Svältdöden

Jag borde väl säga några sista ord om Döden i grytan, som jag avslutade för några dagar sedan. Men vad ska jag skriva? Att jag köpte ekologiskt jordnötssmör, och dito körsbärstomater (för det finns betydligt mer av det nyttiga röda lycopenet i små tomater) och att helgens cafébesök blev på en lokal där man garanterat bakar sitt eget kaffebröd? I övrigt har vi lite vilset ätit upp innehållet i kyl och frys. Bolognese på köttfärs från tvivelaktigt ursprung. Meloner som fraktats över halva Europa. Min mormors kanelbullar och vit kittost från Falbygdens mejeri.

Om jag ska rikta någon kritik mot boken så är det att det känns orimligt svårt för mig att kontrollera källorna. Det vimlar av fakta om höga och låga temperaturer, om FN-organ som sedan länge vet, och om såna som inte samarbetar (problemet med svininfluensan, dess uppkomst och spridning är till exempel att ett FN-organ har hand om människors hälsa, och ett annat om djurhälsan och de samarbetar inte), om hur det är viktigare att undanröja handelshinder än tänka på att maten är vettigt producerad, om att matlådor som serveras till gamla och sjuka har ett näringsinnehåll beräknat på vad en frisk, rörlig person som själv kan tugga behöver äta, om att naturfolk inte har cancer eller tbc, om att magnesium-innehållet i en morot har minskat 10 gånger de senaste decennierna... Det spretar, samtidigt som det övertygar om att det mesta är ruttet, men säljs ändå.

Boken driver tesen att de stora internationella matproducenterna pressar sin vinst bortom det uthärdligas gräns. Kycklingar tas fram för att ha så fyrkantiga bröstbitar som möjligt (så att man slipper svinnet som filéernas rundade kanter innebär), men som måste slaktas innan de blir för gamla, för annars kan deras ben inte bära dem längre. Antibiotika som används för att djuren ska växa snabbare (kycklingar är nu klara för slakt efter så där 33 dagar, mot tidigare 120 dagar, och jag är så cynisk och galghumoristisk att jag funderar över om det inte är en välgärning att så eländiga liv blir korta). Antibiotika används också för att förebygga och förhindra de sjukdomar som annars lätt sprids mellan djuren (intressant är upplysningen att hönor som går ute är mindre sjuka, inte behöver antibiotika, och har betydligt lägre procent dödlighet).

Boken hävdar vidare att de kontrollstationer i produktionskedjan som upprättas rör främst tillagning, och har tillkommit för att fixa symtomen på en dålig djurhållning (och för all del inte alltför upplyftande storskalighet i grönsakshanteringen heller). Men åtgärderna är dyra. Små företag klarar inte av de investeringar som krävs och slås ut. Dessutom kan inte förskolor, sjukhus, äldreboenden investera de miljoner i kök och personal som behövs för att de ska få lov att tillaga mat i sina lokaler. Mat som måste upphettas, mat som inte får blandas, snoriga ungar som inte får skala potatis.

Jag säger inte att bokens teser är fel, jag misstror dem egentligen inte ens, jag har bara – trots omfattande källförteckning – svårt att bedöma om sanningen ser ut så där (kan det verkligen vara så hemskt?).

Det blir till en skräckpropaganda som jag inte kan hantera. Hur ska jag kunna lösa det här problemet genom att ta mig i kragen, träna lite oftare och äta nyttigt... Just det där med att "äta nyttigt" blir verkligen ett oöverstigligt hinder. Jag kan inte riktigt lösa mitt livspussel om jag ska springa runt mellan ekologiska gårdsbutiker och baka mitt eget bröd och ha en egen ko i trädgården. Det är jag inte ensam om. Någonstans måste de där stormarknadernas utbud vara så pålitligt att jag kan handla mitt dagliga bröd där. Det ingår liksom i den överenskommelse som människokollektivet ingick när vi lämnade våra självförsörjande jordbruk och flyttade in till städerna för att ingå i industrialiseringsprocessen, och alla yrken den innebar för oss – fabriksarbetare, kontorister, forskare, lärare, läkare och advokater. Vi behöver mat för att överleva. För att inte bli sjuka. För njutning och näring.

