Så. Nu har jag gjort det (eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket i morgon), och jag undrar bara, what's the big överväldigande deal, liksom?
Gunbritt Sundström i SvD tyckte det är en originell och sympatisk roman. L på Tassande en liten kaffekopp blev alldeles alldeles betagen. Och om en av ens favoritförfattare gillar, och om nån som brukar läsa och gilla precis samma böcker som jag gillar, så är det klart att jag såg fram emot att bli hänförd. Men det blev jag inte. Inte ett dugg.
Jag orkar inte ta fram nån motorsåg, för det var ju ingen dålig roman. Tvärtom ett snyggt bygge, tekniskt helt utan anmärkning, faktiskt. Som spelar ut såna där trumfkort som föräldralösa barn och att halva släkten dog i koncentrationsläger. Oantastligt.
Och ett fint bidrag till Böcker om Mystiska Böcker (som är så vanliga nuförtiden). Här handlar det om den mystiska romanen Kärlekens historia som skickas hit och dit mellan Europa och USA och Sydamerika och översätts mellan jiddish och spanska och engelska (ja, jag är ledsen, jag höll inte riktigt reda på alla turerna där). Vill du veta precis vad den handlar om så läs gärna Sundströms recension. Och sen kan du läsa boken, för du kanske gillar den.
Men det gjorde inte riktigt jag, som sagt. När jag skrev om den sist, 120 sidor in i boken, så skrev jag att jag såg likheter med Zusaks Boktjuven, och den iakttagelsen kvarstår. Samma sentimentalitet som i en Hollywoodsnyftare (ja, till och med jag gråter på sista sidan av Kärlekens historia, även om jag misstänker att det delvis var av utmattningen att sträckläsa 200 sidor), men det känns utstuderat. Ruiz Zafóns Vindens skugga har jag också tänkt på många gånger under läsningen. Det är något med alla dessa vindlingar i historien, hoppen fram och tillbaks, sorgen efter fadern som den ena berättaren Alma känner och längtan efter att hans berömda sonen ska få veta vem som är hans riktiga far som den andra berättaren Leo åstundar. Men där jag blev betagen av litteraturens kraft och mystik och metaperspektiv (och underbara lek med det gotiska Barcelona), där känns Mystieriet Med Boken konstruerat i Kärlekens historia. Litteraturen som läkande kraft, visst – den tror jag ju på, men jag blir blasé av den här boken. Jag tycker inte om att känna mig blasé.
Jag hade läst en och en halv sida i boken när jag fick en sån där New York-känsla (en sån där som inte kan undvikas om man läser Auster eller Roth). Jag associerade i ett slag till Extremely Loud and Incredibly Clear av Jonathan Safran Foer, och lillebrodern Pippi i Kärlekens historia har många likheter med pojken som sörjer sin far i Safran Foers bok. Jag tycker egentlign det är lite för många likheter mellan böckerna (särskilt med tanke på att Krauss och Safran Foer är gifta); dessa barn som går runt i New York och åker tunnelbanor och letar efter adresser och personer. Den tolkning som man som läsare ska göra, att det är på detta vis de hanterar den obegripliga sorg de känner efter en saknad förälder.
Samtidigt anar jag nånting annat, som kanske Krauss' dedikation till sina fyra mor- och farföräldrar i början av boken antyder. Det där att skriva ihop en historia, när man inte har tillgång till förstahandsinformation. Det där med att skapa ett tänkt liv, ett Tänk om, som omfattar alla de personer man saknar, men som man inte längre kan träffa. Svårigheten att urskilja sin egen identitet när hela ens historien är förstörd av ett obegripligt andra världskrig med folkmord och deporteringar. Viljan att förstå, om endast i symbolisk form.
Fast jag är besviken. Kanske skulle jag ha gillat den här boken om jag inte hade läst alla de andra böcker som den påminner om först. För det är ju en bok som har potential. Som skildrar sorg och vilsenhet och ger en öppning för acceptans och tillhörighet. Och jag tycker att den slutar lite som Maria Gripes Agnes Cecilia, där de (delvis) föräldralösa flickorna Tetti och Nora blir vänner på slutet – som om det alltid var ämnat så, som om detta var vad allting ledde fram till.
