar jorden bakom sig.

Detta är upptakten till Guillous roman, och även om den är ett hopkok av Stjärnornas krig, 1984 och Kallocain och det mesta annat som du hört och sett i genren, och inte har så lite likheter med Georg Johanssons science fiction-sere som inleds med Datorernas död, så är det faktiskt riktigt underhållande (om än kanske inte direkt bra) läsning, upptäcker jag när jag skummar de första kapitlen. Från dedikationen i början av boken förstår man att den är tillägnad Guillous två barn, och förmodligen började som en saga för dem. Och det är också en spännande och fantastisk saga om ett stjärnskepp som reser 2 miljoner ljusår bort. Men mest handlar den om att känna sin historia, att lita på sig själv och att tänka självständigt. Lite förnumstigt, så där som det brukar vara när Guillou har knattrat på skrivmaskinen. Men jag lovar att man inte saknar Carl Gustaf Gilbert eller Arn ett enda dugg.

Kalle Lind skriver om boken här, både kul och dissekerande. Han har den uppenbarligen mer aktuell än jag, och har tänkt mer på den än någon som bara minns läsningen en specifik solig försommardag en gång om året.

Som om jag var sjutton år

Jag har läst en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Jag tycker särskilt mycket om att jag inte ens behöver läsa som en 17-åring för att verkligen gilla det här. Hungerspelen heter boken, och är en så kallad ungdomsbok skriven av Suzanne Collins. Här möter lajvande dokusåpan. En blandning av 1984 och Sagan om ringen. Eller varför inte av The Road och Kallocain.

Bokens handling äger rum i ett framtida Nordamerika, där katastrofer, naturförstörelse, krig och uppror har medfört att landet idag består av 12 distrikt underkuvade av en huvudstad. För att understryka huvudstadens oinskränkta makt hålls befolkningen på svältgränsen, och varje distrikt måste varje år offra två ungdomar, en pojke och en flicka, som ska delta i de tv-sända Hungerspelen. 24 tonåringar släpps in på en arena där väder och vind kan regisseras av spelledare, och där endast en deltagare kommer ut levande. Ungdomarna hetsas att döda varandra, och kämpar mot hunger, köld, vilddjur och naturkatastrofer. Allting sänds ut till invånarna i de 12 distrikten, som tvingas se på hur deras barn dör.

Berättarjaget är 16-åriga Katniss, flickan som representerar distrikt 12 i den aktuella omgången av Hungerspelen. Peeta heter pojken från samma distrikt, och de båda förs i ofattbar lyx från det fattiga, svältande koldistriktet till huvudstaden där de under ett par veckor stajlas, intervjuas och tränas inför vad som praktiskt taget är en säker död. Det gäller att göra ett så gott intryck som möjligt för att locka rika sponsorer. Deras hjälp betyder liv eller död när spelen har börjat. När deltagarna kommer in på den så kallade arenan (ett designat landskap fullt med faror, varav en av de värsta är bristen på vatten) tar den dödliga dokusåpan sin början med en kamp runt det så kallade ymnighetshornet, där förnödenheter som sovsäckar, mat och vattendunkar strötts ut. Redan första kvällen dör 11 deltagare. De kommande veckorna många fler.

Det är mycket jag tycker om med den här boken. Den är välskriven, logisk, trovärdig, och riktigt väl översatt. Jag gillar bokens antydda beskrivning av vad som föregått den nuvarande världsordningen. Jag gillar blandningen av å ena sidan antydd medeltida klädsel, Katniss som jagar i skogen, den sporadiska elektricitet som distrikt 12 åtnjuter (tv:n fungerar exempelvis bara när det är något viktigt som alla måste se, som Hungerspelen), att Katniss mor är läkekvinna, beroende av örter som samlas i den förbjudna skogen, och å andra sidan den avancerade teknologi som har utvecklat muterade bålgetingar och härmfåglar, och som styr vädret på Hungerspelets arena, skickar ner luftballonger med förnödenheter till precis rätt plats, som plastikopererar människor i huvudstaden. Jag tycker om Katniss medvetenhet om att hon hela tiden filmas, och att hon därför inte kan visa känslor under de dramatiska Hungerspelen. Det antyder grundläggande förändring i samhället, hur filmandet och kontrollerandet har blivit en del av vars och ens vardag. Vi dör framför kamerorna.

Det är en dystopi som handlar om att bevara sin mänsklighet och integritet i en omöjlig situation. Den påminner om böcker om koncentrationsläger, och jag tänker även mycket på John Marsdens böcker som inleds med I morgon när kriget kom, en serie jag läst i sin helhet tre gånger, och på Cannie Möllers bok Felicias ö, som liknar den här boken på det sättet att medeltid möter övervakningssamhälle (men Möllers bok håller inte måttet hela vägen, tycker jag).

Jag blir alltid så glad när jag hittar en ungdomsbok som är så här bra. Eller just en så kallad ungdomsbok. Sortera inte bort den från din läslista för att du gått ut gymnasiet!