Jag har tidigare skrivit om min läsning av boken och mina funderingar här, här och här.

Kikärtssoppa?

Den här veckan får ni följa en del av mina reflektioner mer eller mindre kontinuerligt, medan jag läser vidare i Döden i grytan.

Flera farliga bakterier har blivit mer tåliga mot värme och kyla men även lärt sig att bättre klara torka och olika kemikalier. För att möta detta måste våra kylskåp bli kallare och maten värmas till allt högre temperaturer. 

Orsaken är knappast höljd i dunkel. En rad FN-organ har sedan länge pekat ut de moderna produktions- och distributionsmetoderna som används i livsmedelsindustrin som direkt orsak till både framväxten och den snabba spridningen av nya bakterier. (s 154)

Den här boken klargör verkligen att orsaken till alla de farliga bakterierna maten inte är höljd i dunkel, utan beror på storindustrier, och deras krav på att maximera vinsten. Därför måste man alltså se till att tillagningen av det sjuka köttet (eller den salmonellasmittade salladen) sker på ett sätt så att folk inte blir sjuka. Det är lite bakvänt, men är alltså orsaken till att man inte kan riskera att barn skalar potatis på sin förskola. Strikt hygien vid tillagningen förhindrar att den smitta (som alltför ofta inte eventuellt) finns i maten sprids.

Andra studier har visat att mängden E.colibakterier i avföringen minskar med 99 procent när korna tillåtits beta utomhus eller fått hö istället för kraftfoder och ensilage. Men eftersom uppfödarna får betalt per kilo gör de precis tvärtom: djuren sätts på intensifierad slutgödning tiden före slakt, vilket tvärtom gynnas bakterietillväxten. (s 156-157)

Och jag stoppar i mig lite antibiotika som en läkare rätt motvilligt skrev ut till mig i förra veckan. Och läser att 50 % av all antibiotika som används i EU går till – djuren. Så att de ska växa bättre, och inte bli sjuka – vilket de lätt blir när de är sammanpackade tillsammans, och växer så fort så att benen inte bär dem, så att de i stället trillar omkull och får ligga i avföring på golvet eller gallret i de stora djurfabrikerna.

Jag har inte lust att fundera särskilt mycket mer över ursprunget till matvarorna i mitt skafferi och kylskåp, men kan vidare konstatera att choklad är en av de lömskaste smittkällorna till salmonella. Det där sista borde jag meditera över oftare inser jag. Choklad – salmonella. Choklad – salmonella. Choklad – salmonella.

Bulldöden

Jag fortsätter att läsa Döden i grytan. På sidan 54 står det:

... Det är i Holland och jämförbara länder flera hundra gånger viktigare för människors hälsa att förbättra näringsinnehållet i kosten än att ytterligare minska riskerna med en redan säker mat.

Mat är mest hälsosam – och godast – när den äts färsk och nylagad, och hygiensatsningar har en tendens att gynna utvecklingen mot storskaliga centraliserade lösningar, där maten förlorar både smak och viktiga näringsämnen när den lagras och forslas runt.

Jag lagar mig en kopp munkte från gotländska Kränku och äter mormors hembakta kanelbullar till, och fortsätter läsa.

Hungerspelet

Just nu läser jag Döden i grytan av Henrik Ennart & Mats-Eric Nilsson (ni vet, han som skrivit Den hemlige kocken, och ständigt tjatar om hur vår mat är full med e-nummer), som bland annat handlar om att förskolebarn inte längre får hjälpa till i köket och att korvkiosker tvingas sälja pulvermos i stället för kiosklagat potatismos, eftersom de inte får skala jordiga potatisar i kiosken.

Och det borde göra mig arg, men jag blir mest fruktansvärt hungrig. Och inte är jag sugen på långkok och ekologiska morötter, utan det är en protesthunger som kräver formfranska med apelsinmarmelad.

(Jag försöker analysera varför den här boken får såna effekter. När jag typ läste Snabbmatslandet av Eric Schlosser så höll jag mig ifrån hamburgare i flera år, men Ennart och Nilsson får mig att dras till halvfabrikaten. Är det något med bokens dramaturgi? Eller åt jag helt enkelt för lite till middag?)